Fortaleza
Från regnens, hettans, smutsens och
fruktens stad, Belem, flög jag in över Amazonas väldiga djungler.
Deltalandskapet vid flodens utlopp i Atlanten bildas inte bara av denna utan
också av många andra floder. Största ön här är Marajó. Sydost om denna ligger
Belem. Först flög vi över alla dessa öar och flodarmar sedan över ren djungel.
En oändlig dunkelgrön matta avbruten endast av slingrande band av floder låg
under planets vingar, kanske hundratalet mil. Tydligen var det ebb eftersom man
ibland såg ett tunt vattensnöre mellan väldiga breda nakna stränder. Endast de
större floderna syntes; de övriga doldes av trädkronorna som sträckte sig ut
över dem.
Vi mellanlandade i en litern vacker
stad Sao luis som låg vid kusten mellan en massa flodarmar.
Efter att djungelns enformighet här
brutits kom snart en ny. Djungeln övergick i en tröstlös busksavann. Nordöstra
hörnet av Brasilien är mycket torrt och fattigt med endast i det närmaste
ogenomtränglig taggig manshög machiavegetation. Mot slutet av vår flygtur till
Fortaleza vid atlantkusten fanns mycket stora områden med palmer.
Närmre kusten dominerad
kokospalmerna som till utseendet skilje sig mycket starkt från den andra palmen
som växte här. Det var ganska långa raka palmer som för det mesta i sin topp
såg ut som en gigantisk rakborste, inte från luften förstås men jag anade ju.
Naturligtvis undrade jag över denna palm men kom fram till att det sannolikt
var carnauba som jag berättar mer om senare.
När planet närmade sig Fortaleza
flög vi över oändliga gyllengula sandstränder vid den blå Atlanten.
Fortaleza var en mycket vacker
modern stad med breda avenyer kantade av alléer av benjaminfikus. Staden var
dessutom både ren och prydlig i angenäm kontrast till föregående stad Belem.
Här tog jag in på ett synnerligen
trevligt, angenämt och billigt hotell med centralt läge. Hotellchefen var en
mycket vänlig och sympatisk man med härlig familj. Till hotellet hörde en liten
trädgård mot gatan. Här kunde man sitta och dricka riktigt kaffe, inte vårt
blask utan så som brasilianarna dricker det, svart som den svartaste natt. I
den lilla kafélokalen serverade chefen sådant som ändå passade mig betydligt
bättre. I taket och på väggarna hängde frukter av alla de slag, de bästa som
den tropiska världen kunde bjuda. På disken stod sex eller kanske åtta mixtrar.
Man pekade på en önskad frukt som omedelbart mixades med eller utan is. Så
många underbara läskande drycker jag fick på detta sätt.
Här skall ni läsare få receptet på
något jag där fick för första gången och nog inte så många utanför min vänkrets
känner till. Min gode vän hotellchefen bjöd mig första gången på denna dryck.
Han gröpte ur fruktköttet ur en stor mogen avokado, satte till ett halvt glas
mjölk och en tesked socker och så full snurr på mixern. Detta var självfallet
inte någon speciellt läskande drink men mycket mild och god samt både mat och
dryck på en gång. Min familj är mycket förtjust i den och blandar med av var
och en önskade proportioner.
Så snart jag installerat mig på
hotellet ringde jag svensk-norska konsulatet för en del formaliteters ordnande
och kontakt med vår ambassad i Brazilia. Under telefonsamtalet bad mig konsuln
komma till hans kontor. Konsuln, Boris, hade sitt gamla men synnerligen
eleganta kontor i ett palatsliknande hus vid Ruva Boris. Hans familj hade haft
sin rederiverksamhet under generationer men betraktade sig fortfarande som
fransmän trots att ursprunget av namnet att döma var Ryssland. Här satt nu
denne ”franske ryss” och var konsul för Sverige och Norge, naturligtvis utan
att kunna ett ord av våra språk och pratade engelska, med mig i Brasilien. Han
hjälpte mig på allt sätt även med telex till vår ambassad i Brazilia där jag
bad dem hjälpa mig att få tillstånd att komma ut till riktiga urskogsindianer.
Närt allt var avklarat undrade han
om jag kunde komma tillbaka om en timma. Hans bil var ute men skulle komma
tillbaka då. Jovisst ville jag det.
När jag så kom kallade han på sin
privatchaufför och gav honom instruktioner att visa mig allt av intresse i
Fortaleza med omgivningar och så köra mig dit jag själv ville. Bilen var inte
precis någon Volkswagen men ett stort, svart skinande lyxåk.
Tre, fyra timmar körde vi runt.
Särskilt intresserad var jag att komma ut till de stora palmskogarna som jag
sett från luften. De täcker tusentals kvadratkilometer. Skogar är nog lite fel
för palmerna stod faktiskt ganska glest utom kokospalmerna vars kronor bra nära
går i varandra. På sina ställen bestod undervegetationen av tät lågvuxen,
taggig machia. Detta område hörde sannolikt till den karga, ofruktbara
caotingan.
