Skandiaverken
Våren
1933 avlade jag till egen förvåning realexamen. Jag tänkte mig bli kemist och skulle
därför så småningom gå igenom tekniskt gymnasium. För att få tillträde till
sådant erfordrades sammanlagt åtta månaders praktik. Två av dessa ”avtjänade”
jag på Havsfiskelaboratoriet i Lysekil och sex på Skandiaverken i samma stad.
På Skandiaverken började jag någon gång på hösten –33.
Först
några ord om Skandiaverken. Här tillverkades den välrenommerade Skandiamotorn,
som konstruerats av Laurin, så vitt jag vet i början på 1900-talet. Motorn var
en tändkulemotor med råolja som drivmedel. Ingen som under mina ungdomsår bott
vid den svenska västkusten kommer någonsin att glömma dunket från dessa
råoljemotorer. Töff, töff, hördes det längs hela kusten då dessa lågvarviga
storcylindriga motorer släppte iväg ett töff för varje dos brännolja som fick
explodera och driva kolven.
Principen
för antändning av mineraloljebränslet i hittillsvarande motorer drivna med
mineraloljor har följt i huvudsak tre linjer: bensinmotor, dieseln och
tändkulemotorn. I bensinmotorn tänds bränslet genom elektrisk gnista från tändstift,
i dieseln ger kompression antändningsvärme och i tändkulemotorn tänds bränslet
av en upphettad ”kula” i förening med lägre kompression än i dieseln. Laurins
Skandiamotor byggde alltså på tändkuleprincipen. Den blev oerhört populär bland
yrkesfiskarna av tre skäl. Eftersom den var mycket okomplicerad till skillnad
från bensinmotorn och fordrade betydligt mindre precision i utförandet än
dieseln, blev den billig. Drivmedlet råolja var också det allra billigaste
bränslet. Och så det allra viktigaste. Motorn hade en oöverträffad
driftsäkerhet. Som reklam för dessa motorer hade man i ett provrum en
vattenbassäng där motorer testades helt under vattnet. En sådan motor gick dag
och natt utan ett stopp under många år Bränsle tillfördes från en tank och den
nödvändiga luften togs genom ett rör in ovanför vattenytan. Kontrollanordningar
visade att motorn aldrig någonsin stannade eller stannades under alla dessa år.
En
enda irriterande nackdel hade dessa motorer. De fordrade upphettning av
tändkulan innan motorn gick att starta. Länge åstadkoms denna upphettning genom
blåslampa utifrån på tändkulehuvudet. Det var en ganska omständlig och
tidsödande procedur. Först skulle blåslampan upphettas med rödsprit innan dess
bränsle tände och så flera minuters eldblås på glödkulan innan den blev varm
nog. Och så dags för svänghjulet som skulle dra fram bränslet, ge nödvändig
kompression och se till att kolven kom i toppläge igen för nästa explosion. För
lite större motorer kunde det vara jobbigt nog att veva igång ett stort
svänghjul och många handleder har stukats av de inte sällan förekommande
backslagen. För många var väl råoljedoften en ganska störande ”parfym” men för
mig som växt upp med den längtar jag ännu i dag tillbaka till de
doftimpregnerade motorrummen i våra gamla fiskebåtar.
I
princip bestod dessa motorer av ett ganska begränsat antal delar cylinder med
sin tändkula, kolv, vevstake och vevaxel,
bränslepump och svänghjul. Alla delar tillverkades på Skandia så vitt
jag vet och man åtog sig även reparationsarbete och tillverkning av propellrar
inte bara för eget bruk. Man hade en slip där alla den tidens fiskebåtar kunde
tas upp.
Jag
är inte längre riktigt säker på i vilken ordning jag gästspelade på de olika
avdelningarna i den stora fabriken vilken som mest sysselsatte 500 man under
dåvarande fyrtioåtta timmars arbetsvecka med en normallön av 1,10 kr per timme.
Jag
tror att jag först började i härderiet. Tala om värme! Sällan var där lägre
temperatur än trettio grader och vid flera tillfällen var temperaturen över
femtiofem. Man hade flera härdugnar i ett stort rum med fyra fem meter till
tak. Två av ugnarna var mycket stora. I vardera av dessa kunde man hetta upp
två gjutjärnskistor 110gånger 40 gånger 25 centimeter stora till
tolv-trettonhundra grader. Så fanns där tre mindre som nästan alltid var i
gång.
Mitt
på golvet stod en stor vattenbassäng för kylning liksom två stora oljetråg.
Längs ena väggen löpte en bred bänk några decimeter högre än ett vanligt bord.
