Livets mening?

Finns det någon som aldrig någonsin frågat sig vad som är livets mening?

Många har inte funnit något svar alls, andra har funnit oräkneliga mer eller mindre rimliga.

Jag har också funnit några, om bättre eller sämre vet jag inte:

Genens liv genom årmiljarder tycks vara livets universella mening!

Sedan den stora smällen för omkring 15 miljarder år sedan har en ständig utveckling mot mer och mer sammansatta former av materien skett från en "urcell" över atomernas minsta byggstenar och vidare över atomer till molekyler av allt mer komplicerad byggnad fram till det organiska livets stora uppfinning, DNA-molekylen, den stora reproduceraren som genom att bygga upp gener, kromosomer och äggviteämnen är förutsättningen för livet på vår jord.

Ständigt pågår denna skapelseprocess på alla nivåer och stadier i detta oerhörda universum. På kanske miljarder planeter i fjärran solsystem och galaxer har genom komplicerade molekylers uppbyggnad liksom på vår jord liv uppstått i former som även de vildaste fantasier hos våra sciensfictionförfattare ej räcker till för att beskriva.

Det enda vi med någon större grad av säkerhet kan våga påstå är att var nu än liv uppstår bör det bygga på kolföreningarnas kemi om man väntar sig någon nämnvärd grad av komplexitet. Däremot är det långt ifrån säkert att koldioxid och syre deltar i metabolismen. I världshavens djup där från vulkaniska bottnar hett vatten rikt på mineraler strömmar upp finns också på Tellus organismer helt oberoende av både koldioxid och syre

Varje bråkdel av en sekund sker i det oerhörda världsalltet förändringar i en utsträckning som ingen fantasi räcker till för att fatta.

Redan på vår ynkliga lilla jord överstiger de vår fattningsförmåga.

Och nog är jorden ynkligt liten i dessa sammanhang. Det kända universum är 10--- 0 gånger större än jorden.

Som synes saknas det nollor. Jag skulleha skrivit 57 nollor efter ettan! Eller jag kunde skrivit det i denna form: miljarder _* miljarder _* miljarder _* miljarder _* miljarder _* miljarder _* tusen gånger större än vårt lilla klot.

Och jorden i sin tur är lika svindlande många gånger större än de allra minsta partiklar den består av.

Och alla dessa partiklar svänger i ett rasande tempo, krockar med sina grannar för att stöta undan dem eller förena sig med dem och så har de gjort miljontals gånger under var och en av de 500 000 000 000 000 000 sekunder som gått sedan den stora smällen.

Jag nämner dessa väldiga tal även om alla dessa siffror för de flesta är ganska meningslösa antingen det gäller universums storlek, elementarpartiklarnas antal eller de gågna sekunderna fram till nu eftersom vi inte kan levandegöra för oss så oerhört mycket större antal än de tio vilden sägs kunna räkna till. Sedan blir det "många". Vi vet att miljardären har tusen gånger mer på banken än miljonären men hur mycket säger oss egentligen detta?

Kanske vi ändå förstår att detta är oerhörda tal.

Under alla dessa miljarder år har som sagt dessa partiklar vibrerat av energi och rörelse och så kommer de också att fortsätta under kommande årsmiljarder i en ständig slumpvis dans, ensamma eller tillsammans med andra i ett ständigt mötas och skiljas. Endast skenbart vilar de under längre eller kortare tidsrymder tills de livligt återtar denna sin dans.Genom sin ständiga rörelse kolliderar ett så oändligt stort antal partiklar varje sekund i varje gram materia att även det helt överstiger vår föreställningsförmåga.

Det överväldigande flertalet stöter då bort varandra utan några följdverkningar. Vid andra men få kollisioner slår en partikel sönder en redan existerande partikelkonstellation och i än färre fall kommer två partiklar att "omfamna" varann och ingå i en mer eller mindre fast förening.

De labila, ömtåliga förbindelserna konkurreras ut av de mer stabila. Så har skett under miljoner och miljarder år och så kommer det att fortsätta.

Ingen av alla dessa partiklars rörelse har en mening; ingen vilja eller målsättning ligger bakom och ändå ser det ut som om det gjorde det. Hur skall.vi annars kunna förklara de fantastiska konstellationer som uppstått där vi människor ser oss själva som det märkligaste och mest komplicerade som universum frambringat?

