En bröllopsresa
1967
Den
2 juli 1067 vigdes Linnéa och jag i Dragsmarks kyrka av min före detta svåger
Knut Lyckhage. Och jag lagade bröllopsmiddagen i Källvikens gamla kök. Linnéas föräldrar
och syskon, såväl som mina döttrar, var med liksom mina bröder med fruar.
Redan före vårt bröllop började jag
planera en spännande resa för oss. Jag hade vanan inne sedan tidigare resor och
arrangerade nu vår resa på egen hand. Med karta och IATA-katalogen som
innehåller all världens flygförbindelser lade jag upp vår resrutt. När jag
något så när lagt fast denna bad jag om offert från alla våra större
resebyråer. Den billigaste fick jag från en byrå i Uppsala som skulle ge oss
vår trettiofemdagars resa för dryga 27 tusen kronor. Då beslöt jag att ordna
allt själv och kunde efter hemkomsten konstatera att vår resa från dörr till
dörr totalt med allting inkluderat kostat 8400 kr för oss båda tillsammans.
Först ringde jag charterfirman Görsün
i Stockholm som arrangerade resor till Grekland och Turkiet. Jag fick fru
Görsün, som är svenska, på tråden och redogjorde för henne för våra planer. Jag
beställde en viss flight och sade att den beställningen stod fast men att vi
naturligtvis vore tacksamma om vi kunde få någon liten rabatt eftersom vi inte
ämnade åka med tillbaka så våra platser stod till förfogande för hemresan. Hon
skulle höra med sin man och jag skulle återkomma för besked nästa dag. Då sade
hon att de funnit mitt sätt så trevligt och anständigt att vi fick våra
biljetter för sammanlagt sexhundra kronor och att dessa innefattade uppehälle i
Tarabia, lyxhotellet vid Bosporen, som just öppnat. Det blev mycket att
förbereda inför resan men jag var ju van så det blev inget större bekymmer.
Men reskläder skulle vi åtminstone
ha, först och främst till Linnéa som redan bar på vår lilla Cecilia i sin mage.
Jag ser oss vandra kring i
Sidenhuset vid Hamngatan bland alla vackra kläder och hur Linnéa provade det
ena plagget efter det andra. En underbar grön morgonrock i lättaste nylon köpte
vi. Fyra klänningar minns jag. En av dem har hon fortfarande kvar, nylon med
centimeterstora rutor i olika grå nyanser. Outslitlig! Till min sorg har,
morgonrocken skattat åt förgängelsen inte för att tyget slets men för att
sömmarna gled i sär. Till detta köptes en ”hel” baddräkt i svart och vitt. Det
var det kortkorta modets tid men eftersom vi skulle till det tämligen
reaktionära Sovjet så var Linnéa inte så ivrig på att få kläderna kortare än
nödvändigt. Men nog var de tillräckligt korta för att få åtskilliga hedervärda
manliga sovjetmedborgare att titta både en och två gånger.
Det måste ha varit någon gång i slutet av
juli som vi for iväg till Istanbul, där pass- och tullformaliteter snabbt
klarades av. Och så förde oss vår chartrade buss den tämligen långa vägen,
delvis genom själva staden, ut till Tarabia, det nybyggda hotellkomplexet med
tio - femton våningar. Vi fick ett underbart vackert rum med stort badrum med
balkong rakt ut mot Bosporen, vattnet som skiljer två världsdelar åt. Där satt
vi i solen och åt frukost på vår balkong! Vi satt i Europa och såg Asien bortom
det blå bandet där små båtar och stora fartyg gled förbi i en aldrig sinande
ström. Utsikten var fascinerande där uppe från 12 våningen (tror jag).
Vårt rum var stort med möbler och
garderober i förnämt ädelträ.
Maten var av hög internationell standard med möjligheter att välja även
en och annan nationell rätt som dolmar. Som exempel på standarden var att då
jag satte en köttbit i vrångstrupen och höll på att kvävas så var det ingen bit
av bogen utan ädel oxfilé å det förnämligaste tillagad.
Vi hade en lågtrafikerad gata eller väg mellan oss och Bosporens strand
bara några tiotal meter från huset. På gångbanan promenerade vi många gånger
och såg det förvånansvärt klara och rena vattnet med några knops fart flyta
förbi. De stora floderna till Svarta Havet tillför detta betydligt mer än som
avdunstar från havets yta varför strömmen alltid går i riktning mot Marmarasjön
för att sedan fortsätta genom Dardanellerna ut i Medelhavet. Bara några få
tiotal meter från hotellet låg ett badhus där vi kunde ha badat i Bosporens
vatten. Jag minns att jag diskuterade frågan med min lilla ”fisk” Linnéa.
Däremot är jag inte säker på att hon tog något dopp.
Det var bekväma och snabba förbindelser in till stan och dessa tog vi
naturligtvis så snart som möjligt i anspråk. Vi bodde på norra sidan om Gyllene
hornet och passerade det stora och vackra Taximtorget med det närbelägna hotell
Hilton innan vi över Galatabron kom till den gamla ursprungliga staden.
Galatabron är väl en av världens
intressantaste och mest sevärda broar. Vad som gör den så fascinerande är att
den är byggd på ett sådant sätt att den inte bara tjänar trafiken utan också är
platsen för ett ytterst rikt och intressant folkliv. Bron är nämligen i två
våningar, den övre för trafiken och den undre för ett otal små restauranger och
butiker, särskilt fisk- och anda livsmedelsaffärer. Här sjuder det verkligen av
liv och rörelse och ett otal goda maträtter bjuds ut att äta stående, vid ett
litet bord, kanske till och med duk eller för att ta med hem. Ett otal
fisksorter varav ingen av mig känd bjöds ut. Den enda kunde vara en som i varje
fall var ytterst besläktad med vår makrill. En annan som jag kände igen fastän
jag aldrig tidigare sett den var svärdfisk som vi också åt stekt på plats.
Mycket god. I allmänhet stekte man fiskarna hela som de var i stora plåtpannor
ofta i en olja som borde bytts ut bra mycket tidigare.
Frukt och sötsaker fanns också i överflöd.
Sesamfrön bakade till stänger i honung. vaclava, dadlar, fikon, färska mandlar
och färska skalade valnötter liksom kakor dränkta i sockerlag eller honung
minns man länge. Tomater, meloner, vattenmeloner, granatäpplen och druvor
överflödade..
Vi tog oss upp förbi basarerna och
blå moskén nära bron till Sultanernas gamla seralj Top Kapi. Denna seralj som
en gång var hem för tusentals hustrur och barn har nu gjorts om till ett av
världens allra främsta museer åtminstone vad det gäller konsthantverk. Den som
kanske sett filmen med samma namn förstår den fascination vi kände inför dessa
praktfulla pjäser. Filmen beskrev hur, man försökte stjäla den berömda dolken
vars skaft är besatt med tre fantastiska caboushongslipade smaragder, var och
en värd en förmögenhet. I filmen var dolken i ensamt majestät förvarad i en,
mitt på golvet fristående monter, helt av glas kors och tvärs omgiven av
strålar av osynligt ultraljus vars brytande omedelbart utlöste larm. Filmen var
spännande men den berättar jag inte här. I verkligheten exponerades dolken
betydligt anspråkslösare men vackert i en liten väggmonter. Men nog tror jag
att den även så var ganska väl skyddad.
Jag vill gärna nämna några av de
föremål jag beundrade mest. Allra förnämast var kanske en teservis (te, av
kopparnas storlek att döma). De var slipade ur honungsfärgad onyx liksom kannor
och fat. De var slipade nästan äggskalstunna. Sedan var varje kopp liksom
övriga tillbehör infattade i filigransliknande guldarbete. Hur människor med
den tidens verktyg och metoder kunnat åstadkomma något sådant är för mig
obegripligt. Vinkannor av andra ädla mineral såsom jade var också klädda i ett
nätverk av guld vilket var rikt besatt med ädelstenar av olika slag. Så var
också pärmarna till den jättestora koranen som visades där. Pilar, båge och
koger som måste ha tillhört den rikaste och mäktigaste sultanen av alla lyste
av prakt och hantverkarskicklighet. Den tronstol vi såg avvek radikalt från
allt annat jag sett. Enär turkarna normalt satt med korslagda ben på golvet
bestod tronen av en sorts golv eller säte ca trettio centimeter från golvet.
Detta golv var ca 150 gånger 60 centimeter i fyrkant. På bakre långsidan fanns
en ca 80 cm hög vägg. Längs sidorna och framtill med ett rejält uttag rakt fram
fanns ca 40 cm höga väggar som gick ner nästan till golvet. Det hela var gjort
av något ädelt trä som knappast skymtades då hela pjäsen på alla sidor var
klädd med äkta sköldpadda som var sirad med 22 000 pärlor och ett otal
ädelstenar av alla de slag. På golvet låg sidenkuddar.
I ett annat rum fanns en
ädelstenssamling som ju för mig var särskilt intressant. En päronformad
briljant som måste ha varit bland de tjugofem största i världen satt inmonterad
i centrum av svart sammet vars veck strålade ut därifrån. Sammeten bildade en
drygt halvmetern hög tavla där briljanten belystes på tänkbarast effektiva
sätt. Otroligt! Och i en monter låg drygt ett och ett halvt kilo, tror jag, med
stora och små smaragder varav de största som hönsägg. Rubiner, safirer och
barockpärlor fanns naturligtvis med i detta fantastiska rum.
Men här fanns även annat att se. Man
kunde vandra genom rum efter rum och gemak efter gemak där alla hustrur,
slavinnor och deras otaliga barn framlevde sina liv i lyx men total avskildhet
övervakade av eunuckerna.
Nära detta fanns några rum helgade
åt profeten. I ett av dem förvarades i ett skrin ett strå från profetens skägg
och nedanför skrinet på sin sockel fanns en platta med Mohammeds eget
fotavtryck. I detta rum lär man akta sig för att uttala sig nedsättande om
Islam.
Top Kapi ligger högt uppe med
krenelerade befästningsmurar som ringlar sig neråt med Gyllne hornet långt där
nere. Utsikten är betagande.
