Chile till Puerto Mont

Efter att från San Carlos de Baroloche färdats ”sjövägen” över Andernas vattendelare till Chile och förbi den mäktiga vulkanen Osorno kom min buss fram till Puerto Mont, den lilla staden vid Satilla Oceanen. Här i södra Chile dominerar inte som annars för det mesta latinska folk. Majoriteten härstammar från tyska invandrare. Staden har en alldeles egen karaktär med inslag från både Medelhav och Nordsjö. Den ger mycket litet turistiskt intryck och försörjer sig på fiske och fiskeriindustri. De flesta ostron som äts i denna del av världen kommer från denna södra del av Chile och Puerto Mont är centrum för ostronexporten. Här finns inga indianer och knappast heller någon mestis.

Påfallande många hus var byggda i trä, ofta i flera våningar. Det aldrig ruttnande trät ”allerce”, ceder från Anderna, var en god anledning härtill. Färgerna var ljusa men dämpade, aldrig skrikiga.

Jag fick min inkvartering i ett prydligt litet pensionat hos en fortfarande tysktalande familj som gjorde allt för att glädja mig. Så snart jag kommit i ordning åkte jag till en liten fiskeby, Angelmo, ett par kilometer från staden för att dels se vad fisk där fanns och om möjligt få pröva deras skaldjur.

Fiskhallen var inte så mycket mindre än ”Feskekörka” i Göteborg och otaliga sorters fisk och skaldjur fanns där, de flesta av mig tidigare osedda. Bakom fiskdiskarna var på båda sidor av den långa hallen små bås där allehanda smårätter härstammande från havet stod utställda på enkla träbord. För en gammal Lysekilsbo som jag var detta bra nära paradisiskt. Men där fanns ju tio, ja tjugo gånger mer att smaka än magen hade plats till, så det gällde att prioritera. Mitt minne är inte ofelbart och mer än tjugotre åt har förflutit sedan detta gastronomiska experiment men något minns jag ändå. Först smakade jag på sjöborregonader, äggstockar, som bildade små ljusröda klumpar. De åts råa men får i framtiden vara i fred för min lystnad. Inte dåligt men inte gott heller och konsistensen var mindre tilltalande. Däremot var havstulpanerna en stor och mycket angenäm överraskning; smakade som verkligt god hummer eller krabba. Men naturligtvis var det inte våra små ynkliga havstulpaner det handlade om, utan rejäla sådana med en längd (höjd) på dryga 15 centimeter. Verkligt matiga och mycket goda! Små klumpar av vad jag tror var någon sorts havsanemoner var bara beska men musslor av olika slag var goda. De åts tillagade, kokta, såsom de mycket stora blåmusslorna. Naturligtvis fanns också här samma kungskrabba, centolla, som jag ätit rejält av i Ushuaja. Det är bara de långa benen man äter. Bortåt metern kan den sträcka sina benspetsar från varandra. Jag undrar om det är samma art som kamchatkakrabban eller en nära släkting. Så smakade jag också på mycket god rökt ål och annan rökt, av mig okänd fisk. Men det bästa av allt fick jag till sist: ett par små men jättefina ostron! När jag just ätit de sista de hade stängdes fiskhallen alldeles därpå, så jag knallade hem till mitt tysktalande värdfolk, för att göra nästa dag till en fisk- och först och främst ostronfrossandets högtid. Aldrig har jag sett eller ätit så många av havets frukter som i den lilla fiskebyn Angelmo.

Och högtid blev det, men fiskfri sådan. Det var mitt i veckan men det var väl något helgon som skulle firas, så fiskhallen var stängd och inga ostron stod att få. Tiden rann ju undan för mig så jag kunde ju inte stanna där nere så länge men ostron skulle jag ha! Mitt värdfolk trodde att jag skulle kunna få mina ostron på den angränsande ön Chiloé, eftersom jag nog kunde få sådana direkt från fiskare. Jag tog första bästa buss och besökte då öns två huvudorter, först Castro, 25 mil från Puerto Mont och nästa dag Ancud. Från färjan till den stora ön över ett några kilometer brett sund, såg jag första gången Stilla Oceanens vatten möta himlen i en horisont. Det var en mycket egenartad och samtidigt högtidlig, ja nästan religiös känsla. Jag inbillar mig att ännu kunna se denna bild inom mig.