Slumpen! heter svaret. "Trial och error" kan vi också säga. Detta är den stora hemligheten!

Detta är skapelsen! Skapelsen som ständigt och oförtrutet pågår i en evolution som börjar med elementarpartiklar och slutar i ett fjärran frågetecken.

Långt fram på den sjätte dagens tjugofjärde timmas sextionde minut hade så oändligt många kollisioner skett här på vår lilla jord att några väldiga och relativt stabila konglomerat började bildas, konglomerat med den dittills okända förmågan att av omgivande lämpliga partikelkombinationer göra kopior av sig själva och därmed överträda tröskeln till vad vi behagar kalla liv.

Men här avlägsnar vi oss från skapelseberättelsen för hur vi än spanar ser vi ingen ände på den evolution som börjar med elementarpartiklarna och slutar med vi vet inte vad och ingen gryning syns till den sjunde dagen, skaparens vilodag. Nej ständigt går skapandet vidare och vi anar inget slut.

Människan skapelsens krona? På bibelns sjätte dag, ja! Men i morgon vad? Hur skall vi kunna ha den minsta aning om detta? Homo sapiens sitter här en liten stund på denna vår jord och tror sig verkligen vara skapelsens krona och herre. Om ytterligare någon miljard år kanske den tidens herre är lika skild från oss som vi från amöborna.

Genom att DNA uppstått har en del av atomernas och molekylernas verksamhet fått en ny dimension. Generna med sin förmåga till självgenerering har kommit till. För dem gäller i högsta grad lagen om trial och error. Endast de livsdugliga fortsätter sin existens och bildar nya generationer utan mål och syfte men obönhörligt. Förändringar, mutationer uppstår i oerhörda antal men bara någon enstaka av dem har någon liten fördel framför de omuterade syskonen och får därigenom någon liten extra möjlighet att gå vidare i nya generationer.

Detta är som bekant grunden till allt vad vi kallar evolution men är egentligen bara ett särfall till den mycket större evolution som på det "ickelevande" planet pågått sedan den stora smällen.

Vad generna hittills åstadkommit ser vi ständigt i den mångfald av liv vi ser runt omkring oss, med obeväpnat öga, i mikroskop eller elektronmikroskop. Lyckat muterade gener finner nya nischer i vår värld och skapar alla dessa livsformer

Och vad dessa gener skapat är egentligen fabriker för tillverkning av sig själva, för tillverkning och skydd. Varje organism är ju så mycket mer än sina gener, som volym-och viktmässigt är en så liten del av den, och är nödvändig för att dessa skall kunna reproduceras.

Vi människor måste hållas vid liv i åtminstone femton tjugo år av den kropp våra gener "konstruerat" om de skall ha en chans att leva vidare genom våra barn. Hos oss ger av denna orsak genförändringar förhållandevis långsamt märkbara resultat medan bakterier och virus kan förändras mycket snabbt.

1943 hörde jag ett föredrag om nikotinsyreamidens (et B-vitamin) kemiska likhet med den första sulfan som hade en av amidens syreatomer utbytt mot en svavelatom vilket medförde att den genom denna likhet kunde gå in i bakterier och där blockera för mottagandet av den för organismen nödvändiga nikotinsyreamiden med följd att den dog av vitaminbrist.

Jag framställde då frågan om man inte kunde tänka sig att bakterierna skulle kunna "lära" sig att leva utan detta vitamin och då skulle i så fall sulfan bli verkningslös. Denna min undran grundade sig på den ytterligt snabba generationsväxlingen hos bakterierna, ibland bara några tiotal minuter i förhållande till människans tjugo år samt det oerhörda antalet individer där de bara i en liten bönstor klump kan vara lika många som det finns människor på vår jord. Dessutom antog jag att den okomplicerade byggnaden hos en encellig organism skulle medverka härtill.

Allt detta har inte något med att en enskild cell eller gen lär sig någonting utan att det någon gång kan hända att bland alla mutationer en enda sådan ger genen denna egenskap och därmed också förmågan att skapa nya generationer av sulfalikgiltiga celler.

Detta är i stora drag principen.

Ordet resistens var inte uppfunnet då men blev aktuellt ungefär tio år senare.

Alltså; Det universella livets mening är genens utveckling och fortlevnad.