Bara ett litet stycke in mot
landsidan ligger det som en gång var kristenhetens allra största kyrka och vars
kupol knappast överträffats i mäktighet, Hagia Sofia. Efter att under
århundraden ha varit moské efter turkarnas erövring av det dåvarande
Konstantinopel har den nu blivit museum. Byggnaden är obeskrivligt mäktig, tom
som den är. I ett förrum där taket bärs upp av mäktiga pelare sitter ett
handavtryck fyra, fem meter högt uppe på en vägg. Det sägs att detta
handavtryck sattes av den segrande sultanen då han satt på sin häst som stod
högt uppe på högen av de besegrade kristnas lik.
Vid ett annat tillfälle hörde jag en
guide berätta om detta rum för sin grupp av tyskar. Jag blev förvånad över att
han inte sade något om en verklig sevärdhet i rummet så jag frågade honom om
han ville berätta för sin grupp om en av dessa gigantiska pelare som var från
Baalbek i Libanon. Han förnekade på det allra bestämdaste att de hade någon
sådan. Jag pekade på en i mörkt leverbrunröd kalksten och påstod lika bestämt
att den var från Baalbek. Så småningom fick jag honom att följa mig till
intendenturen där man också förnekade att man hade en sådan pelare. Men jag var
absolut säker eftersom jag hade sett något femtiotal, där ett par fattades,
runt Artemistemplet i Baalbek några år tidigare. Jag pekade ut pelaren på deras
interiörkarta där varje sak hade ett nummer. Det var bara för tjänstemannen att
slå upp i inventarieförteckningen och konstatera att denna pelare var från
Artemistemplet i Baalbek.
Uppe i gallerierna hade man påbörjat
framtagandet av de fantastiska mosaiker från den kristna tiden som muslimerna
målat över. Nu framträder åter den bysantinska konsten i all sin gyllene prakt.
Jag minns särskilt en vacker Kristusfigur som är omgiven av den kostbaraste
guldmosaik.
Turkiet är berömt för sin badkultur.
Inte för kallbaden men för de sofistikerade varmbad som serveras i luxuöst
byggda och utrustade badhus. Om bad i ett sådant i Istanbul har jag skrivit på
annan plats. Denna gång badade inte jag här men väl min kära Linnéa. Hon
glömmer aldrig detta bad, det är säkert. Många gånger talade hon sedan om lyxen
där inne och de bastanta baderskorna som mer eller mindre rådbråkade henne med
sitt knådande. Ja, ett riktigt turkiskt bad är verkligen något alldeles
speciellt.
Nära Hagia Sofia låg en sådan
anläggning som vi tyvärr aldrig besökte. Denna låg mellan Sofia och den
förnämsta moskén i Istanbul, Sultan Mehmet, den enda av mig kända med fyra
minareter mot annars en eller två. I denna var vi aldrig inne, däremot i Stora
Moskén från vilken jag har många fina bilder, bland annat en på Linnéa där hon
sitter på golvet med en ljusröd schalett över sina lockar. Denna tilldelades
hon innan hon fick träda in i helgedomen. Och hon fick hålla sig till den
kvinnorna anvisade platsen längst bak. Våra skor hade vi naturligtvis fått ta
av oss innan vi gick in.
Moskén var mycket vacker och stämningsfull.
Väggarna var som alltid dekorerade med tänkespråk från koranen i arabisk
kalligrafi som så utomordentligt väl lämpar sig för skönskrift.
Utanför moskén bekantade vi oss med
en ung man som tog oss med till sitt hem där han presenterade oss för sin
syster och mor. Vi fick någon sorts förtäring av de behagliga människorna men
jag minns tyvärr inte längre vad. Efter detta följde oss den unge mannen till
Istanbuls brandtorn som mycket centralt sträckte sig högt upp mot himlen. Hur
många trappsteg det var till toppen har jag ingen aning om, men många var de,
väldigt många. Klättrandet gav sannerligen utdelning. Det var en otrolig syn
utöver denna mångmiljonstad, över Gyllne hornet, Bosporen och in i Asien. Jag
fotograferade åt alla fyra väderstrecken och fick en utomordentlig orientering
som sedan gjorde det möjligt att gå hur som helst och ändå vara säker på att ”hitta
hem”.
Från Tarabia gjorde vi flera större
utflykter under de fjorton dagar vi bodde där. Den första var med buss till Kilyos
vid Svarta havet, ett litet stycke norrut efter Bosporen. Där fanns en liten
obetydlig badort som ändå gav oss möjlighet att prova Svarta Havets vatten.
Stranden var hygglig men inte mer och vi åt någon köttbit i den lilla
utomhusrestaurangen.
Vid ett annat tillfälle tog vi en
båt längs Bosporen. Ibland nästan stod byggnaderna i vattnet så att det påminde
om Venedig. Hemfärden skedde då solen gått ned och stränder och hus strålade av
ljus. Bosporens asiatiska sida reser sig ganska brant upp från vattnet och ger
ett verklige ålderdomligt och ”turkiskt” intryck genom de krenelerade murar som
kilometer efter kilometer sträcker sig längs branterna.
En annan utflykt gjorde vi
tillsammans med en läkarsekreterare från Göteborg med båt från Galatabron till
Prinsöarna i Marmarasjön. På vägen passerade vi den berömda fyren Rumeli Hisar
på en klippa mitt i Bosporens öppning mot Marmarasjön. Fyren förekommer
förresten i Top Kapi-filmen. Prinsöarna är klippiga och natursköna med rik
växtlighet där pinjer och cypresser dominerar. Vi hyrde en hästdroska som tog
oss runt den största av dessa öar. Vid ett tillfälle måste vi vänta för att
låta ett begravningståg passera. Detta var av allt att döma grekisk katolskt.
Likvagnen var mycket stor, svart och praktfullt försedd med dekorativ
försilvring.
Nästa utflykt gick till Bursa, en
stad vid Marmarasjöns södra strand. Först fick vi ta båt och sedan färdas
vidare med buss. Från bussen såg vi tobaksplantor hänga till tork och en kvinna
som tröskade genom att på den på marken utlagda säden åka runt, runt på en
sorts släde efter en häst som borde till slut torde blivit tämligen yr i
huvudet.
Bursa är en gammal [AC1]fin
stad, grundad ca 300 år före vår tideräkning. Intill staden reser sig det
väldiga berget Ulu Dag till vilket vissa grekiska stammar förlade gudarnas
boning Olympen. En linbana förde oss högt upp mot toppen på denna olymp.
Utsikten var hänförande!
Bursa blev huvudstad under den Ottomanska eran som tog sin början på
1300-talet. Omkring hundra år senare skövlade Tamerlan (Timur Lenk, vars grav
vi senare kom att se i Samarkand) staden som ändå kom att blomstra på nytt.
Mycket av bebyggelsen är från denna
ottomanska medeltid och flera av dynastins härskare bland andra Mehmet I,
ligger här begravda i underbart vackra mausoleer, placerade mellan härliga
trädgårdar. Mycket vackert!
I den stora Yesil-moskén, som är
oerhört vackert dekorerad med kalligrafi, finns en stor tvagningsbrunn med fem
sex meters diameter. Vatten finns det nog av för otaliga små strömmar rinner
ner från Ulu Dag och får Bursa att blomstra.
Vid en marknad utanför moskén såg vi
en hel fårflock med stora röda fläckar på ryggen som ägarmarkering. Här köpte
vi också ett mycket vackert sidentyg till en klänning till Linnéa.
Bursa är Turkiets stora silke- och
sidenstad. Vi besökte silkeinstitutet där vi fick inblick i hur sidenet blir
till, hur larverna föds upp på mullbärsträdets blad och sedan spinner in sig i
sina kokonger som ser ut som små vita fågelägg. Jag fick några av dem men har
trots letande inte sett dem på länge. Den vänlige doktor som förestod
institutet berättade hur silket kom hit från Kina. Den gamla handelsvägen från
Kina till Europa hade inte namnet sidenvägen utan orsak. Siden var sannolikt
den viktigaste vara som transporterades denna väg. Kineserna hade ett ytterst
starkt monopol på allt som hade med siden och silke att göra och skyddade detta
med rigorösa lagar. Det var vid dödsstraff förbjudet att ur Kina föra ut
silkefjärilar liksom deras ägg, larver eller puppor. Monopolet höll till dess
att en kinesisk prinsessa giftes bort med någon turkisk furste i det turkiska
centralasien. I sitt stora, rikt uppsatta och smyckade hår lyckades hon föra
med sig ett tillräckligt antal av äggen för att ha fått silkeproduktionen att
sedermera blomstra här och så småningom även i andra medelhavsländer, varma nog
för odling av det absolut nödvändiga mullbärsträdet.
I Bursa såg vi också turkisk
folkdans med dansare i vackra folkdräkter.
Vi gjorde också en bussutflykt till
Sile en liten ort vid Svarta havet men denna gång på Asiensidan, ganska långt
från Bosporens mynning.
Där fanns en mycket fin om än ganska
liten strand men Linnéa som älskar att bada trivdes med det klara och varma
vattnet medan jag mer tittade efter blommorna på marken. Tyvärr minns jag bara
blåelden som här var en ganska klen kopia av den man i så väldiga mängder kan
se på t.ex. Gotland. Här stötte jag samman med en tysk familj som många år
tidigare gett mig lift ifrån Göreme till Kayseri och som jag sedan träffat på
båten mellan Mersin och Fetye.
I Istanbul besökte vi också kyrkor
och annat från bysantinsk tid men eftersom varken historia eller arkitektur
tillhör mina eller Linneas speciella intressen eller kunskapsområden har jag
inte mycket mer att berätta härom än att vi såg många underbart vackra mosaiker
för det mesta med rikt inslag av guld.
