För många år sedan kom jag
på besök till några vänner. Endast hustrun var hemma. Jag undrade varför hon
verkade så upprörd.
Jo, hennes karl hade kastat
en trave tallrikar i golvet. Som väl var hade alltså våldet bara drabbat några
tallrikar. Jag frågade naturligtvis vad detta kom sig, om hon gjort något som
retat honom. Nej, hon hade inte gjort någonting. — Men sa du ingenting då? — Ja
sa bara jaså.
I dag kommer jag inte
längre ihåg vad detta "jaså" var svar på men jag minns så väl vad jag
tänkte då jag fick veta det. Jag hade känt båda i många år och deras problem.
"Nu hade du allt tur att det bara var tallrikarna som fick ta emot
smällen!"
Inför vänner och bekanta
var han i fortsättningen den store vildsinte busen och hon det fromma lilla
lammet. Jag gjorde väl något för att lite korrigera bilden men eftersom jag var
betydligt mer förtjust i henne än i honom så överansträngde jag mig nog inte
med det.
Men allt sedan den dagen
har jag tänkt mycket på misshandelsbegreppet.
Hade nu mannen i stället
gett henne ett blått öga hade hon kunnat gå till polisen och fått det
fotograferat och sedan stämt sin karl.
Men hur fotograferar man
ett "jaså"?
Nog hade han blivit dömd
medan hon självfallet gått fri.
Tyvärr är det ju generellt
så att man inte kan jämföra abstrakta ting med konkreta. Endast enskilda
individer kan jämföra mellan dem. Vilket är för mig mest värt, en 5 000 kronors
fåtölj eller upplevelsen av Beethovens violinkoncert spelad av Jasha Haifets?
Därför är det också för domstolar
mer eller mindre omöjligt att döma mellan fysisk och psykisk misshandel, så
omöjligt att jag inte ens tror att detta senare begrepp finns med i vår svenska
lagbok. Däremot antar jag att det kan räknas som provokation eller förmildrande
omständighet.
Från USA hör man då och då
om någon kvinna som på grund av psykisk misshandel tilldömts både skilsmässa
och stora skadeståndsbelopp. Om nu detta alltid är vettigt kan man också fråga
sig
Efter ett tämligen långt
liv vågar jag påstå att de skador som orsakas
av psykisk misshandel i ett land i fred
överstiger de som orsakas av kroppsligt våld t.o.m. inclusive mord.
Naturligtvis kan man inte begå mord
direkt med tungan men kanske driva den andre till självmord. Hur många har fått
sin självkänsla förstörd av ett litet ord, kanske ett "jaså" i ett
sårbart ögonblick?
Det är väl relativt sällan
som fysisk misshandel ger men för livet medan jag tror att psykisk sådan ofta
kan ge livslånga skador. Jag har i min egen närhet en människa som i barnaåren
genom ett års mobbning utan inslag av våld sannolikt har fått sitt liv mer
eller mindre förstört härav. Varken kuratorer eller lärare insåg eller än
mindre gjorde något åt problemet trots att detta blev påpekat för dem.
Jag befann mig en gång i
den situationen att en man som gjort mig mycket illa skulle hålla sin
doktorsdisputation. I mina tankar umgicks jag med idéen att på
disputationsdagens morgon låta honom få ett i mina tankar redan utformat brev
som med nästan 100%-ig säkerhet skulle omöjliggöra hans disputation. Min
mänskliga medkänsla, eller om det nu var anständighetskänsla, segrade så brevet blev varken skrivet eller
avsänt. Men ännu i dag ger det mig dock en liten känsla av revansch att jag
kunde gjort det.
Och aldrig kunde jag heller
inför domstol ha fällts om jag skrivit det trots att det kunnat ruinera ett
liv.
Självklart är det sannolikt
omöjligt att hitta instrument som kan hantera och beivra sådant men vi kan
åtminstone göra oss medvetna om detta problem och mer se efter den abstrakta
men dock verklighet som ligger bakom de flesta "blåmärken"
Just i dag läste jag en
artikel om forskning om varför misshandlade kvinnor söker sig tillbaka till
sina misshandlande män. Enligt denna åsikt har dessa kvinnor utsatts för våld
och förnedring i barndomshemmet. För att ändå kunna få den värme de behövde tog
de detta på köpet och vande sig vid denna koppling som sedan följer dem i
livet. Detta låter ju troligt och rimmar ju helt med att vi ständigt betalar
för vad vi får. Att vi sedan är beredda att betala olika pris för samma sak är
ju också tämligen självklart. För en människa kanske all världens kärlek inte
räcker för att kompensera en enda örfil medan en annan bara rycker på axlarna
åt den eller ger en tillbaka.
Råkar man vara freudian så
blir ju den närmast till hands liggande förklaringen till att en kvinna stannar
hos en misshandlande man masochism.
Säkerligen ligger det något
i båda dessa synsätt.
Med den biologiska grundsyn
jag har tror jag dock att kanske en annan faktor är väl så betydelsefull. Som
jag skrivit i annat sammanhang skiljer vi oss genetiskt inte mycket från våra
förfäder som levde för många hundratusental år sedan.
Då var mannens styrka,
virilitet och aggressivitet en förutsättning för flockens överlevnad. Det var
den starkaste och aggressivaste som vann sin hona, inte bara för att han släpade henne med sig i håret utan kanske också för att hennes
instinkt sade henne att han skulle bli hennes och hennes barns bästa skydd. Men
om han nu var den aggressivaste kanske hon också fick betala priset med att
aggressiviteten drabbade även henne.
Kanske är det sådana
instinkter som fortfarande ligger kvar hos oss och som visar sig i att hur
mycket vi än talar om den sammetsmjuke mannen som ideal så är det bra mycket
vanligare att när kvinnan går hem från dansen så är det en macho som följer
henne hem till sängen.
Men hur atavistiska vi ännu
fortfarande är så borde storhjärna och civilisation fått oss att ändra mönster
men ännu verkar det att vara lång väg dit.
Runt omkring oss, inom
stater och mellan dem, förgör vi våra medmänniskor. Inga lagar, internationella
eller andra tycks kunna stoppa våldet.
Är då människosläktet dömt
att fortsätta på denna väg tills vi utrotat oss alla? Ja om inte var och en
börjar med sig själv, om inte du och
jag slutar att misshandla vår nästa antingen det är fysiskt eller psykiskt.
Först måste vi börja med
att på allvar bearbeta våra egna jag och sedan sprida budskapet, det eviga:
Tag ansvar för din broder!
A Ch april –93
Senast ändrad 2001-04-19