Manligt, kvinnligt, mänskligt.

En gång sade Per Gahrton i TV att han skulle föredra att kvinnorna fick styra världen. Jag skulle i stället föredra att det kvinnliga fick styra den och det är inte alls samma sak.

I mitt reflekterande över kön och könsroller har så länge jag kan minnas vår biologiska natur varit den självklara utgångspunkten.

En gång för 20 -25 år sedan då jag talade med Nils Tyresson, genetikproffessor i Lund undrade han hur jag kommit fram till en uppfattning i denna fråga som så helt överensstämde med de senaste forskningsrönen. Jag hade speciellt tryckt på testosteronets aggressionseffekt. Han berättade att han precis i de dagarna fått material från USA angående detta som han skulle hålla ett radioföredrag om några veckor senare. Han skickade mig manuskriptet till detta föredrag. som bl.a. handlade om följande:

I USA hade man i var och en av ett hundratal hönsgårdar plockat ut "hackkycklingen", alltså den höna längst ner i hackordningen som var alla andra hönor underdånig.

Varje sådan höna fick en liten dos testosteron injicerad.

Efter bara några få dagar satt var och en av dessa högst i hierarkien och hackade alla medan ingen hackade dem. Ingen hade på så kort tid hunnit bli vare sig större eller starkare men alla hade blivit aggressivare.

Nog hade jag redan tidigare varit övertygad om aggressionseffekten hos detta hormon men att den skulle visa sig så överväldigande tydligt hade jag ändå inte anat.

å mycket har vi vetat sedan flera tiotals år som att alla människor i sin kropp bland många andra hormoner har testosteron och att detta hormon finns i betydligt större mängd hos männen än hos kvinnorna Detta alltså i genomsnitt. Det finns säkert enstaka kvinnor som har högre testosteronhalt i sitt blod än många män och män som

har mindre testosteron än genomsnittet för kvinnor men båda delarna är undantag som bekräftar regeln.

Nedanstående Gausska fördelningskurvor torde tydliggöra vad jag menar.

Att jag redan för mycket länge sedan kopplade testosteronet med aggressivitet berodde på att jag utgick från några enkla men mycket påtagliga fakta. Man använder inte kor till tjurfäktningar eller hönor till tuppfäktningar och det är kampfiskarnas hanar som attackerar varandra till döds. Och vi människor sedan. Inte är det kvinnorna som går ut i krig. Det är vi män som gör det.

De kastrerade och testosteronberövade oxarna, före detta tjurarna däremot, är fredliga liksom de kastrerade hingstarna, valackerna.

Visst har uppfostran stor betydelse men det är ändå naivt att tro att vi karlar vill bekriga varandra för att vi fått tennsoldater att leka med som barn. Men varför har då pojkar alltid fått tennsoldater eller annat aggressionsbefordrande att leka med?

Jo enligt mitt förmenande har man från gången urtid sett att den lille Sten Flinta jagat smådjur och slagits med de andra pojkarna medan systern Flisa lekt med kottar som hon vårdat sig om och kanske också bäddat ner. Om nu Sten i stället började leka med kottar så kanske han fick en liten pilbåge för att inte bli avvikande från de andra pojkarna. — Ha, ha, e du en flicka va?

På så sätt har "tennsoldaterna" kommit att befordra aggressionerna men inte varit orsak till dem, inte mer än tjurfäktningsarenorna gett tjurarna deras aggressivitet.

Och varför har nu vi karlar begåvats med detta "överskott" av testosteron? Eftersom det tycks vara mer eller mindre generellt hos hanarna för de flesta ryggradsdjur måste det ha haft och ha en väsentlig funktion att fylla i kampen för genernas överlevnad.

