Min ungdomstid

i

Norge

Tönsberg

Tidigare har jag nämnt vår kusin Lill-Henrik som delvis uppfostrades av pappa. Han var bosatt i Tönsberg där jag och mina bröder träffade honom på vår resa. Han hade då nyligen kommit hem från 8-månadersperioden för valfångsten där nere i Sydhavet. Både fartyg och folk behövde "semester" och komma i form igen.

Skytteren, det stora valkokeriet som också var moderfartyg för de små fångstfartygen var i högsta grad i behov av översyn efter de stora påfrestningarna där nere i jordens för sjöfart kanske svåraste hav.

Och själva valhanteringen krävde mycket av både folk och fartyg. De stora flänsdäcken där valarna höggs upp lades om flera gånger under säsongen trots att dom var lagda av 8"-10" plank. De slets snart upp när de väldiga djuren drogs upp där.

Vi pojkar fick följa med ut på Skytteren där Henrik och farbror Hjalmar visade oss allt vi ville se och förklarade vad vi än önskade.

Hjalmar var som jag en gång nämnt Bestyrer vilket väl närmast skulle motsvara både kapten och direktör på samma gång. Fartyget var ju i första hand en väldig och funktionell fabrik där valar på flera tiotals ton skulle förvandlas till olja, valbiff och djurfoder. Jag mins inte längre eller hörde det nog aldrig om man också gjorde benmjöl av skelettet. Kaskelotens tänder togs i alla fall till vara som ett havens elfenben.

Man använde dem till prydnadsföremål. Jag har själv sett en verklig jättetand användas till lampfot.

Den värdefullaste produkten från valarna var spermacetin eller valraven som nästan helt fyllde kaskeloternas väldiga huvuden. Man behövde bara driva in ett rör för att tappa ur flera hundra liter olja. Så vitt jag vet är detta kemiskt sett ingen riktig olja utan en blandning av högre alkoholer.

På den tiden hade man ingen aning om vad denna väldiga "oljebehållare" fyllde för funktion för de stora djuren. I dag vet man kanske bättre men inte jag.

Jag skrev att den värdefullaste produkten från kaskeloten var spermacetin men detta stämmer endast om man räknar försäljningsvärdet. Kilopriset var i stället många hundra gånger högre för den så uppskattade grå ambran, på den tiden så oumbärlig för parfymindustrin.

Många tror att den har en fantastisk väldoft men detta stämmer inte. Den luktar mycket obetydligt. Dess värde ligger i dess förmåga att fixera doftämnen så dom stannar i parfymflaskan och inte försvinner så fort man tar bort glasproppen.

I dag har säkerligen syntetiska medel hittats som helt eller delvis kan ersätta ambran men ännu är den högt skattad.

Den finns ibland men långt ifrån alltid i valens tarmkanal. Det har diskuterats om det är en sjuklig produkt förorsakad av retning på tarmkanalen av bläckfiskarnas "papegojnäbbar". Kaskeloten lever ju till mer än 90 % av bläckfisk.

Man kan också understundom finna ambraklumparna flytande i havet.

Hjalmar och Henrik berättade hur ärrade de gamla bjässarna kunde vara efter sina strider med jättebläckfiskarna som kunde utkämpas på mer än 1000 meters djup.

Det var spännande att få besöka det stora fartyget. Mest imponerade var vi nog alla tre av den stora öppningen i aktern som valarna vinschades in genom. Den var många meter både i bredd och höjd. Man undrade också om inte hela havet skulle komma in där.

Men ni må tro att där stank ombord. Alldeles otroligt både starkt och illa trots den långa resan runt halva jordklotet och havens alla vindar till att vädra. Det var nästan svårt att undgå att kräkas.

— Nu luktar det inte alls, sade Henrik när vi fnös.

— Jag känner ingenting nu men då skulle ni vara med när vi fått så många valar att vi inte hunnit klara av dom innan dom börjat ruttna..

Detta går mycket fort då det isolerande späcklagret håller valens höga kroppstemperatur uppe länge, länge efter döden. Det är ju också ett fysikaliskt faktum att en kropp kyls ned långsammare ju större den är. Det hände inte sällan att valen helt enkelt exploderade.

Det var en mycket livsfarlig miljö att arbeta i. Förutom att i sjögång halka på de oljeslippriga däcken eller att hugga armar och ben av sig själva eller någon arbetskamrat var man mest rädd för blodförgiftning.

Dels kunde man naturligtvis bli på vanligt vis infekterad av de rikligt förekommande bakterierna i denna miljö av förruttnelse men man kunde också vad värre var få likgift i ett sår och då var det färdigt. Den allra minsta lilla skråma kunde vara tillräckligt.

Av denna orsak rakade sig ingen av mannarna från det han lämnade fosterjorden och till det han kom hem igen.

Jag har ett kort ifrån Sydgeorgien där Henrik spelar dragspel för sina kamrater. Bland våldsamma helskägg ser man ett "barnansikte" titta fram. Det är Henrik. Han fick nämligen aldrig ett endaste skäggstrå så han behövde inte raka sig hemma heller.

Naturligtvis blev vi hembjudna med Henrik och hans barn till farbror Hjalmar som hade mycket att berätta om valjakt. Han var nämligen då Norges valskytt nummer ett när det gällde tonnage men inte när det gällde antalet skjutna djur.

Då var en annan skytt värre men farbror sade redan på den tiden, mer än 55 år tillbaka, att man måste vara rädd om valstammen varför han endast sköt de stora hannarna. Det var framsynt på den tiden.