Det fanns inte några ostron att få i Castro. Däremot fanns där fisk på det lilla hamntorget, fisk som alltid var krokad. Här utanför finns världens fiskrikaste vatten. Den kalla Humboldtströmmen från Antarktis för med sig väldiga mängder näring som kommer fisken till godo. Trots detta fanns här inte så mycket fisk som jag väntat mig, kanske beroende på att jag besökte torget fel dag eller fel klockslag. Jag kände inte igen mer än torsk och makrill som var nära släkt med våra samt jättestora taggmakrillar. I stånd såldes här rökta blåmusslor uppträdda på snöre. De smakade utmärkt liksom fläkt, rökt och torkad fisk av för mig okända slag förutom ål. Ingen laxfisk förekom över huvud taget.

För mig ytterst exotiskt var havets vegetabilier, röda och gröna alger som såg ut som sallat och även kunde ätas som sådan men mest användes i soppor. Så fanns där något som liknande små halmbalar med gulbrun fingergrov ”gummislang”. På förfrågan fick jag veta att det var samma flytande tång som jag sett vid Eldslandets atlantkust och i vattnet utanför Ushuaja. Om detta är kelp eller någon därmed besläktad art vet jag inte men den är en mycket värdefull ingrediens i soppor. Dessa ”slangar” kan bli flera hundra meter och flyter i vattenytan. Jag undrar också om den kan vara släkt med Sargassotången.

Som vanligt ville jag ju om möjligt komma ut och fiska varför jag frågade några fiskargubbar om jag kunde få komma med ut. Jo visst fick jag det. Då skulle jag först få vänta till klockan 16 då båtarna gick ut till fiskeplatsen två och en halv timmas gång från hamn. Så skulle man där vid ljus fiska hela natten tills man for i land igen på morgonen. Fisket skedde med handdörj. Femton meter under havsytan skulle sänke och bete hänga med kanske flera hundra meter under sig. Trål- och nätfiske förekom inte härifrån Castro. Tyvärr kunde jag inte offra bortåt ett dygn, så jag var tvungen avstå från något som kunde ha blivit en stor upplevelse för mig.

Men där fanns även annat för vegetarianer. Ingen som inte sett det kan föreställa sig sådana grönsaker som jag såg där. Alla hade jätteformat och såg samtliga så friska och välmående ut att jag aldrig sett något så tillnärmelsevis praktfullt. Den allra minsta morot som stod att se var större än våra allra största och formfulländad, löken var halvkilostor eller ändå större och vitlöken var obeskrivlig. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på dem innan jag förstod att det faktiskt var riktig vitlök. Var enda klyfta var lika stor som en halv av våra största. Och kålhuvudena!

Naturligtvis har jag undrat mycket över torgets fantastiska grönsaker. De förklaringar jag kan finna är den mycket stora nederbördsmängden, omkring 2000 mm per år, optimalt fördelad under växtperioden, ett utjämnande havsklimat med lång vegetationsperiod och tydligen den allra bästa jordmån. Nederbörden har dock förändrats drastiskt. Tidigare hade man mellan 5000 och 6000 mm regn pr år. Men i maj 1960 orsakade våldsam seismisk verksamhet i havsbottnen många tiotals mil utanför Chiles södra och mellersta kust en förändring av Humboltströmmens oerhörda vattenflöde med mycket stora klimatförändringar som följd. Denna havsbävning har sannolikt varit den våldsammaste i historisk tid. Man har berättat för mig om den katastrofala våg som forsade in i landet och sopade allt med sig. Efter vågen hängde många sargade kroppar i de väldiga björnbärssnår som växte vid kusten. Många var döda andra hade klarat livet genom att klänga sig fast.

I fjordarna här i södra Chile är världens största nivåskillnader mellan flod och ebb. När jag på eftermiddagen kom ner till hamnen låg där en rejält stor skuta nästan uppe på kajan. Den var lastad med tunna bräder av den så vackert röda allergen. Nästa morgon stod båten på botten med masttopparna under kajens nivå. Skillnaden här var sju meter men kan i vissa fjordar bli 18.

