Uddevalla – Camargue

25/4 – 11/5 2002

Min hustru Linnéa och jag lämnade Kapellevägen 17 i vår Volkswagen Caravell, modell –84, klockan 7.35 torsdagen den 25 april. I Göteborg tog vi färjan till Fredrikshamn.

Fin var färden i vackert aprilväder på motorvägen genom ett vårgrönskande Danmark tills vi efter ca 40 mil nattparkerade i en parkeringsficka mellan Flensburg och Hamburg.

I närheten av Aalborg hade vi köpt ett fantastiskt gott, danskt, skivat rågbröd som räckte till både morgon- och kvällsmål en hel vecka. Saftigt! Smör hade vi med, nedpackat i en ask. Det höll sig fint tills vi nästan var hemma. Med lite korv, ost och Kavlis räkost i tub var småmåltiderna räddade.

Vi hade tagit bort baksätet och i stället fäst en balk från sida till sida i bilen. Över motorhuven där bak och balken lade vi kraftiga spånplattor med madrasser och övriga sängkläder. Här var alltid uppbäddat så när helst någon av oss önskade en lur var det bara att lägga sig. Vi hade också mörka gardiner att dra för framför alla fönster och mot framvagnen. Vi sov alldeles utmärkt här 14 av våra 15 resenätter.

Gasolkök, kastruller och stekpanna, pulversoppor, choklad, kaffe och te gjorde oss tämligen självförsörjande.

Trassel i Kassel

Fredag förmiddag svepte vi rätt över Elbe och Hamburg för att hamna i Kassel vid halvsextiden.

Genom att vår bil inte har något ax att tala om och inte får köras fortare än 85 tvingas Linnéa, som kör, att hålla oss i den långsamma högerfilen. Från samma högerfil går också de avfarter som för in i de städer vi egentligen bara vill passera. När så bilar ligger bakom oss och irriterat tutar för att vi kör så långsamt hände det lätt att Linnéa kom in på en sådan avfart och så var man snart inne i en okänd stad. Detta hände alltså i Kassel. Vi frågade efter vägen ut vid en frisersalong. Sedan ville inte bilen starta igen. Den vänlige frisören fick en man från en mack till oss som satte på startkablar på batteriet. Förgäves. Inte en rörelse hos motorn! Vi fick ta ”färdtjänst” till en verkstad dit vi anlände några minuter innan de stängde.

Den vänlige barberaren med ett konstnärligt framrakat skägg rekommenderade det närbelägna Düsseldorfer Hof för övernattning. Vi skulle hälsa från Salvatore för att få bästa möjliga pris och rum.

Det var startmotorn som pajat och verkstaden hade självfallet inte någon sådan gammal modell i lager.

Nästa dag var lördag och då arbetar man som längst till kl. 10, så vi var sannerligen rädda att de inte skulle få tag i någon ny startmotor och sätta in den i tid, så att vi skulle bli fast där i två dygn.

Vi övernattade utanför verkstaden. På morgonen kom man med en ny motor som man satte dit och vi for därifrån 600 euro fattigare, 150 för transporten och 450 för motor och arbete.

Vi hade från verkstaden bara femtio meter till motorvägen ut från Kassel, tack och lov.

Till Mosel

Nu var målet den lilla byn Ernst vid Mosel, så siktet ställdes först in på Koblentz där Mosel rinner in i Rhen. Färden dit gick utan problem och vi korsade Rhen på en hög bro. Men sedan blev det problem. Jag visste att vi skulle till Cochem, som ligger vid Mosel men hade för mig att denna ort nästan var sammanbyggd med Koblentz, då den i stället låg fyra mil längre upp. Min dåliga syn som gör det omöjligt att läsa vare sig karta eller vägskyltar har ju komplicerat resan mycket för oss och gjort den synnerlige mödosam för Linnéa.

Jag vet inte hur länge vi snurrade runt i Koblentz förorter innan vi äntligen kom ut på själva moselvägen. Enkelriktade gator och ofta hård trafik gjorde det svårt. Att stanna för att fråga efter vägen var heller sannerligen inte lätt.

Färden längs floden i den första skira grönskan där vinstockarna fått sina första blad var mycket vacker. Denna färd hade jag sett fram emot liksom dagens mål, besöket hos familjen André i Ernst. Första gången jag besökte den vinodlande värdshus- och hotellägaren Heintz André var tillsammans med mina bröder Tord och Atte samt vännen Bäcker, Olle Larsson, på vår vinresa 1987. Då bodde vi där några nätter hos Bäckers vän Heintz. Då fick vi pröva dennes prisbelönta viner och bland annat jämföra hans Beerenauslese med ett Eiswein han fått av en annan winzer. Sedan var Linnéa, vår son Andreas med flickvännen Maria och jag där på vår resa genom Europa 1996

Nu träffade vi hela familjen. Här skulle vi äta vår första riktiga måltid under resan. Först fick vi en helt fantastisk sparrissoppa, följd av rejäla, riktiga panerade kalvsnitslar. De serverades med hemgjorda nudlar och en god dragonsås, som tyvärr blötte upp den fina panaden. Till detta drack vi ett av deras utsökta riesslingviner. Detta är viner som passar Linnéa särskilt bra och jag är mycket förtjust i dem. Desserten var chokladpudding övergjuten med äggliklör och på detta en klick grädde. Mycket gott.

När vi satt där och åt fick jag den nedgående solens strålar i ögonen genom fönstret som jag tagit som självklart liggande mot öster. Floden hade här gjort en väldig båge så att den lilla byn låg vid dess södra strand i stället för norra som den bort. Detta var ytterst förbryllande.

