En vän

Omkring 1950 satt en man i vit rock och med stubbat hår vid sitt skrivbord mitt med mig emot sig. Det var i en läkarmottagning vid Gullmarsplan i Stockholm jag första gången träffade min blivande, trofaste vän, Bengt Rudelius. Han var alltså läkare och jag "predikant" enligt hans ordlista. Själv kallade jag mig på den tiden läkemedelsrepresentant.

Jag pratade en stund om min firma Abbotts alla mediciner och kom så småningom in på biverkningsproblemen som intresserade oss båda mycket.

Detta ledde så småningom till att jag tog en av mina många käpphästar mellan benen och satte av i galopp.

Så länge jag minns har jag funderat över riskerna med alla nya substanser som vår teknik, särskilt kemin gett vår värld.

Under ett par generationer har vi människor kanske tillfört lika många nya kemiska substanser som vår jord själv producerat under miljarder år och till vilka människor och djur anpassat sig. Hinner vi utan skador och problem anpassa oss till alla dessa nya. Och vad vet vi om de effekter som på lång sikt radio-, TV- och andra elektromagnetiska vågor och magnetfälten från våra kraftledningar får för effekt på vår psykiska och fysiska hälsa?

- Det är precis vad jag tänkt också - sade mannen mitt emot mig i den vita rocken.

Och detta var början på en vänskap som varade ända till den dag 35 år senare då han övergav mig för att följa mannen med lien.

Det var många fina år och du skall ha tack för dem Bengt!

Bengt som var son till en tandläkare i Tranås åkte efter studenten till Stockholm för att bli apotekare. På kursen mötte han sin blivande hustru Gunilla. Han hade inte hållit på så länge med dessa studier innan han tyckte att han skulle bli läkare också. Hans kapacitet var så stor att han genomförde båda utbildningarna samtidigt och avlade apotekarexamen samtidigt med sina ursprungliga kurskamrater.

Vid vårt första möte vikarierade han för en annan läkare men ganska snart skaffade han sig en egen praktik vid Finn Malmgrens plan.

Hans far förlät honom aldrig att han endast blev som pappan sade: "Bara en sketen privatpraktiserande."

Han bodde också ute i Johanneshov i en villa tillsammans med sin hustru och deras adoptivdotter Astrid.

Så småningom adopterades även två pojkar Bosse och Torsten samt en flicka från Korea, Anna.

Vi fann snart att vi hade många andra gemensamma intressen än miljön.

Båda tyckte vi om att äta god mat och att laga den också. Musik, bridge och schack var andra gemensamma intressen liksom botanik.

Bengt hade ett utomordentligt gehör och ett musikminne som skulle ha gjort honom oslagbar i alla musiktävlingar på den tiden Sten Broman ledde dem och Johannes Norrby var den enväldige domaren. Men Bengt var för lat och ointresserad för något sådant.

När vi ibland satte på min HiFi och något för mig okänt strömmade ut ur högtalarna frågade jag Bengt.

Några sekunders eftertanke och så kom det kanske

- Just nu är dom på sjunde takten i andra satsen av Haydens x-dursymfoni nr xx.

Varenda dirigent och solist namngav han också efter ett par takter.

Om en grammofonskiva spelades kunde han också ange vilken inspelning av många.

Däremot varken sjöng han eller spelade något instrument.

I hans bekantskapskrets fanns en ung kvinna som ibland ställde upp med oss andra tre som fjärde man under trevliga bridgekvällar därute vid Kajsa Vargs väg. Då bjöds både på god mat och gott vin men ingen av oss var alkoholintresserad så åtgången på våtvarorna var alltid mycket liten.

Så småningom tog vi upp schackspel på vårt program antingen hemma hos honom eller hos mig på Brännkyrkagatan där jag bodde då.

Hade den gode Bengt spelat schack lika bra som gärna hade han blivit stormästare.

Sannolikt var det hans pappa som med sitt sätt och sin vansinniga uppfostran gett sonen mycket svåra störningar. Samma gällde för en bror till Nisse.

I Tranås där pappa tandläkaren var högt uppsatt ordensbroder, storsångare, kyrklig dignitär samt sällskapsmänniska utövade han enligt samfällda uttalanden från sönerna ett patriarkatets tyranni. Ingen av bröderna kunde heller erinra sig att deras mor en enda gång stått på deras sida gentemot fadern varför båda direkt hatades av sina barn.

Tyvärr minns jag inte längre alla historier från sin barndom som Bengt berättade.

