Min dotter är död.
Jag lever.
Hur mycket lever jag, hur död är hon.
Under mänsklighetens hela existens har man ställt frågor om döden liksom om livet.
För mig har frågorna fått ny aktualitet och kanske en något annan färg sedan nu mitt åldrande på allvar börjar sätta in.
Mina sinnen har varit mycket , mycket goda.
Absolut gehör och en rak hörselkurva upp till allra högsta registret gav mig hörandets glädje över skön musik, lövens sus, vattnets frasande mot strandkanten och syrsornas spel.
Nu har mycket av detta tystnat, alla svängningar över 4000á 5000 svängningar i sekunden och därmed orkesterns rika klangfärger, sångrösternas individualitet liksom violinistens ton och syrsorna har för länge sedan slutat att spela för mig.
Där andra behövde lupp eller kikare såg jag lika bra utan.
Nu räcker inte mina glasögon längre till och nya kommer inte att kunna hjälpa mig inför den maculadegeneration, förstörelse av ögats gula fläck som hunnit så långt att det tar mig dubbelt så lång tid att läsa min tidning emot vad det gjorde tidigare. Snart kommer jag ej längre att kunna läsa vare sig tryckt skrift eller se att hämta något på Internet.
En gång kände jag löksmak på saftsoppan som svalnat i samma skafferi där en lökklyfta hamnat på en hylla allra högst upp. Man band för mina ögon varefter jag identifierade ett dussintal äpplesorter endast på doften. I dag, om man binder för mina ögon, skulle jag kanske inte ens kunna skilja på ett äpple och en potatis.
Jag hade ett minne som många avundats mig och en klar tanke. Minnet har ännu inte övergivit mig men min tanke grumlas, klarhet och skärpa minskar och struktureringen blir mödosam.
80 år har jag fyllt.
Hur mycket mer av mig hinner degenerera eller helt försvinna innan en läkare får dödförklara mig. Hur kommer det innan dess att gå med de känslor som ännu är så levande inom mig?
Ingen vet.
Låt oss nu göra tankeexperimentet att jag blir totalt döv, totalt blind, helt berövad lukt-och smaksinne. Och därtill berövas jag mitt taktila sinne.
Hur mycket skulle jag då leva även om hjärtat fortfarande slår såsom hos den hjärndöde?
Något skulle jag väl leva så länge tanke eller känsla fanns kvar men hur vet då någon detta om inte eventuellt genom encefalogrammet.
Hittills har jag bara jämfört mitt nujag med mig själv i yngre år men låt mig nu gå vidare.
Falken ser sitt byte, en liten mus, från en höjd där det skulle behövas en elefant för att jag skulle se den, fladdermusen hör toner på frekvenser som ligger på några hundra tusen herz och spårhunden skulle kunna spåra en man vars äpple han fått lukta på i flera kilometer, laxen återvänder efter år i Atlanten till minnet av smaken på det vatten i vilket hans romkorn kläcktes flera år tidigare.
Och jag går vidare på varseblivningens väg.
Människa, falk, fladdermus, hund eller lax så ser, hör eller luktar vi endast en förfärande (eller kanhända välsignat) liten del av den verklighet som omger oss. Hur skulle vår värd se ut om vi kunde uppleva de elektromagnetiska vågrörelser vi kallar ljus långt ner i det infraröda området och upp över det ultravioletta in i röntgenstrålningens värld och än högre. Hur, om vi skulle se alla mikroorganismer som omger oss. Eller varför inte låta oss gå ett steg vidare och se elementarpartiklarnas rörelser!
Och vad skulle vi se om vi med obeväpnat öga kunde hitta och se främmande världar.
Vad skulle vi höra om våra öron vidgade sin förmåga att höra allt från djupaste infraljud till ultraljudets miljonfrekvenser? Eller höra "sfärernas harmonier"?
Och hur mycket mer skulle inte våra smaklökar och vår näsa kunna ha att berätta.
Vi vet en hel del om konstruktionen hos de organ som är grunden för våra sinnen men vi vet intet, platt intet, om hur den enskilda hjärnan tolkar och översätter vad sinnena meddelat.
Om jag och alla andra icke färgblinda svenskar kallar en färg röd, så är alla andra föremål med samma färg röda. Men hur vet jag att det jag upplever som rött inte av en annan upplevs på samma sätt som jag upplever gult eller blått, eller som något jag överhuvud taget ej kan föreställa mig? Nonsens säger ni kanske men tänk efter några ögonblick.
Många har talat om människans obotliga ensamhet. Två människor kan inte ens "se" samma sak.
Drar vi ut konsekvenserna av vad jag skrivit så är det kanske inte längre så svårt att ta till sig buddisternas tanke om våra sinnens bild av världen som en illusion.
Kanske då för någon endast återstår Cartesius':
Cogito ergo sum. —Jag tänker alltså finns jag.
Detta är egentligen allt jag verkligen vet, allt övrigt är förmodanden som självklart utgår från att det vi ser, hör, luktar och känner är verkligt och att de instrument vi uppfunnit för att vidga våra sinnens omfång förklarar ursprungen till våra varseblivningar med logikens språk. Och tänk hur dessa instrument förbryllar oss då de berättar att det fruktansvärt tunga och stålhårda smidesstädet nästan bara är tomrum, att om vi kunde pressa alla dets elementarpartiklar tätt tillsammans så skulle vi inte ens kunna se det utan lupp.
Var i denna "tomhetens" värld befinner sig vår tanke, vår känsla. I våra kroppar, i de elektrokemiska skeenden som försiggår i hjärna, muskler och andra kroppsdelar? Det är vad vi tror och det är så vi upplever det. Och nog blir detta bra påtagligt när gula fläcken förstörs för mig tills jag inte längre kan se och mina hörselceller förtvinar tills jag blir döv men jag såg ju tidigare ändå bara en bråkdel av vad som fanns att se och hörde en obetydlig mängd av de ljudvågor som omgett mig.
Verkligheten är ändå där och vi en del av den. Men är detta verkligheten med stort V? Eller är den en kod, ett chiffer för en helt annan värd med ett helt annat liv där inga ofullkomliga sinnesorgan behövs. Här öppnas oändliga vidder och möjligheter som ingen fantasi någonsin kan föreställa sig.
Mitt naturvetarjag avfärdar detta just som fantasier och den nyktre logikern står bakom mig och ler åt den kärlek till min döda dotter och till mina föräldrar som ändå envist kommer tillbaka och viskar i mitt öra att jag en gång kommer att kunna ta dem i min famn.
Le gärna åt denna naiva känsla, åt denne gamle narr, men jag kommer ändå allt framgent att unna mig lyxen av att hålla denna min känsla levande.
Varför inte, vi vet ju ändå:
ingenting, ingenting,
ingenting…
A Ch 9/4 -96
Senast ändrad 2001-04-19