Detta var allt; inte en stol eller ens en låda. För mig var värmen inget
problem men det var däremot helt olidligt att stå hela dagarna. Nog nötte min
ända den höga bänken så ofta den fick en chans. Just på grund av ståendet minns
jag tiden i härderiet som ett långt, utdraget lidande. Men naturligtvis har jag
också andra minnen. I de ständigt brinnande mindre ugnarna fanns titthål i
dörrluckan där man av glödens färg kunde bedöma temperaturen. Naturligtvis hade
man för detta ändamål också mätinstrument. Dessa såg ut som små kikare och när
man genom en sådan tittade in i ugnen hade man en tråd i synfältet Genom att
vrida på en liten ratt ändrade man strömstyrkan genom tråden och därmed dennas
temperatur och färg. Var tråden för kall syntes den som ett mörkt streck, var
den för varm som ett ljust. När tråden helt försvann för ögat hade den exakt
samma temperatur som ugnen och då var det bara att läsa av. Jag tränade så med
dom här instrumenten att jag snart kunde uppskatta ugnstemperaturen på tio
grader när bara genom att titta i det lilla fönstret.
Det
finns många sorters härdning. Vanligast är den där stål upphettas till glödning
med temperatur lämplig för varje stålsort varefter man vatten- eller oljekylde
allt efter önskade egenskaper hos den färdiga produkten. När dåtidens stål blev
extremt hårt blev det också spratt och kunde då brista vid böjpåkänningar.
Ibland behövde en detalj bara ha en ytterst hård och slitstark yta medan den
för övrigt behövde vara seg. Då kunde man tillverka den i ett relativt
kolfattigt stål för att sedan ”sätthärda” den. Detta innebar att man tillförde
optimala mängder kol endast i ett allt efter behov begränsat ytlager. Under min
tid i härderiet använde vi två metoder. Den första bestod i att det till en
viss lämplig temperatur upphettade järnföremålet inbäddades i gult blodlutsalt,
en kalium-, järn-, cyanförening. Genom hettan sönderdelas saltet och en del av
det i cyanet ingående kolet. Går in i ytan på järnföremålet och bildar ett
mycket tunt men glashårt skikt. Efter detta rengjordes föremålen genom att
läggas i saltsyra. När man nu första gången gjorde detta då jag var med kände
jag en svag lukt av bittermandel.
Spring
ropade jag till kompisarna och rusade själv ut. Dom kom efter och undrade vad
som farit i mig. Då berättade jag för dem att vid sönderdelningen av blodlutsaltet
kunde det också bildas cyankalium, som med saltsyra ger cyanväte, blåsyra det
gift man i Amerika använder för att avrätta förbrytare. Denna blåsyra luktar
bittermandel. Till att börja med löser sig blåsyran i saltsyran men snart blir
denna mättad och då går den extremt giftiga gasen ut i luften. Vi hade just
nått denna kritiska punkt varför jag kunde känna doften. Jag lyckades övertyga
dem om att ej gå in igen medan jag hämtade fabrikens kemist den mycket duktige
och sympatiske ingenjör Hermansson. Han avbröt förskräckt vad han hade för
händer och följde med mig till härderiet. Allt arbete lades ned ett dygn medan
allt som kunde öppnas utåt öppnades. Efter detta användes ofarliga metoder för
rengöring och personalen fick helt klart för sig risken av att äta smörgås
innan man tvättat händerna efter sådan härdning.
Förut
skrev jag att vi hade haft 55 grader i härderiet. Vid några tillfällen när jag
var där skulle man sätthärda stora kannbultar. Eftersom, vilket jag redan
nämnt, dessa motorer var mycket lågvarviga måste de i gengäld vara mycket
stora. Detta medförde då att även de enskilda delarna var otroligt stora emot
vad vi i dag skulle behöva för en lika stark dieselmotor. Hur många hästkrafter
de motorer skulle leverera som skulle utrustas med dessa kannbultar vet jag
inte. Än i denna dag ser jag framför mig dessa ca trettio cm långa cylindrar
med ca 8 cm diameter. När dessa skulle sätthärdas togs de stora
gjutjärnskistorna fram med traversen. Så hälldes ett halvdecimetern tjockt
lager benkross i lådan, så ställdes järncylindrarna i benkrosset med
halvdecimeters distans mellan dem. Så fylldes benkross runt om och över dem
varefter man packade krosset så gott man kunde med lång grova och breda
maskinbågfilsblad på vilka man slipat bort tänderna. Detta var ett trist jobb
som dessutom luktade pyton.
Så
lades gjutjärnslocket på och det hela kördes med traversens hjälp in i ugnen.
Två sådana kistor behandlades samtidigt. Och så på med oljebrännarna. 1250
grader skulle kistorna ha innan man var nöjd och det brukade ta ungefär ett och
ett halvt dygn. Man satte in dem ena dagens morgon och tog ut dem nästa kväll.
Lokalen var stor men värmeelementet desto effektivare så varmt blev det. Så
öppnades luckorna och först den ena kista sedan den andra drogs med långa
”båtshakar” på stålrillar ut ur ugnen. Och ställdes likaledes med traversens
hjälp på stålrullar på golvet. Var det tidigare varmt så blev det nu helvetiskt
hett. Strålningsvärmen från de gulvitt glödande stora stålkistorna kunde bränna
huden av en om man stannade aldrig så lite för länge i närheten av dem. De fick
svalna till mörkt röda innan vi kunde arbeta vidare. Hink efter hink med vatten
hälldes under dem för golvets skull. Ändå hände det flera gånger att betongen
sprack med en knall.