Linnéa ville gärna ha en natt här. Rummet var fint och det var skönt med en dusch. Den väldiga dubbelsängen var bra och att på morgonen dra undan gardinerna för att gå ut på balkongen och se på deras vinberg som just började skifta i grönt var härligt. Priset för mat och natt var ca tusen kronor så detta kunde inte få bli en vana.

Efter en rik frukost som ingick i priset fortsatte vi vår färd längs den våldsamt slingrande floden vars huvudriktning går från sydväst mot nordost. Ömsom gick färden på ena sidan ömsom på den andra. De välkända vinorterna passerades undan för undan. Ernst låg strax efter Cochem, sedan kom Zell med många viner med samma namn, Schwartse Katze, Urzig med det berömda Urziger Würtzgarten. Bernkastel med Bernkastler Doctor, Wehlener Sonnenuhr och många andra både vinorter och viner. Vinbergen stupade ibland så brant ner mot floden att det var bra nära obegripligt att man där kunde ha sina terrasserade odlingar. Här längs floden är berggrunden uteslutande skiffrar vilket ger allra bästa förutsättningen för goda viner som kommer från druvor som fått lite näring men däremot ljus och värme som reflekteras från skiffern.

De små orterna var alla mycket vackra med pittoreska hus och gator som vi tyvärr inte hade tid att närmare bekanta oss med.

På den breda, lugnt flytande floden passerad den ena pråmen efter den andra, ofta så lång att man knappast förstod hur de kunde vända för återfärd, trots flodens bredd. Stora mängder gods transporteras på dessa låga pråmar till mycket låga energikostnader.

Så småningom kom vi till Trier där Saar rinner in i Mosel.

Byxtjuvar i påvestaden

Trots att Linnéas förkylning riktigt tagit fart och att hon mådde mycket dåligt tog hon oss vidare från Metz där vi snurrade runt ett bra tag innan vi hittade ut. Vid motorvägen, strax före Nancy, slog vi oss ner för natten.

Vi lagade vårt té, åt det danska rågbrödet med Kavlis räkost och somnade så snart det blivit mörkt.

Vid niotiden på tisdagsmorgonen satt Linnéa åter vid ratten för drygt 60 mils färd för att svepa förbi stora städer som Dijon, Châlon–s–Saône, Villefranche-s-S, Lyon, Vienne och Valance tills vi stannade ett par mil före påvarnas gamla residensstad, Avignon.

Ett par mil innan Avignon stannade vi vid en stor anläggning med all service . Av diskretionsskäl ställde vi oss i ett mörkt hörn och parkerade för natten. Vi lagade vårt te som vanligt. Det danska rågbrödet räckte än liksom Kavlis räkost och efter intagandet av dessa delikatesser gick vi och lade oss. En kort stund efteråt hörde jag Linnéa: ”Det är en skummis som kommer mot vår bil. Han går målmedvetet men försiktigt. Nej, nu hörde han mig och låtsas vara på väg till en sopgrej men det är bara en stor sten.”

Sömndrucket kom det från mig: ”Äsch, det är nog bara någon som jobbar här.”

Småningom somnade vi men klockan fem på morgonen vaknade jag av Linnéas: ”Dom är här!”

”Äsch, det är bara jobbare!”

”DOM ÄR HÄR!”

”Vad då, här?”

”I BILEN!”

Och så kom ett kraftigt blåsande i hennes visselpipa.

Så berättade hon att hon råkade vara vaken och då få se samme man som tidigare, fortfarande med en cigarett i mungipan, ha hela sin överkropp inne i bilen över höger framsäte. En annan man höll upp dörren. När Linnéa visslade försvann de fortare än kvickt men hann få med sig mina byxor som Linnéa tidigare hängt ut till vädring. Likaså försvann hennes skor nu ersatta av ett par nyinköpta för 700 kronor. Vad de skulle med mina byxor till vet jag inte men kanske hoppades de att jag glömt ta ur plånboken.

Vi sov snart lika gott igen efter att jag något förvånats över min hustru som inte alls blivit rädd men bara synnerligen arg.

Tyvärr fick vi aldrig möjlighet att anmäla det hela för polisen men jag skall ändå försöka ge dem besked, åtminstone för statistikens skull.

Nästa gång vi skulle övernatta på ett ställe vi uppfattade som lite riskabelt band jag ihop framdörrarna med ett mycket kraftigt snöre. Hur hårt jag än försökte dra åt det gick det ändå att öppna dörrarna drygt tjugo centimeter, alltså tillräckligt för arr kunna sticka in en kniv och kapa snöret. Då satte jag vår lilla sopborste emellan snörlängderna och snurrade borsten tills snöret blev så spänt att dörren inte gick att få upp så mycket som en halv centimeter. Skjutdörren till vårt ”sovrum” för ett väldans oväsen när den öppnas så det skulle väcka oss ur den allra djupaste sömn. Linnéa hade sin visselpipa till hands och jag sov med en knappa halvmetern lång liten påk i högerhanden.

Vi svepte förbi både Avignon och Arles för att så snart som möjligt komma ut till det huvudsakliga målet för vår långa färd, Camargue.

Camargue

Från en mycket tidig vår här uppe i Norden for vi ner till sommaren. Redan i Mosel blommade syrenerna. Ju mer vi närmade oss Medelhavet, ju numer mörknade grönskan och alla träd hade fått sin fulla lövskrud. Till och med popplarna hade slagit ut nere i Provance. Längre norrut såg vi mängder av mistel i ännu nakna popplar. Det var första gången Linnéa såg dessa saprofyter, Viscum album, viscum för bärens klibbighet, album för deras vita färg. När fåglarna äter bären går de klibbiga fröna osmälta ut och fastnat på någon gren. Smårötter äter sig genom barken på grenen och kommer sedan under hela växtens livstid att suga sina närsalter ur trädet. Till skillnad från parasiterna gör den resten själv genom eget klorofyll.

