I kraft av vår överlägsna
storhjärna, den upprätta gången som gör det möjligt använda händerna samt
språket har vi de fakto gjort oss till ägare av världen. Vad nu ”ägande” i
verkligheten innebär. Må också makten, att med en liten tryckning på
atombombsknapparna totalförstöra vår jord och allt vad därpå är, vara oss lika
främmande som att sätta eld på våra hem. Liksom vi vårdar våra privata hem
skall vi naturligtvis vårda världen - för vår egen skull.
Charles Darwin skrev om ”the struggel for life” och ”the survival of the
fittiest”. Richard Dawkins har skrivit om den själviska genen. Det är
dessa själviska gener som fört livet och evolutionen vidare allt ifrån minsta
primitiva encelliga organism fram till människan. Denna själviskhet förklarar just
varför vi hellre räddar vårt eget barn eller t.o.m. en kusin framför en vilt
främmande, sannolikt också en vit norrman framför en färgad från andra
kontinenter. Norrmannen står genetiskt en aning närmre oss än den färgade. Av
samma genetiska orsak räddar vi hellre en människa än en katt. Vi drar oss ändå
för att avliva hundar eller katter men avlivar med penicillin miljoner
sjukdomsalstrande bakterier och känner inga samvetskval över att försöka utrota
hiv-viruset.
Den själviska genen har i sin
tjänst altruistiska sådana. Utan dessa skulle samhällena braka samman och
individerna med renodlat själviska gener gå under. Som väl är räcker denna
altruism även till för våra fyrfota eller bevingade medlevande på denna jord.
Vi kan lägga in många olika
betydelser i ordet natur. Enligt min egen uppfattning är vi självfallet en del
av den men så är även vad vi åstadkommit. De flesta lär väl anse att myr- och
termitstackarna liksom honungskakans fina vaxceller hör till naturen. Det gör
skyskraporna också. Det är ingen artskillnad, endast gradskillnad mellan
steklarna och vad vi skapar.
För 70 år sedan plågade jag mina
kamrater med att tjata om hur vanvettigt det var att vi människor på några få
generationer skulle låta gå upp i rök vad miljarder organismer under miljoner
år byggt upp som kol och olja. Vittne till detta tjat finns fortfarande i
livet. – Några år senare präglade jag uttrycket: Människorna är löss i Tellus,
planeten jordens päls. Denna uppfattning har jag sedan åtskilliga årtionden
tillbaka övergivit i glädje över ”öppna landskap” – åkrar och ängar – över
arkitektur konst och andligt skapande.
Mitt synnerligen tidiga och starka
miljöengagemang innebar en vaccinering och gjorde mig immun mot miljöpartiets
lösa och ofta metafysiska tyckanden. Ofta knyter dessa, kanske omedvetet, an
till Albert Schweitsers underbara motto: Vördnad för livet. Ibland kan denna
vördnad dock bli lite löjeväckande. En miljöpartist, som jag för övrigt mycket
uppskattar, berättade att när han nu cyklar håller han blickarna mot marken för
att inte köra över någon mördarsnigel. Kanske kör han i stället en gång över en
fotgängare när han undviker att köra över den mördarsnigel som möjligen var på
väg att, som den kannibal han är, äta upp en annan mördarsnigel.
Miljöpartiet har inget monopol på
gener så altruistiska att de vill skydda djuren från lidande. I alla partier
torde medvetenheten om att de flesta djur är kännande varelser och fordrar
respekt vara en självklarhet. Vad som skiljer är uppfattningen om hur lidande
för djuren skall vägas mot mänskligt. Dessa gränsdragningar är värda många
kommande debatter. Låt oss inom alla partier arbeta för både människo- och
djurvänlighet.
Och ta ansvar för vått gemensamma
hem, världen.
Senast ändrad 2001-04-19