Så
togs locket av och man grep med en låsbar kraftig tång en cylinder som sedan
under tämligen lugnt fräsande ner i ett oljetråg för att sedan slutkylas i
vattenbassängen. Eftersom cylindrarna måste ha vägt bortåt femton kilo så var
det ett ytterst hårt jobb i denna hetta.
Under
sin länga tid i den till slut nästan vitglödande kistan vandrade kol över från
benkrosset till det mjuka järnet där en ytterst hård och slitstark yta bildades
medan resten bildade en seg kärna som sedan skulle motstå kolvens alla slag
utan att brytas.
En
intressant tid var det men ett djäkla stående!
Gjuteriet
var en imponerande anläggning, en väldig hall med imponerande takhöjd. I ett
hörn av hallen stod smältugnen som matades med kol och tackjärn. Om jag minns rätt
var golvet stampad jord och sand, kanske gjutsand. I taket fanns väldiga
traverser som kunde föra och hantera de störa gjutskänkarna vart som helst i
den stora hallen och fylla formarna med det smälta järnet. Som jag skrivit
förut innebar tändkulemotorns princip att motorerna blev kolossalt stora och
tunga jämfört med andra typer av explosionsmotorer. En encylidrisk motor på 200
hästkrafter var en mycket imponerande skapelse med ett väldigt cylinderblock.
Hur mycket ett sådant kunde väga vet jag inte och hade inte vett på att fråga
den gången men åtskilliga hundra kilo måste de ha vägt. Det var alltså mycket
stora göt det handlade om. Den viktigaste och svåraste uppgiften i gjuterierna
är framställandet av formarna. Dessa gjordes i ”flaskor” som bestod av tio till
femton centimeter höga rektangulära ramar innanför vilka modell och sand fick
plats. Dessa ramar kunde placeras på varandra till önskat höjd enligt samma
system som våra ölbackar. På detta sätt behövde alltså aldrig backarna bli
större en de kunde hanteras av en eller några man. När nu nödigt antal flaskor
ställts på varandra, direkt på golvet, fylldes sand i till önskad höjd,
modellen, med ingötsdel, sattes i och sand fylldes runt om och över. Så
packades sanden grundligt och noggrant med tandlösa bågfilsblad av olika
storlek allt efter behov. Till modellen gick där så behövdes ett luftningshål
där luften kunde strömma ut när järnet göts i. Dessutom stack man för det mesta
ståltråd på många ställen genom formen så vattenånga bildad av det stelnande
järnets kontakt med den fuktiga sanden kunde komma ut.
Modellerna
ja, de utgör ett kapitel för sig då inget meningsfullt kan gjutas dem förutan.
På Skandia hade man därför självfallet en mycket välutrustad modellverkstad.
Här till verkades alla modeller i trä. Vilken sort tänkte jag aldrig på ett ta
reda på men förstår att en mycket viktig egenskap måste vara minsta möjliga
formändring i olika fuktighetstillstånd. De färdiga trästyckena var lackerade i
flera lager sannolikt för att minska fuktpåverkan men också för att underlätta
sandens släppning från modellen. Modellernas delar var alltid målade efter ett
kodifierat system så att formmakaren visste hur de ofta komplicerade modellerna
skulle sättas ihop och först och främst tas isär modellerna. ”Delningen” av
modellerna är den kritiska uppgiften för konstruktören enär ju modellen alltid
måste kunna avlägsnas utan att riva sönder formen. Ibland räcker det med att
formen är delad. Vill man gjuta ett klot bygger man upp sand till klotets
”midja” och slätar till ytan runt om som sedan grafitpenslas. Så sätter man på
en ny flaska, fyller på sand, ordnar ingöt och ”vädring” och lyfter av den övre
flaskan, tar bort klotet , sätter på flaskan igen och så är det klart för
gjutning.
De
flesta föremål som skall gjutas i en motorfabrik är dock oerhört mycket mer
komplicerat än så och detta fördrar ofta mycket stor skicklighet av både
konstruktörer och modellsnickare. Ibland skall de gjutna föremålen ha mer eller
mindre komplicerade håligheter. Dessa håligheter måste finnas i form av
kompakta kroppar som appliceras på önskad plats efter att modellen tagits ur
formen. Dessa kroppar kallades kärnor. Även de var naturligtvis för hettans
skull tillverkade av sand som för att hålla ihop även under gjutningen var
blandad med ett bindemedel. Jag tror att man använde sig av linolja eller
vattenglas. När dessa kärnor väl formats lades de i torkugnar. Dessa ugnar var
stora rum med mängder av hyllor där alla kärnor låg till torkning. I stora
gjuteriet hölls temperaturen 110 grader. Många gånger fick jag uppdraget att
hämta någon kärna där. Då var man sannerligen noga med att få och komma ihåg
instruktionen om var den önskade kärnan stod att finna för man stannade inte
gärna där inne och letade. Så tog man utanför dörren ett rejält andedrag och så
rusade man till förhoppningsvis rätt hylla med stora tjocka säckvävsgrytlappar
i handen, grabbade tag i det önskade och så ut igen där man tog nästa andedrag.