Hela resan från Trier ner till Provence gick på motorväg vilket i Frankrike är dyrt.

Som bekant får man ju inte stanna på motorvägen så att man kan plocka en enda blomma. Eftersom växterna hör till mina huvudintressen så är detta för mig mycket tråkigt, särskilt som min syn är så dålig att jag bara kan ana mig till vad som växer där på alla vägens slänter. Och inte heller kan jag identifiera alla träd vi såg. Två växter gick ändå aldrig att ta miste på, ginsten som flammande klargul nu i sin fulla blomning och mer och mer klädde vägens slänter ju närmre vi kom Medelhavet och så den lika lysande rapsen som täckte väldiga kilometervida fält och med sin honungsdoft långa sträckor fyllde vår bil.

Jag kan inte minnas att jag sett någon tavla av Van Gogh med ginst. Rimligen borde det finnas sådana av den målare som så älskade gult, för ginsten fanns väl i dessa trakter även under hans tid. Däremot lär han knappast ha kunnat måla några rapsfält. Det var lågt senare som rapsen började odlas och nu förgyller hela Europa från norr till söder. Vi talade förr om gyllene veteåkrar men nu verkar de bra bleka sedan rapsen visat oss hur praktfullt gult verkligen kan vara. Så med all denna ginst och raps blev detta verkligen det gulas resa.

När vi närmade oss Medelhavet tyckte jag mig på slänterna också se lavendel, salvia, timjan, rosmarin och många andra av Provences alla doftande örter.

När vi kommit förbi målarnas berömda Arles for vi genom väldiga områden med oigenomtränglig macchia. Kilometer efter kilometer sträckte sig dessa områden så långt ögat kunde nå av denna oerhört täta taggiga växtlighet, det enda som finns kvar efter årtusendens markförstöring genom outtröttliga, omättliga getter.

Efter Arles lämnade vi äntligen motorvägen och sökte oss till Camarguemuséet som låg just vid gränsen till det stora träsklandskapet. Vi hade väntat oss ett museum som skulle presenterat detta områdes väldiga fågelrikedom. Här visades inte en enda fågel. Geologi och hur Rhone byggt detta kolossala delta visades i ur vetenskaplig synpunkt säkerligen alldeles förträffliga montrar. Man såg också hur människor bott här i ej alltför avlägsna tider samt kläder, husgeråd och redskap som varit i bruk under de senaste tre, fyra hundra åren. För oss, barbarer från norden, var allt detta av mycket underordnat intresse. Museet låg utan annan bebyggelse runtomkring och vi trodde först det var en stor ladugård. Utanför i en hage kunde Linnéa i alla fall fotografera en av de berömda vita hästarna, fastän denne såg lite lessen ut.

Största värdet med besöket var att vi fick en liten broschyr med karta över området. Detta var oss till stor hjälp både för att ta oss till den lila sympatiska staden St Marie de la Mere ute på en udde i Medelhavet och så till naturen själv med Camaergues stora träsksjö, Étang du Vaccarès.

Först sökte vi oss ut till den lilla vackra staden St Marie. På vägen dit såg vi ett väldigt ”vått” landskap där vatten blänkte till åt alla håll i detta totalt platta land. Men varför var vattenblänken nästan alltid rektangulära och gav intryck av att vara mycket grunda? Så småningom förstod jag varför. Der var risfält. Efter vad jag vet odlas ris i Europa annars endast vid Pos nedre del. Längre ut mot Medelhavet blev vattnet allt saltare tills risodling omöjliggjordes. Just detta att alla salthalter finns representerade i detta väldiga träsk- eller våtområde alltifrån sötvattnet i Rhone till Medelhavets salta gör att både vegetation och djurliv blir väldigt artrikt.

Efter att ha ätit en god måltid på en uteservering gav vi oss ut på en av de mindre vägarna som går runt Étang du Vaccarès. Linnéa var rädd att bilen skulle skaka sönder på den ytterst dåliga och knaggliga vägen. Hon ville helst vända men vägen var så smal att detta var i det närmaste omöjligt, så vi fortsatte allt ängsligare att vägen skulle bli om möjligt än sämre. När vi riktigt oroliga skakat oss fram bortåt en mil mötte vi en bil, landrower-typ, med några turister och en guide som förare. Han försäkrade glatt att det bara skulle bli lite värre och att vår bil ledigt skulle klara strapatserna.

På vår högra sida då vi körde nästan rakt österut hade vi ibland väldiga träskmarker, ibland étangens väldiga vattenyta bara någon meter från oss. Inåt land mil efter mil av dessa säregna träskmarker så långt ögat kunde nå. Aldrig ett träd, aldrig en kulle att fästa blicken vid. Men hästar fanns här, vita hästar ofta långt borta som klev kring ock betade bland allt detta vatten. En gång kom vi alldeles intill en stor flock av dessa halvvilda hästar. Alla var vita och synnerligen välväxta, de flesta riktiga skönheter som starkt påminde om Lippizaner. Alla verkade mycket välnärda. Men här fanns även mängder av andra berömda vita skönheter, silkehägrar och flamingor, fast de senare är ju delvis skära förstås. Ute i stora grunda öppna vatten höll stora flockar av flamingo till och kammande vattnet efter små kräftdjur med sina väldiga egendomliga näbbar. De var alltid så långt borta att de för min dåliga syn endast syntes som mycket stora högbenta vita fåglar.