Övernattningen var i ett rum jag aldrig sett maken till. Min berättelse kommer nog sannolikt att betvivlas men är inte desto mindre sann. Huset hade satt sig så otrolig kraftigt att det var en riktig uppförsbacke från ett hörn till det motsatta, så starkt lutande att det var svårt, jo jag menar det, svårt att ta sig fram på det glatta golvet. Och sängen fick jag placera så gott det gick för att få lutningen åt rätt håll. Men även den natten gick och inte satt jag längre i det rummet än nödvändigt. Middagen som jag åt i samma lilla hotell kostade 14 kr och bestod av en mycket god biff med gröna bönor och potatis och en halvliterflaska gott öl. Inte ofta jag kalasade på det sättet.

Nästa morgon skulle jag tillbaka den långa vägen i hopp om att hitta mina efterlängtade ostron i Ancud. Ganska tidigt tog jag mig till busstationen där jag lämnade min tunga kameraväska med min poncho. Jag avtalade med dem där att ta med väskan i bussen som skulle gå några timmar senare och att chauffören skulle hålla utkik efter mig, då han så småningom skulle köra i fatt mig. Han skulle då ta upp mig för vidare befordran till Ancud. På detta sätt kunde jag få en givande promenad utan att riskera missa bussen. Jag tog bara med mig en kamera och stegade iväg. Jag hade skruvat på mitt lilla trebenta bordsstativ på kameran som jag hade hängande på magen. När jag så stegade förbi en skola med lite äldre flickor förstod jag först inte varför en del av dem flinade och andra generat vände sig bort när jag kom. Men snart upptäckte jag varthän blickarna gick. Till trefoten, vars tredjeben rätt långt ner på min mage pekade framåt och snett uppåt. Då hamnade kameran snabbt under armen i stället.

Här nere i södra Chile söker sig Anderna ned under havets yta och bildar då ett otal öar vikar och fjordar, världens allra största skärgård. Genom att Anderna är så kraftigt veckade blir fjordarna djupa och öarna tämligen kuperade. Chiloé är den största ön och vackert kuperad men jag såg inga höga kala berg. Man ser mer kullar än berg och en mycket frodig grönska till följd av det ständiga regnandet. I denna grönska ligger bondgårdar ungefär som hos oss i Västsverige utan nämnvärd bybildning. Man kommer att tänka på södra Bajern eller Schweiz. Husen är alltid av trä och ser för oss mycket egendomliga ut. De är alla ”fjälliga”. Huskropparna är sannolikt timmer i enklare material men fjällen är de bästa tänkbara, allerce, andinsk ceder, Fitzroya cupressoides. Dessa träd kan bli tusenåriga och mer än tre meter i diameter samt väldigt höga. Det röda trät blir med tiden svart på ytan för att redan en halvmillimeter innanför vara lika rött och friskt. Sannolikt konserveras trät av terpener. Både tak och väggar är helt klädda med tunna rektangulära skivor av detta material. Självklart kan jag inte efter alla dessa år garantera att min minnesbild är riktig och inte mätte jag dessa skivor men jag räknar ändå med att måtten var tämligen nära 8 cm gånger 25. Alla tycktes ha samma mått men varierade i den synliga kortändans utformning. Alla dessa, mellan 5 och 10, mm tjocka fjäll, var naturligtvis lagda som taktegel med början längst ner och så om lott hela vägen upp. Den synliga kortändan som då alltid vätte nedåt var profilerad allt efter ägarens smak. Men alltid enhetligt; en modell kanske på taket, en annan på väggarna. Härigenom fick man ganska stor variation på husen tillsammans med en varierad färgsättning. Färgerna var heller inte ute på landet lysande utan mer i samklang med ett ständigt gråväder. Om bebyggelsen på denna ö kan tilläggas att i kustorterna står husen långt uppe på land på höga pålar på grund av ebb- och flodsituationen. Både färger och hustyper påminde en hel del om de pålbyggnader jag sett vid Amasonfloden i Manaus.

Min landsvägspromenad gick nu genom ett böljande intensivt grönt landskap. Visst fanns där lite skog och en del åkrar men först och främst var det betesmarker där både nötboskap och får betade. Tämligen likartat har jag senare sett på Nya Zeeland. Boskapen verkade mest vara svartvit låglandsras och såg synnerligen både välmående och välskött ut. I stället för med gärdesgårdar var de olika fälten åtskilda genom ”häckar” av ogenomträngliga ytterst taggiga snår av ett ärttörne vars namn jag inte känner. Men dessutom var väldiga vidder täckta av denna buske och flammade gyllengult av deras ginstbesläktade vackra blommor. Växten är inte inhemsk utan har förts dit av immigrerande européer. Den påminner starkt om codescon på Kanarieöarna. Eftersom den här tycks trivas och frodas bättre än någon annan stans på jorden och ettrigt försvarar sig med sina taggar så har den blivit en veritabel pest. Bränna den kan man inte vilket annars vore normalt. Men inte här. Det ständiga regnandet gör all växtbränning omöjlig. På denna ö har aldrig den annars så vanliga svedjeröjningen förekommit. Regnandet säger stopp.