Dom här rusningarna hörde inte till de angenämaste uppgifterna under min
praktik. Men jag undrar om arbetsskyddet i dag tillåter ett sådant system som
det jag nu berättat om.
Jag
nämnde om sanden i kärnorna. Sanden i formarna var också avgörande viktigt för
formtillverkningen och gjutningen. Det var inte vilken sand som helst, sjösand
där alla korn slipats mer eller mindre runda torde ha varit oduglig medan
finkrossad sten säkerligen hade helt andra förutsättningar att hålla ihop i
formarna. Sanden var blandad med viss mängd lera och grafit och alltid hållen
på optimal fuktighetsnivå. Var den för torr föll formarna sönder när modellerna
togs bort, var den för lös höll de heller inte ihop och var den bara lite för
fuktig kunde formen krympa innan man göt i den.
Hur
många ton den stora smältugnen tog vet jag inte men det måste ha varit åtskilliga,
för många göt gjordes samtidigt. Det var naturligtvis kostsamt att starta denna
stora ugn varför det kunde gå flera dagar mellan gjutningarna. Det tog
åtskilliga timmar innan skrot och tackjärn bringats i smält. Då sattes den
stora skänken hängande i sin travers under det med eldfast lera igenmurade
avtappningshålet som man nu öppnade med spett. Skänken fylldes med det ljusgula
järnet, skänken lyftes och for iväg till flaskorna med sina formar.
Det var ett känsligt arbete för travers- och
kranskötare att tippa skänken så att en lagom stråle av det smälta järnet
strömmade ner i formen. Blev det för kraftig stråle så kunde formen eller dess
kärnor slås sönder och då fick man en ”varg” som bara dög att smältas om igen.
Detta hände dock mycket sällan. Ett olyckstillbud inträffade dock medan jag var
där. Skänken tippade över så att kanske något ton av det smälta järnet rann ut
från tämligen stor höjd så att det stänkte ordentligt omkring. Nu höll man sig
i allmänhet på respektfullt avstånd från skänken medan den transporterades så
ingen kom till skada men några kvadratmeter av golvet han täckas innan järnet
stelnade och långsamt tappade färgen.
När
göten svalnat en del togs flaskorna bort varvid mycket av den nu tämligen torra
sanden föll av och resten slogs, skrapades och sopades bort. Sedan när pjäsen
var kall nog att hanteras skars alt överflödigt bort med kapskivor. Göten var
ofta litet igelkottstaggiga då luftningshålen som ståltrådarna gjort för det
mesta var fyllda med järn. Dessa togs naturligtvis bort liksom ingöt och det
som fyllt det stora luftningsahålet. Så fanns där ibland ”skägg”, järn som
runnit ut lite emellan delningsskarvar. Med kapskivor och roterande stålborstar
fick göten sin slutliga finish. Efter detta måste de flesta göten bearbetas maskinellt
exempelvis arborning för cylindrarna.
I
stora gjuteriet hade jag inte så många uppgifter och tiden blev mig ofta lång.
Eftersom jag är kroniskt morgontrött och arbetet startade halv åtta hade jag
all möda att hålla mig vaken. En dag satt jag på en låda mitt på det stora
golvet och sov med huvudet lutat i händerna. Den bistre men egentligen snälle
basen klappade mig på axeln: Sover Christenson? Utan att lyfta på huvudet
svarade jag: Nej, jag sitter bara och funderar på om det är tisdag eller torsdag.
Det är onsdag blev svaret, och så gick han.
Det
blev betydligt roligare att komma till metallgjuteriet där all gulmetall det
vill säga brons och mässing göts. I båda legeringarna ingår som huvudmetall
koppar. Med zink ger kopparn mässing med bly brons. Proportionerna varierar,
blandformer förekommer liksom tillsats av andra metaller. Genom dessa olika
blandningar kan man framställa legeringar med egenskaper som är så önskvärda
som möjligt för de föremål man vill framställa. Hållbaras ur
korrossionssynpunkt, segast och hårdast är bronsen varför endast olika bronser
användes vid propellertillverkningen som var en viktig del i Skandias
gelbgjuteri (gelbgjuteri av det tyska gelb = gul). I detta gjuteri hade man
fyra oljeeldade ugnar, till en del nedsänkta i golvet som även här var täckt av
packad sand. Ugnarna var egentligen gigantiska blåslampor där det lätt blev
överskott på luft. Fanns då zink med i smältan så oxiderades lätt en del därav
till zinkoxid = zinkvitt som ibland kunde stå ut som ett vitt moln när ugnen
öppnades. Just denna zinkvitt kunde efter åratals exponering ge en
malarialiknande sjukdom, gelbgjutarfrossa. Jag vet inte att någon på
Skandiaverken fått denna yrkessjukdom.
De
flesta föremål som göts här var mycket små till medelstora med undantag från
propellrarna som kunde få rejält format men som ändå var små jämfört med de
stora cylindergöten.
