Judendom

För 50 år sedan frågade jag en judisk vän hur det kom sig att han trots sin ateism lät sin familj fira de judiska religiösa högtiderna och inte i stället försökte få den assimilerad i det ickejudiska samhället. Han svarade: Det skulle jag gärna göra men sina näsor kommer dom i alla fall inte från! Och då vill jag hjälpa dem att ändå ha en identitet.

Så har otaliga judiska fäder och mödrar under ett par tusen år tänkt antingen de varit ateister eller mer eller mindre ortodoxt troende.

Andra har låtit sig döpas, av tro eller opportunism.

Men varför har då ingenting hjälpt?

Fortfarande är det i de flesta av världens länder ett trauma att vara jude, ortodox, formellt troende , kristen eller ateist.

Varför?

Många av orsakerna känner vi.

Många kristna har sedan länge gången tid anklagat judarna för att ha mördat deras frälsare. Fortfarande hålls dessa känslor mycket levande såväl i det romerskkatolska Polen som i det grekiskortodoxa Ryssland.

Till detta kommer otaliga vandringssägner som i varje fall har gått Europa runt under hundratals år och till dessa lägges ständigt nya. Jag behöver inte exemplifiera men nämner ändå den ännu ej helt utrotade uppfattningen om rituella mord på kristna barn.

"Sions vises protokoll" spökar fortfarande och tas på fullt allvar av många.

Snart sagt allt, både möjligt och omöjligt lägges judarna till last. De beskylls för att styra kapitalet i värden och hålla dennas affärer i sina giriga händer. Samtidigt beskylls de av polacker och ryssar för att ha sålt deras länder till kommunismen och även nu hatas de där för ett inflytande de anses ha trots att de i dag är så försvinnande få.

Självklart ligger det ingen självmotsägelse i dessa så skilda uppfattningar ty även bland ickejudar har vi samma blandning av "kapitalister" och kommunister.

Ända sedan de blivit och förblivit Guds utvalda folk för 5 eller 6 tusen år sedan har de visat sin kvalitet, sin trosstyrka, sammanhållning, intelligens och viljestyrka.

Dessa egenskaper har fört fram till kommunismens skapare Marx och många judiska efterföljare liksom till att "troende" kapitalister såsom Morgan och andra haft maximal framgång där omständigheterna så har medgivit.

Jag är helt övertygad om att statistiskt sett är judarna värdens mest intelligenta folk och därtill kanske dess livskraftigaste. En tämligen god värdemätare när det gäller deras begåvning, flit och framåtanda får man lätt genom att räkna nobelpristagare genom åren. Vilken oerhörd överrepresentation i förhållande till andra folk! Och tänk vilken kraft att förändra en värd som utgått från så skilda personligheter men ändå alla judar som Einstein, Freud och den redan nämnde Marx!

Inom alla kulturområden har de visat sin styrka men kanske alldeles särskilt inom musikens värld.

Hur många strålande dirigenter, pianister, violinister och andra musiker har de inte gett oss? Lustigt nog känner jag däremot inte till någon judisk världsstjärna inom sångens område.

Detta att vara Guds utvalda folk har tolkats på otaliga sätt men i gammaltestamentliga tider först och främst som rätten att ta det utlovade landet i besittning och fördriva eller döda de tidigare invånarna. Så nog är det en ödets ironi att den "Holocaust" som drabbat dem själva i detta vårt århundrade påminde om vad de utsatt andra folk för. Men detta var för tusentals år sedan och man kunde ju ha hoppats att mänskligheten skulle gjort några framsteg sedan dess.

Ett folk är ett kollektiv men består av enskilda individer. Detta är en truism. Men man kanske ibland tenderar att glömma bort kollektivets statistiskt utmärkande egenskaper i hänsynen till den enskilde medlemmens egenart. Det var t ex en lång period under 60-och 70 talen som man nästan helt förnekade andra skillnader mellan män och kvinnor än de rent anatomiska.