Nu till livets mening i en annan dimension, tankens och tankesystemens.

Otroliga mängder mutationer har fört fram till Homo sapiens som enligt namnet skall föreställa den visa människan.

Vi är säkerligen inte de enda varelserna som har förmåga att tänka men vilka vi skall räkna dit beror på vilka kriterier vi uppställer och hur vi definierar detta begrepp.

Alla högre djur har en tämligen välutvecklad storhjärna men människans är åtminstone enligt vår egen åsikt överlägsen alla andras.

Det förefaller mig som om vi i uppkomsten av just vår storhjärna fått en parallell till genmutationerna genom dennas sätt att arbeta.

Vad är egentligen våra tankar? Naturligtvis är denna fråga på ett plan omöjlig att besvara även för yrkesfilosofer men i en mer praktisk och ytlig betydelse kan vi kanske ändå våga komma med några idéer.

Först och främst kan tankarna ta sig uttryck; i tal, i skrift, i bild och i handling. De är härigenom också i allra största allmänhet reproducerbara och kan i de flesta fall bli allmängods.

Men de kan också "mutera"!

Tankar sprids från en människa till en annan för det mesta med kärnan oförändrad men så läggs en ny till eller så förändras själva kärnan.

Om vi nu vill föra analogin vidare måste vi först ha helt klart att den enskilda organismen inte är genen utan genens bärare, dess överlevnadsmaskin.

Tankarna är ju produkter av våra geners överlevnadsmaskiner, våra kroppar med sina hjärnor och därigenom förlängningar av vad generna åstadkommer och användes även de för överlevnad.

Kan vi tänka oss motsvarigheter till gener och till överlevnadsmaskiner även i tankens värld? En forskare som skrivit boken "Den själviska genen" kallar tankens gener memer. Jag måste tydligen läsa om boken för jag märker nu att idéerna är mycket oklara för mig.

Vi kan kanske ändå tänka oss några sådana memer eller tankegroddar som också har något med Jungs arketypbegrepp att göra, Guds- och odödlighets-begreppen t ex. Då skulle religionerna vara dessas överlevnadsmaskiner i sina många gånger komplicerade "organismer". Liksom vi inom den direkta biologiska världen har överlevnadsmaskiner från den mest primitiva nivå till människans tämligen högstående skulle man även inom tankevärldens områden kunna tänka sig något liknande t ex animism kontra monoteism.

Men kanske memen i stället är någon form av känsla eller instinkt såsom revir"tänkandet" vars överlevnadsmaskiner skulle kunna vara nationalismen i alla dess former. Liksom generna också kan göra sina överlevnadsmaskiner till självmordsmaskiner så kan tydligen memen revir leda till sin egen undergång som just nu t ex i det forna Jugoslavien.

Liksom alla organismer har många gener som samverkar i deras uppbyggnad så är också alla tankesystem beroende av många memer. Vissa genkombinationer leder till framgång andra till utplåning.

Att kunna skilja på memer, genernas motsvarighet och högre organiserade former som skulle motsvara kromosomer eller t o m högtstående organismer måste vara ytterst svårt och förutsätta kunskaper och tankeförmåga som vida överstiger mina resurser.

Ändå tillåter jag mig fantisera och kasta fram några förmodanden.

Kanske måste vi först försöka skilja på mem och omedveten instinkt. Revirkänslan skulle nog i så fall vara en instinkt och ej någon mem i sig men kunna leda dit då den blir en medveten tanke för att såsom nationalstat bli en färdig organism där flera memer medverkar.

Religionerna är andra sådana organismer för att bevara memen Gud och "mutationer" av denna mem har tydligen skett alltifrån Gud i varje sten över grekers och romares många gudar till judendomens, kristendomens och islams ensamme och allenarådande Gud.

Memen Gud torde ha uppstått utomordentligt tidigt i mänsklighetens historia liksom offertanken. Båda har visat sig ha en oerhörd livskraft.

Gud finns ju än för många människor och offrens tid är ännu inte förbi. Inte så många förbinder i dag kristendomen med offer men för två tusen år sedan lät sig Jesus offras på korset för vår skull och vid sin sista måltid med lärjungarna bröt han brödet åt dem med orden: Tagen och äten, detta är min lekamen..., Och bjöd dem vin att dricka: Detta är mitt blod utgivet för eder...