Däremot minns jag mycket väl följande:

- Farsan kommer å djävlas med mig in i det sista, han kommer å se te å dö dan före mig så jag inte får nån glädje av arvet.

Så småningom hamnade pappan först i en mycket fin pensionärslägenhet i Vällingby och sedan på Blackebergs sjukhem.

En dag kom Bengt hem till mig för att som vanligt spela schack.

- Gu ske lov att jag kom i tid!

- Ja men du är väl inte sen?

- Nä de vet ja väl men ja menar till farsan.

- Hur så?

- Jo ja kom precis så ja fick dra bort droppet.

- Vad menar du?

- Jo för fan dom försökte ju få liv i gubbfan igen.

- Men herregud, vad säger du, är han död?

- Ja jag sa ju att jag kom i tid.

- Hör du, du, nu har du gått i många år i psykoanalys för mer pengar än jag har sett i hela mitt liv och ändå har du inte kunnat sluta fred med far din.

- Har ja inte, nu får han ju för fan en hederlig begravning. Hadde de vart före analysen hadde brorsan å ja kört opp en till asis och sålt e´n för 50 kroner.

Sådan var Bengts kärlek till sin far.

Efter allt att döma så var det pappans dominerande inflytande under sonens barn- och ungdomsår som byggt upp en outrotlig pessimism hos Bengt. Han väntade sig alltid det värsta och ansåg sig ständigt förföljd av "makterna".

Trots sin obestridligt mycket stora intelligens var han vidskeplig och trodde på fullaste allvar att dessa "makter" utsett honom till sin strykpojke och för detta hittade han hundratals "bevis" som han sannolikt var den ende i världen som kunde uppfatta som sådana. Naturligtvis trodde han på astrologi också.

När vi så spelade schack låg detta honom i fatet. Jag vann minst nio av tio partier som vi spelade och jag kan inte räkna alla de gånger han kommenterat detta på något av följande sätt:

- Ja du ser ju hur makterna är emot mig!

- Du menar väl inte att du är så mycket bättre än jag?

- Nu hade du väl en djäkla tur att din bonde stod där och du menar väl för fan inte att du ställt den där för att det skulle komma att bli på det här viset?!

När hans lilla flicka Astrid försynt kom in medan vi spelade hemma hos dem och frågade honom om något kunde han brista ut:

- Nu ser du väl för fan hur makterna är emot mig . Vem f-n tror du kan spela i ett sånt här sabla väsen!?

Det kom många andra liknande kommentarer alla utmynnande i att han var förföljd av ödet.

År efter år lade jag ner fåfäng möda på att få honom att inse några väsentliga fakta:

"Makterna" var han själv, den pessimism och defaitism som vägrade tillåta honom att vinna.

Att jag inte var tio gånger bättre men i varje spel var en hårsmån bättre just tillräckligt för att vinna. Jag försökte få honom att förstå att vårt schackspel påminner om två hundrameterslöpare som ständigt tävlar mot varandra och den ene ständigt vinner med en tiondels sekunds marginal.

Att jag dessutom vann med denna lilla marginal just berodde på hans defaitism som ledde till att han gav upp så snart han låg det minsta under medan jag däremot kämpade än effektivare ur underläge.

Kanske att jag efter många, många år fick honom att åtminstone något förstå att "makterna" det var hans egen skadade personlighet som han kanske ändå kunde börja konstruktivt bearbeta.

När Bengt fått sin praktik vid Finn Malmgrens plan blev det snart regel att vi oberoende av andra träffar varje tisdag spelade schack där från kl 1 till ibland långt fram på natten.

Som följd av sin självuppgivna läggning blev han inte oväntat toffelhjälte och helt enkelt livrädd för sin fru.

Det tog år för mig innan jag förstod att han aldrig för henne vågade berätta om våra tisdagar. Några tillfällen ringde hon efter honom och då berättade han hur lugnt och sakligt som helst i telefonen att hela väntrummet var fullt av patienter och att han inte kunde räkna med att komma hem förrän långt fram på natten. Visserligen hörde jag ju detta men kunde aldrig ana att det var satt i vattentätt system.

Som redan sagt hade han en bror som därtill var hans intimaste vän och till vilken jag trodde han hade hundraprocentigt förtroende. Detta hindrade inte att även han ett par tillfällen serverades samma väntrumshistoria.

Vad som förvånade mig mest var att Bengt så ogenerat kunde göra detta med mig sittande bredvid vid schackbrädet.