Konsthantverk intresserar mig ju
däremot mycket varför besöket i sultanens sommarresidens Dolmabachepalatset var
en upplevelse. Vid Bosporens norra strand öppnar sig en många meter hög rikt
utsirad portal med ena sidan ned mot en kort bred trappa ned till vattnet där
sultanens förmodligen praktfullt utrustade båtar kunde ta honom ombord. Andra
sidan vette mot en stor öppen park med ett vackra träd och det vita palatset i
fonden. Det var en upplevelse att vandra genom dessa gemak och se allt vad
människohänder kan framställa av skönhet. Precisionen hos dessa gamla
hantverkare var otrolig, ja verkligen i ordets djupa betydelse ofattbar. Jag
vet eftersom jag själv har en handens och hantverkets hand och åstadkommer
större precision än många, men när jag ser en del av dessa mästerverk krymper
mitt ego och blir inte större än en mycket liten barnunges. Ett sådant
mästerverk var ett runt bord, ungefär en meter tvärs över. Skivan var i
svartaste diabas med ett underbart intarsiaarbete inlagt. När jag uttryckte min
förtjusning över detta fantastiska ryska bord blev guiden ytterst förtörnad och
påpekade att de sannerligen inte behövde något ryskt konsthantverk där och inte
hade det heller. Jag var absolut tvärsäker på min sak och gav mig inte innan
jag fick även denne guide att ta mig till intendenturen som efter långt sökande
i inventarieliggarna motvilligt måste erkänna att bordet var en gåva av
Katarina den Stora.
Så tog de fjorton härliga dagarna slut och det
blev dags att fortsätta vår resa. Jag skaffade oss biljetter, första klass, i
tåget som skulle föra oss igenom hela Anatolien förbi huvudstaden Ankara till
Kars där vi skulle övernatta för att nästa dag ta ett annat tåg som skulle föra
oss in i Sovjet. I vår förstaklasskupé Wagon Lie fanns två sängar som ständigt
var bäddade så att vi kunde sträcka ut oss när vi ville. Enligt de i chassiet
ingjutna bokstäverna och siffrorna var vagnen född i Leeds 1927 och sannerligen
hade åldern inte gått spårlöst förbi. Den vänlige vagnskonduktören hade ett
förskräckligt arbete med att flera gånger om dygnet organisera om de så kallade
bäddarna så att de kunde tjänstgöra som sovverktyg. Ändå blev den ett par dygn
(52 timmar) långa resan åtminstone för mig inte mer tröttande än en resa
Göteborg – Stockholm och sjutton så mycket intressantare och roligare. Att helt
ogenerat kunna göra som man ville i sitt lilla hem och sedan gå på utflykt till
sittvagnarna eller få god turkisk mat i restaurangvagnen var mycket behagligt.
På så sätt blir själva resandet, transporten, en glädje.
Största delen av det landskap vi
färdades genom var en högslätt, en bördig sådan som verkade ge rika skördar.
Man såg mycket litet av småjordbruk. Oändliga fält med vete avlöstes av lika
oändliga med solrosor. Ibland var fälten skördade, ibland inte. Ett böljande
mognande vetefält är praktfullt men ett kilometervitt solrosfält med alla de
stora gyllene blommorna disciplinerat vända mot solen är något fantastiskt,
särskilt om vi har solen i ryggen så att alla ser oss rakt i ansiktet. Ibland
för vi förbi av allt att döma välmående byar, några där säden redan tröskats
och vetet låg på bara marken i hundratals ton stora högar. På andra ställen
tröskade man på samma sätt som kvinnan jag berättat om men där hästarna körde
kring över säden i en rundel med många tiotals meters vidd och med ett
gigantiskt halmberg i mitten. Ibland såg vi en och även flera små tromber fara
iväg över slätterna som jättestora toppsnurror.
Det fanns också väldiga områden där
man idkade torvtäckt. Man såg alla stadier av torvbrytningen fram till väldiga
stackar av torkande eller torr torv.
Ibland blev det omväxling genom
någon flod vi korsade eller for förbi. Namnen på dem lärde jag aldrig känna.
Ingen var forsande utan lugnt flytande och ibland ganska breda. I närheten av
Kayseri såg vi dess mäktiga vulkan långt, långt bort i fjärran resande sig över
slätten.
Ju mer vi närmade oss Kaukasus desto mer kuperat och omväxlande blev
landskapet. På flera ställen såg vi samma sorts formationer som i Göreme –
Ürgüp-området. Även här har ett lavaräcke legat över kanske hundra meter tjocka
lager av vulkanisk aska som under årmiljonerna hårdnat till tuff. Lavatäcket
har så småningom så småningom brutits sönder och delvis förts bort av vind och
regn men ibland har delar av lavan blivit liggande kvar som tallrikar över
tuffen. Runt om har vatten och vind frätt bort denna så att det bildats tiotals
meter höga mot toppen avsmalnande koniska pelare med en sådan skyddande tallrik
på toppen, betydligt vidare än toppen, förstås. Tuffen kan bilda mycket
egendomliga och intressanta formationer.
Största och egentligen enda besväret
med resan var röken från de koleldade loken. På den öppna slätten var det ett
tämligen ringa bekymmer fastän röken ibland blåste in genom de öppna fönstren
men när vi närmade oss bergområdena blev det annorlunda. Här fanns nämligen
gott om tunnlar, några av dem obehagligt långa. De kol som loken eldades med
måste ha varit exceptionellt svavelhaltiga. Så snart man kom in i en tunnel
fick man känna av svaveldioxiden som stack i ögon, näsa och hals och retade
till hosta. I en lång tunnel kunde detta bli riktigt outhärdligt.
Så småningom kom vi ganska sent till
tågets ändstation, Kars, där vi alltså skulle övernatta. Från stationen åkte vi
med häst och vagn till vårt hotell Här var vi mycket högt uppe och långt från
alla hav så fastän det var mitt i sommaren blev natten för oss sommarklädda
resenärer mer än kall där vi satt i den öppna droskan. En turkisk gentleman
förbarmade sig över Linnéa och gav henne sin kavaj. Jag frös som jag sällan
gjort men det gick ju snart över. Nästa morgon tog vi tåget de få återstående
milen till ryska gränsen som jag fotograferade från ”No mans land”. Därmed
slutade vår Turkietresa och vi hade fått glädjas åt den turkiska gästfriheten
och hjälpsamheten samt ett överflöd av detta livets goda. Tack turkiska folk!
Nästa dag lämnade vi Kars för att med tåg ta oss
över ”No mans land” in i Sovjet där vi skulle byta till nytt tåg för den större
spårvidden där.
Här var vi på en plan högplatå med
vid sikt åt alla håll och så småningom dök en väldig gränsskylt med den så
välkända men av mig avskydda hammaren och skäran upp. Den fotograferade jag
från tågfönstret förstås.
Väl inne i den armeniska gränsstaden
kom en polisofficer och frågade mig om jag fotograferar från tåget. Till detta
svarade jag naturligtvis ja, inte minst med tanke på att de troligen sett detta
genom starka kikare. Jag erbjöd honom kameran att ha i förvar tills vi kommit
tillräckligt långt från gränsen för att fotografering skulle vara tillåten. Han
tog inte emot min kamera.
Och så fick vi vänta. Fem timmar
blev tåget försenat på grund av att en kvinnlig sovjetisk diplomat inte fått
med sig sitt bagage från Turkiet. Turkarna gör allt för att djävlas med sina
kommunistiska grannar och nu hade de hittat någon förevändning för att hålla
kvar bagaget. Först sedan man med bil hämtat fruntimrets tillhörigheter fick vi
åka. Flera hundra personer fick alltså vänta här dessa fem timmar extra för att
denna ”VIP” skulle få med sig sitt.
Så småningom kom vi till en stad
Vanadzor där vi skulle byta till nästa tåg. Så fort vi steg av tåget stod
polisen på perrongen och tog emot oss, förde oss in i ett förhörsrum och
tvingade mig att dra hela filmrullen ur kassetten och så få den totalförstörd
av ljuset. Jag hade förklarat för honom att bilderna från gränsen var de två
sista på min rulle med 72 bilder för min halvformatskamera. Men alla dessa
tvingade han mig att förstöra så att jag nu saknar bilder från den sista delen
av Anatolien. Djäkla system, jag hade ju inte ens fotograferat från deras
territorium!
Så visade det sig att
anslutningståget till Tiflis redan gått på grund av vår långa försening så vi
skulle inte kunna åka förrän nästa dag och därigenom missa vår enda möjlighet
att se Georgiens berömda huvudstad om vi inte också skulle missa vårt tåg till
Sochi. Efter mycken ansträngning och övertalning fick jag dem till slut att ge
oss plats på ett tåg som skulle gå senare på natten. Vi var tvungna att
tillbringa många timmar i denna urtrista nerslitna väntsal där vi bara kunde få
oss serverad en bedrövlig pirog av något underligt slag och en kopp te. Efter
många timmars väntan på de hårda träbänkarna fick vi träda in i vår sovvagn.
Naturligtvis skall man inte jämföra med nazisternas transporter av judar i
boskapsvagnar men man kom att tänka på dem. Stanken var fullständigt
obeskrivlig. Jag har aldrig känt den mest illa skötta pissoar stinka så
förfärligt som denna mycket långa vagn med träbritsar på båda sidor i tre
våningar utan någon mellanvägg sträcka sig från vagnens ena ände till den
andra. Att min gravida Linnéa kunde klara sig från att kräkas förstår jag inte
än i dag. Det var med yttersta nöd jag klarade mig. Detta var den absolut
obehagligaste färd jag varit med om och det säger sannerligen inte litet. Om
någon av oss sov något den natten vet jag inte. Till råga på allt skulle vi
betala för denna biljett för vi hade ju inte utnyttjat den redan i Stockholm
betalda! Att det var deras försening som orsakat att vi måste ta detta tåget
angick dom inte. Vi skulle betala! Jag vägrade eftersom jag dels ansåg det
vansinnigt och dels för att detta skulle allvarligt inkräkta på vår knappt
tillmätta reskassa. Hur jag gjorde minns jag inte, om jag nu skyllde på att jag
ännu inte växlat till mig rubler eller något annat. Ytterst ovilligt men med
risk för att annars behöva härbärgera ovälkomna gäster i denna för turister
allt annat än lämpade stad släppte de till slut iväg oss och vi trodde att
saken var klar. Väl framme i Tiflis i det intouristhotell vi beställt blev vi
snart varse motsatsen. Här presenterades vi snart räkningen för biljetten. Jag
vägrade och efter ett fasligt disputerande sade de att saken var ordnad. I
helsike heller! Samma historia upprepades i varje stad vi kom till i hela Sovjet
ända fram till passpolisen som skulle släppa ut oss med båt från Leningrad. När
tjänstemännen i en ort sade att saken var ordnad betydde det bara att den för
deras del var ordnad då de överlämnade huvudvärken till nästa stads byråkrater.