Var
de små så var de i allmänhet så mycket mer komplicerade och fordrade därför
stor skicklighet och mångsidighet hos formmakarna.
Stor
noggrannhet och precision var ofta ett krav och man måste alltid se till att
formen inte blev sårig eller att lös sand ramlade ner i den. Man använde skedar
och spatlar av olika storlek och fason för att hantverkligt göra nödvändiga
korrigeringar. Här var gubbarna mer som en liten familj och var mycket positiva
till mig då de snart märkte att jag var både händig och noggrann. Snart fick
jag göra ganska komplicerade formar alldeles själv och till slut fick jag göra
det verkliga mästarprovet, en propeller.
Vid
all formtillverkning är frånvaron av minsta darrhänthet en nödvändighet. När
modellen skall tas ur formen måste den alltid ha en viss ”släppning"
vilket innebär att inga ytor får vara parallella utan divergerar åt det håll
modellen dras. Det minsta man darrar på handen så kan den ytterst ömtåliga
sandformen skadas. Även den som annars inte är darrhänt kan bli det när han
inte får. Intensionstremor, förväntansdarrning, är vanligare än man tror. Pröva
genom att föra ett överfyllt glas till munnen. Jag sade att mästarprovet var
att göra formen till en propeller. Var nu propeller så särskilt svår? Ja var så
säker. Alla andra modeller jag sett och som skulle tas ur formen fördes alltid
rätlinjigt åt ett håll. Men så inte propellern där modellen skulle skruvas upp
i absolut rätt stigning för att den inte skulle skrapa sönder sanden och
fördärva formen. Då gällde det att tänka sig noga för, ta det lugnt och hoppas
slippa darrhäntheten. Men nog var det roligt ner man sen fick se en perfekt
gjuten propeller som lön för mödan. Först fick jag göra en lite ynklig en men
den tredje jag gjorde var en riktigt rejäl en. En fördel med formmakning är att
om man misslyckas så förstörs inget material, endast tid. Om inte felet i
formen låg osynligt förstås.
Till
detta gjuteri hörde också en stort torkrum men där höll man betydligt lägre
temperatur ca 70 grader. Ofta var ugnen avstängd och höll då angenäma 30-35
grader. Det passade mig precis eftersom jag ju var lika morgonsömnig här. Så
fort jag fick en chans så slank jag in där när ingen såg mig och så sov jag
gott därinne i det becksvarta mörkret. Men jag blev grundligen botad. Jag gick
in där en gång för mycket och då tyckte kompisarna att jag skulle få lära mig
en ordentlig läxa. Torkugnen värmdes från smältugnarna genom att man shuntade
in en del av rökgaserna från dessa. Normalt brann ugnarna med något
luftöverskott men nu öppnade de spjället helt in till torkugnen samtidigt som
de ströp lufttillförseln. Hade det varit becksvart därinne förut så vad skall
man då säga om det stygiskdet mörker som nu kom förstärkt av våldsamma sotmoln
från ugnarna. Som kanske var tur för mig var oljan tillräckligt svavelrik för
att ge så mycket svaveldioxid att den härav framkallade hostan väckte mig ur
min slummer. Var säker på att jag fick brått att leta mig ut. Välvilligt letade
man upp en spegel åt mig. Jag visste ju att det var mig själv jag såg i den men
inte gick det att se att det var jag
genom allt sot.
Efter
att jag sprungit efter vår kemist Hermansson med anledning av cyanhistorien i
härderiet bjöd han mig upp till sitt lilla laboratorium där vi diskuterade hans
värmepatroner. Som jag skrivit förut måste glödkulorna först värmas kraftigt
innan motorerna kunde gå igång. Det var tidsödande och besvärligt att använda
blåslampor härtill. Kanske det var Hermansson själv som hittade på det nya sätt
som helt slog ut blåslampan. Han tillverkade patroner som såg ut ungefär som
dynamitgubbar. De bestod av ett eller flera brännbara material som fick det för
förbränningen nödvändiga syret från kaliumklorat det ämne jag alltid använde
till mina smällare. Hermanson blandade socker och sågspån mjöl och
kaliumklorat. Detta bands samman av sirap så man kunde få en deg som man gjorde
patroner av. I ena änden satt en liten kort veke. När man nu skulle starta
motorn tände man veken och stoppade in patronen i ett rör riktat mot tändkulan.
När patronen så brunnit ut var kulan röd nog och motorn startfärdig. Hermanson
fortsatte att experimentera för att få fram bästa möjliga patroner. Det gällde
ju också att göra dem så billiga att fiskarna ville använda dem.
De
gjorde faktiskt succé. Hermansson var en duktig och mycket vänlig man som jag
hade en god kontakt med under de sju år jag var kvar i Lysekil.
Här
vill jag nämna en annan teknik som på ett helt annat plan kunde komplettera
Hermansson patroner när det gällde start av de tunga motorerna med de väldiga
svänghjulen. – Tryckluften! – Motorerna
fick driva kompressorer som lagrade tryckluften som sen kunde driva igång
motorn . Detta underlättade särskilt då det gällde riktigt stora motorer.