Här var slätten alldeles plan men
långt bort reste sig en kedja vackra 500 till 700 meter höga blånande berg.
”Rakborstepalmerna” stod glest och
såg ledsna ut. Chauffören berättade att detta var som jag gissat,
carnaubapalmer.
Varför såg dom ut som rakborstar?
Jag såg några män som ”tillverkade” borstarna. De gick i kring mellan palmer
med mer vanligt utseende. I änden på stänger lika långa som palmstammarna var
fästade små korta ”kroksablar”. Med dessa kunde man skära av bladen intill
stammen. I gamla tider lades så bladen på stora tygstycken och piskades med
käppar. I dag körs bladen till fabriker där detta görs maskinellt. Denna palms
blad är täckta med ett lager vax, carnaubavaxet som före plastkemins tid var
världens högst skattade för poleringsändamål. Det ger mycket hög glans, är hårt
och vattentåligt.
Praktiskt taget all skokräm, liksom
golvpolish hade med av detta vax för att få god kvalitet.
I takt med kemins landvinningar
mister detta vax mer och mer av sin betydelse med svåra ekonomiska konsekvenser
för ett område där denna palm så kraftigt dominerade.
Fortaleza ligger som sagt, i det
torra nordöstra hörnet av Brasilien men man har rik tillgång till vatten från
floder som rinner ut här. Detta ha lett fram till oerhörda tomatodlingar som
med konstbevattning ger väldiga skördar. Världens kanske största industri för
tomatkonserver tar här hand om de solmogna finfina tomaterna.
På vår färd kom vi så till en
utomordentligt vacker bad- eller fiskeby på en smal mycket lång sandrevel eller
ö. I alla de små fiskebodarna sågs mängder av vad den väldiga Atlanten kan ge.
Havets stora högvilt som svärdfisk, hajar av olika slag och hundrakilos tonfisk
omväxlade med bonito, guldmakrill, flygfisk och alla sorters skaldjur.
Så körde han mig till deras berömda
strand, Praya de Futuro, Framtidsstranden, milslång med väldiga dyner och den
finaste gyllene sand.
Vi var nog ute tre, fyra timmar
innan han visat allt han ville visa och jag sett allt jag ville se och lämnats
av vid mitt hotell.
Aldrig glömmer jag Boris, denne
vänlige gentleman. Innan chauffören lämnade mig fick jag anvisning till en
restaurang i närheten som hade mycket gott kött. Jag tog mig dit och beställde
vad som på matsedeln hette chateaubriand. Så småningom anlände till bordet ett
stycke oxfilé om dryga 400 gr toppat av en skinkskiva av samma dimensioner.
Till detta ris alla de sporters grönsaker inklusive stekta tomater och färsk
palmmärg som smakar bra mycket bättre än den konserverade. Så farrina förstås
och några symboliska pommes frites.
Jag trodde aldrig kött kunde vara så
fantastiskt. Nog hade jag njutit av biffen i Belem men detta var något annat,
så intensivt smakrik och så mör att den kunde ätas med sked. Tillagningen
perfekt med smörsmakande underbar stekskorpa och saftigaste djuprosa inuti.
Tillbehören var lika härliga. Allt detta med ett gott öl kostade 24 kr. !
För den som färdas som jag med
minimal reskassa och få tillfällen att leta upp något gott var detta en
kulinarisk upplevelse man aldrig glömmer.
På mitt hotell bodde ett sällsynt
välutrustat exemplar av Homo sapiens. Det var en judisk man i trettioårsådern,
Henry Feldman. Han såg utomordentligt bra ut och var en vältränad kroppsbyggare
som utstrålade virilitet och kraft. Hans intelligens var lika välutvecklad som
hans kropp. Han var ingenjör men samtidigt humanist. Förutom portugisiskan
behärskade han tyska, engelska, franska, italienska, spanska, hebreiska,
jiddisch och arabiska. Jag kände mig bra nära korkad vid sidan av denne man.
Vi blev omedelbart vänner där vi
satt med våra fruktjuicer i den lilla trädgården. Utanför var gångtrafiken
livlig på trottoaren och osedvanligt många vackra unga kvinnor passerade oss.
Jag har alltid ansett mig som oattraktiv för kvinnor och såg kanske lite
avundsjukt hur de sneglade på den så attraktive juden. Jag sade något om hur
intresserade de var av honom. Då brast han först i skratt och såg sedan
förvånad ut. ”Men det är ju inte mig dom tittar efter, det är ju dig!”
Jag trodde han var snurrig men han
gjorde mig uppmärksam på att han faktiskt hade rätt.
Jag var då sextiotre år och van vid
att av unga människor betraktas som något från forntiden av ungdomar här hemma.