När vi skulle embarkera båten i Leningrad hade jag sett till att göra mig av
med varenda rubel så till slut släppte de ut oss. Men nog var dom ättiksura och
förbannade. Så jag slapp betala för stanken i alla fall. Men nog var jag rädd
att de skulle hålla kvar oss eller djäklas på annat sätt.
Tiflis var en vacker stad belägen
mellan mäktiga kaukasiska berg. Pampiga sovjetiska paradbyggnader kantade de
bredaste och förnämsta gatorna och många vackra parker fanns att se. På grund
av trasslet med tågen fick vi inte många timmar i denna stad som säkerligen
varit värd ett längre besök. Vi hann emellertid åka upp över staden med en
kuggdriven bergbana till en mycket vacker park högt över staden. Utsikten var
hänförande redan under vägen upp där vi så småningom fick se en liten
grekisk-ortodox kyrka försvinna under oss alldeles intill banan. Där uppe i
parken var en mycket stor blomsterplantering som visade upp hammaren och skäran
i röda blommor med alla andra färger runtomkring. Skickligt, men för mig
naturligtvis obehagligt.
Och så gick färden vidare med tåg
till Sochi i en bra förstaklassvagn. Ja nog fanns det klasskillnader i Sovjet,
alltid. Vagnen var tämligen bekväm och rymlig. I samma kupé som vi, satt
längsta tiden bara en man med sin lilla dotter. Färden gick först genom
Kaukasus berg för att sedan gå längs Svarta Havets östra strand, ofta genom
pinjeskogar där havet ibland skymtade fram genom dungarna. Cypresserna som
varit få i det kalla klimatet uppe på höjderna blev allt vanligare. Färden var
vacker och behaglig. Något fick vi väl att äta på tåget men jag minns inte vad,
så särskilt sensationellt vare sig gott eller dåligt kan det knappast ha varit.
Sochi
Vi gjorde ett
stopp i en av de övriga berömda badorterna längs denna kust, Suchumi, varefter
vi fortsatte till Sochi. Väl där togs vi på stationen emot av en ung kvinna som
efter en del springande fram och tillbaka tog oss i bil till vårt hotell mitt i
staden. Det var ett mycket stort hotell och vi kunde från fönstret i vårt enkla
rum se något blått långt borta, Svarta Havet! I Stockholm hade jag beställt rum
i det fina hotell Intourist några kilometer utanför staden och med en stor
underbar subtropisk park ända ner till den egna stranden. Där hade jag varit
flera år tidigare. Linnéa följde mig från vårt ynkliga lilla rum till
hotellchefen för vilken jag förklarade att vi var stolta över att ha fått komma
till hans fina hotell men att jag i Stockholm hade talat så mycket om min
tidigare vistelse i Intouristhotellet att min fru var så ivrig att få komma dit
och att eftersom det var vår försenade bröllopsresa och min hustru gravid så
vore jag så oändligt tacksam om han kunde hjälpa oss att få de rum vi ju redan beställt
och betalt för! Han telefonerade och parlamenterade för att till slut meddela
oss att genom ett missförstånd så var vårt rum redan ockuperat av andra. Jag
visade mig sorgset förstående men undrade om han ändå inte i sin stora godhet
kunde hjälpa oss så jag slapp göra min kära hustru besviken. Och jag stod kvar.
Eftersom han var godhjärtad och väl knappast ville ha oss parkerade i hans
kontor för gott tog han telefonen igen. Efter diverse tal och gester förklarade
han med ett varmt leende att det var honom en glädje att meddela att saken var
ordnad men att han var ledsen att mista så trevliga gäster. Bara fem, tio,
minuter senare kom en man till vårt hotellrum, tecknade åt oss att följa med
och ledde oss ut till en utomordentligt stor och flott sightseeingbuss. I denna
transporterade han sedan de två majestäten Linnéa och Arne de tre, fyra
kilometerna till Hotell Intourist.
Väl framme togs vi välvilligt emot i receptionen
som tydligen fått riva igång ordentligt för att ta emot de ärade gästerna från
höga Norden.
Vi leddes högtidligt till vår svit;
bröllopssviten fick vi sedermera veta.
Den bestod av sovrum, stort
vardagsrum, skrivrum och badrum. Från skrivrummet hade vi egen altan och bred
trappa ner i parken. I Sovjet var det alltid annars så att varje våningsplan
hade en vakt som registrerade allt ut- och ingående för varje gäst. Vi var
alltså exceptionellt priviligierade. Jag har diabilder från denna fina svit som
också uppvisar en karaktäristisk sida av sovjetmentaliteten. Nyproduktion kan
vara acceptabel ur västerländsk synpunkt men allt vad reparationsarbeten hette
föreföll gjorda av barnungar. Min bild från toaletten är ett mycket talande
exempel. Toastolen hade lossnat och satts fast på ett sätt som var både att
skratta och gråta åt.
Hotellet var av allt att döma ett
gammalt palats i tre våningar med ett otal rejäla rum i varje plan. Huset var
vackert med altaner och balustrader med putsade väggar i en varmt ljus
rödockrafärg som lyste i grönskan.
Den praktfulla parken som sträckte sig
ned till stranden överflödade av för oss exotiska växter. Fikonträd, akacior.
mimosor av olika slag bl a den med de stora ”rakborst”-blommorna med sina
lysande ståndare i ljusrött och mot basen vitt samt en och annan kanarisk
dadelpalm reste sig över hibiskus i många färger, fantastiska yuckaliljor,
agaver, aloe och små häckar med underbart doftande gardenior. Ner till stranden
kunde vi gå genom en lång gång, en pergola av storvuxen hibiscus.
Till hotellet hörde naturligtvis
egen badstrand med badhytter i lång rad. Framför hytterna var lagd en ett par
meter bred brädgång. Solstolar fanns naturligtvis till förfogande. Man betalade
ingen som helst avgift. Stranden passade inte min smak. Här fanns ingen sand,
endast småsten, visserligen avrundad kalksten men mycket obehaglig för mina
fötter. Vattnet var klart och förmodligen ganska rent här så långt ute från
själva staden. Dagstemperaturen var väl i skuggan mellan 25 och 28 grader och
vattentemperaturen några grader lägre. Linnéa, som den fisk hon är, badade
gärna och ofta medan jag nog nöjde mig med att konstatera att även detta vatten
var vått. Under de fem, sex dar vi bodde här hade vi sådan tur med vädret att
vi bara fick någon enstaka skur.
På badstranden blev vi bekanta med
ett par från Stockholm. Han var f.d. byggnadsarbetare och fackföreningspamp. De
förklarade sig vara ickekommunister men for årligen dit på grund av att det var
billigare än något annat jämförbart ställe. De var trevliga människor som vi
sedan också träffade några gånger i Stockholm. I Sochi bjöd vi dem på supé i
vårt fina vardagsrum. Härmed kommer jag in på maten i arbetarnas paradis.
Eftersom jag redan varit här var jag
ju förberedd. Linnéa som första gången såg den väldiga matsedeln blev
naturligtvis imponerad. Efter att ha beställt den ena lockande rätten efter den
andra men fått beskedet att den inte fanns fick jag förklara den sovjetiska
eller i vart fall Intouristiska matsedelns mysterier för henne. Intourist var
sovjetstatens monopolorganisation som hanterade all turism från omvärlden.
Endast i deras hotell och restauranger fick främlingarna tas om hand. I
konsekvens härmed och med planhushållningen hade man därför en gemensam
matsedel över det världsdelsstora väldet. Från öst och väst, nord och syd
samsades rätter från Ryssland och centralasien. Matsedeln trycktes centralt och
var så vitt jag vet identisk för alla intouristrestauranger i hela Sovjet.
Därmed inte underligt att man kunde begära tio olika rätter innan man fick den
man begärde. I själva verket hade man aldrig mer än ett mycket litet antal
rätter att välja på. Här i Sochi var maten sådan att jag inte minns något av
den. Varken god eller dålig alltså. Självklart gäller detta med undantag för
både röd och svart (grå) Ikra, kaviar från lax och stör. Den röda, mycket lätt saltade
färska laxrommen med sina mjälla stora romkorn tyckte jag var vida överlägsen
både löjrom och sikrom. Den riktiga kaviaren är ju det bästa jag vet och den
kunde vi unna oss flera gånger under sovjetvistelsen. Jag tror vi hade sådan
vid vår lilla supé med stockholmarna.
Men maten serverades i en mycket
stor ljus och öppen matsal vid det fönsterbord vi hade vikt för oss ner mot
parken och den lilla strimman blått nedanför. Oengagerad och lite långsam
serveringspersonal passade upp på oss.
I Sochi med omnejd fanns en uppsjö
av ”sanatorier”. Namnet står för rekreations- eller hälsohem och har inget som
helst med tuberkulos att göra. När man ser alla dessa byggnader uppförda för
det arbetande folkets väl blir man först djupt imponerad. Vad har vi kapitalister
att sätta upp mot detta tänker man tills man som jag gjorde tog en tur in i de
kaukasiska bergen och märkte vad som fattades. Fritidshus! Mil efter mil utan
ett enda med undantag för någon datcha för någon i nomenklaturan. Det skulle
behövas hundratals Sochi bara för att ersätta de få svenskarnas fritidshus. Så
lätt kan man låta lura sig.
Min kära Linnéa som ju var gravid
fick plötsligt ett oemotståndligt behov av äpplen. Vi hade nyss kommit från ett
Turkiet som överflödade av grönsaker och frukt i alla de sorter, former och
färger. Meterhögt låg tomater, meloner och vattenmeloner på bara marken på
torgen. Fikon, persikor, aprikoser, vindruvor, äpplen och päron förekom av alla
de slag med utmärkt kvalitet och i väldiga mängder. Och till lägsta tänkbara
priser. Bl a köpte jag en vattenmelon på flera kilo för 45 öre.
