Lilljonne

- Har du en cigarett, gubbjävel?

- Djävel kan du vara själv din lille skit, jag har ingen för jag röker inte.

- Jo, de gör du visst, för de såg jag när du kom med bussen.

- Då såg du allt i syne, de kan du skriva opp.

- Har du allri rökt då?

- Jo då.

- När då då?

- När jag var så liten och dum som du, men jag tyckte de smakade pyton. Men när jag frågade dom äldre killarna så sa dom att det lär en sig å då tyckte jag inte det var nån mening met och sen så har jag inte rökt.

- Vart ska du nu då? Ska du te Johan? Han bor där oppe.

- Nä, jag ska till åttan för min fru är husfar där. Känner du henne, hon har jobbat där några veckor.

- De e klart ja känner Liss, ja bor ju på åttan. Hon e rätt så bra, i alla fall bättre än hon vi hade fast hon talar så knasigt. Du kan gå med mig.

Och så travade vi förbi det ena huset efter det andra i den lilla stugbyn med de rödmålade stugorna som var och en hyste tio - tolv barn och ungdomar. Personalbostäder, skola, läkarmottagning och liknande fanns där också i små träddungar i det kuperade landskapet.

Liss, min hustru som en gång flydde från Hitlers Tyskland, tog emot mig och lät mig bekanta mig med Kalle och Kerstin och Pära och Hatte som dom kallade den lille åttaårige gubbjävelkillen som tog mig dit, och så dom tokiga tvillingarna Gun och Lena förstås. Det var lördag så många av ungarna var hemma på permis. Innan Liss tog mig med till sitt rum för natten kröp Hatte upp i knät på mig och bad mig läsa sagor för honom. Då var det inte fråga vare sig om cigaretter eller gubbjävel men bara en liten sömnig kille som sög på tummen när han trodde att ingen såg på.

Liss enkelsäng gav oss en trevlig men ej alltför sömngivande natt, så det var en trög förtiåring som slöade i det rymliga husfarsrummet nästa dag. Solen lyste in genom flera stora fönster på långväggen med en stor gårdsplan utanför kantad av höga lönnar i höstens praktfullaste färger. Ljusa gardiner, obetsade björkmöbler och några bonader gjorde rummet till ett trivsamt vardagsrum dit även barnen fick komma ibland.

Jag satt där vid mitt schackbräde och funderade småslött över några schackproblem medan Liss höll på med ungarna. Då stormade flera stycken från grannhusen in och skulle pröva vad den nye gubben tålde. Vilket sabla liv! De provocerade mig allt de kunde tills jag gick på dom och tog två tioåriga killar i var sitt bälte och bar ut dom i lillfingrarna.

- Å, herre gud, vilken djäkel till att vara stark!

Sedan hade jag fullt sjå att demonstrera mina lillfingrar för nytillkommande ungar och för husmor, Bertil, som kom farande och undrade om det brann i kåken.

Någon dag senare hörde jag några av dom säga till de andra:

- Akta er för fan att djävlas med kärringen på Åttan för hennes kille e så djäkla stark!

Söndag eftermiddag medan jag åter satt vid mitt schackbord bromsade en bil in ute på gårdsplanen och två vuxna och två pojkar, tio och tolv år gamla steg ur. Liss fick se dom och skyndade sig in till mig där jag satt.

- För Guds skull så säg inte ett ord till den där ljushårige kraftige killen när han kommer in! Han är helt livsfarlig! Nu har han varit hemma på permission och då är han helt sjövild när han kommer tillbaka. Säger du nåt så kan han välta hela kåken, en gång slog ha sönder varenda stol vi hade. Det blev tändved av allihop. Familjen har det bedrövligt. Lilljonne skulle passa sin lillebror en gång för flera år sedan. Mamman skulle in i en affär och handla medan Lilljonne skulle passa sin bror ute på trottoaren. I ett obevakat ögonblick sprang ungen ut i gatan och blev överkörd och dödad av en lastbil.

Både Jonne själv och hans familj lade skulden på honom medan hans äldre bror, smilfinken Edde, fick visa och demonstrera sin moraliska överlägsenhet. Efter en tid började Jonne få fruktansvärda okontrollerade raseriutbrott som brukade bli ännu mycket värre varje gång han varit hemma hos familjen.

- Alltså, du som alltid pratar med ungarna får inte säga ett enda ljud till honom nu, hur han än försöker få dig till det. I morn kanske man kan tala till honom.

Och så kom Lilljonne in i husfarsrummet. Där travade han fram och tillbaka som ett ilsket djur i bur, vildsint lejon eller tiger.

Med jämna mellanrum drog han isär läpparna och visade alla tänderna i ett rovdjursgrin medan han högljutt gnisslade med dem.

Hela det långa rummet stampade han fram för att vända så nära mig att han nästan sopade schackpjäserna från brädet. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Jag kände hur han väntade på att jag skulle säga något som kunde ge honom en anledning till ett ordentligt utbrott. Till slut kunde jag inte hålla mig längre, när han för tjugofemte gången visat gapet, så jag tittade kort upp och sa:

- De var förbaskat fina tänder du har.