Att så för mig, bohusläningen, uppe i detta eller vid ärttörnefältens kanter få se björnbärsbuskar var inte helt oväntat sedan jag sett sådana vid Nauhel Huapi i Argentina. Även här växte de tillsammans med fuchsior, rejäla sådana, även om de var mindre än de tre, fyra meter höga jag sett i närheten av Osorno. Särskilt förvånande var nog att så här långt ner i kalla södern se bambu. Den växte på sina ställen i stora täta bestånd men var av en ganska gracil och småvuxen art med kanske maximalt tre centimeter grova strån.

Vid vägkanten växte ofta i stor ymnighet en växt jag aldrig förr sett men kom att återse tre, fyra hundra mil norrut i Peru. Först innan jag sett dess blomställning trodde jag det var en väldig Umbellifere. Växten, Gunnera, hade de största blad jag till dess hade sett med en yta på uppskattningsvis en halv kvadratmeter eller mer. Stjälkarna var grova, ett par decimeter långa och utgick alla från växtens bas från vilken också blomställningen sköt upp. Denna liknade mest en tre decimeter lång, smal majskolv. När jag såg den hade den blommat ut och hela kolven var översållad med små, små bruna nötter ungefär som de på våra smultron eller jordgubbar men var och en på en liten, mycket kort stjälk. En mycket imponerande men egendomlig växt var det.

Efter några timmars gående kom bussen i kapp mig. Vädret hade varit fint under hela promenaden, tills det börjat smådugga litet just innan bussen kom. Men så snart jag kommit ombord ramlade hela himlen ned i det mest våldsamma skyfall. Nog hade jag tur eftersom min poncho låg i kameraväskan i bussen. Däremot hade jag i ett annat hänseende otur med min bussresa. Enligt South American Handbook och andra uppslagsverk är Chiloé oerhört skogbevuxet med sydlig regnskog, notofagusarter, som jag ju av erfarenhet vet kan bli oerhört imponerande. Och när jag så åker över hela denna ö sammanlagt bortåt 50 mil ser jag inte ens en skogsdunge, inte ens i fjärran, och heller inte ett enda högt berg. Detta tycker jag är snöpligt och till omväxling lite ovänligt av ett annars så blitt öde.

Och inte gick det att få några ostron i Ancud heller så det var bara att fortsätta tillbaka till Puerto Mont.

De vänliga systrarna i pensionatet var ledsna över att jag inte fått några av mina så efterlängtade ostron. Efter lite funderande kom de fram till att om jag tog en buss någon mil utanför staden så fanns där en restaurang vars innehavare var Chiles störste odlare och exportör av ostron. Han hette Osborn. Jag fick anvisning till rätt buss och så gav jag mig iväg. I väntan på att bussen skulle gå besökte jag stadens lilla museum som var fyllt av kuriosa av alla de slag men som jag inte fäste tillräckligt avseende vid för att fortfarande kunna minnas.