Alldeles intill vägen syntes alltid enstaka, men tillsammans många, silkehägra med sin vackra plym hängande bakom nacken. De är också långbenta och skimrande vita, mycket vackra. Änder av olika slag syntes ibland och många fåglar vars namn jag inte känner. Högt uppe på stilla vingar seglade stora rovfåglar, sannolikt vråkar och glador. Flera orsaker gör att jag dåligt kan skildra det rika fågellivet här; jag vet mycket litet om fåglar, jag ser uruselt och hade heller ingen kikare till hjälp för denna min dåliga syn. Floran var för mig totalt okänd och åtminstone under denna årstid helt utan prunkande blommor. Eftersom vädret dessutom var tämligen gråmulet bjöd detta landskap knappast på skönhetssyner i konventionell mening.

När så solen gått ner fann vi en liten utvidgning av vägen, tillräckligt stor för att kunna parkera utan att hindra eventuell förbipasserande trafik. På natten hörde Linnéa en bil som stannade till och kom ner mot oss på vår slänt. Först fanns nog en liten oro att det även här skulle finnas rånare. Bilen for nästan direkt. Jag uppfattade nog stoppet som en vilja att vara till hjälp om det behövdes.

Här sov vi gott vid ètangens strand med närmaste hus ca en mil bakom bilen och lika långt till grannen framför den.

När vi så i värmande sol vaknade här ute i dessa öde vidder och kokade vårt morgonté på gasolköket hade vi verkligen nått vår resas mål. Ingen av oss kommer att glömma dessa morgontimmar. Flamingor ute i etagen, de praktfulla silkehägrarna så nära att vi såg deras plymer och vita hästar gående i vatten medan de betade av en vegetation med av mig okända örter och halvbuskar i detta totalt platta landskap liknade inget annat jag sett.

Vi fortsatte på den förfärliga vägen som aldrig tycktes vilja ta slut. När vi så småningom närmade oss torrare marker ändrade sig också vegetationen och vägen kantades först av en väldig högvuxen vassläkting sedan med högre och högre till slut praktfulla lövträd. Almar och lindar samt sannolikt valnöt och äkta kastanj slog ibland ihop sina kronor över vägen. Längre in betade också välmående nötkreatur.

Arles

Allting har ju en ände. Så småningom kom vi ut ur Camargue och på vägen till målarnas Arles, kanske mest berömd genom van Gogh. Vi ville förstås se museet med hans verk men det var första maj, så i stället fick vi se ett herrans långt demonstrationståg med mängder av fanor och banderoller och musik förstås. Liberté, fraternité och egalité skanderades och Internationalen sjöngs enträget. Det gick inte att komma fram på de avspärrade gatorna och van Goghmuseet var naturligtvis stängt. Så inte fick vi mycket utbyte av denna annars säkert både vackra och intressanta stad.

Sjuk i Avignon

Färden fick nu gå norrut längs Rhone, som vi sällan såg. Denna gång stannade vi i Avignon, påvarnas stad. Största delen av staden är helt omgiven av en mäktig stadsmur som på ett långt avsnitt sköljs av Rhones vatten.

Min förkylning hade brutit ut och började ge sig på min enda klena lunga. Jag hoppades kunna få antibiotikum på något apotek för att förhindra en svår bronkit. Apoteket vi fann var stängt. Jag frågade en ung kvinna efter vägen till något annat. Då var det bäst att åka till sjukhuset sade hon men dit var det långt och svårt att hitta, så hon erbjöd sig att visa vägen. Hon satte sig på min plats och jag lade mig på sängen. Hon tyckte om att promenera sade hon och gick den långa vägen tillbaka!

Genomgående var fransmännen mycket vänliga och hjälpsamma men så yttrade vi heller inte ett enda ord på engelska under hela resan. Knappast franska heller, för det kan varken jag eller Linnéa men man uppskattade våra försök.

Jag var så dålig när jag kom till sjukhuset att de fick ta hand om mig.

Läkare och sköterskor var både trevliga och duktiga och tog en massa prover på mig bl.a. EKG förstås.

De ville behålla mig i åtminstone två dygn men det hade vi varken tid eller råd med, så doktorn fick skriva ut ett antibiotikum med franskt namn vars typ jag inte känner till.

Sjukhuset var gammalt och nedslitet och påminde litet om Regementssjukhuset i Stockholm på 50-talet men utrustningen var det nog inga fel på.

Vi lyckades leta oss fram till turistinformationen. Eftersom jag är en trägen ätare av urindrivande medel måste jag alltid se till att ha nära till något avvattningsställe. Detta väntar man sig, dumt nog att finna på ett sådant ställe. Men inte! Jag måste ge mig iväg till ett tämligen avlägset kondis. Då jag på grund av svåra smärtor från korsryggen och neråt plågas av att ta mig de få stegen mellan vårt sovrum och köket så försäkrar jag att konditoriet kändes mycket avlägset. Toaletten var på konditoriets övervåning! Men mina icke knyckta byxor klarade sig.

Vi hade fått en karta över Avignon och såg på den att från informationsbyrån gick huvudgatan direkt upp till påvepalatset och alla intressanta byggnader däromkring. Alldeles bakom oss i andra änden på denna långa gata var en utfart genom stadsmuren och alldeles där utanför fanns både det apotek jag behövde och supermarket. Kunde det ha varit bättre? Jo då.

Hela området runt palatset var endast för dem som i motsats till mig kunde gå till fots och porten ut i stadsmuren var endast för dem som ville in. Så det blev inte något besök i något palats.