Han berättade också om gamla tiders valjakt då man endast hade handharpuner. Visserligen gav detta valarna något av en kamp på lika villkor och många båtar gick under med många förlorade människoliv men samtidigt var det en fruktansvärd och utdragen dödskamp för valen. Harpun efter harpun stacks i honom tills han kanske efter många timmars kamp och blodförlust genom alla sår gav upp.

Men allt detta ändrades nästan som genom en revolution.

Svend Föyn uppfann harpunkanonen och den därtill hörande harpunen. Med en kanon i fartygets för sköts harpunen med sin långa lina som ett spjut in i valen. Hullingarna var fällda bakåt så att harpunen gick lätt och djupt in. Väl där exploderade en sprängladdning som om den träffat på lämpligt ställe omedelbart dödade valen.

Tyvärr innebar detta en än snabbare decimering av valbeståndet.

Sedan detta skrevs har jag efter besök i Ulefoss och på Steinhaug den 9 aug varit på Valmuséet i Sandefjord. Det var på tiden.

Museet är donerat och uppbyggt av medlemmar av familjen Christensen som dock inte alls är släkt med oss.

Där fanns valfångstredskap från äldsta tider och fram till våra dagar.

Svend Föyn med stort porträtt, hans harpunkanon och tillbehör dominerade en hel vägg.

Granaten utlöstes av att sedan den trängt in spärrades harpunhullingarna ut vid rycket i harpunlinan och en hävstångsmekanism bröt då sönder ett tändrör av tenn fyllt med syra. När syran sedan fick kontakt med krutet antändes detta och granaten briserade. Den var fylld med 1/2-1 kg krut.

När valen väl var död måste man ha den så fort som möjligt till valkokeriet innan den han sjunka.

Kunde man på grund av för många dödade valar inte ta hand om alla på direkte körde man in ett rör i buken på valen och blåste in luft med en kompressor så den kunde hålla sig flytande efter att man tätat hålet med en propp. Sedan satte man ett spjut med en färgglad flagga i valen så man skulle kunna återfinna den.

På museet fanns naturligtvis också bilder och beskrivningar på de flesta, kanske alla nu levande valarter. Och så hängde i taket en modell av en 21 m lång blåval. Denna var alltså tämligen liten då rekordet av fångad blåval är 35 m som hade en vikt av dryga 150 ton. Detta motsvarar vikten av 2000 män à 75 kg. Blåvalen har barder och lever på krill.

Den näst största valarten är kaskeloten som lär bli upp till 15 m, har tänder och huvudsakligen lever av bläckfisk.

I en bok där var en bild av tiotalet största valskyttar i Norge. Bilden var från 1927 och där kände jag omedelbart igen Hjalmar.

Vi hade som sagt en mycket fin tid i Tönsberg hos våra släktingar.

Hjalmars fru Asta som jag träffade för några få år sedan igen då hon redan hunnit fylla 90 år var den underbaraste värdinna man kunde tänka sig.

De hade det med hans ställning mycket gott ställt och detta kom ju oss också till godo. Det blev många fina festmåltider ute i deras villa på Nötteröy.

När jag spelade på deras piano kom tant Asta och satte en skål med bitsocker åt mig på pianot.

Vid 90 års ålder påminde hon mig om det. Hon var då så klar i huvudet att hon kunde referera de två, tre senaste dagarnas radioprogram. Underbart. En gång om året reste hon fortfarande och besökte sin dotter i Amerika.

Men där fanns många fler rara och gästfria släktingar, som farbror Lars, den av pappas kusiner som efter sin far övertagit trävarufirman och så flera av hans barn.

Särskilt Sylvia och Magdalene tog väl hand om oss. Sylvia var ofta hos oss i Sverige så hon stod oss särskilt nära. Dom tog oss ut på deras stora lantställe och på båtturer.

Många fler av släkten träffade vi förstås då det ju var så gott om dom. Hjalmar och Lars hade som tidigare berättats omkring 20 syskon.

En av dessa systrar hade gjort karriär som operasångerska, internationell sådan och bodde på somrarna i Åsgårdsstrand, oslobornas förnäma badort. Hon hade eget hus där men åt förstås på hotellet liksom vi när vi inbjudits dit. Det var stiligt värre. Vi kände oss nog lite grand som sparvar i tranedansen om vi nu på den tiden visste vad det var.

Vi var inte precis utrustade för såna här tillställningar; vi var på långväga cykeltur. Våra uniformer var vita overaller. Men vi hade dubbla uppsättningar. Hela var dom och vi fick dem tvättade på vägen så vi gjorde nog inte riktigt bort oss. Men det var inte bara släkten som tog hand om oss.

Några år tidigare fick vi på Källviken besök av några seglare från Norge. Det var en son till pappas kusin Lars, sonen till borgmästaren i Tönsberg samt direktören för Telemarkens Kraftforsyningsselskap Tord Lindboe som sedermera blev en mycket känd motståndsman.

Dom kom en söndag helt oväntat. Mamma skulle naturligtvis bjuda på middag som vanligt.

Än i denna dag vet jag inte var hon fick all mat ifrån. Kanske var söndagssteken ( den där av gödkalv ni vet ) den gången särskilt stor eller kanske fick vi pojkar tag i en fin lax eller piggvar från Länström i Krämarevik. Grönsaker av alla de slag och färskpotatis fanns i trädgården, svamp i skogen och blåmusslor i havet så nog blev det middag alltid.

Jag glömmer aldrig synen då mamma förskräckt slog ihop händerna och utbrast: — Men nu kommer ju maten! Då hade nämligen direktör Lindbo satt igång att i synnerligen högstämda ordalag tacka för denna underbara middag. Vid det laget hade han bara ätit smörgåsbordet.

Så var det på Källviken då mamma var husmor.

När nu vi pojkar kom till Tönsberg var det vi som skulle bjudas. Och hur sen?