Nu, på andra sidan gränsen, med
samma klimat, jord och övriga förutsättningar kostade vattenmelonen jag
äntligen fick tag i femton kr per kilo, alltså bortåt hundra gånger mer. Men
det var äpplen Linnéa ville ha och efter stora ansträngningar fick jag tag i
några omogna som redan börjat ruttna. Och ännu dyrare än vattenmelonen var de.
I ett gatustånd köpte jag några oliver och fick dem i en strut av
tidningspapper som inte är världens bästa förpackning för inlagda våta oliver.
Arbetarnas paradis, ack ja!
Det var vilsamt och vackert
i Sochi men nu skulle vi vidare men först efter ett väldigt parlamenterande med
hotellets administration. Man skulle ha betalt för tågbiljetten dit. Jag
vägrade och argumenterade att det i stället var Sovjet som var skyldigt att
betala oss för sveda och verk då de tvingat oss att missa det tåg vi skulle
haft. De försökte ända fram till avresan men jag ändrade mig inte. När vi for
sade de att saken var uppklarad.
Så flög vi över Kaukasus upp till
huvudstaden i Tadjikistan, Duschambe. Vi mellanlandade i en av Kaukasus stora
städer där vi på hårda bänkar nattetid fick vänta på nästa flygavgång. När så
den första morgonrodnaden skymtade i öster väckte jag min kära Linnéa för att
hon ej skulle gå miste om de fantastiska skönhetssyner som nu rullade upp sig
under oss. Vi kom nu in över Pamirs utkanter, ett landskap som kom Alperna att
verka små. Bergen här hade så oerhört spetsiga, snötäckta toppar med djupa klyftor
och dalar emellan i det mest kuperade landskap jag någonsin sett. Och nu
började solglöden färga dessa toppar och moln över och under dem i rosaglöd
medan skuggorna var djupvioletta. Synerna växlade karaktär alltefter solen kröp
upp över horisonten men svårt lär det vara att ännu en gång få se den
fantastiska skönhet vi då fick uppleva under några svinnande tiotals minuter.
Dushambe, som betyder måndagshandel,
ligger inte så långt från Mongoliet i öster och Afganistan i söder.
Befolkningen är turkisk med mycket mongoliskt inslag. Kulturen har varit
islamsk i mer än tusen år och håller återigen på att bli det trots förtrycket
från den ateistiska kommunismen. Staden är till sin huvuddel ganska modern med
sovjetiska skrytbyggnader för administrationen. Ett egenartat inslag i
gatubilden eller snarare parkbilden var de ”sängar” av trä som förekom så
allmänt i trädens skugga. De var väl 2,20 m gånger 1,80 m stora med helt plan,
ofjädrande botten. På dessa satt för det mesta två män med korslagda ben och
ett schackbräde mellan sig. Så spelade man schack, rökte och drack te. Vi var
ju där på sommaren och då visste folk väl att ta vara på de varma soliga
månaderna innan den ytterst bistra vintern i detta inland och på denna höjd tog
vid.
I intouristpriset för resor i denna
del av sovjet ingick också guidade utfärder. Just här fick vi en mycket angenäm
sådan vilken vare sig Linnéa eller jag någonsin kommer att glömma. Hotellet
meddelade att en bil med två unga män stod till förfogande för en sådan utfärd.
Bilen var bra och vi for iväg med chaufför, hans medhjälpare och en rikligt
lastad picknickskorg. Först gick färden genom ytterst rökiga och dammiga
industriområden i stadens östra utkanter där efter allt att döma cementfabriker
stod för den största neddamningen. Men snart kom vi ur staden ut i ett relativt
flackt landskap där en bred flod lugnt flöt fram. Än i dag vet jag inte vad
floden hette men jag vill så gärna tro att det var Amu Darja eller Syr Darja.
Nej som bäst får man hoppas att den är en biflod till någon av dem. Jag skall
försöka ta reda på det så småningom. Under någon eller några kilometers lopp
rann floden fram mellan cementerade stränder. Jag har en bild på Linnéa där hon
lutar sig ut och tar upp ett glas vatten ur floden som hade jökelvattnets färg,
isgrön med ljus vit svag ogenomskinlighet. Vattnet var gott och helt riskfritt
enligt våra guider. Härifrån tog staden allt sitt dricksvatten. Vi steg högre
och högre och floden blev stridare. På andra sidan floden såg jag en biodlare
ta in en svärm. Han hade likadan florbehängd hatt som min farbror Axel när han
tog in svärmar på Källviken och ramkuporna kunde varit våra från min barndom.
Snart blev stränderna naturliga utan
någon betongskoning och oftare såg vi vackra träd vid stränderna. Däremot såg
man aldrig snår eller sly. I denna delen av världen är det får och getter som
får stå för ”naturvården”. Då blir markerna renrakade från sly och buskage får
sällan chans att utvecklas. Alla träd blir vackra parkträd där stammarna är
helt nakna och fria fån grenar och kvistar så långt upp som en hungrig get kan
sträcka sig. Detta medförde att man fick en känsla av att färdas genom en
välskött park som visserligen hade långt mellan de stora träden. Floden blev
stridare och stridare ju högre vi tog oss. Tidigt hade vi väldiga berg i
bakgrunden. De blev högre och högre ju längre vi färdades och utgjorde till
slut en oerhört mäktig fond framför vilken floden nu strömmade mot oss i
virvlar och forsar. Här stannade bilen under ett väldigt valnötsträd med en
krona på tiotals meter som bredde ut sig i knapp manshöjd från en grov åldrig
stam.
Här bredde medhjälparen ut en stor
ren filt på marken. På denna satte han sedan picknickkorgen som han plockade
ur. Ut kom några rejäla bröd, melon, vattenmelon, tonarter, ost och korvar och
så ett par flaskor vitt vin. Tomaterna sköljde han noggrant i det förbiforsande
vattnet och uppvaktade oss på ett professionellt avskärmat sätt. Artighet mot
men inte intimitet med kapitalister kunde ha varit de stående direktiven.
Detta var en av de finaste måltider
jag någonsin ätit. Jag mins inte smaken på något av vad jag då åt men skuggan
under det väldiga valnötsträdet, flodens brusande och rasslande över
klippblock och kiselstenar, den kristallklara luften som lät de underbara
bergen synas högt mot himlen som etsade, fast de låg så många mil bort. Doften
av den kyliga friska luften, matens harmoniska enkelhet, de tysta effektivt
uppassande männen och min kära Linnéa vid min sida kommer att som bergen vara
inetsade i mitt minne för alltid.
I närheten, under de vida
trädkronorna i en liten dunge höll sig bortåt hundratalet svarta fettsvansfår
fridfullt i skuggan. Det såg så lustiga ut med sina uppsvällda gumpar.
Utan jäkt bröt vi så småningom vårt
lilla läger, mätta, berikade och lyckliga.
Färden gick hemåt samma väg och
lilla fru Linnéa, född i fiskarnas tecken, ville naturligtvis bada i denna
klara exotiska flod som nog rann upp från en glaciär vi såg i en svacka mellan
de avlägsna bergen.
Vi stannade. Linnéa fick på sig sin
vackra helbaddräkt i svart och vit, elegant stormönstrad. Och så ut i floden
som där var mycket bred och grund. Tårna i vattnet som känselspröt och så var
det badet färdigt. Inte badar en normal svenska i ett vatten som någon timma
tidigare varit glaciäris! Vattnet kan inte ha varit många grader över noll. Men
det var roligt att se Linnéa i sin fina baddräkt. Och de unga männen kastade
många förstulna blickar.
Men ändå ståtligare var synen av en
ryttare som red ut från andra stranden. Några tiotal meter från oss stannade
han och poserade för oss medan vattnet porlade fram över hästens hovar. Han
hade gevär och gehäng och var ståtligt krigarklädd på centralasiatiskt vis.
Hästen var kanelfärgat gyllene och så välryktad att den glänste, ja nästan
gnistrade i solen. Den var i sin storvuxenhet och med sin underbara hållning
den vackraste häst jag någonsin sett. Hela ekipaget skulle kunna vunnit
skönhetspris i vilken tävling som helst. Detta var en av mitt livs finaste
skönhetssyner, helt i paritet med den beslöjade blå tuareg som i Tamanrasset
poserade för mig på sin gräddvita furstedromedar.
En dag for vi ut till en liten
badsjö utanför staden. Vattnet var både klart och varmt så Linnéa badade
naturligtvis och även jag blötte ner mig. Det var en mycket frekventerad liten
sjö och tydligen ett riktigt paradis för små barn. Av alla dessa barn att döma
var det inga problem här med nativiteten. Men vilken prydhet! Hur liten ungen
än var, pojke eller flicka, så nog hade den baddräkt.
Den vanliga läskedrycken här var
kvass, ett lätt öl jäst på uppblött bröd. Det smakade syrligt och lite unket
och skulle aldrig kunna bli min favoritdryck.
Mellan ruinen av kanske den största
av moskéerna och en fullständigt oskadd medrese var en stor öppen plats. Mitt
på denna stod en egendomlig betongskapelse, ett bokställ. Uppifrån var den
rektangulär, ca 1,30 gånger en knapp meter. Från ytterkanterna var den vinklad
mot mitten som en ej fullt uppslagen bok. Några trappsteg ledde upp till den.
Här hade innan kommunismen satt stopp härför, mullan eller imamen på fredagarna
lagt en gigantisk koran och deklamerat för trogna åhörarskaror som hade god
plats häremellan och medresen. Medresen, som är det samma som teologiskt
universitet, med sina fyra minareter var ett av de vackraste och mest påkostade
arkitektoniska verk jag sett. Varenda kvadratcentimeter av väggar, valv och
minareter var täckta med glänsande mosaik av kakel som tycks trotsa alla
klimats påfrestningar. I de flesta av islams religiösa byggnader, moskéer och
medreser är blått och turkos förhärskande. Den otroligt stora och ståtliga
medresen här var i praktfullt blått. I en bod alldeles intill satt några män
och slog tegel för hand, tydligen avsett för reparationsarbeten på medresen.