När vi snurrat runt i staden ett bra tag utan att hitta ut frågade vi en äldre gentleman efter vägen. Även han tyckte det var enklare att följa med oss än försöka förklara för två obegåvade utlänningar hur de skulle slippa ut ur hans stad. Så det blev sängen för mig igen och det hade jag inget emot, vissen som jag var.

Utanför muren fann vi både apotek och supermarket varefter vi åt tournedos med ett gott rödvin till på Buffalo Grill.

Och sedan väntade bli och säng; utan tjuvar den här gången.

Chateaux Neuf du Pape

Nästa morgon sökte vi oss norrut till den lilla men berömda orten Chateaux Neuf du Pape. Eftersom jag inte ser att läsa kartan och flera små och stora vägar korsade varandra i detta område gick det åt mycket tid att hitta rätt. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag grubblat över namnet på byn med de berömda vinerna. Mina franska kunskaper räckte inte till för att reda ut om namnet betydde Den nionde påvens slott eller Påvens nionde slott. Undra på min undran. Namnet betyder: Påvens nya slott! Det var en av påvarna som emigrerat från Rom till Avignon som lät bygga sitt sommarslott här.

I detta böljande landskap är marken av två vitt skilda typer, ren jord eller lika ren sten. Marken på kilometervida vinfält är så täckt med handflatstora, platta avrundade släta stena i rödockra att inte en fingerborg jord eller ett grässtrå får plats mellan dem. Men hårt beskurna vinstockar täcker fälten och kullarna så långt ögat kan nådde. På en sådan kulle mitt i ett vinfält ställde vi vår bil med den nedgående solens kvällsvarma sken svepande och skuggivande över detta storslagna landskap. Här lagade vi vår förträffliga middag på pulversoppa med nudlar.

Så fick Linnéa ta sin ensamma promenad med enstaka ståtliga träd längs vägen.

På natten vaknade vi av att bilen skakade våldsamt och att vi började frysa så vi fick bre på oss allt vi hade.

När vi så gick ut på morgonen blåste vi nästan i kull i den iskalla vinden. Här fick vi alltså uppleva en riktigt äkta mistral som då och då stormar ner från Alperna.

När vi fått i oss vårt morgonmål som avnjöts i bilen uppvärmd av gasolköket gav vi os iväg till ett av våra beordrade mål, vingården Tynel. Vår son Andreas hade nämligen fått provsmaka deras viner på en vinmässa och blivit så stormförtjust att vi nu skulle köpa några flaskor både åt honom och åt oss själva. Av en ung kvinna som verkade att helst vilja vara någon annan stans köpte vi så av deras Cote du Rhone och Chateaux Neuf du Pape 1998. Detta vin har fått stor och berömmande publicitet i åtskilliga stora vintidskrifter. Billigt var det inte men heller inte katastrofdyrt: 120 kr buteljen. Många flaskor blev det inte.

Här åt vi middag i en liten ortens egen restaurang.

Först åt jag en välkryddad och mycket god paté på fläskkött och sedan som huvudrätt kalvhuvud. Min nyfikenhet är större än mitt omdöme, så jag fick skylla mig själv. Visst kan jag tänka mig att ortsbefolkningen tränad sedan barnsben kan uppskatta denna rätt men för en stackars nordbo blev det mer än svårt. Huvudet hade tydligen kokats tills allt kött fallit av och låg som små bitar i en blandning av slem och gelé. Härtill serverades nudlar. Min efterrätt var så mycket bättre, fin yoghurt med sex små, små skålar med salta ting och lika många söta med honung, sylt, farrin och marmelad. Linnéa fick en underbar friterad getost med ljuvlig honung doftande av Provence alla örter, en mycket kokt lammtimbal med nudlar och pistageglass med en fantastisk körsbärssås.

När vi ätit tog jag mig med min rollator mödosamt ned för en backe där Linnéa skulle hämta mig. För att inte riskera att köra ner en liten stengardist måste hon först backa en halvmeter. Det gjorde hon. Rätt in i en förbipasserande bil som fick en buckla i plåten. Föraren fick dit en polis som vänligt leende lotsade oss till mindre trafikfarlig plats. Så fick min kära hustru följa med och skrivas på en del papper. Medan jag satt där i bilen och väntade knackade det plötsligt på bilrutan. Jag öppnade. Utanför stod en kvinna och räckte upp en kopp kaffe mot mig och undrade om jag ville ha. Det var hustrun till den påkörde som först bjöd Linnéa och sedan mig på denna tröstande dryck. !!

Rhone

Så fortsatte vi norrut. Motorvägen gick långt från floden som jag ju gärna ville se, varför vi först tog oss över till västra stranden där vi for någon mil nära floden och med Massif Central alldeles väster om oss. På nästa bro for vi över igen. Här på östra sidan såg vi en mycket smal väg löpa bara någon meter från flodstranden. På denna väg åkte vi sedan åtskilliga kilometer utan att se en enda bil, cyklist eller fotgängare. Med jämna mellanrum fanns skyltar med varning för stora flodvågor som kunde skölja bort allt från vägen. Om jag förstod den franska texten rätt så skedde detta när dammluckor öppnades uppströms. Därför besatt vi vägen i ensamt majestät. Det var en underbar färd. På vår vänstra sida hade vi den vackra breda och lugna floden, på högersidan hela tiden en några meter hög slänt som en väldig park med lysande guldgul ginst, ljusa akacior, robinior, och mängder av den provensalska vita nyponrosen. Detta underbara landskap sträckte sig kilometervis österut innan det träffade på motorvägen.