Först kördes vi tillsammans med de två andra Källvikengästerna från Nötteröy över den underbara Vrengens bro till Tjömmö och ytterst ut till Verdens ende. Där låg på den tiden ett lyxhotell och efter att ha badat fick vi där en av de luxuösaste måltider i varje fall jag har ätit i mitt liv. Vad ledsen jag är att jag inte har matsedeln bevarad vare sig på papperet eller i minnet.

Jag kommer aldrig att glömma den fräknige, rödhårige, fule lille mannen som tog så generöst hand om oss.

Åtskilliga år senare fick jag i Stockholm telefon från mamma att Henrik var död och att hon önskade att jag skulle åka till Tönsberg och representera familjen vid begravningen.

Hon hade fått telegram om dödsfallet och att begravningen skulle ske på söndag. Mamma hade inte fått veta var eller när och det var redan lördag middag då jag talade med henne. Vi skickade ett telegram att jag skulle resa dit.

Jag klädde mig i min frack och åkte.

Förbindelserna var så tokiga att jag blev tvungen att från Oslo åka ner på fel sida Oslofjorden till Moss för att få färja över till Horten och sen taxi till en station för att hoppa på det tåg som gått från Oslo mot Tönsberg innan tåget från Stockholm hade hunnit dit.

När jag kom till stationen i Tönsberg stod där en man i "kjole", frack på norska. Han såg min och kom fram och frågade om jag var herr Christenson. Det var Henriks svåger som var där för att hämta mig.

När vi kom fram till kyrkan där ute på Nötteröy sjöng församlingen första psalmen, "Den blomstertid nu kommer"

Jag gick upp på läktaren utan att någon märkte det och frågade kantorn om jag kunde sjunga en sång. Jo det gick för sig och så småningom ackompanjerade han mig då jag sjöng Eyvind Alnaes: "Den sidste Reis" som börjar så här: Nu sidste Reis dig forestår, sing Sailor å, Avsted till Himlen farten går, sing Sailor, å.

Alla i församlingen undrade förstås vem som sjöng.

Efter begravningen var det samling med kaffe och smörgås. Där berättades hur min kusin dött.

Han hade just kommit in med båten från den senaste valfångstfärden och mötts av sin hustru och sina två barn där ute på redden. Han hälsade på dem från relingen på det stora fartyget medan familjen tittade upp mot honom från den lilla motorbåten långt där nere. Hans hustru och dotter for hem för att ordna välkomstmiddagen medan Rune, hans son stannade kvar för att hjälpa pappan med bagaget. På väg med sitt bagage föll Henrik ner död på däck.

Vilken hemkomst! Än i dag vänder det sig i mig när jag tänker på hur fruktansvärt det har varit för dem därhemma att i stället för att få möta älskad make och far få ett dödsbud.

Men för Henrik själv var det nog ingen tragedi. Att så snabbt och antagligen utan att vara medveten om det få dö just när glädjen var som störst över att vara hemma igen hos sina kära det skulle man väl också gärna önska sig själv.

Vid kaffet träffade jag några av hans skeppskamrater som var mycket ivriga att få berätta följande:

Kvällen före hemkomsten hade det i mässen diskuterats var och ens älsklingsmusik. Henriks favoriter var: "Den blomstertid nu kommer" och "Sidste Reis"!

Vid samkvämet hann jag precis sjunga Händels Largo innan den förste gästen gick och jag själv måste gå för att vara på mitt arbete i Stockholm nästa morgon, måndag.

Cykelturen i Norge 1935

Tord, Östen och jag gav oss tillsammans ut för att hälsa på så många som möjligt av våra släktingar i broderlandet i väster.

Det var på sommaren 1935 som vi lastade våra cyklar och gav oss i väg. Det var nog inte så mycket last förresten för tält men inte sovsäckar hade vi med oss. Tanken var att vi skulle få bo hos våra släktingar allteftersom. Och efter vad jag minns fick vi alltid husrum.

Den tidens cyklar var inte som dagens. Inte en enda växel hade de och klumpiga och tunga åbäken var det. Min cykel hade förresten ballongdäck, fint värre förstås men väldigt tungtrampat.

Jag var en mycket osäker cyklist som bra nära körde i diket så fort någon körde om mig.

Redan innan vi for hemifrån hade jag varnat Tord för att köra om men jag hann inte längre än till Hallinden förrän jag blev omkörd och mycket nära själv körde tipp.

Det blev ett förfärligt skällande på Tord förstås men den man som just kört förbi mig undrade allt vad det var frågan om.

Den gången var i alla fall Tord oskyldig.

Dessutom var flertalet av vägarna på den tiden grusvägar, många gånger i miserabelt skick, där regn ibland grävt djupa diken i vägbanan.

Om jag nu så långt senare minns rätt så övernattade vi första natten hos Farbror James Svenson på Säm. Han var ju pappas barndomsvän och en mycket gästfri och generös man som alla vi barn tyckte mycket om.

På den tiden fanns det ingen bro över Svinesund så vi måste cykla över Vassbotten och Fredrikshald som Halden då hette. Där hade Tord och jag varit ett par år tidigare och förstås sett Fredriksstens fästning där Karl den 12 stupade.

På vår cykeltur fortsatte vi sedan till Moss för att färjas över till Horten varifrån vi sedan trampade vidare till Tönsberg

Om hur vi hade det där har jag redan berättat i ett tidigare kapitel.

Efter finfina dagar där fortsatte vi över Skien till Ulefoss där vår kusin Kristina bodde med sin man Halvor, sonen Kristian och dottern Ingeborg Synnöve, Növe än i dag kallad.