Man fick en känsla av att det låg i det religiösa kravet att endast hantverk
var tillåtet i detta sammanhang. På tal om sammanhang kan jag nämna att koranen
fordrar av varje ny furste att han skall bygga en brunn, en moské eller medrese
och en karavanseraj. Vettiga regler i de ökenländer där Mohammed verkade,
åtminstone brunnen och karavanserajen.
När man kom in genom den väldiga
portalen till denna medres såg man att hela byggnaden omgav en stor gård. Mot
gården var öppna gallerier i flera våningar med små ”celler“ innanför som var
bostäder för de tydligen inackorderade eleverna. Tydligen har inte kommunismen
fått helt bukt med islam i dessa delar av världen. Däremot har villkoren blivit
så knappa för bekännarna att skadade religiösa byggnader blott i undantagsfall
som här blir reparerade.
En av byggnaderna här hade en
alldeles särskilt vacker kupol i turkos kakel. I kryptan under markplanet låg i
en stensarkofag kvarlevorna av en av världshistoriens största tyranner, Timur
Lenk eller Tamerlan 1336 - 1405. Hans skräckvälde sträckte sig över hela
centralasien, Persien, Indien och långt in i Europa och ner till Egypten. Han
själv och hans ryttarhorder gav aldrig nåd. Var de än drog fram dödades alla
och städerna brändes och jämnades med marken. Nu, snart sexhundra år senare har
denne man legat i sin stenkista, lika död som alla sina offer. Och inget tog
han heller med sig! Det var en egendomlig känsla att stå inför stoftet av denne
en gång så ohygglige men nu så totalt harmlöse man.
En av de väldiga moskéerna som
täckte ett mycket stort område hade en av de största kupoler jag sett, Den såg
alldeles skäggig ut av alla småplantor som fått fäste i bruket mellan kaklet.
Till denna moské hörde bl.a. en praktfullt skulpterad dörr eller snarare port.
Under ett ensamt strövtåg i staden
kom jag till ett skjul med en klensmed. Han sysslade med att tillverka
grillspett. Han hade några plåttunnor från vilka han klippte smala remsor som
han sedan gjorde till vackra och funktionella spett. Jag stod länge och tittade
på den sympatiske mannen tills vi började småprata. Naturligtvis hade vi inte
ett ord gemensamt men däremot båda armar och ben, mimik och gestik och ett
tillfredsställande antal grå celler under panntaket. Han frågade varifrån jag
kom och jag ritade med ett av hans spett Europas karta i sanden med
Skandinaviska halvön. När han då i tankarna sökte sig mot Italien ruskade jag
på huvudet och pekade på vår halvö och låtsades frysa. Pannan lades i djupa
veck, så lyste han upp och låtsades även han frysa. Så pekade jag på havet
utanför och tecknade väldiga vågor. Han följde med och det stod snart klart att
han orienterat sig rätt. Vi frågade varann om familj och lite liknande
förhållanden. Det var jobbigt, tidsödande och alldeles förbaskat roligt. Aldrig
någonsin ser man den man talar med så väl som när man talar på detta sätt.
Ingen av oss glömmer den andre.
Inte vet jag om det var hans
grillspett vi hade ätit från vid ett gatukök. Gatuköket bestod av en man
framför något som såg ut som en lång blomsterlåda av plåt, en och en halvmeter
lång, ca tjugofem centimeter tvärs över och tjugo centimeter med något smalare
botten. Lådan var fylld med glödande träkol och tvärs över var de små spetten
med bitar av får- eller getkött lagda.
Kryddningen var både speciell och
mycket god; jag gissar på spiskummin. Tänk om våra gatuköks grillkorvar kunde
smaka så fantastiskt gott som kött bitarna på de små spetten som för det mesta
förresten var av trä så att man kunde dra iväg med dem. Jag försäkrar att om
köttet var välvalt, kryddningen god och grillningen prick så tävlade detta i
kulinarisk upplevelse med den mest vällyckade tornedeaux.
Jag såg en tio, elva års flicka
komma med en sejdel öl från marknaden. Jag glömmer aldrig hennes underfundiga
men lite förlägna smil när jag kom på henne med att smutta på pappas öl. Hon
hade litet av skummet på läpparna.
Marknaden ja. Samarkand, vid en
biflod till Amu Darja och därigenom något av en oas i detta nära nog ökenland
är berömt för sin frukt och sina grönsaker. När vi kom till det stora
marknadstorget väntade vi oss en frodighet i stil med den i Turkiet. Men fikon
fick vi. Inte alls förresten för de hade inga. Med stor stolthet visade
innehavaren av ett litet stånd upp en handfull knartiga tomater, en vattenmelon
eller några morötter. Det väldiga huvudmarknadstorget i denna halvmiljonstad
hyste inte mer frukt och grönsaker än jag skulle hittat varenda sommar- eller
höstlördag i min barndoms lilla Lysekil med ynka fyra tusen invånare. Ändå
stoltserade man med sina stackars alster. Men så var detta också i Sovjet.
Jag har senare fått läsa att
Samarkand trots vad vi såg är centrum för en blomstrande fruktkonservindustri.
Utländsk valuta skall in och då får det egna folket tydligen vara utan vad de
stora kolchoserna odlar.
Under årtusendenas gång har
turkiska, mongoliska, persiska och andra stammar besuttit denna ytterst
betydelsefulla stad, länken mellan västerlandet, Kina, Persien och Indien. En
lång period var denna stad besatt av araberna som här utövade ett stort
kulturellt och vetenskapligt inflytande.
Vi fick tillfälle att se det
observatorium som Timur Lenks sonson Ulugh Beg lät bygga 1428 och där han först
lyckades mäta jordens omkrets. Runt väggarna i det senare tillbyggda annexet
till själva observatoriebyggnaden hängde ett otal utsökta små ytterst
detaljrika tavlor, till stor del från Persien. Krigiska, antagligen historiska,
omväxlade med jaktscener. Perserna tycks ha varit miniatyrernas verkliga
mästare.
I själva observatoriet fanns en
något tiotal meter i lodplanet kraftigt böjd ränna. I dennas ena ände fanns en
ytterst liten glugg vänd i banans riktning exakt mot söder. Genom att utmärka
var solstrålarna från gluggen träffade banan kunde man få fram både
sommarsolstånd och vintersolstånd samt mycket exakt mäta årets längd.
I Samarkand liksom i de övriga stora
städerna i Centralasien är textilindustrin särskilt väl utvecklad. Sedan den
kinesiska prinsessan som giftes bort med någon furste här smugglade hit
silkesmaskens ägg i sitt hår har silke- och sidenindustrin blomstrat och sedan
sovjet satsat på bomullsodling på de tidigare torra men nu bevattnade stäpperna
har bomullsindustrin fått mycket stor betydelse. Ullen från stäppernas och
öknarnas get- och fårhjordar har levererat material till de berömda handknutna
mattorna från Samarkand och Buckara. Karakulfårens nyfödda eller till och med
aborterade fosters skinn ger den dyrbara persian som skattas så högt till
pälsar och mössor.
Från Samarkand flög vi till Buckara i ett litet
skraltigt plan som från låg höjd lät oss se ut över ett ganska tröstlöst för
det mesta helt platt landskap där naken stepp avbröts av bomullsodlingar.
En gråare stad lär man få leta
efter, dammig ljust lergrå. Frånsett sedvanliga skrytbyggnader och praktfulla
moskéer tyckts staden vara helt byggd av lera med halm som armering eller av
soltorkat tegel. På de således redan lerfärgade husen blåste ökenvindarna
ytterligare lerdamm. Allt tycktes därför gråpudrat. Husen var sällan mer än två
våningar höga, ofta med flackt kupolformade tak. I dessa trädlösa trakter
föreföll byggnadssättet vettigt.
Även här bjöds vi på en guidad tur,
denna gången till någon tidigare furstes sommarpalats någon mil utanför staden.
Här som på många andra ställen i Sovjet upplever man en ambivalent inställning
till försovjetisk kultur. Samtidigt som man självfallet tar avstånd från den
som dekadent och uttryck för tyranni visar man upp den för oss västerlänningar
med illa dold stolthet. ”Tro inte att det bara är ni som kan!“
Utanför den ståtliga entrén men
innanför de höga grindarna i delvis förgyllt smidesjärn spatserade några
påfågeltuppar med de långa stjärtfjädrarna släpande efter sig. Ibland gaskade
de upp sig och bredde ut sina praktfulla solfjädrar
Som alla furstliga palats hade även
detta ett otal rum. Jag minns endast två av dem. Det första var en väldig ”speglarnas
sal“ Både väggar och tak var ”tapetserade“ med små speglar av olika form och
storlek, infattade i vit gips. Detta gav ganska fantastiska effekter eftersom
speglarna dessutom skevats en aning så att man fick prismatiska effekter. Helt
fantastiskt! I ett annat rum var fönstren stora och rektangulära, uppdelade i
ett otal kvadratiska rutor av starkt färgat glas i vackra kombinationer.
Det tog en stund innan jag under
resan dit ut förstod varför telefontrådarna var så behängda med tofsar. Det var
bomull som virvlats upp från fälten och bildade väldiga tussar längs de klena
telefontrådarna.
Som jag redan nämnt har sovjetstaten
satsat hårt på bomullsodling på dessa stäpper som förefaller särskilt lämpade
härför. Men stepp är stepp och oduglig till detta utan intensiv bevattning. I
våra demokratier stöts och blöts alla stora ingrepp i naturen så att de allra
värsta misstagen hinner avvärjas. Så icke i diktaturerna. Ett beslut på högsta
nivå och så verkställs det, genomtänkt eller ej. Vi har redan haft exempel,
Dnjeper – Volgadammen som tillåtit bevattning av oerhörda arealer och ger
väldiga mängder energi men ändå är ett stort nationalekonomiskt misslyckande då
dessa vinster och betydligt mer äts upp genom att stören i Kaspiska Havet
håller på att försvinna.
