En åsikt säger att varje cell i vår kropp kan
betraktas som en enskild individ i samverkan med de andra. Skulle detta vara
fallet är våra liv sannerligen sociala.
Jag kommer att tänka på termiter och steklar, myrorna
och bina. Där är inte "cellerna" bundna till varandra rent fysiskt
men bildar ändå bra nära en kropp. Äggläggande drottningar, hanar och könlösa
honor har var sina av deras gener utstakade uppgifter att fullgöra. När
drönarna gjort sin plikt att befrukta drottningen avlivas de av arbetarbina som
fått sina äggläggarrör ombildade till gaddar.. Sedan hon flugit på sin
bröllopsresa har hon en enda uppgift kvar, att lägga ägg för att föra släktet
vidare. Hon matas och hennes ägg med kommande larver och puppor tas om hand av
alla hennes könlösa systrar som försörjer hela samhället med honung och pollen.
I tidigare artiklar har jag skrivit om både
revolutioner och evolution. Antingen måste vi kanske genomgå en mänsklighetens
sinnesrevolution där den inser nödvändigheten av altruism, samarbete och ansvar
som påverkar oss så starkt att vår revirhävdande, atavistiska och egoistiska
natur kan hållas inom acceptabla ramar eller så ändrar evolutionen oss så att
vi verkligen blir sociala varelser som myror och bin förefaller vara men där
utrymme ges åt individen och dennes frihet. Mänskligheten lär sannolikt ha dött
ut långt innan evolutionen efter många tiotusental år eventuellt fört oss dit.
Därför får vi nog i stället förlita pss på den "revolution" som vår
kompetenta hjärna borde kunna ge oss möjligheter till.
En vän till mig talade härom dagen om hur historien
upprepar sig, hur kulturer uppstår och går under. Enligt en brorson till Darwin
befinner vi oss nu i en guldålder som går mot sitt slut. Detta är naturligtvis
möjligt. Det är delvis en definitionsfråga vad som är en upprepning och vilka
kriterier behövs för att fylla begreppet.
Att vi kan få nya krig och ny fred är naturligtvis
sannolikt men de tekniska förutsättningarna har så förändrats sedan förra
världskriget att vi knappt kan göra oss en föreställning härom. Hur ser det
sedan ut om tio år, om tjugo, femtio? Redan genom de världsomfattande i vissa
hänseenden blixtsnabba i andra dygnskrävande kommunikationerna har vår värld på
några tiotal år förändrats på ett grundläggande sätt.
Vi har de mångtusenåriga pyramiderna och vi har de
betydligt yngre, bara ca femhundra år gamla inkabyggnadsverken där kunskapen om
tekniken som skapade dem gått förlorads. Jag skrev också tidigare om all den
kunskap som gick förlorad då det stora biblioteket i Alexandria brann. Men vad
som än händer vår kultur frånsett det som ej får hända, ett världsomfattande
kärnvapenkrig som slår ut hela mänskligheten, kommer vår kultur att leva
vidare. Våra kunskaper och vårt vetande finns inte lagrat på brännbart material
på ett enda bibliotek utan i oförstörbara mängder. Möjligheterna att gå vidare
kommer att bestå.
Jag ritade en gång i tidig ungdom ett par kurvor, en
för mänsklighetens intelligensutveckling genom tiderna den andra för teknikens
utveckling. Som var och en förstår så löper de inte parallellt. Nu börjar jag
inse att en tredje kurva måste läggas till, omdömes eller mognadskurvan för att
inte tekniken få ett sådant övertag att vi blir slavar under den.
Senast ändrad 2001-04-19