Men om kollektiva egenskaper hos ett folk finns, ligger då dessa i generna eller beror de på miljön, geografisk, klimatologisk, religiös och kulturell. Egentligen är väl detta ganska likgiltigt men under de snart två tusen åren i diasporan kanske dock i judendomens förtvivlade "struggle for life" det har skett ett visst genetiskt urval. Förändringar som i normala fall sker i vår "genpool" under oerhört långa tidrymder kan kanske ändå under vissa betingelser påskyndas. Utan all jämförelse i övrigt kan vi ju tänka på husdjursaveln.

Min allra bästa vän, nu död, var ortodox jude. Till stor del levde jag i min väns föräldrahem då han och jag studerade intensivt tillsammans. Hela familjen utom en kommunistisk dotter var strängt ortodox och jag fick en tämligen grundlig insyn i deras seder som självklart många gånger verkade mer än underliga ja ibland också skratt-retande för en sekulariserad normalsvensk. Jag vill bara ge ett litet exempel som visar anpassningssvårigheterna för en judisk ortodoxi i dagens skandinaviska samhälle.

Sent en fredagskväll skulle jag besöka min vän. Då han öppnade porten lade jag märke till något som blänkte fram vid bältespännet.

—Vad är det?

—Min nyckel.

—Varför har du den där?

—Det är ju sabbat.

—Det vet jag men varför har du nyckeln där?

—Jo, för jag får inte arbeta på sabbaten.

—Det vet jag också men varför har du nyckeln där?

—För på sabbaten får jag inte bära något.

—Det vet jag väl också för sjutton men förstår ändå inte varför nyckeln sitter just där.

—Jo, för där är den en del av bältet och kläderna och dom får jag ju ha på mig.

Ja, vad säger man till sådant?

I varje fall ger detta samtal anledning till många reflexioner.

Den första tanke som slår en är vilket oerhört sofistikerat tänkande som under generationernas gång och med utgång från Toran och sedermera Talmud tvingats fram av konfrontationen med ett helt annat och sig ständigt förändrande samhälle.

Mer eller mindre levde till ganska nyligen de flesta judar under Lagen och åtskilliga millioner pojkar har från tidig ålder fått lära sig tillämpa den i en avvisande och gentemot lagen komplicerad värld. Tänk vilken oerhört betydelsefull tanketräning detta måste ha inneburit! Men enligt vad jag tror har detta också lagt krokben för judendomen då sofistiken för många ickejudar har upplevts som balanserande på hederlighetens gräns och att dessa mer eller mindre omedvetet störts och oroats av detta och även känt sig i underläge då de ej behärskat samma metoder.

En annan orsak till det judiska folkets höga standard har varit dess flerspråkighet. Var än judar slagit sig ner så har det för den manliga delen av dem varit något av en plikt att förutom språket i det land de lever i också känna sitt hebreiska modersmål. Härtill kommer, speciellt i centraleuropa, deras gemensamma språk jiddisch.

Medan vi skandinaver till 90% och mer var analfabeter läste många unga judiska pojkar Talmud på originalspråket och därtill ett eller flera från detta mycket avvikande språk. Vilken oerhörd intellektuell träning! I jämförelse härmed känner jag mig till och med idag som kusinen från landet.

En annan faktor på gott och ont för judendomen är den särskilda konsekvensen för egendomsfolket som följer av att det skall hålla ihop även i diasporan. Detta ger naturligtvis en oerhörd styrka inte minst inom affärslivet. Men tyvärr väcker det samtidigt omvärldens ovilja och misstänksamhet. Jag har själv suttit på min judiske väns kontor, i hans väntrum, och sett hundrade människor komma och gå men mycket mycket sällan någon som ej var jude. Jag som älskade både honom och hans familj kunde ändå inte undgå att undra: Vill han bara göra affärer med sina kusiner i Israel, sin morbror i Argentina, farbror i New York osv? Han nämnde ju så ofta dessa i affärssammanhang.

