Tiden?

Virtual reality, virtuell verklighet eller se ut som verklighet. Detta är något vi alltmer kommer att konfronteras med genom den digitala teknikens snabba utveckling. Vi kommer inom en inte avlägsen framtid kunna vandra omkring i och därtill agera i av oss själva skapade artificiella värdar som alltefter tekniken utvecklas allt mindre och mindre kommer för våra sinnen att skilja sig från den omanipulerade verkligheten. Om då någon knäpper av apparaturen, kommer vi då tro oss hamna i eller ur den reella verkligheten?

Ja. det är rimligen långt tills vi når dithän men tanken är långt ifrån så sience fiction-betonad som den kan förefalla.

Vi må hoppas att denna fascinerande teknik för mer gott än ont med sid. Vi vill ju fortfarande ha både bilar och flyg trots de olyckor de förorsakar och den miljöförstöring de bidrar till.

Ingen kan i dag förutse vad "virtual reality" kan komma att medföra för olägenheter. Kanske någon förblandar dessa verkligheter med varandra och någon annan blir virtual reality-narkoman.

Dessa funderingar ledde mig in i en annan tankevärd. Länge har jag som så oändligt många före mig sysslat med verklighetsbegreppet. Jag har skrivit om våra ofullkomliga sinnen och om hur ofattbart lite dessa berättar om den fysiska verkligheten omkring oss och dessutom om hur oöversättbar denna värd är från människa till människa.

I samband härmed har jag reflekterat över den välkända tanken om tiden som en kontinuerlig upplevelse av hela det liv som totalt är en evig existens av vilket vi genom att vi är bundna till tidens uppehållslösa fortskridande endast kan uppleva "nuet" och minnas det föregående.

I Gabriel Scotts bok: Det Gyldene Evangelium låter han på deras jordevandring Petrus få sin önskan till Gud sin följeslagare uppfylld om att få se framtiden. Det tog inte Petrus lång stund innan han bad att gåvan skulle tas tillbaka.

Nej varken vår nära eller avlägsna framtid kan vi se och det kanske är bäst så.

Men mina funderingar över tiden leder mig alltså till idén om att i en av våra under vår livstid ej upplevda dimensioner kan just vara detta: en ständig existens omfattande alla våra åldrar och livsfaser.

Vad jag nu kommer att skriva blir sannolikt en logisk kullerbytta. I denna totalitära och eviga existens borde tidsbegreppet vara en orimlighet och därmed även skeendet. Ändå föreställer jag mig att jag kan välja de delar av mitt liv som jag vill medvetandegöra. En vän frågade mig en gång då jag uttryckte min mycket svaga men dock förhoppning om att i en annan dimension få ta min döda dotter i min famn i vilken ålder hon då skulle vara. Min första spontana tanke var: I alla åldrar, som spädbarn, liten jollrande unge, i småskolan, i tonåren och som ung kvinna, min friska dotter men helst inte min sjuka.

Här upplevdes alltså spontant känslan av att på ett plan, annat än det vi här lever i,

Livet är en evig enhet.

HEM

Senast ändrad 2001-04-19