Än i dag offrar den ortodoxe juden det djur han skall äta och ännu äter och dricker vi symboliskt offfret Jesus lekamen och blod var gång vi går till nattvardsbordet

Offermemen har sannolikt funnits hos människor från äldsta tid. Hos judendomen tog den sig uttrycket att man vid uttåget ur Egypten offrade allt förstfött till Jahve och redan Abraham ämnade offra sin egen son.

Hos islam verkar denna mem ha försvunnit eller i alla fall "muterats" så att man t ex måste underkasta sig Ramadans föreskrifter.

Därtill tillkommer för varje religion en eller flera andra memer som tanken på odödlighet, kärlek till nästan, sannfärdighet, och mycket annat som dessutom förändras så att vi får en uppsjö av variationer, ibland så nära besläktade som åsnor med hästar, ibland mycket vitt skilda från varandra.

Varför nu kalla så mycket av grundtankarna hos oss människor för memer och dra en parallell till generna. Är inte detta helt enkelt bara krystat?

Jag tror inte det. Kanske det kan medverka till en förståelse som annars är svår att nå.

Om vi först gör klart för oss att memerna helt enkelt är en konsekvens av den hjärna som uppstått genom verksamheten sedan åtskilliga miljoner år hos de gener vi bär på kanske vi paradoxalt nog samtidigt tar dem både mer och mindre på allvar, mer för att vi faktiskt genom själva vår fysik är utsatta för dem då de är en biologisk konsekvens av genernas produkt hjärnan men också mindre då vi kanske kan inse att dessa memer inte står för objektiva sanningar utan egentligen inte är mycket mer än en sorts hjärnspöken.

Betyder då detta att intet av vad vi tänkt och känt har någon relevans och utan vidare kan kastas på sophögen. Det tror inte jag ty liksom generna överlever endast om deras överlevnadsmaskiner också gör detta tills de åtminstone reproducerat sig så fungerar antagligen memerna på liknande sätt annars går ju deras bärare under. Om vi nu skall kalla revir för en mem så verkar den ju vara självdestruktiv i "överlevnadsmaskinen" nationalism när vi ser dess effekt i före detta Jugoslavien medan den i andra sammanhang kopplad till andra lämpliga memer befordrar sin överlevnad.

Självklart kan man inte dra överensstämmelsen mellan gener och memer hur långt som helst men det för mig intressanta ligger i detta som förefaller vara ett faktum att memens förutsättning är genen och ej kan komma längre än vad denna ger möjligheter till.

Med andra ord: Vi kan i inget sammanhang komma längre eller vidare än vår hjärnas konsruktion tillåter. Att vi sedan inom dessa ramar utifrån våra memer kan konstruera väldiga och som vi tycker imponerande tankebyggen är en annan och intressant sak.

Och vem har sagt att genernas senaste och mest avancerade produkt, den mänskliga hjärnan, också är den sista. Utvecklingen stannar inte. Att den fortsätter vet vi, däremot inte i vilken riktning. Sciens fictionfötfattarna har gott om förslag, mer eller mindre tänkbara.

Men rimligt är att anta att vår hjärna eller kanske helt nya typer av hjärnor kommer att få högre kapacitet än våra och därmed också möjlighet till andra tankekategorier än vår är kapabel till. Det är heller inte uteslutet att nya gener frammuteras som till och med ger oss nya sinnen till de vi redan har eller utvidgar deras område så att vi exempelvis kan se både infrarött och ultraviolett och liksom hundarna uppfatta ljudfrekvenser högt över de ca 20 000 ett ungt öra i dag kan höra. Kanske kommande hjärnor kan ställa in sig på direkt mottagning av radiovågor om nu något så gammalmodigt som radio och TV då skulle finnas kvar. Kanske kan de direktkommunicera med varandra på väldiga avstånd.

Sannolikt kommer i alla fall hjärnor under följande 500 miljoner år att uppstå vilka skiljer sig från våra som dessa från grodornas. Då ökar också förutsättningarna för memernas utveckling och därmed också för att de andliga och tankemässiga "organismerna" skall både utvidgas och öka i antal.