Hans liv byggde på något sätt på bluff och detta förbättrade säkerligen inte hans självkänsla.

Han hade på ett tidigt stadium i vår bekantskap kommit att intressera sig för vårt antihistamin Diparalene som han använde mot diverse allergier. Vid ett par tillfällen observerade han till sin förvåning att patienter med samtidig astma slapp nya sådana sjukdomsperioder när de av andra orsaker medicinerade med detta preparat. Om de i ett astmafritt intervall fick denna medicin och sedan fortsatte med den så bröt inte sjukdomen ut så länge de tog den.

Då antihistaminerna gjorde sitt intåg hade man stora förhoppningar att de även skulle vara verksamma mot astma. Dessa förhoppningar kom på skam och den främste experten på detta område, Halpern från USA, visade i en stort upplagd undersökning att antihistaminer var totalt verkningslösa mot astma. Därmed var sista ordet sagt och antihistaminerna var "out".

Hur kunde då Bengt få resultat?

Han fick fram Halperns originalarbete och fann att denne endast försökt sätta in antihistaminerna under pågående astmaperioder. Mekanismen för antihistaminernas effekt anser man ligga i att de utan påverkan på cellen ersätter det frigjorda histamin som ger de olika sjukdomssymtomen vid allergier.

Då frågade sig Bengt om det kunde vara så att vid astma förmådde inte antihistaminet driva ut den histaminmolekyl som redan invaderat cellen medan den däremot om redan där kunde blockera histaminets inträngande.

Utgående från denna idé och de fall han själv konstaterat utnämnde han sig till astmaläkaren nr ett.

Astma är ett invalidiserande och även livshotande tillstånd och var därtill på den tiden mer eller mindre utan hjälp varför hans idéer spred sig från sjuk till sjuk. Däremot ställde sig hans kolleger helt kallsinniga; de trodde på Halpern, punkt och slut.

Han skrev om sina idéer i Läkartidningen Och höll ett föredrag härom i Stockholms Läkarförening, allt utan minsta respons. Naturligtvis var det "makterna" som åter var framme.

Av sina kolleger gavs han så småningom namnet dr Diparalenius och det var inte avsett att vara på något sätt hedrande. Hans kolleger ansåg honom vara scharlatan.

Detta var i varje fall delvis orättvist för jag har själv i hans väntrum träffat många patienter som sjungit hans lov i alla tonarter. Särskilt minns jag en mamma med en tioårig flicka som berättade att hon kört flickan med ambulans ett trettiotal gånger för svårartade astmaanfall tills hon för tre år sedan kommit i behandling hos Bengt. Efter detta kom flickan i början en gång på sjukhus och sedan aldrig mer. Både mor och barn var överlyckliga och såg upp till sin doktor som till Gud Fader själv .

Under tiden hade man i Amerika genom försök på djur misstäkt att Diparalene kunde ge fosterskador på liknande sätt som Neurosedynet och man skulle eventuellt till Bengts stora förskräckelse dra in det. Han blev alldeles ifrån sig över att kanske bli av med källan både till berömmelse och inkomster. Han tyckte det var rena vansinnet för han kunde sannerligen bevisa att påståendet var rena löjan.

Han hade haft minst ett par tusen kvinnor som under sin graviditet behandlats med Diparalene och det var då sannerligen inga fel på deras ungar.

- Stämmer verkligen detta? sa jag.

- Ja, jag säger som hamnarbetarna i Rejusalem (ej feltryck!) att det kan du ge dig f-n på.

Jag, mitt dumma och naiva nöt berättade detta för min chef vilket ledde till att han, jag och vår europachef åkte ut till Finn Malmgrens plan där Bengt fick redogöra för sina erfarenheter. Minst 2 000 sådana fall hade han. Jag hade i alla fall så pass vett att fråga honom om dessa 2 000 var med eller utan rudeliansk överdrift (ett i bekantskapskretsen mycket använt uttryck). Han försäkrade mycket alvarligt och trovärdigt att siffran var helt korrekt och utan denna rudelianska överdrift. Jaha så fick jag väl tro honom då även om jag hade lite fjärilar i magen.

Jag fick uppdraget av mina imponerade chefer att konsultera en av mina lärare, docent i statistik på Stockholms universitet för att lägga upp undersökningen på korrekt vetenskapligt sätt.