Vi blev även där översvallande vänligt mottagna. Eftersom det väl inte fanns så väldigt gott om sängplatser där, fick vi tre grabbar dela på äktesängen. Var det äkta paret tog vägen har jag ingen aning om.

För några dagar sedan (aug. 91) var jag i Ulefoss för att hjälpa Kristian med stickning och målning. Han körde mig då upp till Als stora herrgård för att jag skulle få se den plats där farbror Frans haft sin verksamhet. Vi såg inget som kunde tänkas ha varit något trädgårdsmästeri.

Då jag ringde på dörrklockan till den imponerande byggnaden öppnade fru Karin Al och bekräftade vad Kristian redan trott att trädgårdsbostaden till slut inte längre hade lönat sig att reparera utan hade bränts ned. Familjen hade fortfarande sin forne svenske trädgårdsmästare i gott minne.

När Kristian presenterade sig frågade hon om han var son till fabrikör Allan och att ju hans mor i så fall var Kristina som en kort tid i sin ungdom varit barnflicka till hennes nu sedan länge döde man. Han hade aldrig upphört att hålla av och beundra henne. Liknande har jag hört från alla som känt henne och min älsklingskusin var hon.

Och där hos henne och Halvor stannade vi några dagar tills så småningom fortsatte de ca 6 kilometerna till Farbror Frans' Steinhaug.

Om honom och hans gård berättas det i kapitlet om pappas bröder.

Men för oss var det ett riktigt äventyr att få vara på en stor bondgård, därtill i främmande land, och vara med om höskörden och andra göromål som hörde en gård till.

Vi såg farbror väva och vi var med om baket av lefsor och tunnbröd.

Så vitt jag minns så tyckte till och med Östen om lefsor med smör och socker på.

Vid ett tillfälle fick han sina bröders beundran. Detta efter att vi för att fira "onna", höskörden fick "römmegraut" eller flötegröt som den också kallas.

Denna anses som förnämsta delikatess och göres på vetemjöl, tjockaste grädde och mjölk. Sedan serveras den med socker, saftsås, kanel och det smörfett som smälts ut under kokningen av gröten.

När denna rätt under vördnad bars fram till bordet tittade två äldre bröder förväntansfullt på Östen och undrade hur detta skulle gå. Jag tycker mig än i dag se hur han tappert kämpade för att få ner sin portion.

Vi var allvarligt oroliga att han var tvungen gå ut och kräkas. Östen hade alltid varit mycket känslig i maten. Det var ganska mycket han inte kunde äta och vi visste ju att flötegröt rimligen knappast skulle bli någon favoriträtt för honom.

När han ändå kämpade ned sin portion fastän vi tyckte oss se tårar i hans ögon steg allt vår aktning för honom några "pinnhål".

Förutom vid skörden serverades denna gröt även vid andra speciella tillfällen.

I stora bondehem såg man ofta spåren efter flötegröten i form av vackra "rosemala grautespannar" placerade på hyllor i köket eller också i något av finrummen. Av byttornas antal, storlek och utsmyckning kunde man sluta sig till dels familjens status dels antalet barn. Ju fler barn ju fler "boller, och ju högre status desto större och finare utsmyckade.

Detta var nämligen barnsängsgröt som en gång givits till mor i huset då hon just fött barn. Då brukade grannkvinnorna komma med sådana byttor fyllda med flötegröt som ansågs vara det bästa för den nyblivna modern.

Byttorna var invirade i vackra dukar för att hålla värmen. Ett konstfärdigt i ull och lin vävt 2,5-3 m långt grautebann var lindat och knutet runt duk och kärl.

Gården låg på en höjd med stora åkrar sluttande ned mot Eidselva som hör till Bandagskanalen. Genom detta älv- och kanalsystem kan man färdas med båt hela vägen från havet förbi Skien och Ulefoss ända till Dalen.

Från fönstren i huset och särskilt då förstås från övre våningen har man en underbar utsikt över de vackra ägorna och därifrån kan man några gånger om dagen se Viktoria eller någon av de andra kanalbåtarna gå förbi där nere på älven.

Fruktträdgården var fint placerad uppefter en söderslänt nedanför huset.

Intill uppfartsvägen stod en väldig mycket gammal och vacker ek. Ett riktigt klassiskt vårdträd. Men även ekar kan bli för gamla så när jag för några veckor sedan (juni 91) var där så var trädet borta Det hade länge varit skröpligt och efter en mycket hård blåst fanns inte trädet mer. Familjen faktiskt sörjer det.

Till gården hörde också en bakstuga som även rymde en liten smedja och så den stora ladugården förstås. Där fanns ett tiotal kor, två hästar höns och flera grisar.

Höskörden var särskilt skojig för oss. Att stå därnere på backen och hyva upp så stora sjok hö som möjligt medan en annan av oss stod högt däruppe i höskrindan och pressade ihop höet och sedan på toppen av lasset åka till ladan och kasta upp det på loftet det var roligt det tyckte vi.

På kvällarna gick vi ner till älvstranden med Ivars kastspön och försökte få "örret", alltså bäckforell.

Ibland och med större framgång kunde vi få följa med honom ut i hans flatbottnade eka och sätta nät. För att snabbare få fisk i nätet så använde han i bland en nu för tiden förbjuden fiskemetod. Då spärrade man av någon liten vik med ett eller flera nät, rodde in i viken och stötte upprepade gånger ner i vattnet med en lång stång i vars ände en tom och locklös plåtburk var placerad. Detta bullrande och luftbubblande skrämde in många både foreller och abborrar i näten och det var ju det som var meningen förstås.

Gott var det också med nyfångad fisk av sorter som vi bohuslänningar inte var vana vid.

Älven bjöd även på annat.