Testosteronet är ju så mycket mer än aggressionshormon. Det är också ett anabolt hormon som hjälper kroppen att bygga upp kraftigare benstomme och större muskelmassa vilket också visar sig hos männen. Dessutom är det libidohormonet nr ett, som alltså står för den största delen av vår sexualdrift. Så är det heller inte hönorna som springer efter tuppen och under historiens lopp har den manliga prostitutionen varit negligerbar jämfört med den kvinnliga och detta i varje fall inte enbart beroende av att männen är större "knölar".

Vad är då för hanen mest befrämjande för att få föra de egna generna vidare? Dels driften som ger honom viljan att så sin säd, så aggressiviteten som får honom att kämpa om honan eller honorna och så tyngden och styrkan som ger honom möjligheten att vinna denna kamp. Styrkan och aggressiviteten ger honom också möjligheten att försvara hona och avkomma så att hans gener inte går till spillo. Alltså:

Hanen med mest testosteron och därmed största drift, aggression och styrka har också största möjlighet att få sina gener reproducerade och därmed också de egenskaper som följer därmed. Dessutom kan en hane i princip sprida sina gener i ett otal barn varför hos flertalet arter hanarna söker att vinna eller i varje fall befrukta så många honor som möjligt. Rimligtvis söker han då honorna ganska urskiljningslöst.

Hur befrämjar då honan sina geners vidarelevnad? Genom att välja den starkaste och virilaste hanen, machon, som genom att besegra sina rivaler och vinna henne visar att han kan ge henne och hennes avkomma trygghet. Hon kan endast få ett tämligen begränsat antal barn varför valet av far till dem blir viktigt. Hon har betydligt större anledning att söka lämplig partner än hanen har. Ju längre uppväxttid ungarna hos en art har desto mer beroende av hanens skyddsförmåga blir hon.

Hennes huvuduppgift blir att vårda sina ungar tills de kan klara sig på egen hand. Vilket eller vilka hormoner som får henne till detta känner jag inte till men att de finns kan vi helt säkert ta för givet.

Och nu har skapelsens krona, Homo sapiens, människan den visa trätt in på arenan. Och där har hon stått några miljoner år. Hon har fått en storhjärna som höjt henne över övriga däggdjur men hennes hormonella utrustning förefaller inte nämnvärt ha ändrats. Då kvinnor och barn måste försvaras mot sabeltandade tigrar och grottbjörnar kom männens aggression och styrka väl till pass men sedan lång tid tillbaka har dessa egenskaper inte längre någon adekvat plats att fylla. Var gör vi då av dem? Jo vi ordnar till ett litet krig då och då, gasar ihjäl millioner judar, rånmördar någon eller tänder eld på något hus med turkiska invandrare eller så misshandlar vi kvinnor och barn.

Den tycks vara ganska ineffektiv denna storhjärna som vi är så stolta över. I bästa fall kanske den lyckas hjälpa oss att sublimera aggressionen till att få oss att klättra så högt som möjligt på den ekonomiska eller sociala stegen. Nej inte i allra bästa fall för någon sällsynt gång förädlas den till ansträngningar att göra något för mänskligheten och vår värld.

Men i största allmänhet är vi atavistiska. Vår manlighet har knappast längre någon funktion att fylla ty inte ens som reproduktionsmaskiner bör vi vara högeffektiva i en värld som redan är överbefolkad.

I stället behöver vi sätta den kvinnliga principen, den vårdande i högsätet. Men hur skall detta gå till.

Jo, först och främst genom att både män och kvinnor bejakar den framför den manliga aggressiviteten. Låt oss börja nu!

Att så förhållandevis få kvinnor under historiens gång nått de högsta topparna konstnärligt, vetenskapligt eller politiskt beror under inga omständigheter på en lägre intelligensnivå än männens men till mycket stor del på förtryck.

Ändå tror jag huvudorsaken står att finna i att kvinnan utrustats med mindre testosteron än mannen. Hon är, som redan sagt, i allmänhet inte lika aggressiv, ambitiös i sin strävan att nå toppen och hur skall hon då nå den i tävlan med en kampberedd man? Om två exakt lika utrustade individer söker en speciell position och den ena kämpar intensivt för att nå den och den andra knappt bryr sig, vem är det då som vinner?