Han åkte med mig ut till Bengt och vi lade tillsammans upp undersökningen som först och främst skulle bestå i att ta fram alla patientkort för de gravida Diparalene-ätande kvinnor som fanns i hans register.

Detta arbete gjordes av Linnéa och betalades av Abbott.

Efter att Linnéa till mig rapporterat slutresultatet av allt hon fann i hans patientregister uppvisade jag mitt livs största och verkligen gigantiska självbehärskning. Jag lyckades hindra mig från att slå ihjäl karlen.

Linnéa fann trots flitigt sökande:

Två (2) stycken kvinnor som burit på barn samtidigt med att de ätit Diparalene.

Hur jag kände mig då jag skulle rapportera resultatet för mina chefer låter sig definitivt inte beskrivas.

Inte heller vad jag sade till Bengt.

Men som läkare var Bengt både kunnig och samvetsgrann. Alla de år han bodde i Stockholm och hade sin praktik där hade han ständig jourtjänst på stan vilket gav honom en mycket bred erfarenhet.

Detta kom oss flera gånger till godo men höll också en gång på att bli min död. För detta kunde dock inte han lastas.

Jag hade av en annan läkare, Nils Johan Höglund på Sätra Brunn, där jag vistats två perioder, injicerats med ett preparat han fått från någon öststat. Sedan fick jag med några ampuller som Bengt i fortsättningen skulle ge mig. Då jag fått andra eller tredje sprutan och Bengt gått ut i köket för att sterilisera den föll jag i hop medvetslös. Anafylaktisk chock!

Han fick liv i mig och skickade hem mig med taxi. Hemma hostade jag blodigt skum så jag förstod att jag fått lungödem. Tog därför taxi upp till sjukhuset där jag "dog" i min säng på intensiven.

Att jag haft hjärtstillestånd fick jag bekräftat men ej veta huru länge. Om detta har jag skrivit utförligare på annan plats.

En dag på Brännkyrkagatan klagade Linnéa över att hon hade så ont i magen att hon inte kunde gå ur sängen. Jag ringde omedelbart Bengt som undrade om han kunde vänta med att komma någon timme då han ändå skulle till mig för att spela schack. Jo det kunde vi väl , tyckte Linnéa.

När så Bengt kom så sade han redan i dörröppningen när han såg henne ligga i vår dubbelsäng:

- Det är blindtarmen.

- Hur kan du veta det?

- Jo det syns med en gång men det är klart att jag skall känna på henne.

Efter han gjort detta ringde han efter ambulans och skrev remiss till kirurgen på Södersjukhuset med diagnosen appendicitis, Sic! vilket på läkarspråk betyder att det är bergsäkert och att diagnosen ej får nonchaleras. Detta var kl 3 på dagen. Kl 7 kom Linnéa hem igen för att återkomma nästa dag för röntgning av gallan!

Kl 9 skrek Linnéa till i sängen. När jag då vände mig om låg hon som i fosterställning med knäna uppdragna under hakan. Nu brast blindtarmen tänkte jag och fick henne i taxi i ilfart till sjukhuset där hon opererades först mellan 1 och 2 på natten. Diagnosen: Brusten blindtarm.

Även härom och om den helt bedrövliga behandling hon fick på vad Docent Sixten Kallner så talande kallade Enskede slakthus skriver jag utförligare på annan plats.

Så småningom flyttade Bengt med familjen till en gård på Gotland där han skaffade sig praktik i Visby samtidigt som han hade sin gamla kvar i Stockholm. Där tog han emot sina gamla patienter två dagar i veckan, hela måndagen samt tisdag förmiddag . Som förut var tisdagen efter kl 1 vigd eller vikt åt schacket.

Bengt var ytterst mån om att upprätthålla bilden av den alldeles oerhört eftersökte läkaren.

Det hände att jag av någon anledning övernattade där medan han själv var borta. Då var jag strängt förbjuden att släcka lamporna i väntrum och mottagningsrum före kl tre på natten ty alla skulle se flitens lampa brinna.

Vid flera tillfällen satt jag bredvid honom då en eventuell t blivande patient ringde och bad om tid.

- Oj då, jag har ingen tid ledig på ett halvt år, min bok är helt fulltecknad.

- ...

- Jaså är ni så väldigt dålig, då måste jag ju försöka hitta en möjlighet. Var bor ni?

- I Jönköping.

- Nu har ni allt bra tur, jag ser att jag har ett återbud här den 6 december och det är ju bara lite mer än en månad dit. Kan ni vara här då kl halv sex?