Naturligtvis badade både Tord och Östen efter höskördandet i solgasset och till och med jag badade en men endast en gång. Jag kunde ju i alla fall försvara mig och att få ner mig mer än en gång i det iskalla älvvattnet gick inte.

Stilla kvällar kunde vi höra små "skott" utifrån älven. Då var det någon bäver som varnade släkten med en kraftig smäll i vattnet av sin hårlösa, breda och platta svans. Efter smällen dök dom alltid men hade vi tur och ögonen med oss kunde vi få se den komma upp igen och simma vidare.

Vi såg och inspekterade deras hyddor som vid lågvatten var något så när åtkomliga. Fantastiska byggnader dom åstadkom!

På sina ställen var stränderna fulla av spår efter dom, allt gnag som låg på marken, avskalade kvistar och grenar samt alla stubbar av fällda träd. Det var både imponerande och spännande att se.

Efter en trevlig och behaglig tid hos farbror Frans på Steinhaug drog vi sen vidare på våra cyklar och förning hade vi nog fått med oss tror jag.

Vi cyklade först mot Notodden över Lunde och sedan vidare över ett mycket högt berg Meheia mellan Notodden och Kongsberg.

Synd att säga att vi cyklade förresten, i alla fall mellan dom två sista städerna.

Strax efter Notodden började en fruktansvärt lång stigning och så brant att det var omöjligt att cykla uppför den. Vi fick gå och släpa på våra cyklar flera timmar innan vi äntligen kom till toppen.

Och det blev inte mycket bättre då.

Den sista tiden hade där fallit så våldsamma regn att vägbanan hade skurits sönder å det förfärligaste. Det var en makadam och grusväg, det lilla som var kvar på båda sidor om ett flera decimeter djupt och brett dike.

Så där kunde vi heller inte cykla annat än korta bitar för med den vägbanan och den lutningen hade det varit livsfarligt. Östen cyklade omkull just vid ett sådant försök och gjorde sig rejält illa men han var aldrig den som klagade så hur illa det var fick vi väl aldrig veta.

Vägen var så brant att vi vid ett tillfälle mötte en bil som var på väg uppför. Den fick backa för på den tiden var det väl självrinning från bensintanken till motorn så när bilen stod med "fören" upp fick motorn aldrig någon bensin.

Ja färden mellan Notodden och Kongsberg glömde nog varken mina bröder eller jag.

På slutet ner mot Kongsberg ramlade himlen ner över oss. Jag har ju på senare år varit med om många tropiska skyfall men jag tror inget av dessa överträffade det här regnet.

Vi fick snabbast möjligt söka skydd. Det blev i ett litet kafé eller konditori. När vi satt där inne och tittade ut såg man inte ens tvärs över gatan så tätt stod regnet.

En man gick till den väggfasta telefonen, kanske för att ringa force majeur för försenad ankomst till middan. Han hade en snugga hängande i mungipan men inte så länge för han hade inte hunnit säga många ord innan en blixt for genom telefonen och slog pipan ur munnen på honom.

Det blev inget mer telefonerande där på ett tag.

När vi så småningom kunde komma iväg brann det i flera hus Blixten hade under någon halvtimmes tid slagit ner på mer än trettio ställen i den lilla staden.

På väg ut for vi förbi ett flerfamiljshus. Utanför låg allt fönsterglas i drivor på gata och trottoar.

Några av de många åskådarna som stod där undrade väl om vi var riktigt kloka när Tord med hög stämma sa: — Vad de här ser rolit ut!

Inte sjutton tyckte norrmännen att det såg "rolit" ut med deras betydelse av ordet.

Vi hade som framgått blivit kraftigt försenade både av den långa vandringen på den branta vägen och av väntan på att vädret skulle ändra sig där nere i Kongsberg.

Vi skulle vidare till vår kusin Alander i Drammen och hans familj. Nu blev vi tvungna att leta upp en telefon trots vad vi nyligen sett och varsko dem om förseningen till vårt övernattningsställe. Vi kom dit mitt i natten och blev mottagna med vänlighet, te och smörgåsar och var vår säng. Det kändes allt bra skönt vid det laget.

Alanders fru Sara var en underbart gästfri, gladlynt och pigg människa som gjorde allt för att vi skulle trivas. Jag har träffat henne många gånger efter det, och det har alltid varit lika roligt att träffa henne.

Vi tyckte lika mycket om vår kusin som var lika vänlig han. Han var ganska tystlåten men det han sade hade tyngd.

De hade tre pojkar, Arne, Kåre och Hans Jörgen. De var betydligt yngre än vi, den äldste, Arne, 9 år yngre än jag tror jag. Dom var trevliga och mycket intresserade av sina släktingar från Sverige.

De bodde i egen villa som Sara bodde i ända fram till sin död för några månader sedan vid 91 års ålder.

Alander drabbades däremot för ganska länge sedan av Altzheimers sjukdom och tappade så småningom både sin personlighet och all kontakt med livet. Han dog för 15 år sedan.

Arne blev ingenjör i hög ställning och är nu bosatt i Amerika. Hans Jörgen har varit ingenjör och direktör i Norges främsta företag för kyl- och frysanläggningar men är nu pensionerad.

Kåre var länge högste chef för Norsk Hydro. Sedan blev han chef för Stat Oil. Det var för en del år sedan några skandaler som gällde firman. Kåre var aldrig vare sig inblandad eller anklagad men tog så illa vid sig att man en gång fann honom på sitt kontor skjuten med hans eget gevär.

Det var en förfärlig händelse för familjen.

Från Drammen for vi efter ett par dagar till Oslo.