Här i Tadjikistan och Usbekistan där
Samarkand och Buckara ligger har de nödvändiga bevattningarna för bomullen fått
i det närmaste katastrofala följder. De två stora, mer än 250 mil långa
floderna Amu Darja och Syr Darja som rinner upp i Hindukusch och Pamir och
mynnar i Aralsjön för med sig väldiga mängder vatten från smältande snö och
glaciärer bland berg där topparna når över 7 000 meters höjd. Dessa
vattenmassor har alltid genom avdunstning och utsippring minskat på sin väg
genom öknarna Karakorum och Kizilkum där de under årtusenden deponerat de i
vattnet lösta salterna. Saltöknar och saltstäpper har därför bildats här på
naturlig väg. Resten av vattenmassorna har hamnat i den avloppslösa och därmed
salta Aralsjön vars yta under tidsåldrar hållits tämligen konstant då
vattentillförseln och avdunstningen från sjöns yta balanserade varandra.
Eftersom denna sjö är mycket grund med flacka stränder ökar sjöns yta och
därmed avdunstningen då floderna tillför mer vatten. Genom bevattningskanalerna
som sovjetregimen byggde för bomullsodlingens skull har man fått två mycket
svåra effekter. Eftersom vattnet, som alltid innehåller små mängder salt, förs
ut över fälten där det avdunstar försaltas markerna i snabb takt så att till
slut inget kan växa där. För att undvika detta skulle man behöva långvarigt
översvämma dessa områden så att salterna återigen löses ut och rinner bort
eller ner till grundvattnet. Den andra katastrofala effekten har drabbat
Aralsjön som krympt till en försvinnande liten del av sin forna yta och blivit
så salthaltig och förgiftad av bekämpningsmedel att fiskarna dött och
befolkningen, även den, dör ut.
I centrala Buckara finns en gammal
minaret, lika grå som allt annat och utan något förskönande kakel. Den kallas
Dödens torn enär man i gamla tider förde upp de dödsdömda till utroparens
plattform där stackaren sedan syddes in i en säck för att sedan kastas ut. Den
minareten var ingen angenäm syn.
I centrum av staden fanns ett annat
torn, vattentornet. Det såg ut som en jättelik tunna högt uppe på spindelben av
järn. Den stod intill en stor bassäng med cementtrappor ner till vattnet. I
gamla tider, innan tornet byggts hämtade man sitt dricks- och hushållsvatten
här i denna bassäng som också användes som tvättbalja. Vad detta hade för
konsekvenser under kolera- och tyfusepidemierna som ofta hemsökte dessa delar
av världen är lätt att föreställa sig.
Bland moskéerna såg vi en mycket
stor som aldrig blivit fullbordad. Runt den imponerande porten i den vackraste
fajansmosaik fanns sedvanliga dekorativa mönster, bl a på var sin sida en
blomkruka. Men nu också något mycket oväntat. Ur vardera krukan slingrade sig
en orm upp, en orm med papegojhuvud. Dessa två ormar dödade sannolikt betydligt
fler människor än någon annan orm har gjort. Islam förbjuder som bekant all
avbildning av levande väsen. När man nu väl eldat upp sig tillräckligt över
denna skymf mot Allah infångade man den från Persien importerade arkitekten som
man slog ihjäl, sannolikt på sätt som skulle ha förskräckt oss rejält. Sedan
tågade man till palatset och gjorde likaså där processen kort, eller
förmodligen i stället utdragen med den konung som importerat den hädiske arkitekten.
För säkerhets skull utrotade man också hela kungafamiljen, alla hustrur,
prinsar och prinsessor. Ja så säger historien. I vart fall är det ett faktum
att man slutade bygga denna moské.
Utanför den väldiga stadsmuren låg
en liten vacker byggnad i litet brunare än vanligt soltorkat tegel. Ytplanet
var kanske sju gånger sju meter och höjden åtta, nio. Taket var vackert
kupolformat. Teglet var lagt i ett så vackert och intrikat mönster att den
lilla gråbruna byggnaden ändå blev som ett smycke. Man berättade för oss att
detta var en prinsessas grav. Hon var mycket älskad av sitt folk och högt aktad
efter sin död. När Timur Lenk kom, som vanligt för att bränna och skövla och
jämna allt med marken mobiliserades stadens befolkning för att skydda sin
älskade prinsessas grav genom att begrava den under en väldig jordkulle. Timur
såg aldrig graven och när han dragit vidare och folket så småningom återvänt
frilade man det lilla mausoleet som med sin skönhet minner om att inte all
överhet har varit hatad.
Vi fick tips om att det fans en
liten badsjö utanför Buckara så vi tog en buss ditut. Buckara är egentligen en
liten oas i en för övrigt tröstlös öken. Badsjön var konstgjord, ett par hundra
meter lång och hundratalet meter bred. Den var grävd i ett mycket kuperat
landskap, så i bland hade man flack strand ut till vattnet men på andra ställen
branta stup på några tiotals meter. Jag vet inte vad som orsakade effekten men
detta vatten hade en osedvanligt vacker färg mellan turkos och smaragd och var
halvgenomskinligt. Solen lyste från molnfri himmel och även sjön lyste. En
mycket vacker syn. I en liten vik låg små båtar och vattencyklar. Vid en annan
vik badade en del ungdomar och spelade boll, som de kastade mellan sig. Linnéa
fångade naturligtvis alla unga mäns intresse först i sin för dem synnerligen
kortkorta klänning och än mer när hon fått på sig sin vackra baddräkt och gav
sig i vattnet. De badandes antal mångdubblades mirakulöst på några minuter och
mången ung man höll sig i närheten utifall den främmande skönheten skulle ge
sig till att drunkna.
När Linnéa väl klarat sig alldeles
på egen hand från detta fatala öde deltog hon med liv och lust i pojkarnas
bollspel. Jag tror ingen av dem var varse att hon bar på vår lilla flicka. Nog
blev hon populär, alltid. Mig hade dom nog roligt åt, där jag i min
orangefärgade keps red runt på en åsna.
Vid den strand där man spelade boll
fanns återigen ett exempel på Sovjetstatens ”vilja men inte kunna“. Man hade
byggt upp ett mycket stort och vackert tak som solskydd i denna solstekta
trakt. Hela det åtskilliga tiotals kvadratmeter stora taket, på sin
konstruktion av stålben, låg omkullvräkt i sanden. Om av stormar eller
inneboende bräcklighet.
Uppe på dessa kullar gick vackra
vita getter. Varför vet jag inte för så långt blicken nådde sågs ej strå som de
kunde mumsa i sig. Torrhetens helvete på jorden såg det ut att vara.
I alla dessa centralasiatiska städer
bar de flesta män den lilla kalott eller mössa som islamiska män ofta bär, här
ofta pärlbroderade, vilket var obligatoriskt för flickornas fyrkantiga låga
huvudbonader. En vacker sådan fick vi med åt Linnéa. Annars var kläderna
tämligen västerländska. Flickorna hade i allmänhet en väldig massa korta
småflätor på huvudet och färggranna klänningar, ofta i siden med mönster som
varierade litet med landet, Tadjikistan eller Usbekistan. Det var inte så ofta
blommönster utan huvudsakligen geometriska där blixtliknande former dominerade.
Gifta kvinnor flätade inte sitt hår på detta sätt. Utseendet var i allmänhet
tydligt mongoliskt.
Från Buckara flög vi till Tasjkent för vidare flyg
över Ural till Leningrad.
I Tasjkent stannade vi bara några få timmar och
det enda jag minns från denna stad är några ryska barn som lekte i ett dike med
vita ankor. Barnen var nästan lika vita de. De skulle varit något för Hitler.
Klarblå ögon, det ljusaste halmgula hår och välväxta kunde de stått som reklam
för Hitlerjugend. Och så mins jag bordtennisborden i en park. Ytterligare ett
exempel på vad de sovjetiska myndigheterna så välvilligt ville göra för det
arbetande folket. Ett tiotal bord stod tämligen nära varandra i den lummiga
parken. Jag gick närmre och tittade på de tämligen nya borden. Men stackars de
spelare som skulle spela på dem. Jag såg heller ingen som gjorde det.
Bordskivorna liknade propellrar. Jag skulle velat se den som kunde förutspå var
en returboll skulle ta vägen. Förfall var signum för så mycket i denna
sovjetiska värld.
Det blev en lång resa till Leningrad med
mellanlandning i en stad i Ural. Nattflyg, så vi såg inte någonting.
Så till slut staden vid Neva, en
gång St Petersburg, då Leningrad och nu återigen Petersburg. Vi inkvarterades i
Hotell Intourist, ett stort gammaldags hotell med stora rum och mycket högt i
tak i försovjetisk stil. I deras matsal lyckades vi i alla fall få stör, vilken
ändå inte smakade bättre än någon annan fisk men det var ju ändå intressant.
Den var inkokt i gelé. Staden är som bekant vacker med breda gator och vackra
hus. Vi besökte två av de sevärdheter jag redan tidigare beundrat,
Isakskatedralen och Eremitaget.
Isakskatedralen påstås av
leningradborna vara världens största kyrka. Den ligger vid Isakstorget,
centralt i Leningrad, inte långt från Hotell Intourist. I vilket hänseende den
var störst vet jag inte. Det finns ju så många sätt att mäta och flera andra
kyrkobyggnader gör ju också anspråk på att vara störst. Men en sak är säker,
Isakskatedralen var imponerande. Det fanns inga andra byggnader i omedelbar
närhet, utan den låg där i ensamt majestät.
Dörrarna till det inre av det stora kyrkorummet var relativt smalt
rektangulära och fyra, fem meter höga. Runt varje dörröppning löpte en ca
trettiofem centimeter bred bård. Den var vit med en blå arabeskslinga som gick
hela vägen runt om. ”Linjen“ i denna arabesk var ungefär två och en halv
centimeter bred. Jag tyckte den var målad med en fantastisk precision tills jag
vid närmare betraktande upptäckte att detta var sannerligen inget måleri, vare
sig den vitmålade ”marmorn“ eller den blå slingan. Det vita var äkta marmor och
det blå lapis lazyli! Hela denna arabesk var alltså med den yttersta precision
inhuggen i marmorn och sedan fylld med tunna blad av halvädelstenen, varefter
det hela slipats till perfekt planhet. Det var nästan omöjligt att se skarvarna
mellan marmor och lapis. Kyrkan var av basilikatyp med en oerhörd kupol från
vars takmitt en Focaults pendel hängde.