- På kvällen?

- Nej på morgonen förstås!

Medan detta samtal pågick bläddrade Bengt förstrött i sin kalender fylld av vita rena blad vecka efter vecka framöver med kanske ett tiotal namn utspridda över några månader. Och där sitter jag hans vän bredvid och ser och hör detta.!

Han måtte på många sätt haft det fruktansvärt, så nog fanns det makter som styrde hans liv även om de var andra än vad han själv trodde.

Läkarkåren motarbetade honom på ett sådant sätt att hans praktik både i Visby och i Stockholm krympte från att en lång tid ha varit blomstrande.

Detta höjde sannerligen inte hans självkänsla som knappast heller kan ha ökats genom att han fick flera offentliga läkartjänster på Gotland som enligt honom själv innebar helt arbetsfri inkomst.

På en sådan åkte han med förtjusning till New Orleans för att äta skaldjur av alla de slag och för övrigt bekanta sig med deras berömda kök.

När jag sedan frågade honom vad hans tjänst hade haft för nytta av detta svarade han:

- Inte för fem öre men jag har aldrig ätit så gott så de kan gärna få skicka dit mig igen.

Min vän hade några hatobjekt. Det första och allt dominerande var Medicinalstyrelsen sedermera Socialstyrelsen. Han var ständigt i konflikt med dem dels på grund av avoga kollegers anmälningar mot honom dels genom hans något tvivelaktiga läkaretik.

Om Medicinalstyrelsen sade han:

- Det finns ungefär lika mycket medicinalt i Medicinalstyrelsen som det finns sjömän i sjömansbiff.

Vid ett tillfälle fick han ett brev från Socialstyrelsen och berättade senare för mig:

- Jo du förstår, när jag läste det djävla brevet dog jag. Det började nere vid fötterna och så kröp det uppåt, längre och längre å till slut var det bara ett par centimeter från hjärtat. Hade det kommit dit hade de vart gonatt å ajö.

Nästa gång ja får ett brev från dom uridioterna e de inget snack om saken ; då dör jag, så förbannad blir jag.

Flera år senare fann man Bengt liggande död utanför dörren till sin praktik vid Finn Malmgrens plan, om på grund av ett brev från Socialstyrelsen vet vi inte.

Han hade högt blodtryck och sannolikt ateroskleros vilket lätt låter sig tänka om man såg de centimetertjocka lager smör han bredde på brödet och all vispgrädde han satte i sig. Dessutom fanns där ett klart hereditärt inslag. Då man obducerat fadern berättade Bengt:

- Som du vet var farsan djäkligt klar i knoppen och ingen fan skulle kommit att tänka pån som åderförkalkad men när dom nu skar opp en så var hjärnan så full av kalk att skalpellerna gick åt helvete, det blev sågblad av dom. Patologen kunde inte förstå att han överhuvud hade haft nån tanke eller känsla kvar. Känsla hade ha ju aldrig haft så varför skulle han haft de nu? Egentligen skulle de inte vart mer liv i´n än í en rustning på Nordiska Muséet.

Innan Bengt dog hade vi av geografiska skäl under flera år haft en mer sporadisk kontakt men tog båda varje tillfälle i akt för att träffas.

Begravningen var i en landsortskyrka på Gotland och det kändes mycket vemodigt att säga adjö till min gamle vän. Jag var den ende utifrån som deltog i den fina måltiden efteråt.

Naturligtvis var även brodern Nisse där med sin andra fru.

Nisse är psykoterapeut, mycket god amatörpianist och om möjligt ett än större original än brodern. Hela han består mer eller mindre av intuition, logik har han hört talas om men aldrig bekantat sig med. Den nuvarande hustrun tror än mer på makterna och upplevdes av både Bengt och mig som skvatt galen. Hon och Nisse gick varje kväll i pyjamas och nattlinne ut och sade god natt till sina träd så att de inte skulle flytta ifrån dem. De var fullständigt övertygade att träden tog promenader på nätterna. och kunde rymma om de inte blev väl behandlade.

Hustrun Gunilla var även med på begravningen men nu som frånskild.

Efter att de flyttat till sin gård på Gotland fungerade allt till en början till synes normalt. Bengt hade sina två praktiker och Gunilla arbetade på apoteket i Visby.

Men en gång i Stockholm berättade min nu mycket upprörde vän ungefär följande.