I en
stor tämligen mörk hall låg smedjan med två ständigt bemannade smidesplatser
och en som bara användes då man fick extra mycket att göra. Smedmästaren själv
som huserade vid den ena härden hette Bertil Ohlsson. Det var en stor kraftig
karl, betydligt längre än 1,90, alltid mycket hygglig och hjälpsam. Han var son
till en av de duktiga smedbröderna Ohlsson i Kronberget alldeles ovanför oss i
Midgård. Det var alltid dessa två pappa anlitade när han behövde få något
smidesarbete utfört.
Om
Bertil var vänlig och hjälpsam så var det tvärtom med de övriga i smedjan.
Särskilt ”smedhalvorna”, yngre pojkar som skulle slå med släggan och hjälpa
till med annat men utan att själva få smida annat än någon enkel småsak,
tråkade mig. Ordet mobbning var inte uppfunnet på den tiden och det hade kanske
ändå varit i starkaste laget för att beskriva vad jag utsattes för. Men
irriterande var det. Mitt största och verkligen allvarliga fel var att min
pappa var byggmästare och ägde Midgård. Därmed var jag på förhand dömd. När de
nu prövat de sedvanliga skämten, att skicka mig till ett avlägset förråd för
att en gång hämta stora kopparmagneten och en annan lilla ögonmåttet och
liknande och jag aldrig trillade dit lika litet som tidigare några gjutare
kunde få mig att hämta några kilo städklang i smedjan. Detta var ju inga
elakheter men avsett att leverera skratt på den godtrognas bekostnad.
På
den tiden vägde jag mellan sextio och sextiofem kilo och såg inte mycket ut för
världen. Jag hade aldrig ägnat en timma av mitt unga liv åt sport eller idrott
och gymnastiken hade jag sett till att bli frikallad från. Mitt jobb blev att
uträtta småärenden och kanske med en tång hålla rödglödande järnstycken medan
smeden formade dem. Det gällde att reagera snabbt och rätt då man beordrades
vrida och vända på stycket alltefter Bertils önskan Det var ganska roligt. Så
skulle jag så småningom få slå med slägga medan Bertil höll järn och formande
verktyg. Först fick jag öva kallt, bara försöka hitta rätt med släggan och det
var nog lite si och så med det de första slagen. Men jag lärde mig och fick
till slut hantera även den stora fjortonkilossläggan. Då blev nog både Bertil
och smedhalvorna litet förvånade, men aktade sig förstås att säga det, att jag
med så pass lätthet kunde hantera denna tunga slägga, jag en
realskole-kapitalistgrabb, som såg så ynklig ut.
Så
en dag ville dom pröva mig och talade om hur veka och svaga dom här realungarna
var och så frågade dom om vi drog fingerkrok i skolan. Jo det gjorde vi ju, sa
jag. Kunde du de då? Jo då. Barnvagnar, i orkar väl bar löfte pengen. Vi´sen
Bertil! Den snälle Bertil gick fram till ett koniskt stållod som man använde
för att kränga ut, förstora ringar. Det hade för transports skull en grov
järnögla i toppen och var stämplad med sin vikt 78 kilogram. Så gjordes med
alla stora stålföremål som t ex smidesstäden. Bertil gick fram till lodet stack
långfingret i öglan och lyfte lodet från golvet. Då flinade smehalvorna och sa:
Gör de där du. Jag hade ju bara dragit krok med mina skolkamrater och hade inte
den minsta aning om hur mycket jag kunde lyfta men tog naturligtvis för
självklart att jag inte skulle kunna rubba det som Bertil med möda lyfte. Hur
jag än bar mig åt så skulle jag bli utskrattad, antingen för att jag var feg
och inte vågade försöka eller så för ett ömkligt misslyckande. Eftersom feghet
aldrig legat för mig tänkte jag: skall det gå åt helsike så skall det
åtminstone gå med musik. Så satte jag höger långfinger i öglan och lodet följde
utan vidare med. Ta vänster, Bertil, kom det. Bertil klarade inte lodet med
vänster men det gjorde jag!
De e
bare trick de där med fingrane, vi´sen Bertil ,va rekti störka e.
Då
lyfte Bertil det 187 kilo tunga städet i hornen. Det gjorde jag med. Lägg på
slägga Bertil. När jag klarat det också kom det: Lägg på hammern (ca tre kilo).
Jag men inte Bertil klarade det. Jag undrar om någon, som läser detta mitt
senkomna skryt, förstår den känsla jag kände då. Att ofta fått utstå hån för
att jag tillhörde en förvekligad studerande klass som bara ”orka lyfta pennen”
och nu i vänlig tävlan besegrar själve Stor-Bertil kändes fantastiskt. Men nog
aktade jag mig för att visa det. Nu visste jag ju att jag aldrig behövt använda
mina långfingrar för fingerkrok utan alltid tog lillfingret mot mina
motståndare långa. Så en dag när ingen såg mig gick jag fram till lodet och
prövade med lillfingret. Det var omöjligt, ringen var så grov att fingret inte
fick grepp. Då knöt jag i en näsduk som extraögla och då följde lodet med
vilken finger jag än använde på båda händerna utom tummarna förstås. Här kan
jag nämna att handens svagaste finger är pekfingret.