Det var mycket långt mellan avfarter upp på slänten varför det kittlade lite i magen vid undran över när man nästa gång skulle öppna dammluckorna. När så solen skulle gå ner över Centralmassivet på andra sidan floden fann vi en sådan avfart och kunde sedan på väglös mark ta oss ett stycke in i den gudomligt vackra ”parken”. Där bryggde vi vårt kvällste, avnjöt tillvaron för att så småningom, när det mörknat tillräckligt, gå till sängs.

Att sedan i denna omgivning till fågelsång dricka sitt morgonte efter en natt, fri från civilisationens alla ljud och ljus, var en lisa för själen.

Så fortsatte vi på den mycket smala avfartsvägen österut för att komma upp på vad vi då trodde vara den närbelägna motorvägen. I ställt svängde vägen för att till slut gå parallellt med motorvägen rakt söderut.

Vi hade ett dike som till slut blev en bäck mellan oss och stora vägen. Vår egen väg blev allt smalare och bedrövligare ju längre vi for och Linnéa var rädd att bilen skulle skaka sönder eller fastna i något lerhål. Det som först var en vacker, välskött park blev nu rena urskogen, vars dysterhet ändå lättades upp av blommande akacior.

Vi var så länge på denna bedrövliga väg att det skull varit direkt obehagligt om man inte visste att alla vägar så småningom leder ut någon stans. Så gjorde även denna och den annars trista och enformiga motorvägen hälsades med glädje.

Ibland avvek vi från denna för att komma lite närmare natur och bebyggelse. Påfallande många hus i byarna och de små städerna var byggda av sten. Rullsten eller klappersten, och mycket vackra. En av orterna var Valrhona, berömt för att ha världens allra bästa choklad. Där handlade vi i en liten men förnäm butik, både finast tänkbara konfekt och den allra mörkaste blockchoklad.

Massif Central och Lyon

Långt borta i väster såg vi hela tiden en hög mörk vägg, det stora bergmassivet. För att få lite omväxling ville vi upp dit och siktade in oss på staden St Etienne. Vägen gick i en massa krokar genom ett skogbevuxet mäktigt, våldsamt kuperat landskap ändå så olikt kuperade landskap i Skandinavien. Här bestod alla skogar av lövträd som ger landskapet en så mycket ljusare och tillgängligare karaktär än våra mörka granskogar. Färden var helt underbar och vi fick följa vår och sommar baklänges. Nere vid Rhone var det full sommar som till slut övergick i tidig vår, där löven knappast slagit ut.

Vad är det för vitt där på marken, undrade Linnéa. Det var snö förstås. Strax därefter passerade vi en skylt som berättade att vi befann oss 1204 meter över havet. Här uppe hade granskogen tagit vid.

I en liten ort vid vägen stannade vi vid en liten slakteributik där slaktaren själv stod bakom disken, klädd i ett stort läderförkläde som en riktig fransk slaktare skall vara. Han hade mycket få varor i sin lilla disk men ändå det för oss bästa tänkbara, underbara skivor innanlår av gödkalv, sådan som jag inte sett på minst 60 år. Finfina haricots verts fanns också samt vin förstås.

Det har ju varje livsmedelshandel här. En liter beaujolais med skruvkork blev det. Vilken kvällsmåltid vi fick så småningom! Ja den kalven hade inte dött förgäves som min gamla vän Märta skulle ha sagt.

St Etienne verkade vara en välmående stad med många vackra både gamla och nya hus. Men eftersom jag inte kan gå och det inte är något nöje att köra i utländska städer var vi snart på väg mot Lyon. Vi stannade vid en större parkering innan vi kom till staden. Där avnjöt vi vår härliga lilla måltid och sov gott till nästa morgon.

Då bar det av till Lyon där vi hade tänkt oss få uppleva denna matens huvudstad. Himlen var så mörkt grå när det inte dessutom regnade att det var omöjligt att hålla reda på väderstrecken. Eftersom jag inte ser att läsa kartan och tyvärr inte hade studerat den på mitt läsbord här hemma visste jag inte att Rhone och Saone rinner ihop i denna stad. Saone kommer rakt norrifrån, Rhone i det närmaste i rät vinkel från öster.

När vi så letat efter något matställe någon timma utan at finna något öppet eftersom vi ju aldrig vågat oss riktigt in i centrum skulle vi så småningom ta oss ut. Kombinationen av missuppfattningen att bara en flod rinner genom Lyon då där egentligen finns tre och därmed sex flodstränder i stället för två med total avsaknad av kompass och riktningsmedvetande höll på att få mig att tvivla på mitt förstånd. Hur sjutton vi än snurrade runt så träffade vi på floden igen. Bro efter bro korsade vi men inget hjälpte.

Efter 8 timmar lyckades vi ta oss ut; hur, vet jag inte än i dag.

Strassbourg

Via Mulhouse skulle vi så till Strassbourg innan vi lämnade Frankrike.

Vägen gick över de mäktiga Jurabergen som var mjukt rundade och ”långvågiga”. Oerhörda områden var täckta med lövskog, mäktigt och ändå leende och otroligt långt mellan gårdar eller annan bebyggelse. Här måste vara rena paradiset för vildsvin och hjortar.