- Jo du förstår, i förra veckan kom vår grannes svärmor in till mig på kvällen då jag satt och såg på TV. Men hon hade två med sig som hon ledde in i var sitt öra. De va Gunilla och bondlurken till granne. "ja här ser du syndarne" sa hon. Jag har aldrig i mitt liv blitt så tagen på sängen. Jag hade ju inte den minsta aning men de som retar mig allra mest, ja så alldeles förbannat är att jag nu förstått att hela Gotland visste om´et utom jag. De e så fördjävligt att dom har kunnat hålla på och skratta åt mig bakom min rygg.

Ja, var nu hans självkänsla redan tidigare klen så inte blev den bättre av detta.

För övrigt tror jag inte hans känslor för Gunilla någonsin varit särskilt starka. Han var mycket förtegen om sitt känsloliv och gav i varje fall mig ett intryck av att han var i det närmaste asexuell. Detta tillsammans med att han höll sig från familjen så mycket som möjligt , delvis genom bluff borde i så fall varit anledning nog för Gunilla att söka sig till en annan.

Det är en av de få saker jag vill förebrå min vän och det är att han sannolikt förstört det goda förhållande som länge rådde mellan hans hustru och mig.

Från att ha varit en förtrolig vän blev jag helt plötsligt persona non grata och inte längre välkommen hem till dem. Jag vet med bestämdhet att jag aldrig gjort något för att såra eller förarga Gunilla som jag tyckte mycket om annat än i så fall total omedvetenhet. Med kännedom om Bengts metoder och personlighet, så är den sannolikaste förklaringen att han gett henne uppfattningen att hans trasslande och hemmafrånvaro var min skuld.

Jag skulle så gärna i dag vilja veta orsaken till hennes så totalt förändrade sätt mot mig. Kanske skriver jag en gång och frågar. Har jag mig ovetande gjort något tokigt så vill jag oändligt gärna be om ursäkt.

Innan familjen flyttade till Gotland hade de ett mycket fint ställe ute på Björkön i Mälaren. Jag kan inte räkna alla de fina gånger jag var där ute, mest vårar och höstar med Bengt. Vi röjde på hans stora tomt, sågade och högg ved satte nät i fina fiskevatten som gav rikligt med gädda , gös och abborre av finaste kvalitet. Ofta var fångsten så riklig att jag kunde ta med mig många finfina fiskar hem till Brännkyrkagatan.

Naturligtvis tillagade vi och åt den också tagen direkt ur sjön. Det blev många underbara fiskmåltider.

På tal om måltider så var kanske just maten en huvudanledning att vi åkte dit ut.

Mina ekonomiska förhållanden var på den tiden bedrövliga medan Bengts blomstrade. Jag gjorde på ett tidigt stadium klart för honom att det ej var på grund av snålhet men ekonomisk oförmåga jag inte pekuniärt kunde bidraga annat än mycket blygsamt till dessa excesser. Detta var helt klart och till fullo accepterat av honom.

Det skulle alltid vara så mycket av allting för han satte verkligen i sig rejält.

Han var en mycket underlig blandning av generositet och snålhet. Med sig själv, sitt engagemang och sin tid var han oslagbart givande vilket verkligen kom alla hans patienter till godo men när han handlade kunde han köpa hur sekunda eller ännu sämre varor som helst om han kunde få dem några ören billigare.

Otaliga var de gånger han kom upp till oss på Brännkyrkagatan med kassar fyllda av sparris, kronärtskockor, jordgubbar, litervis med grädde och en gång en hel jättestor oxfilé. Men de tio kronärtskockorna var mörkbruna, de fyra fem knipporna sparris såg ut som slokande bönsjälkar Och för att få hål på filén behövde man använda motorsåg.

Särskilt den där stora filén glömmer jag aldrig. Jag såg ju omedelbart att den kom från en bra nära självdöd gallko och visste att den skulle bli mycket problematisk men helstekte den ändå enligt konstens alla regler. Visst var det överdrift med motorsåg men nog hade det i alla fall behövts yxa.

Et par timmar fick vi koka den för att överhuvud få den ätbar, men då var det riktigt mycket smak iden.

Grädden var alltid bra men från de fyra jordgubbskartongerna han hade med sig hade man tur om man kunde plocka ut sju ätliga gubbar till oss var bland alla av mögel hoptovade bröder.

Och då minskade Bengts stolthet över de goda affärer han gjort i Hötorgshallen ganska betydligt.

Men ofta nog fann vi i hans kassar tillräckligt för en fin, ibland t o m luxuös måltid.