Min judiske vän förklarade att det va tvärtom här. Här såg man upp till de
äldre för deras livserfarenhet. Speciellt unga flickor i detta sexuellt
frigjorda land gick ut ifrån att de i detta hänseende skulle bli bättre
behandlade än av unga spolingar.
Jag försäkrar att det kändes bra för
en självkänsla som aldrig varit särskilt god i detta hänseende och fått sig en
extra knäck av den skilsmässa som min resa egentligen var en flykt från.
Han föreslog att vi skulle åka ut
och bada. Han körde oss i egen liten bil ut till den strand jag tidigare sett,
Praya de Futuro.
Vi fick bada i omgångar efter som
man inte vågade lämna sina kläder obevakade. Medan han var och badade kom en
ung och vacker kvinna fram till mig och bad att få låna en cigarett. Eftersom
jag aldrig rökt kunde jag inte stå ti0ll tjänst men bad henne vänta tills den
rökande juden kom upp ur badet.
När han kom övergav hon sin väninna
och sällade sig till oss när hon fått sin cigarett. Jag trodde förstås att det
var för denne vackre mans skull hon kom men för varje gång hon rörde litet på
sig kom hon närmare och närmare mig. När hon till sist i sina bikini nästan
satt i mitt knä vågade jag fråga om hon till kvällen skulle vilja visa mig,
främlingen, sin stad. Jo gärna.
Härav följde att jag nog stannade en
dag eller två extra i denna vackra stad. Mycket tidigt visade jag henne
fotografi på min familj. Jag berättade också hur mycket jag älskade den och att
jag skulle göra allt för att återvinna min hustru.
Josef, min judiske vän försökte ett
flertal gånger få med en flicka upp på rummet men det blev alltid ett
obevekligt nej från den stränge hotellchefen. När denne sett oss flera gånger
sitta i trädgården och läska oss med någon av hans juicer förstod han att den
mycket väluppfostrade unga kvinnan inte var någon prostituerad, utan lät oss
med en vänlig nick tillsammans gå upp på mitt rum. Här stänger jag dörren till
rummet och berättelsen.
När jag någon dag senare sade adjö
önskade hon att jag skulle få min fru tillbaka. Om inte detta gick skulle jag
komma tillbaka och hämta henne med mig.
Jag tog en del vackra porträtt av
henne. När jag så kom till nästa stad, Recife, fann jag till min förskräckelse
att filmen aldrig dragits fram. Inte en bild fanns! Vad skulle jag göra när jag
inte hade några bilder att skicka. Jag lyckades få iväg ett telegram till henne
att hon skulle ringa mig. Jag ville absolut inte att hon skulle tro sig kurad
varför jag tog buss den långa vägen tillbaka och gjorde om fotograferandet, lät
framkalla filmen och gav henne flera vackra 18 gånger 24 cm stora porträtt.
Dörren till mitt hotellrum förblir även här stängd.
Eftersom även den kroppsliga
kärleken hör till livet tillåter jag mig i min reseberättelse ta med denna
lilla historia.
Frånsett allt annat stärkte detta
min tilltufsade självkänsla som man. Lustigt nog skulle det bli än mer, nästan
lite genant att berätta.
En trettioårig skulptör kontaktade
mig på rett café. Han ville så gärna få praktisera sin bedrövliga engelska. Han
själv, hans tid och hans bil stod helt till mitt förfogande. Det enda som inte
ingick i hans vänliga offert var hans 16-åriga sekreterare, modell och
älskarinna. Sekreteraren var den absolut vackraste flicka jag dittills sett
under min resa. Det finns sannolikt inte något land i hela den västliga världen
där synen på sex är så fri och okomplicerad som här. Inte bara det tidigare
berättade visar detta. Denna skönhet med en fjärdedel av min ålder satte
omedelbart i gång en verkligt avancerad flört med mig. Skulptören blev svartare
och svartare i ansiktet och fick besvär med att klara trafiken eftersom han
hela tiden måste iaktta vad flickan hade för sig. Han hade lagt upp ett mycket
avancerat program hur vi skulle tillbringa dagen tillsammans men efter en kort
stund körde han utan att jag märkte det till mitt hotell och satte där av mig
mycket artigt medan flickan såg arg och besviken ut.
Det var ingen oskyldig lek från flickans
sida och jag är helt övertygad om att hon skulle hoppat i sång med mig samma
kväll om omständigheterna tillåtit.
För mig kändes det helidiotiskt men
trots allt ändå en aning behagligt för självkänslan att denna unga kvinna som
kunde fått vem hon än velat intresserade sig för mig som var fyra gånger äldre
än hon själv.
Ja snälla läsare, ursäkta att jag
har fjädrat mig lite en stund nu men jag lovar: Något mer sådant kommer ej att
berättas från resten av min långa resa.
Fortalrza – Recife –Fortaleza – Recife.
Flyget till Recife gick längs kusten, en i det närmaste 100 mil
lång sandstrand. Ibland föreföll stränderna flera kilometer breda innan
caotingan tog vid.