Någon
dag senare sade jag till pojkarna att jag skulle försöka ta lodet med
lillfingern. Åja, skryt ente dö! Efter min lilla uppvisning hände det aldrig
att jag tråkades mer på Skandiaverken Ryktet spreds över hela Skandia och jag
bemöttes i fortsättningen som självklar kompis.
Hur
många gånger har jag inte tänkt på denna händelse och den sociala kultur som
kanske i avundsjuka, förhånade intelligens och studier men uppskattade
kroppslig styrka så mycket mer. Jag var ju kvar i Lysekil ytterligare åtta år
och träffade då och då både smedhalvor och andra från denna motorfabrik och
alltid under vänliga, hyggliga former. Men det har hänt att jag funderat litet
över om inte den snälle Bertil förbarmade sig över mig och lät mig vinna, i
varje fall smidesstädsprovet. Det får jag aldrig veta för han dog här på
Kapelle för bara några år sedan. Jag hade ämnat besöka honom när han nu bodde
så nära mig men som bekant är det ju mycket av vad man ämnar göra som aldrig
blev gjort. Jag är ledsen för att ja aldrig talade om för Bertil att jag tyckte
om honom och respekterade honom.
Näst
sist på min vandring runt Skandia kom jag till plåtslageriet, en stor
fristående träbyggnad där taket bars upp av kraftiga stockar.
På
stora bord av järn flera meter i fyrkant hamrades och slogs det på väldiga
plåtar. Ett öronbedövande ljud ljöd de flesta timmarna av arbetsdagen.
Sannolikt är detta dån plus annat jag snart kommer att berätta om den
huvudsakliga orsaken till att jag i dag har kraftigt nedsatt hörsel.
Varför
stora plåtar i en motorfabrik? Jo till plåtslageriet hörde en slip där fiskebåtar
och även mindre stålfartyg togs upp. Fiskebåtarna kanske behövde
kopparförhydning i bogen för isens skull och stålbåtarna byta ut en plåt eller
flera.
Ryktet
hade gått före mig från smedjan så här bemöttes jag från början med vänlig
respekt. Här fanns heller inga smedhalveungdomar utan alla arbetare var mogna
män.
Någon
ville dra krok med mig och så undrade de om jag hade några andra styrketrick.
Några
år tidigare hade vi haft ”cirkus” på varvet i Källviken. Där slog jag i en
tretums spik i en planka med huvudet. Först fäste jag spiken i plankan, sedan
lade jag en träkloss mot spikhuvudet och så skallade jag in spiken tills
huvudet bara var någon millimeter från trät. Då virade jag fast en ståltråd
runt spiken och trettio cm därifrån andra änden runt en liten träkloss. Så
satte jag den avpassade träklossen i munnen, satte händerna mot plankan och
drog ut spiken. Nu tror de flesta jag berättar detta för, att det är tänderna
som är största problemet. Nej då. Klossen ligger först och främst an mot
gommarna. Nej det är nacken som är problemet. Den måste vara starkare än de
flesta. Min var och är fortfarande mycket stark.
Nu
här i plåtslageriet kom jag att tänka på spiken, så jag slog fast en i en av
trästolparna och gjorde sedan likadant som på varvet.
Under
många tiotals år hade händelsen på varvet fallit i glömska. Däremot kom jag
kristallklart tydligt ihåg hur jag gjorde i plåtslageriet. Men eftersom åren
gick började jag fundera på om jag inte fantiserat ihop hela historien som ju i
dag förefaller mig helt omöjlig. Jag hade därför till och med slutat berätta
den. Döm då om min glada överraskning då jag för inte alltför många år sedan
fick besök av vår gode ungdomsvän Percy Sahlberg med familj och han började
berätta hur vild och tokig jag var som ung och så exemplifierade detta med en
detaljerad redogörelse om hur jag på vår cirkus slog i och drog ut spiken. Så
nu vågar jag berätta igen.
Och
vänligt bemötande fick jag på verkstan.
Som
jag skrivit fanns en liten slip i anknytning till plåtslageriet. Om någon
fiskebåt fått sin propeller eller sitt roder sönderslaget togs den upp på vår
slip och fick skadorna reparerade. Här hade jag aldrig någon uppgift men så
blev det så mycket grundligare när vi fick upp Ran på slipen. Ran var ett litet
stålfartyg som gick i skytteltrafik mellan Lysekil och Fiskebäckskil. Den båten
fraktade under många tiotal år badgäster, turister och vanliga dödliga mellan
de två badorterna.
Men
nu behövde den hjälp om den inte skulle riskera att hamna på Gullmarens botten.
Några bottenplåtar måst bytas ut.