Jag bad förstås bussföraren att sätta av mig vid Osborns restaurang. Han ställde sig helt oförstående och påstod att det inte fanns en enda restaurang längs hans hela rutt men att det bodde en ostronodlare Soto i ett stort hus på en kulle nära vägen. Så småningom fick han sätta av mig där. Det var ett herrans oväder så mitt paraply blåste i trasor sekunderna efter att jag slagit upp det. Men jag hade ju inte bara bälte. Jag hade hängslen också, min poncho. Men den var inte lätt att hantera i den väldiga blåsten med det våldsamma regnet. Jag tog mig med möda upp till det stora huset som låg så vackert där uppe på sin kulle. Efter mina knackningar på den pampiga dörren kom en tämligen klotrund liten kvinna och frågade vad jag ville. Hon förstod inte min knaggliga spanska så hon gick snart in och hämtade en om möjligt än mer klotrund man. Han undrade förstås vad jag ville. Han förstod mig betydligt bättre och förklarade då att visserligen var han ostronodlare och exportör men inte det minsta restaurangägare. När han då såg min besvikna min sade han att visserligen hade han ju ingen restaurang men hade jag åkt så långt fört att få äta ostron, så nog skulle jag få det hos honom. Så parkerades jag i deras stora magnifika matsal, fortfarande iförd min poncho. På den fina parketten bildades en rejäl pöl av allt det vatten som ponchon tagit med sig. Där satt jag i min ensamhet och väntade. Orolig blev jag före det blev en mycket lång väntan och jag hade köpt en mycket dyr bussbiljett för färden till Valdivia flera tiotal mil norrut och jag hade blivit tvungen köpa ny biljett om jag missade bussen. När jag var nära att ge upp hämtades jag till köket där familjen just skulle till att äta. Stekt fisk! Det luktade så gott att jag nästan tyckte att jag skulle ha frågat efter fisk i stället. Men när ja så leddes fram till ett litet fönsterbord med trettiotre ostron på ett stort fat, så flög alla tankar på fisk, stekt eller kokt, sin kos. En son hade skickats att ta upp ostronen, en annan efter pinfärskt vitt bröd och en tredje efter en flaska vitt vin. Och citron och smör fanns förstås också på bordet. Här hos den lika vänlige och gästfrie som runde senor Soto åt jag, för enda gången i mitt liv, mig mätt på ostron. Inte ett lämnade jag. Vilken fest! Ostronen var inte särskilt stora men toppenfina. Direkt från havet bar de med sig Humboltströmmens friska sälta och doft av hav. Brödet var det bästa tänkbara och vinet var valt av en kännare som visste vad som skulle smaka bäst till hans allra bästa ostron. Och ibland tog jag några stänk av citronen. Familjen åt sin fisk i glad och trevlig stämning och underhöll mig med att berätta om det havets delikatess som de beklagligtvis inte kunde ge mig eftersom den var fridlyst i hela Chile. Denna jättemussla eller detta jätteostron hette Choro zapato. Översatt betyder detta, sko. Namnet hänvisar till storleken. Familjen Soto var alldeles lyrisk då den talade om dessa zapatos.

Och inte fick jag betala! De hade ingen restaurang och det var dem en stor glädje att få bjuda en sådan entusiast från andra sidan jordklotet på sina fina ostron.

Efter att jag kommit hem till Sverige försökte jag få ihop så många vykort som möjligt med bilder på våra skaldjur och fiskar. Dessa sände jag några gånger till den gästfria familjen men de kom alltid i retur med påskrift: adressat okänd. Det gör mig ont att jag inte fått visa hur glad de gjort mig.

Men nog var det bra synd att behöva jäkta i sig tre dussin av dessa ljuvligheter!

Denna ostronmåltid vare för mig en fantastisk motsvarighet till en annan otrolig måltid. Då satt jag i en pergola med vindruveklasar hängande över mitt huvud. Mellan lövverket lyste fullmånen från den mest djupblå himmel. Kaspiska havets vågor frasade mot stranden och ur tvåkilosburken på det lilla trädgårdsbordet åt jag den finaste iranska kaviaren med dessertsked!

Ingen returbuss gick inom rimlig tid så nu var jag ganska illa ute. Att behöva jäkta ett tack och ett farväl var heller inte roligt men jag var så illa tvungen och sprang ner till vägen för att få lift. Regnet öste ner våldsamt medan bil efter bil bara svepte förbi mig, även sådana med endast förare. När jag började tro att det var hopplöst körde ven ung man förbi. Efter tjugo trettio meter stannade han och backade sedan ned till mig. Jag sade ju mitt ärende och hur kort tid det var till dess bussen skull gå. Det hinner vi nog sade han men blev lite betänksam då han fick höra att jag ju gärna ville ha mitt bagage med mig också. Den vänlige mannen trampade gasen i botten, körde mig till pensionatet där jag blixtpackade och betalade. Sedan stack han iväg till bussterminalen där vi såg min bussförsvinna i ett gathörn. Ännu en gång gasen i botten tills han kört i kapp bussen, signalerat åt den, kört förbi och stoppat den. Det blev ett mer än snabbt tack och farväl varefter jag lugnt, varmt och torrt satt på min numrerade och betalda fönsterplats i bussen till Valdivia, berömt för sin konfekt.

Mer härom i nästa kapitel.

HEM

Senast ändrad 2002-02-27