Jag kunde inte helt värja mig från intrycket att med sina bröder gjorde man ömsesidigt goda affärer, med "gojim" gjorde man ensidigt fördelaktiga. Kanske är det en fördom som smittat även mig men så har jag faktiskt känt och tänkt. Och varför skulle i så fall detta handlingssätt inte vara legalt? Vi gör naturligtvis likadant själva och låter våra oss närstående komma med i en god affär. Det är kanske inte så mycket principen som graden som oroar. Den känsla av ekonomisk vanmakt gentemot judendomen som mer eller mindre medvetet finns hos många ickejudar har mycket svåra konsekvenser och är sannolikt i Västeuropa och USA en av de allra största anledningarna till antisemitism.

Och ändå är ju detta något som bara stämmer just där. Inte hade en sådan förklaring någon relevans i Chagalls Vitebsk eller i små judiska "stetl" i centraleuropa eller Polen. Det var icke judars rikedom och makt som ledde till de många och fruktansvärda pogromerna i den slaviska världen.

Men det finns även en annan sida av den judiska sammanhållningen som enligt min uppfattning har haft helt enkelt katastrofala konsekvenser och sannolikt bidragit till att Hitler fick med så många av sina landsmän i sitt eget vansinne.

Var eller när övergår en allmänt godkänd sammanhållning till att bli oacceptabel vänskapskorruption eller nepotism i vid bemärkelse?

Om vi till ett "ämbete" skall välja mellan två kandidater med exakt likavägande meriter hur gör vi då. Känner vi dem inte kanske vi kastar krona och klave för avgörandet. Känner vi dem däremot väger vi säkert in våra känslor för dem.

Är den ene av dem vår son eller bror är det nog för de flesta svårt att välja bort honom. I sådana uppenbara fall lägger man väl för det mesta ner sin röst. Men alla personliga kopplingar är inte lika uppenbara. Etnisk tillhörighet är nog aldrig betydelselös men får säkerligen en särskilt stor tyngd för en judisk människa som (statistiskt sett) har uppfostrats i uppfattningen att han tillhör det av Gud själv utvalda folket och dessutom vet vilken press och förföljelse detta hans folk under ett par tusen år fått utstå. Nog har han många "bröder" och "söner" som han självklart vill måna om.

Att få en rättvisande bild av betydelsen av att ställa sig på sin etniske broders sida mot omvärlden är självklart ytterligt svårt och denna kan aldrig någonsin bli entydig. Uppfattningarna kommer att gå från den ena extremen till den andra och kan aldrig närma sig vetenskaplig stringens. Men om det nu är svårt att reda ut den etniska tillhörighetens betydelse så måste vi därför inte avstå från att försöka även om detta fordrar en stor portion mod eftersom man bergsäkert alltid kommer i konflikt med någon.

I den nya invandrar- och flyktingsituation som vi i dag (hösten -92) fått i Sverige har många fått uppleva hur de fått rasiststämpeln på sig så fort de i detta sammanhang yttrat ett enda "negativt" eller kritiskt ord. Därför tiger många hellre än påtalar även sådant som borde påtalas.

Efter första världskriget med följande ekonomiska och sociala problem i Tyskland kom judarna där att få ett inflytande som till allra största delen var sakligt motiverad men inte ansågs stå i proportion till deras antal. De hade på många områden ett dominerande inflytande som stack rejält i ögonen på "arierna" och detta inflytande kanske inte alltid till 100 % var legitimt. Jag känner mig övertygad om att kommande historieskrivning kommer att ta upp " kungen till morbror"-problemet och den judiska sammanhållningen och lojaliteten.

När jag skriver detta tycker jag mig höra vredgade och sårade protester även från sådana som jag håller av och för allt i världen inte vill såra. Men jag kan ändå inte skriva något annat än det jag själv är övertygad om. Men en sak är helt klar. Jag lägger inget som helst värdeomdöme i dessa helt logiska konsekvenser av judendomens långa och svåra historia och dess kamp för sitt liv. Avunden och illviljan kom att som alibi använda det judiska inflytandet för att legitimera världshistoriens största förbrytelse, en förbrytelse så stor att få av oss ens tillnärmelsevis kan förstå den.