Vi kom dit mitt i lördagsrusningen på Karl Johan, Oslos berömda paradgata. Där stod vi med våra cyklar vid trottoarkanten då jag plötsligt ropade: "Ta cykeln!" och rusade iväg.

Långt bort i folkvimlet hade jag fått syn på en rygg som jag tyckte mig känna igen. Jag sprang förbi honom på trottoaren för att kunna se honom framifrån. Jo då, jag hade allt sett rätt.

Jag gick fram till honom och den unga dam han hade i sällskap och frågade:

— Ursäkta, men är inte detta herr Brandstorp?

— Jo, men vem är dere da?

— från Lysekil.

— ?

— Från Midgård.

— Da må de väre sön till Robert Christenson. Jeg känner dem på deres brune öjne.

Jag hade många år tidigare sett honom i Lysekil i samspråk med någon. Pappa vinkade åt honom tvärs över gatan med sin hatt och berättade att detta var en Odd Fellowbroder vid namn Brandstorp från Oslo.

Vi bjöds med, efter att jag hämtat två bröder och tre cyklar. hem till hans Oslovåning där vi fick stanna till nästa dag då han tog oss med i sin bil till deras mycket flotta sommarställe i Nittedalen.

Där träffade vi hans barn som var lite äldre än vi och så hans fru förstås. Där var även flera vänner till dem så vi fick några väldigt fina dar där innan vi åkte hem igen

. Då övernattade vi först alldeles utanför Oslo i en höstack. Inte sov vi något vidare och vaknade efter mina förhållanden mycket tidigt för att göra vår allra längsta dagsetapp, nära 25 mil ända till Lysekil.

När vi cyklade längs Idefjorden passerade vi ett ställe där jag på cykeltur med Tord från Säm till Halden och tillbaka i mycket hög fart körde rätt in i en stengardist.

I en mycket tvär S- kurva som var skymd på vänstersidan av en brant bergvägg tills man var mitt i den hade en vägskrapa någon timme tidigare rivit upp vägen. Min höga fart i nerförsbacken, dubbelkurvan, det lösa gruset och min dåliga teknik samverkade inte precis till det bästa. Jag tappade kontrollen över cykeln och körde med våldsam fart rätt in i gardisten. Jag kastades som av en katapult flera meter upp i luften och igenom toppen på en björk som stod vid vägkanten. På andra sidan av denna i en liten dalgång rann vanligen en liten bäck men den var uttorkad och fylld av rund småsten. I den hamnade jag med huvudet före.

Än i dag förstår jag inte hur jag kunde undgå att bryta nacken eller krossa skallen. Cykeln hade klämts ihop till ett "dragspel" så framhjulet gick bakom pedalerna. Vi fick hjälp av vägarbetarna att dra ut den så att hjulet i alla fall gick fritt och jag nödtorftigt kunde cykla vidare.

Nu när vi kom förbi fick Östen se stället och jag fotograferades vid den ganska ansenliga björken.

På denna sista etapp höll det emellertid på att gå fruktansvärt illa.

Tord hade hållit på att reta mig under flera timmar och att retas var en konst som han odlat till mästerskap. Han gav inte upp hur jag än varnade honom. Till slut cyklade han förbi mig fastän eller just därför att han visste att detta mycket lätt ledde till att jag körde tipp.

Det gjorde jag också och skadade mig ganska illa. Jag var ingen van cyklist och kom lätt ur balans. Detta visste han så väl och valde också en vägsträcka där dom hållit på med vägarbete med både sten och löst grus som komplikation.

Sedan ställde han sig med foten på pedalen och hånflinade åt mig. Som tur var för oss båda hade han foten på rätt ställe så när jag kastade en huvudstor sten efter honom för att helt enkelt slå ihjäl honom hann han kasta sig och cykeln framåt så bara pakethållaren träffades.

Sedan såg vi honom inte mer innan vi kom till Lysekil. Han blev så rädd att han cyklade ifrån oss i största möjliga fart.

Det tog mig flera år att hämta mig från den händelsen och jag vet inte ens helt säkert om jag gjort det helt än.

I varje fall vet jag att det gjort mig mycket aggressionshämmad långt fram i livet efter detta.

Just då blev jag så tagen att jag till slut inte kunde fortsätta längre utan vi fick ta en sista liten bit hem till Lysekil med taxi.

Så slutade vår långa och i så många avseenden trevliga resa efter att vi för övrigt klarat oss riktigt bra från att bråka.

Med Östen var det aldrig några problem men Tord och jag hade som jag nog många gånger får anledning återkomma till mer eller mindre ständiga kontroverser.

I alla fall var det en resa som ingen av oss någonsin skulle komma att glömma.

Vinter i Telemark.

I januari 1936 blev jag sjuk i lungsäcksinflammation. Om detta skriver jag på annan plats men här berättar jag lite om den vistelse jag fick hos släkten i Norge för att återvinna hälsa och krafter ett år senare.

I Drammen fick jag först någon vecka tillsammans med kusin Alander, hans fru Sara och deras tre barn med god mat, eget rum, trevliga pratkvällar och finfina skidturer i bergen runt staden; och till och med skidhoppning.

Skidhoppningen skulle jag inte ha gett mig på. Det var sent en kväll och jag såg backen väldigt dåligt och kombinerat med att det var första gången jag prövade den här sporten kunde väl resultatet inte väntats bli mer än ett. Jag stod på huvudet förstås och gjorde mig väldigt illa i ett knä och var först helt invalidiserad i flera dar för att sen ha ont av det i flera veckor.

Pappa hade klokt nog men utan att jag visste det tagit en olycksfallsförsäkring för mig hos farbror Axel. Den kom att betala nästan hela resan för mig.