Det blev alltid jag som fick stå för matlagningen både hemma hos mig, på Björkön och nere i mitt sommarbarndomshem Källviken i Bohuslän.

Trots detta utbrast Bengt en gång:

- Ja vad folk annars än säger, men laga mat det kan vi!

Hans bidrag till matlagningen bestod av glada och uppmuntrande tillrop.

En gång då vi satt i hans praktik i Stockholm och spelade schack gick han plötsligt ner i källaren för att komma upp med en flaska hemgjort vin som han sen bjöd på.

Efter att ha tagit en försiktig klunk härav sade jag:

- Hör du, jag trodde vi var vänner:

- Hurså?

- Jo, sånt här bjuder man inte ens grava ovänner på.

Efter detta gick Bengt ner i källaren igen och kom upp med hela famnen full av flaskor varefter han började hälla ut i vasken.

- Herregud, vad gör du?

- Sa du inte dom smaka pyton?

- Jo för sjutton men tänk på procenten. Du skall väl inte hälla den åt helsike heller.

- Ja vad menar du då vi ska göra?

- Det får du se, sa jag! och kom nästa tisdag tillbaka med rundkolv, återflödskylare, topptermometer och liebigkylare, allt i glas från Graves.

Och så satte vi igång. Flaska efter flaska av den bedrövliga produkten förädlades till det renaste och ljuvligaste destillat. Eftersom vi hade en mycket effektiv återflödskylare fick vi direkt en mycket ren 90 %-ig alkohol.

Denna gick snart åt till likör på slånen som vi plockade under vår årliga höstvecka på Källviken varför vi snart behövde mer råvara för vår fabrikation.

Vi satte därför några 50-liters damejeanner äpplevin som sedan destillerades. Om vi lät temperaturen vid destilleringen stiga ett par grader fick vi med en del av äpplenas aromämnen vilket gav oss calvados.

För att ytterligare förädla detta fluidium köpte vi Cox orange som vi skar i bitar och hällde med spriten tillbaka i damejeannen där det hela fick mogna någon månad innan vi silade ifrån äppelbitarna. Dessa destillerades också så inget av den dyrbara varan skulle gå förlorat. Detta destillat hälldes naturligtvis till den övriga calvadosen. Jag lovar att den blev fin. Jag hade en flaska kvar i tio-femton år men sen tog den av någon underlig anledning slut. Ack ja!

Slånbärslikören gjordes ju på liknande sätt genom att bären extraherades i spriten varefter socker tillsattes till denna.

Sedan avdestillerades bären och vi fick en fantastisk slivovitch med den allra finaste kärnsmak.

Där satt vi två i den lilla praktiklägenhetens kök vid ett bord så litet att det nätt och jämt rymde vårt schackbräde och spelade våra spel medan klara droppar vackert föllo från liebigkylarens pip. Då och då gick någon av oss fram och fångade upp några av dessa droppar i en sked av äkta silver för att smaka om det kanske började komma vatten i stället för sprit. Detta var en trevlig men annars tämligen överflödig åtgärd då vi ju på termometern kunde avläsa på fem % när vilken styrka destillatet hade.

Ja nog hade vi många angenäma stunder där i Bengts kök och han vid schackbrädet fick tillfälle att åter och åter bevisa att makterna var emot honom.

- Du skall väl inte påstå att du ställde bonden...!

Jag nämnde Källviken. Under kanske femton år åkte vi två ner dit i slutet på september eller början på oktober för att ungefär en vecka plocka svamp, björnbär och slånbär eller fara ut och fiska, Detta var dagens uppgifter men när det började mörkna åkte vi hem och lade in en brasa i röda rummets då för tiden fina och effektiva kakelugn och sedan blev det matlagning förstås i den mån det behövdes.

Bengt var mycket förtjust i fårikål och särskilt i mitt sätt att laga denna rätt så det blev tradition att då vi steg av tåget i Uddevalla gå direkt till handlaren vid järnvägstorget och inhandla bortåt ett kvarts får med tillhörande kålhuvuden, morötter och potatis.

Kanske några biffar kom med men annars var det inte mycket utom smör, ägg, ost bröd och eventuellt pålägg.

Lastade med allt detta tog vi bussen ut till Källviken och så lagades det fårikål för hela slanten. Detta åts sedan under hela veckan med ett och annat avbrott för svamp och fisk. Det var förbaskat praktiskt och gott också, för fårikål blir inte sämre utan snarare bättre av uppvärmning.