Vilka religioner, ideologier, livs- och världsåskådningar kommer då att uppstå? Blir det även i dessa hänseenden liksom vid genernas verksamhet en ständig ökning av "organismer". Se bara hur många riktningar den tämligen enhetliga urkristendomen utvecklats i på futtiga två tusen år.

Analogien mellan gener och memer får naturligtvis inte föras för långt men de tycks ändå följa vissa gemensamma lagar.

Trial och error med undergång för alla misslyckade försök heter kanske första lagen. Mångfald den andra, slumpen en tredje, förmågan att skapa överlevnadsmaskiner ytterligare en.

Vi ser den oerhörda mångfalden och mångformigheten hos de arter som generna frambringat. Dessa har frambragts under miljarder år.

"Tankeorganismerna" däremot är redan nu så många att ingen kan överblicka dem trots att verktyget den mänskliga storhjärnan bara existerat tre-fyra miljoner år.

Är memens utveckling och fortlevnad livets övergripande mening?

En dag slocknar vår sol eller vår jord går under i någon annan kosmisk katastrof och alla de gener som fått existens liksom alla memer som uppstått i människans hjärna eller andra hjärnor av än högre dignitet är oåterkalleligen borta.

En tid då kölden på Tellus blivit för stor för organiskt liv kanske det "lever" hundrade eller tusende generationen robotar av olika slag som getts förmåga att reproducera sig själva tills kylan får även dem att stelna eller får dem genom vår i döden uppflammande sol att förbrinna.

Men där ute i kosmos tänds och slocknar andra solar.

Runt millioner av dem bara i vårt universum kretsar planeter med liknande förutsättningar som på vår jord. Slumpen och trial och error startar och slutar även där en gång sitt spel.

En gång tar allt detta slut genom entropiens lag då allt stelnat i den oändliga och slutgiltiga kylan.

Kanske inte ändå. Kanske universum åter drar sig samman efter sin 15 och ytterligare miljarder år långa utvidgning från en singularitet. Kanske är detta ett rytmiskt skeende utan både början och slut med nya gener och nya memer i former utanför vår fantasis räckvidd.

Vad behöver vi då bry oss om någon livets mening?

Jag skrev att livets mening var genernas fortlevnad och sedan ytterligare memernas. Och det tycker jag fortfarande i perspektivet vår lilla jord så länge den ger förutsättningar härför och i betydelsen det biologiska livets mening.

Men vad är då livets mening för mig, för min person? Jo det biologiska livets, mina geners, mening har fått sitt genom att jag i flera barn reproducerat dem. Kanske lever de vidare i kommande generationer, till dels i original, till dels underkastade livets ständigt pågående förändring, mutationerna.

Och vem vet, kanske jag till och med bidragit med eller "muterat" någon obetydlig liten mem till denna värld.

Men är detta nog för mig eller är det rentav inte lite löjeväckande efter vad jag skisserat om universums alla planeter att mitt jag skulle ha någon som helst betydelse, att mitt liv och vad jag gör av det är det minsta värt?

Vår hjärnas konstruktion tillåter oss inte att se "bakom förlåten" men om nu vad jag tidigare skrivit kan vara "sant", så utesluter inte detta möjligheten av andra paralella sanningar som har med våra egna personligheter att göra så som vi nu blivit konstruerade. Memerna är ju realiteter liksom generna; även tanke och känsla är verkliga. även om de kan vara futtiga eller ofullkomliga, konstruerade som de är av vår ännu så unga hjärna.

Men låt oss då i vår ofullkomlighet utgå härifrån och söka oss fram till vår egen lilla men unika mening med livet på det sätt som är förenligt med var och ens resurser och personlighet. Kanske att förvalta sitt pund kan vara en god målsättning, eller att till dem runt omkring oss tillföra en gnutta mer glädje än sorg antingen dessa är våra allra närmaste eller hungrande i Bangladesch.

Kanske är livets mening att tänka och känna, kanske bara att bli lite visare. Det kanske kommer någon till godo.

Och kanske är livets mening koncentrerat till just detta: att leva!

För mig, detta ytterst lilla korn i universums ofattbara oändlighet, känns det som om mitt eget personliga livs mening är detta enkla, att så gott jag kan leva efter tre "memer":

Kärlek, sanning, ansvar.

Och sedan att dö i samma förtroende till döden som jag haft till livet!

A Ch 930912

HEM

Senast ändrad 2001-04-19