Många har anklagat judarna för att de inte brukade jorden och för att de i tämligen liten utsträckning ägnade sig åt hantverk men det var ju ickejudarna som hindrat dem. Under något årtusende var de i stora delar av hela Europa förhindrade att äga jord och under skråväsendets tid var det i många länder endast ett fåtal skrån som tillät dem bli medlemmar. Bland dessa var vapensmederna och guldsmederna. Kanske heller inte så konstigt då att de väl till 90% behärskar diamanthandeln och diamant-slipningen i världen liksom i stor utsträckning vapenhandeln.

Redan tidigare har jag nämnt hur de anklagas för att vara kapitalister. Inom bank- och finansväsendet har de ofta en dominerande ställning men även här är det vi själva som hjälpt dem dithän. I Bibeln lär stå att man ej får ta ränta av sin broder. Broder tolkades här sannolikt som trosbroder. Följaktligen fick ej kristna låna ut pengar till varandra mot ränta och det samma gällde för judarna. Däremot var det inget som hindrade en jude att ta ränta av en kristen och vise versa. Detta utnyttjades av furstarna bl. a. i Italiens småriken för finansierandet av deras krig mot varandra. Här och av dessa orsaker uppstod sannolikt det judiska bankirväsendet. Skall då vi anklaga dem för detta?

Kristendomen liksom islam är missionerande religioner. Så dock icke judendomen. Konsekvensen skulle ju annars för denna kunna komma att bli att alla på vår jord så småningom skulle tillhöra egendomsfolket. Så vitt jag vet är den grundläggande regeln inom judendomen att var och en av judisk moder född är jude. Fadern har i detta hänseende ingen eller i varje fall helt underordnad betydelse. Egentligen är ju detta också mycket logiskt då varje mor vet vem hennes barn är medan fadern får nöja sig med att tro och hoppas.

Denna uppfattning om moderns betydelse för barnets judiskhet har jag fått ett ganska drastiskt exempel på. En judisk kvinna gifte sig med en ickejude vars far är präst i svenska kyrkan. De fick flera barn varav ett döptes. När en judisk gemensam bekant till oss av mig av ren slump fick höra att den judiska moderns barn döpts av sin egen farfar blev hon mer upprörd än jag dittills sett henne. Hon var fullständigt ifrån sig över moderns "förfärliga förräderi" mot sitt judiska folk. Inte spelade det då för henne någon roll att barnets farfar var kristen präst! Nog kan en sådan inställning ge en oerhörd styrka men måste ju på många också verka mycket provocerande

Varför har jag egentligen skrivit allt det här? Kanske därför att jag ofta tänker på mina nu döda judiska vänner, ofta läser om Israel och palestinierna samt på sista året konfronterats med händelserna i det ej längre existerande Jugoslavien, i de Kaukasiska länderna och även på andra ställen på vår jord och då plågas och förskräcks av hur fruktansvärt ofördragsamma vi alla tycks vara mot allt som avviker från våra egna mönster, hur vi i vår kamp för att få behålla vår egen identitet tappar vår sanna mänsklighet i varje fall i betydelsen medmänsklighet.

Hur skall mänskligheten kunna hitta vägar där vi kan förena etnisk tillhörighet och särprägel med solidaritet och lojalitet med dem som står utanför? Hur först och främst bli människa bland människor och sedan jude, serb, asserbadjan ellervanlig svensk?

Jag har också skrivit för att sortera upp mina tankar och försöka förstå hur det ena givit det andra och se i vilken utsträckning i och för sig goda och legitima syften i stället fått negativa konsekvenser. Jag är sorgsen över vår oförmåga att vara var mans vän. Måste det verkligen vara så även för oss människor med vår unika storhjärna att vi trots denna är lika darvinistiskt förutbestämda till "the struggel for life" där till slut en grupp eller några överlever som "the fittiest"?

A Ch -92 11 23

HEM

Senast ändrad 2001-04-19