Ett par mil före Strassbourg lyste det rött på instrumentbrädan och temperaturnålen gick i topp. Omedelbart stannade Linnéa bilen. Jag gick ur och såg snart att det blev vått under den. Vi hade stannat vid ett märke som sade att det var 800 meter till SOS-telefon. Linnea gick dit och hade naturligtvis problem med franskan i telefonen men som turligt nog var vi i Alsace, där man i allmänhet förstår tyska. Efter en kort stund kom en bärgningsbil och föraren konstaterade det samma som vi att kylsystemet hade pajat. Klockan var strax före sex och de följande två dagarna var helg i Frankrike då inget arbete kund utföras! Den verkstad i närheten han ringde till kunde inte åta sig reparationen så vi skulle transporteras till Volkswagenverkstaden i Strassbourg för 1700 kronor. Vi började färden dit med vår bil upphissad och vi själva komfortabelt i hytten. Manner pratade ivrigt i mobilen tills han vände sig till oss och sade att han talat med en kompis som trodde han skulle kunna klara det hela. Han körde så länge att jag trodde att åkturen skulle kosta det dubbel emot till Lyon. När vi stannade var det i hans egen hemverkstad dit bärgningsbilen hörde. Trevliga män tog emot och körde iväg med vår bil, medan vi fick vänta på kontoret. Efter en bra stund förklarade de att de tillverkat och satt dit ett nytt T-rör i stället för det som spruckit. Det hela kostade något mindre än vad bara transporten till Strassbourg skulle ha kostat. Glada och tacksamma var vi.

Strassbourg

Tämligen sent kom vi in i den gamla fransk-tyska gränsstaden Strassbourg och än senare blev det innan vi förstod att envägsskyltarna som ofta stod mitt i gatan inte gällde hela denna utan endast vänstersidan. Innan så Linnéa efter att ha satt av mig vid en restaurant hittat parkeringsplats för bilen hade det hunnit bli rejält mörkt. Restaurangen var en gammal nedsliten lokal med den mest genomträngande röklukt jag någonsin känt. En storvuxen kvinna som fullkomligt svämmade över på alla håll kämpade tappert mot sina rörelsesvårigheter och gav oss de största snitslar jag någonsin sett, Massor av pommes frites och sallad till. Bra och inte alltför dyrt när jag väl påpekat att hon nästan tagit dubbelt så mycket betalt som hon skulle.

Så hämtade Linnéa bilen för mig och körde oss till en parkeringsplats där vi så övernattade mitt inne i staden.

Även där kunde vi nästa morgon ordna vår lilla frukost innan vi skulle ge oss ut på kulinarisk resa i denna gåsleverns huvudstad. Inte för att jag vågade tro att vi skulle ha råd med någon gåslever som jag är så förtjust i men några fina ostar skulle vi väl kunna få. Vi försökte så ta oss till det torg i stadens centrum runt vilka de förnämsta livsmedelsbutikerna var belägna.

Vi körde mycket fel i den livliga trafiken och med rejält tutande bakom oss åkte Linnéa in i en avfart. Jag såg till min förskräckelse en skylt hängande framför och över oss med upplysningen att i detta underjordiska garage var maximihöjden 180 centimeter. Vår bil sträcker sig 195 mot himmelen.

Med skylten dundrande och rasslande över taket på vår kära bil körde vi så från den ljusa dagen in i ett stygiskt mörker. Tydligen har jag lite cellskräck för nu någon minut kände jag faktiskt panik. Skulle vi fastna här inne?

Snart förstod jag naturligtvis att marginalerna här inne skulle vara stora nog både för vår bil och än högre för vem ville väl få anläggningen igenproppad. Ändå kändes det obehagligt att se skylten Exit och ändå tvingas köra än mer neråt. Detta upprepades flera gånger men till sist såg vi efterlängtat dagsljus lysa mot oss. Men en bom var i vägen. Vi hade fått en lapp när vi körde in men den lyfte inte någon bom. Snart hörde vi en högtalarröst som tydligen försökte ge instruktioner. Kombinationen högtalare, underjord och franska blev för svår för vilsekomna skandinaver. Så småningom gav rösten upp och en vänligt leende man kom fram till bilen, slog på bilens varningsblinkers och förklarade att vi skulle köpt biljett vid infarten. Nu fick Linnéa följa med honom till en automat för att köpa biljett. Sedan slapp vi äntligen ut.

Så snart de två lämnat bilen slog jag av våra blinkers. De skulle sannerligen inte få tömma något batteri för oss. I stället ställde jag mig ett par meter bakom bilen och viftade kommande bilar åt sidan. Som den uppmärksamme läsaren märker vet jag inte mycket om bilbatterier. Blinkers tar nog bra tid på sig innan de tömmer något.

När vi så kom upp i det underbara dagsljuset hamnade vi mitt på Strassbourgs enda lediga parkeringsruta. Så föreföll det åtminstone, ty i Frankrike står bilarna praktiskt taget på varandra. Hur de tar sig in och ut ur sina parkeringar är en gåta för oss båda. Som kompensation för vår underjordiska färd hade vi nu ett fantastiskt konditori alldeles bredvid oss, så nära att jag in te ens behövde ta ut min rollator.

Detta konditori måste rimligtvis vara ett av världens allra förnämsta. Där fanns varken vetebröd eller småkakor, endast riktiga konditorivaror, såsom tårtor och bakelser. Mer än sextio sorter, den ena vackrare och smakligare än den andra trängdes i skyltfönster och diskar. De bakverk vi prövade var av allra ypperstas kvalitet både vad det gällde råvaror, smak och utseende.

Ägaren, konditorn, gav sedan Linnéa anvisning var hon skulle finna en bra ostaffär. Där köpte hon några fina små ostar bl.a. getost.

Dettingen med vinfirman Wasserman-Jordan

Ja så bar det vidare till nästa av vår son beordrade stopp, Dettingen med vinfirman Wasserman-Jordan.