När jag från Drammen och mina vänner där kom till Lunde var farbror Frans och mötte med häst och släde varefter vidtog en mycket speciell färd till Steinhaug som berättas närmare om i annat sammanhang.

Vintern var den snörikaste och kallaste i mannaminne och Telemarken visade sig nog från sin allra vackraste sida.

Jag minns inte längre när jag reste hemifrån men det bör ha varit i slutet av januari och snösmältningen var i full gång när jag for därifrån.

Jag hade även där eget rum där det fanns en rejäl Ulefossugn mycket vackert gjuten i järn i flera våningar. Dessa ugnar var berömda över hela Norge och än i dag är de mycket uppskattade men mest som prydnad. De har till och med blivit samlarobjekt.

Ja det var utseendet det ja! Men kors vilken dålig funktion de hade jämfört med de kakelugnar vi till exempel hade på Källviken.

På kvällen eldades min ugn nästan körsbärsröd och man fick en känsla av att den riktigt stod och hoppade. När jag sedan lade mig under den stora dunbolstern så flöt man ju nästan bort i svett. Men den plågan blev inte långvarig för när elden brunnit ut så kom där en liten stund då bolster och rumstemperatur passade ihop. Det kan nog inte ha varit många kvartar den glädjen varade för sen räckte sannerligen ingen bolster till hur dunfylld den än var.

På morgonen var det alltid nästan bottenfruset i vattenglaset på nattduksbordet När jag väl kommit upp i det iskalla rummet gällde det att snabbt få på sig kläderna.

Min morgonsömnighet accepterades så jag blev aldrig väckt i ottan. Därför slapp jag också morgonmjölkningen av de fyra kor som tilldelats mig.

När jag väl fått på mig och kom ut i köket fick jag rejäl bondfrukost förstås, dock icke havregrynsgröt för det har jag nog inte ätit sen jag blivit gammal nog att kunna försvara mig men riktigt osötat grövre bröd, tunnbröd, hemkärnat smör, kanske hemystad ost, "syltetöy" och så den goda mjölken förstås. På den tiden drack jag mjölk som en kalv, 1-2 liter per dag.

Kvällsmjölkningen slapp jag däremot inte. Det tog allt ett tag innan jag fick någon mjölk ur spenen jag klämde på men så småningom gick det riktigt bra. Att uppbåda någon större entusiasm för jobbet kunde jag ändå inte. Problemet hette: kosvans! Att ständigt få en sån, ofta full av nyskiten kodynga vispad i ansiktet när man idogt satt där förgyllde inte tillvaron precis.

I ladugården förekom ju annat också.

Senare har jag sett två av mina barn födas men här såg jag de första gångerna tillblivandets under. Första gången var det en ko som kalvade. Det var en svår förlossning och Ivar fick manuellt hjälpa kalven till världen. Nog var den först bra ynklig men det tog inte långa stunden innan den i alla fall stod på tunna och skälvande ben.

Det var mer dramatiskt att se suggan få sina små. En efter en kom dom ut med den långa navelsträngen efter sig som suggan sedan bet av och tillsammans med moderkakan åt upp. En av ungarna blev också uppäten, om på grund av att mamman blev skrämd eller för att hon inte hade spenar till alla kommer jag inte längre ihåg.

Hönsen sprang fritt så ägg hittade vi lite varstans, kanske inte alltid då så färska.

Min kusin Ivar var en mycket duktig idrottsman särskilt i vintersporter. Han hade vunnit många priser i "langrenn" och likaså i backhoppning. Jag såg honom vinna några sådana och ville väl efter hans exempel försöka jag med trots mitt misslyckade försök i Drammen.

Ivar försökte lära mig och hade stort tålamod med mig men det hjälpte inte så mycket. Jag har aldrig varit någon idrottsmänniska och egentligen aldrig försökt så allvarligt heller.

Men en gång höll det nästan på att bli för allvarligt för mig i alla fall.

Ivar hade demonstrerat för mig och talat om så gott han kunde hur jag skulle bära mig åt och spänt på mig ett par våldsamt tunga skidor. Sen gick han och lämnade mig åt mitt öde ute på ett fält med kraftig nerförslutning och en av naturen själv ordnad "hoppuckel" långt nedigenom.

Ingen hade åkt där förut så snön låg ren och oskärad. Jag satte full sprutt och hoppade, för tidigt eller för sent det vet jag inte men att det blev galet det vet jag och det rejält också.

Jag har ju redan talat om att det var en mycket snörik vinter så när jag nu berättar att jag gjorde en halvvolt så jag kom med huvet först i den flera meter djupa snön kanske man kan tänka sig resten.

Det var inte meningen jag skulle dö den gången.

Ivar råkade titta efter mig och när han inte såg mig någon stans men skidspår som helt plötsligt slutade, skidade han ner och fick se undersidan på ett par skidor som låg på snön. Under hängde jag halvt medvetslös och det hade väl inte dröjt så väldigt länge innan jag kvävts om han inte kommit och dragit upp mig vilket förresten inte var det lättaste.

Egentligen lönade jag nog Ivar på ett kanske inte alldeles snällt sätt. Han hade ett våldsamt stort svart hår, man skulle nog kunna säga vildvuxet!

En gång kom han och frågade om jag ville klippa honom och det ville jag förstås.

Han satte sig där i köket på en stol, jag fick sax och kam och så klippte jag; klippte och klippte, ett jack här och ett där. När han till slut såg ut som en riktig "pinnasugga" förklarade jag konstverket färdigt.

Innan han fick tag på en spegel hade jag avlägsnat mig långt nog att snabbt komma mig ut genom dörren om det skulle visa sig lämpligt. Och det var det. Han nästan flög på mig och skrek: — Du sa jo, att du kunne klippe!