Samtidigt
med mig fanns en annan praktikant på plåtslageriet. Han var en släkting till
Laurin men jag minns inte längre vad han hette, bara att han med tiden blev
civilingenjör
När
nu plåtarna skulle bytas måste ju de gamla tas bort först. Då brändes
nitskallarna av på utsidan varefter man slog ur dem med en skaftad dorn. Detta
var ett tvåmannajobb då en fick hålla dornspetsen mot niten och den andra slå
till med en ganska tung slägga. Detta var sju resor värre än i smedjan där man
stod ordentligt ock slog rakt ner. Här skulle vi i stället slå snett nerifrån
och uppåt medan vi stod på plankor en bit in under båten så vi nästan tappade
balansen för varje släggslag. När Arnell, nu mins jag namnet, hade slagit 15,
tjugo slag utan att träffa dornen fick jag ta över släggan och han hålla. Jag
träffade i alla fall ibland men väldigt ofta skaftet. De dyra hickoryskaften
tålde inte många smällar innan de gick av och när basen fått sätta dit ett
alldeles för stort antal av dem tog han mig med till smedjan där det sattes dit
ett rundjärn med ögla i änden som skaft. Men det var sannerligen inte roligt
för den stackars Arnell då jag med full kraft dammade till detta stålhandtag.
Han blev alldeles skinnflådd i händerna innan han fick några kraftiga arbetshandskar.
Sedan
sattes de förborrade nya plåtarna på plats med några bultar och så kom det
”roliga”. Nitarna, eller nageln som vi sade, skulle glödande sättas i inifrån
och nitas med nithammare utifrån. Plåtarna var under durknivå så man var
tvungen att krypa in under denna för att sätta i nageln och hålla emot med en
tung ”jungfru” av järn när man nitade utifrån. Eftersom fartyget var ganska
litet var avståndet mellan kölsvinet och durken så litet att man fick ta sig in
i den ställning man ville ha för väl på plats var det inte möjligt att vända
sig. Att ligga i den oljeblandade gyttjan i det trånga utrymmet medan vinden
drog igenom hålen i för och akter då termometern visade trettio grader minus
hörde inte till mitt livs angenämaste arbetsminnen. Tog man i plåten eller
annat järnföremål utan vantar frös fingrarna fast. En stod på däck och glödgade
nagel som han sedan släppte ner i avtalat spygatt under vilket jag fångade den
i en tom konservburk. Så kvickt ta tag i den, föra in den i önskat hål och så
hålla emot med jungfrun.
Och
allt gick bra till dess basen själv skulle ge sig in för att klara ett särskilt
krångligt ställe som jag tydligen inte kunde anförtros. Jag förstår än i dag
inte hur han kunde ta sig in där för han hade åtminstone mitt dubbla bukomfång,
men det gick. Jag glödgade nagel och släppte ner enligt order tills ett vrål
som hördes över halva Lysekil hörde, vrål icke från underjorden men från Rans
kölsvin. Hela durken gick i vågor och jag trodde nästan den skulle sprängas.
Basen hade flyttat sig medan jag glödgade niten på däck. Jag hade aldrig hört
hans meddelande härom utan släppte ner min nit i samma spygatt som förut. Men
denna gången hade Nyberg sin rejält tilltagna högerskinka rätt under spygattet.
Det tog flera veckor innan han satt som vanligt folk och det tog nog i det
närmaste lika lång tid för mig att övertyga honom att detta inte var som hämnd
för järnskaftet på dornen utan verkligen en ren olyckshändelse.
Efter
själva plåtslageriet kom jag upp till själva verkstaden där finbearbetningen
skedde. Jag som knappast hållit i en fil fick i uppdrag att fila plunchar.
Dessa bestod av ca 12 centimeter långa cylindrar med 2 cm diameter. Genom var
och en gick ett längsgående rektangulärt hål men med efter borrning rundade
ändar. Rundheten skulle filas ner så de blev rätvinkliga i stället. Toleransen
rörde sig om någon hundradels millimeter. Detta var ett i det närmaste omöjligt
jobb för en amatör och jag misstänker att jag fick det lite grand av elakhet.
Men eftersom jag är noggrann och tämligen säker på handen så fick jag en
fantastisk ackordutdelning. Mer än fyra och femtio fick jag. Detta var
sannerligen inte populärt bland mina arbetskamrater som jag ju mig ovetande
hade förstört ackordet för. Normen var att ett ackord som mest skulle kunna ge
en dubblad timlön. Eftersom denna var 1,10 skulle ackordet inte kunna ge mer än
2,20. Flera kom och förebrådde mig för att jag förstört deras ackord. Om ni
fått detta satt så att jag som ren okunnig amatör kunnat tjäna så mycket så
betyder detta att ni har bestulit företaget. Arbetsuppgiften togs omedelbart
ifrån mig.
Kanske är det denna erfarenhet som gett mig en livslång skepsis mot allt vad fack hette.
Dessa
månader på Skandiaverken var många gånger svåra och på grund av de tidiga morgnarna
ibland bra outhärdliga men de gav mig intressanta erfarenheter och kunskaper
och som synts här en hel del att minnas.
Senast
ändrad 2001-05-22