Färden gick på den tyska sidan av Rhen genom de ädla rhenvinernas Pfalz. I fjärran på andra sidan floden såg vi de mörka Vogeserna på vars östsluttningar Alsace har underbara små städer som Riquevir och väldiga vinodlingar.

I den lilla orten Dettingen lotsade vi oss så småningom fram till vinfirman Wasserman-Jordan som är känt för ett mycket förnämt vinmuséum som likväl är stängt för vanliga dödliga. På deras jordar odlas uteslutande rieslingdruvan vilket ger alla deras viner den allra högsta kvalitet. Man har stor direktförsäljning till besökande och är förutom för hög kvalitet också känt för mycket hyggliga priser.

Här fick vi provsmaka ett gott vin och köpa några flaskor av olika typ. Bl.a. köpte jag ett auslese för 170 kr men blev lite skakad när jag senare såg flaskan. Jag hade aldrig sett i prislistan att detta pris gällde en halvflaska.

Förutom av en yngre man togs vi om hand av en verklig dam, en kvinna i övre medelåldern som gav intryck av att vara vinhusets härskarinna. Det var intressant att uppleva hennes artiga vänlighet, så parad med klar distans och värdighet.

Vi fick anvisning till ett värdshus i närheten, det enda som hade öppet. En ung kvinna som tydligen var gift med ställets ägare och serverade oss, Linnéa den sedvanliga snitseln och jag leverkorv med en mycket, mycket god surkål eller rättare sagt weinkraut kokt i husets eget rieslingvin. Jag tror vi fick glass efteråt. Till maten drack vi med stort välbehag husets eget vin. Eftersom vi sedan skulle gå till sängs några hundras meter därifrån ute i ett vinfält kunde ju även Linnéa få dricka av detta goda vin. Hon som jag föredrar vita viner men naturligtvis inte till vad som helst.

Över detta vinfält blåste ingen kall mistral utan vi vaknade till en varm solig morgon efter en rofylld natt.

Travemünde och Lund

Ett morgonmål i vinfältet och så iväg igen för en ca 60 mil lång färd tills det var dags att gå till kojs igen. Nu var det en tung bil som tog sig norrut med alla vinflaskor som Andreas och vi skulle ha, ca 50 stycken.

Nu var det tydligt att vi åter närmade oss våren från att ha vistats i full sommar.

Denna gång passerade vi Kassel utan missöden och utan att ens ha sett staden. Som vanligt passerade vi också Hamburg utan att se denna sympatiska stad. Vi for i stället mot Travemünde men utan att orka ända fram.

Innan Lübeck förirrade vi oss och kom när det var nästan mörkt fram till en hamn som mer var ett ställe för gamla vrak på land och i vattnet. Här gick lika bra att parkera som någon annan stans så här sov vi mellan sen kvällsmat och tidigt morgonmål.

Så kom vi i god tid till vår färja som gick klockan 11. Vädret var så bra att jag slapp sjösjuka och lät mig förledas att äta deras smörgåsbord. Inget större fel med det men heller ingen sensation. 250 kr för oss var kunde ha använts bättre .

Färden från Trelleborg var nästan spöklik. Bred, pampig motorväg men bra nära utan bilar. Vi som nu i 14 dagar vant oss vid kontinentens täta och hetsiga trafik kände det som om vi hamnat i en avkrok av världen. Men skönt var det. Och vackert.

Nog kändes det härligt att stanna utanför Andreas hem och bli omhändertagen av honom. Han och hans Annie tog emot oss på det omtänksammaste sätt och lagade åt oss resans kanske allra bästa måltider till vilket vi drack av de fina viner vi släpat med oss. Ena dagen blev det kokt piggvar med grönsakssmörsås Och ett Riesling Kabinett från Wasserman-Jordan. Sedan fick vi en underbar dessert i små formar gjord med den allra finaste mörka choklad. Några droppar calvados fick chokladsmaken att blomma ut.

Nästa dag blev det lammfack med underbar basilikasås och gräddstuvad potatis och karljohansvamp ugnsbakad i små portionsformar. Till detta drack vi Chateau Neuf du Pape som var helt fantastisk med en otroligt rikt sammansatt lång eftersmak. Sorbeter på hallon och lime avslutade denna underbara måltid.

Nästa dag bar det av till Uddevalla igen. Ju närmre vi kom vår hemstad ju mindre av sommar men mer av vår blev det. Men vackert var det!

Klockan 21 lördagen 11 maj var vi tillbaka till Kapellevägen 17 efter att min hustru kört oss 470 mil över kontinenten. Att ha gjort detta ensam utan att ens haft hjälp av en kartläsare finner jag vara något av en prestation.

Tack!

Ja tänk så annorlunda denna resa varit mot de långväga exotiska jag brukar skriva om. Denna resa, där jag knappt kunde lämna bilen och min sviktande syn hindrade mig från att identifiera träd, buskar och örter längs vägen, hade ändå sin stora charm. Vi var fria och obundna, sängarna hade vi med oss liksom köket. I vår Volkswagen buss satt vi så högt över vägen med rejäl vindruta och sidfönster så den verkade vara gjord för sightseeing. Att så få vara så nära sin livsledsagarinna både dag och natt var något jag synnerligen uppskattade. Denna resa gav mersmak men till hösten nöjer vi oss nog med Gotland eller Öland.

Först nu har jag haft tid att skriva detta på grund av resor till Uppsala, Stockholm och till släktingar i Telemarken.

Men nu kan jag sätta punkt för denna gången så jag slipper få Sten i håret.

HEM

Senast ändrad 2002-07-03