— Nä, det sa jag inte.

— Jo da, de gjore du.

— Nä, du fråga om ja ville klippa dig och det ville ja ju.

När han väl sedan fått lugnat sig så pass att det gick att tala med honom igen fick jag honom tillbaka till stolen och klippte honom till både hans egen och åskådarnas belåtenhet.

Men nog hade jag bra roligt då jag klippte och väntade på hans reaktion efter den första titten i spegeln. Sedan hade även han många gånger roligt åt den historien.

Eftersom jag var mycket förtjust i min kusin Kristina och också hade mycket nöje av Halvors snickeri och tyckte om att vara samman med deras 9 år yngre son Kristian skidade jag ofta de 6 kilometerna ner till Ulefoss, för det mesta den så kallade genvägen genom skogarna och över den frusna älven. Underbart vackra färder i ett härligt landskap, ibland genom rena julkorten med granarna dignande av snö eller andra gånger med den mest fantastiska rimfrost.

Men en gång var det allt annat än roligt.

Jag hade hunnit långt in i skogen då jag fick det mest fruktansvärda klabbföre man kan föreställa sig. Snöklumparna under skidorna var säkerligen uppemot tjugo centimeter tjocka och fruktansvärt tunga av väta.

Varken förr eller senare har jag sett något liknande. Vilken plåga!

Och inte hjälpte det att ta av sig skidorna heller. Då sjönk man bara ned till midjan i snön och kom varken fram eller tillbaka.

Hur jag över huvud tog mig hem förstår jag inte men jag har väl antagligen strävat så länge med eländet tills det blivit kallare mot kväll och klabbet lättat. Jag minns att det blev så sent innan jag kom hem att de på gården börjat oroa sig.

På tal om sent så gick jag kanske oftast hem i mörker. Så småningom kände jag vägen tillräckligt väl för detta och det var en härlig och fantasieggande känsla att gå om natten mellan snötyngda trän.

Ibland var det månsken med skönhet och stämningar jag aldrig kommer att glömma. Sotsvarta skuggor inne bland granarna och sedan ut på gnistrande vita fält med månen lysande från en pariserblå himmel och bruset från Vrangefossen där borta.

Några bilder finns kvar från tiden där på mitt kära Steinhaug, bland annat ett på Ivars dotter Tulla bland några vackra vitstammiga björkar och hennes lille bror Karl Frans som blygt försöker gömma sig bakom en stam.

Kortet på Tulla har reproducerats och sålts som brevkort i Skien.

I Telemark talades då (men också i dag) mycket dialekt.

De norska dialekterna har alltid intresserat mig mycket. Under hela min ungdom läste jag ett stort antal böcker på norska och helst då på landsmål som jag upplevde som så mycket kraftfullare än bymålet. Jag tror nog jag läste Arne Garborgs alla böcker till exempel.

En gång blev jag mycket förbryllad i kyrkan i Lunde dit jag hade följt med farbror. Prästen predikade nämligen om den gode herden som till skillnad från tjuven kom in genom dörren.

Men i prästens predikan kom herden ibland in genom döra och en annan gång genom döri. Jag undrade om det var någon grammatikalisk finess och frågade farbror härom.

Då skrattade han gott och förklarade att prästen som den gode diplomat han var gav både förespråkarna för a-målet liksom för i-målet sitt. Här i Telemark gick nämligen skiljet mellan de två målen.

En granne till farbror som vi ibland besökte, en stor och ståtlig man med ett väldigt, kluvet svart helskägg talade en så vacker norska att jag njöt av att höra honom. Än i dag tycker jag mig kunna höra hans vackra språk.

Men han älskade allt som var lite mystiskt.

En gång hade han fått dit en homeopat som skulle överbevisa mig om denna läras överlägsna sanningar.

Han berättade bland annat att homeopatins starkaste medicin var den trettionde tusenpotensen.

För att få första potensen tar man ett gram av läkemedlet i tusen gram mjölksocker, andra potensen ett gram av den första i ytterligare tusen gram socker och så vidare. Trettionde potensen innebar alltså ett gram av själva medicinen på 10.............0 ( med 90 nollor efter 1:an:) gram socker.

Man skulle behöva mer mjölksocker än som kunde rymmas i det då kända universum för att man skulle vara säker på att få med en enda molekyl av "läkemedlet"!

En annan man vi besökte talade också riktigt landsmål. Det var läraren Olav (Ola) Stranna, en folklivsforskare och diktare bosatt i närheten. För mig med min ungdom verkade han vara en gammal man med sitt korta kritvita hår och likaså vita skäggstubb i det fårade ansiktet. Jag tog ett porträtt av honom med min kamera och gjorde sedermera mitt livs första etsning utgående från det fotot. Han var en intressant man som hade mycket att berätta. Tyvärr har hans historier fallit mig ur minnet.

Däremot minns jag väl hur han bjöd på öl och kakor. En ganska lustig kombination förstås och särskilt speciell genom att ölet var hembryggt. Fortfarande tycker jag mig kunna känna smaken av en mjuk ej alltför humlebesk men aromatisk dryck.

När jag nu sist med Karen och Tulla besökte kyrkan i Lunde, där för övrigt första psalmen var "Den blomstertid nu kommer" som vi också hade sjungit på Steinhaug dagen innan, gick vi sedan till kyrkogården där farbror med hustru och son vilar.

Granne med dem ligger bygdens store son Ola Stranna begraven. Vid hans grav är en mycket hög och vacker natursten rest till hans minne med mycket uppskattande rader för hans gärning.

Det var en fin tid jag hade hos släkten i Norge och jag är tacksam för den.

HEM

Senast ändrad 2001-10-24