Han tvärstannade mitt i språnget och stod alldeles stel några sekunder medan ansiktsuttrycken genomgick en hel skala från förvirring, ilska och så plötsligt sprack upp i ett stort brett grin:

- Ja dom e bra å bits me må du tro!

Då min kära hustru en stund senare kom in och såg oss sitta lugnt vid schackbordet och prata trodde hon att hon såg i syne.

Ja så började min och Lilljonnes mångåriga vänskap.

Jag hälsade på Liss många veckändar där ute på denna barnby och det dröjde inte länge innan Lilljonne ville att jag skulle spela schack med honom. Så fort Liss hörde detta så förbjöd hon mig att vinna.

- Han kan aldrig tåla att förlora, han har alldeles för dålig självkänsla så antingen blir han deppad eller ilsken.

- Du begriper väl att jag inte kan förlora med vilja för de skulle han märka på en gång. Han är ju klyftig för sjutton och då skulle jag ha gjort bort mig ordentligt.

Men Jonne fortsatte att tjata på mig om att spela så till slut frågade jag:

- Hur gammal är du Jonne?

- Tie år, ja ska fylla elva i december.

- Hur gammal tror du jag är då?

- Sjutti?

- Nä, men trettinie. Och hur många gånger har du spelat schack?

- Många gånger, minst femton, de e ja säker på.

- Ja men jag har säkert spelat minst fem hundra gånger. Tror du jag är dum? Va?

- Nä, de tror jag väl inte.

- Du gillar väl inte att förlora, eller?

- Nä, de e väl klart att ja inte gör, e du klok du? De e de värsta jag vet. Fy fan.

- Ja, men Jonne, du sa att du inte trodde att jag var dum. Om jag är nästan fyra gånger äldre än du och har spelat trettio gånger så mycket som du skulle jag väl vara djäkligt korkad om jag inte skulle vinna över dig eller hur? Vill du att jag skall fuska så att du vinner?

- E du inte klok du, de e väl klart jag inte vill. Om du gör de så åker du på en smäll.

- Då har jag ett förslag. Vi gör så här. Jag tar bort min dam först och så spelar vi. Om vi då vinner nästan lika många gånger var, är det rättvist eller hur, men om jag ändå vinner mer än du, tar vi bort en pjäs till för mig. Om du i stället vinner för många gånger så sätter vi dit min dam igen och tar bort ett torn eller så i stället. Vad tror du om de? Men då måste du i alla fall tåla att förlora i bland. Annars har jag inte nån lust att spela med dig.

- Alla tiders, de tummar vi på! Sätt opp pjäserna nu då, va väntar du på?

Och upp kom dom.

Under årens lopp och långt efter både Jonne och jag lämnat hans by spelade vi parti efter parti i mitt hem på Brännkyrkagatan i Stockholm och mitt handikapp krympte så småningom ända ner till noll.

Efter några år i byn kom Lilljonne till den största och viktigaste milstolpen i sitt liv, nämligen den dag då han, som en riktig Lasse Liten, skulle gå ut i den stora vida världen, en skrämmande värld full av faror som han var mycket dåligt rustad att möta och med ett försvinnande litet och lätt kunskapsbagage. Han kunde läsa och hjälpligt skriva sitt eget namn, inte mer.

Jag var med då personalen i samlad trupp höll det stora obligatoriska avskedssamtalet med honom. När man då gått igenom det så kallade civiliserade samhällets alla olika krav på sina medborgare trängde en djup suck ur hans plågade bröst och förtvivlat utbrast han:

- Men då e de ju farlit å leva!

Efter att han släppts ut i samhället besökte han ofta vårt hem på Brännkyrkagatan och då min hustru försvann ur bilden fortsatte han att hälsa på mig.

Efter många trevliga schackkvällar och prat om hur det gick för hans gamla kompisar ute på byn blev han mer och mer bekymrad över sina klena skolkunskaper och undrade om jag kunde hjälpa honom. Jo visst, det både ville och kunde jag. Men nog behövde både han och jag tålamod för att få in i huvudet på en sextonåring det mesta som skulle stoppats in där sedan han var åtta. Det tog lång tid innan han inhämtat grundläggande kunskaper och färdigheter men med hjälp av ett utomordentligt intellekt och en enastående viljestyrka och uthållighet kom han så långt att han kunde börja i en teknisk skola. Jag glömmer aldrig hans stolthet då han kommit in och än mindre hur han strålade när han tagit sin examen. Då hejade jag allt på Lilljonne!

Efter detta såg jag honom inte på många år förrän han en dag ringde på min dörr och glädjestrålande berättade att han numera var vägingenjör med bra anställning uppe i Norrland och skulle till att gifta sig och att en unge redan var på väg.

Visserligen hade Jonne så småningom lärt sig skriva men detta gjorde han bara om han var absolut tvungen så jag skulle inte vänta mig några brev från honom sade han. Strax därefter flyttade jag från Stockholm och tappade bort hans adress.

När jag sitter här och skriver tänker jag på min vän Lilljonne och hoppas livet ler mot honom var han nu finns! Han kanske inte längre utbrister:

Då e de ju farligt å leva!

HEM

Senast ändrad 2001-04-19