Men varför delar jag då inte Gahrtons åsikt att kvinnorna borde regera världen utan formulerade det så att kvinnligheten i stället skulle göra det?

Jo av den enkla anledningen att även om männen statistiskt har mer testosteron än kvinnorna finns det så många kvinnor utrustade med tillräckligt mycket härav för att bära på mer av den manliga än den kvinnliga principen. Och vilka kvinnor skulle då komma att regera? Jo av biologiska, hormonella skäl de kvinnor som är så litet "kvinnliga" men i stället så aggressiva som möjligt Vad har vi då vunnit? Knappast något mer än att dessa kvinnor skulle fått sin självkänsla stärkt i den stora missuppfattningen att det är något värt att vara lika atavistiska som männen.

Det tjugonde århundradets värld borde styras av helt andra och "vänligare" hormoner än testosteronet som trots sitt dominerande inflytande ändå bara är en av de otaliga faktorer som påverkar oss. Och vår så fina storhjärna borde få betydligt mer att säga till om. Med eller utan våra hormoner borde vi kunna påverka våra attityder i vettig riktning så att vi ej förblir dessas slavar.

Men för att kunna göra något konstruktivt för oss själva måste vi först se och erkänna verkligheten, även om den är obehaglig.

Jag upplever att vi blundar för den och att detta blundande inför verkligheten är en av vårt samhälles allra största och allvarligaste sjukdomar.

Jämlikhet har tyvärr på tok för ofta blivit synonymt med likhet.

För mig finns inget mer självklart än att män och kvinnor är jämlika. Men det är lika självklart att de är olika och inte bara till kurvaturen.

Verklig jämlikhet har vi först den dag varje människa upplever det som självklart att få vara just den han eller hon är med just sin unika blandning av manligt och kvinnligt

Skulle män och kvinnor, i en ej alltför avlägsen framtid hoppas jag, få absolut samma rättigheter och förutsättningar och detta även psykologiskt så skulle oerhört många kvinnor ägna sig åt manliga yrken liksom män åt kvinnliga men jag är bergfast övertygad om att kvinnorna ändå skulle kraftigt dominera inom vårdyrkena, inklusive omhändertagandet av våra barn. Jag vet att detta påstående kommer att reta gallfeber på många emancipationens ledande kvinnor men tyvärr är jag själv för gammal för att få uppleva hur verkligheten en gång kommer att ge mig rätt.

Manligt, kvinnligt, mänskligt har jag kallat de här raderna. Ännu är det inget skrivet om det mänskliga. Ja vad är då det. Det mesta är väl sammanfattat i de tio "ord" som Moses en gång skrev ner och som kan ytterligare sammanfattas i ett: kärleksbudet. Men i att vara sant mänsklig ligger också att ej diskriminera varann på grund av vårt kön (bl.a). Om vi i stället kunde lära oss att uppskatta skillnaderna mellan oss själva och den andra parten och glatt ropa: "Hurra för den lilla skillnaden!" skulle mycket vara vunnet. Vi har inte råd att i missriktat jämlikhetsnit kasta bort dessa kompletterande skillnader som ändå är så små jämfört med allt som förenar oss. Först och främst är vi dock ändå trots allt människor.

Ja nog finns det tillräckligt elände i vår värld utan att män och kvinnor gör sig till varandras fiender. I stället för att påskynda utvecklingen mot en accepterande och förstående attityd mot varandra fördröjer den polarisering som blivit så vanlig detta.

Må vad jag tillåter mig kalla den kvinnliga principen, omvårdnaden om allt som lever, komma att dominera vår värld och måtte vi män kunna sublimera vår aggressiva natur till ambitionen att göra världen till ett gott hem för både män, kvinnor och våra gemensamma barn.

A Ch nov –92

HEM

Senast ändrad 2001-04-19