Väggarna glänste av bibliska
berättelser i de underbaraste mosaiker där guldet hade en framträdande plats.
Taket och varje vägg var täckta härav. Oerhört vackert och imponerande! Prakt
och god smak förenade.
Vid koret fanns först fyra väldiga
gröna pelare ca 1,5 meter i diameter och åtta till tio meter höga. Längre in
mot koret stod två mindre blå.
Vis av upplevelsen av arabeskerna
trodde jag nu knappast att det var målade pelare. Det gröna var malakit och det
blå lapis lazuli. Självklart hade det aldrig någonsin funnits så här stora
klumpar av dessa dyra stensorter utan en stomme, sannolikt cement, var klädd
med små plattor av dessa stenar, sammanfogade på ett sätt som för mig ännu i
dag är helt omöjligt att förstå hur man gjort. Efter detta hade pelarna slipats
och blankpolerats.
I Ural där man sedan urminnes tider
funnit många av världens dyraste mineral och ädelstenar utvecklades tidigt ett stenkonsthantverk
som med tiden blev mer konst än hantverk. Hantverksskickligheten var så stor
att jag tror det vara svårt att i dag med de förnämsta maskiner, verktyg och
precisionsinstrument åstadkomma vad dessa mästare gjorde. Min oerhörda beundran
för dem kommer att vara livet ut.
Och samma konsthantverksskicklighet
fick vi även se i tzarens vinterpalats, Eremitaget. Bara parkettgolven i de
väldiga palatssalarna kunde tarvat dagars studier. De underbaraste exotiska
träslag var lagda i de mest intrikata mönster, även här sammanfogade med den
största exakthet. Otaliga väldiga kristallvaser stod runt väggarna på
piedestaler eller vackert utsirade skåp. En del av dessa vaser var meterhöga
och oerhört konstfullt slipade och graverade. Ibland hade de dubbla handtag.
Detta var verkligen kristall, inte något gjutet blyglas från Orrefdors eller
Kosta. Pjäserna var skurna och slipade ur väldiga bergkristaller från djupet av
Ural.
Naturligtvis fanns här oerhörda och
enastående konstsamlingar från hela världen och inte minst av ryska mästare som
Ilja Repin, men jag är ingen kännare och ville mer ta tillfället i akt att få
se världens främsta konsthantverk. Istanbuls Top Kapi och Leningrads Eremitage
ger de rikaste möjligheter härtill. Om Top Kapi har jag redan skrivit.
Ett av de verk i Eremitaget som jag
minns som imponerande, kanske mest på grund av den oerhörda mängd silver som
var nedlagt, var ett gravmonument över en prins. Tyvärr minns jag inte så
mycket mer än skulpturen av en människa i ena änden av något som i dag
föresvävar mig som en praktfull badbalja. Allt detta gjutet och drivet i något
ton silver.
Annars var det de olika typerna av
stenkonsthantverk som särskilt intresserade mig. Grovt kunde de uppdelas i tre
kategorier: de redan nämnda verken, slipade ur små och stora bergkristaller och
andra ädla stenarter, bl a svensk porfyr, så mosaiker och sist stenintarsia.
Väldiga mosaiker som i
Isakskatedralen fick naturligtvis inte plats här, däremot ett otal små i
tavelformat och även riktiga miniatyrer. De flesta av dessa var rena
landskapsmålningar ofta i romantisk stil. Jag minns en som satt i ett
dörrstycke som ett litet smycke. Scenen var pastoral av 1700-talskaraktär.
Färgerna var både lysande och mjuka och detaljrikedomen synnerligen stor enär
alla små bitar var av den ungefärliga storleken 0,6 gånger 1,5 millimeter.
Precisionen var även här otrolig.
Det allra mest imponerande var ändå
alla föremål i stenintarsia. Redan tidigare har jag berättat om ett stenbord
som Katarina den Stora skänkt och som nu finns i Dolmabachepalatset i Istanbul.
Här i Eremitaget återsåg jag det bord som mer än något annat av mänsklig hand
förfärdigat föremål imponerat på mig.
Innan jag går vidare vill jag komma
med en liten brasklapp. Ofta kommer jag med måttangivelser på vad jag sett. Jag
brukar inte bära metermått med mig och upplevelserna ligger långt tillbaka så
uppgifterna får tas som uppskattningar av vad jag sett för längesedan. Men
eftersom jag begåvats med ett mycket gott ögonmått och dito minne så kommer
uppgifterna jag lämnar inte att ligga allt för långt från verkligheten.
Och nu till detta sagolika bord.
Bordskivan var rund med en diameter mellan 160 och 180 centimeter. Den var av
svart diabas, slipad och polerad till sammetsglans. I denna fanns intarsian
vilket förutsatte att nedskärning i stenytan först måste göras för att lämna
plats för inläggningarna. I mitten fanns fyra stora fält, vart och ett
representerande en årstid. Varje årstid bildade en praktfull tavla. Ett stycke
utanför årstiderna var en bred bård av vita och skära rosor. Efter ett fält av
den mattglänsande svarta stenen kom så en ny bård, denna gång vinrankor med
klasar av violettblå och gröna druvor. Skönheten som sådan var överväldigande i
både kraftfulla och mjuka färger och i de subtilaste nyanser. Bara att finna
alla dessa stenar i färger som tyckts skapade just för den plats mästaren nu
placerat dem i. Ett enda rosendelblad kunde bestå av tio till tolv små
stenskivor så exakt sammanfogade att man behövde lupp för att överhuvud
upptäcka någon fog. Stenarna var så skickligt valda att varenda blad tycktes
leva, bukta sig som i verkligheten och med varje nerv synlig. Rosornas blommor
och vinrankornas blad var naturligtvis utformade på samma sätt men druvorna i
sina klasar avvek. För varje druva hade man karvat en grop i stenen i vilken
man placerat ett silverfolie. Sedan hade man passat in en ”druva“ av på
undersidan fasetterad ametist (vet jag) eller krysokoll (tror jag). När så
ljuset lyste på dessa druvor reflekterades det på ett mycket vackert sätt. Självfallet
var allt så planslipat att ingen fingertopp någonsin skulle kunnat upptäcka
någom ojämnhet. Ett sådant verk gör mig ödmjuk och andaktsfull inför människans
förmåga, hennes ögon, händer, noggrannhet, tålamod och kärlek till sitt verk
som detta visar upp. Ty utan den djupaste kärlek till verket skulle detta
aldrig ha kunnat förfärdigas, vilka ögon eller händer mästaren än ägt. Bordet i
Leningrad har ökat även min självkänsla! Även jag är människa som de! Men ack,
så ofullkomlig.
Många andra bord tillverkade i samma
teknik gladde våra ögon bl a ett relativt litet bord med några praktfulla
papegojor i den svarta diabasen
Staden gav ett rofyllt intryck med
sina breda avenyer utan minsta lilla backe och Neva som flöt genom och omkring
den. Jag återser den gärna.
Vi fick också göra en utflykt till
tsarens sommarresidens utanför Leningrad. Det praktfulla slottet vette mot en
trädgård i fransk sjuttonhundratalsstil som föreföll att ha skapats efter
Versaillesmodell, symmetrisk, med låga häckar och spegeldammar som tycktes
fortsätta ända ut i Finska viken. Massor av skulpturer och jättekandelabrar i
svart och guld prydde parken..
Så blev det så småningom dags att lämna arbetarnas
paradis och ta sig hem igen.
Vi kördes till vår båt, Maria
Krupskaja. Men innan vi fick embarkera den skulle vi förbi tull och passpolis.
Och så var vi tillbaka till de förbaskade tågbiljetterna från Kaukasus! Som
tidigare sagts: I varje ny stad vi varit i efter Sochi så var det samma djäkla
tjat att vi skulle betala. Varje gång kämpade jag och protesterade tills man
gav upp och förklarade problemet löst. Det hade de rätt i. För dem var
problemet löst när de skickat det vidare till sina stackars kolleger men det
var sannerligen inte löst för oss. Det var en ryggsäck som vi fick släpa med
över hela Sovjet. Nu var jag ju beredd på detta när vi kom till passpolisen
varför vi gjort oss av med varenda rubel. Jo då, mycket riktigt! Här kom
återigen räkningen på våra biljetter. Men nu hade jag ingenting att betala med
så efter mycken ömsesidig irritation och dividerande släpptes jag igenom med
den obetalda räkningen kvar i Sovjet. Det gläder mig att i denna lilla detalj
ha besegrat dom.
Båten var bra och maten betydligt
bättre än vi fått på Intouristhotellet. Bl a fick vi kaviar några gånger. De
gånger vi fick sådan under vår resa skulle jag tro att portionerna var minst 50
gram, alltså rikliga sådana.
Båtresan var för övrigt utan
särskilt minnesvärda inslag fram till Helsingfors där vi stannade några timmar.
Infarten dit var som vanligt mycket vacker och hamnen samt alla byggnader lyste
vita i solen och gav staden skäl för sitt namn, den vita staden. Vi gick i land
några timmar men såg inte mycket mer än den stora domkyrkan och
universitetsplatsen samt lökkupolkyrkan i rysk ortodox stil.
Så tog fartyget oss över en lugn
Östersjö utan större äventyrligheter hem till Stockholm och Sverige igen, 35
dagar efter att vi lämnat Bromma med flyget till Istanbul. Denna båtresa
innebar en välbehövlig avkoppling och vila efter ett ganska ansträngande
program, särskilt för Linnéa.
Från båten blev det en kort taxiresa
hem till vårt Brännkyrkagatan 14 på söder.
När jag nu betalade denna taxi hade
vi spenderat nästan exakt 5 400 kr sedan vi började med att betala flygbussen
till Bromma.
Snart har trettiotre år gått sedan
dess och mycket mer om denna resa hade väl blivit skrivet här om jag gjort
detta trettio år tidigare.
Men glad och tacksam är jag över den
fina resa vi fick och över de minnen jag har kvar.
Arne Ch; januari år 2 000
Senast ändrad 2002-06-29