När middagen var äten vidtog då vad vi egentligen kommit dit för, schack som vi spelade intill småtimmarna. Än i dag är det svårt att förstå varför han aldrig gav upp trots det för honom dåliga resultatet. Jag tror mig hitta förklaringen i ett masochistiskt behov av att bevisa att livet, ödet och makterna sammansvurit sig mot honom.

Jag vet inte om jag gjorde rätt att genom mitt spel odla detta hos honom. Samtidigt gjorde jag ändå mitt allra bästa, ja ansträngde mig för att få honom att förstå att det ej var några utanför stående makter utan han själv som var hans verkliga fiende.

Då vi varit där nere några höstar skaffade min bror Tord ett större antal hummertinor.

Han vistades ofta i sitt lilla torp därnere på höstarna och nu kom ett antal år då vi tre tillsammans for ut med hans sjösäkra enepinnade julle och satte våra tinor. Vi gick långt ut bland skären både till Bonden, Trillingarna och Gäven, till Gulskären, Jämningarna och Skarvesätern och till många, många andra.

Att sedan efter ett par dagar dra dem är ett alltid lika stort äventyr. Näsan hänger ut över relingen när tinan kommer. Är där någon svarting tro eller bara en välmatad krabbetaska?

Hade vi riktigt tur låg där kanske t o m två humrar där.

Den som inte dragit tjugo tinor för hand i hög sjö han har gått miste om ett rejält karlajobb, det försäkrar jag, Det var skönt att ha Bengt med för att dra ibland.

Jag vill här nämna att hummerfiske är långt ifrån ofarligt. Att sätta tinorna är tämligen riskfritt för man kan hålla sig tämligen långt från brotten men när man sen skall ta dem kan det bli betydligt värre. Man sätter ofta tinorna på utsidan av skär och grund. Om det sedan blåser pålandsvind när man skall dra dem flyter välena nästan upp på grunden. Då känns det nervöst om man i hård kuling måste nästan ända upp på land innan man med den långa stången med krok i ändan kan fånga linan.

Den största skräcken är: Kommer vi att få en annans flytlina i propellern så att vi inte längre kan manövrera.

Bengt klarade sjön betydligt bättre än jag som alltid haft lätt att bli sjösjuk och han var väldigt road av detta fiske.

Och inte uppskattade han mindre att uppe hos Tord eller nere i villan få festa på dessa havets läckerheter, vi tre om fångsten var klen, tillsammans med goda vänner om den var riklig. Hummer med en god Riesling från Mosel, det var fest det!

Några gånger bjöd vi två Tord och våra vänner Svanströms på kalas nere i villan, en gång stekt fasan med Karl Johansvamp en annan gräsänder med murkelstuvning och därtill en fyllig bourgogne. Det ni!

Bengt tyckte mycket om att fiska. En gång när vi var ute vid klacken för att fiska makrill efter att fiskat vitling vid Långholme sand var Bengt för lat för att byta till maktillmetan med den tre gånger längre ensamma tafsen. Han borde aldrig fått någon makrill på vitlingmetan med dess två korta tömmar vilket får sänket så nära kroken att det skrämmer fisken.

Men detta visste tydligen inte makrillen därute så rätt vad det var drog han upp två kilosmkrillar på en gång. Det är enda gången jag sett något sådant och jag har ändå varit mycket ute. Så fick han inget mer heller.

Bengt är den enda som slagit mig i vitlingfiske. En gång vid Keholmarne en bit in i oktober tävlade vi med varandra. Vi hade 99 var och kom överens att sluta när någon av oss fick hundra. Vi fick napp samtidigt och jag drog upp min hundrade vitling medan han drog upp både sin hundrade och sin hundraförsta. Han fick även då tvihaka!

Jag får ju helt enkelt inte förlora i denna ädla sport men till mitt försvar må sägas att vattnet var svinkallt och mina fingrar helt stela medan Bengt alltid trivdes med kyla. Ett av hans favorituttryck var: Fy fan för värme, sommar, söndagar och semester!

Ursäkta min bortförklaring, käre Bengt.

Ja nog har jag många goda och roliga minnen från vår tid tillsammans men kanske står i särskilt ljust minne skenet från den öppna spisen i ditt hus på Björkön då vi satt framför den och grillade några granna laxskivor eller saftiga T-benstekar.

Mins du doften min vän, var du nu är?

HEM

Senast ändrad 2001-05-20