Surinam

Just när jag skulle stiga på flyget till Georgetown lämnade mig fader Patric, prästen på bussen från Bom Fim, sin lilla skriftliga försäkran att han var villig ta mig med på sin visitationsresa i indianreservatet. Han hade noga angett vilka byar och platser han skulle besöka.

Jag blev synnerligen trevligt och vänligt mottagen av både personal och permanenta gäster när jag kom tillbaka till Grill. Det kändes nästan som att komma hem igen.

Det första jag gjorde var att besöka polishögkvarteret samt två departement för att få mina tillstånd att följa med prästen. Enda möjligheten att nå honom var i Annai 10 dagar senare. Innan dess skulle jag ha inhämtat tillstånd från tre myndigheter i ett land där man fick vara glad över att bara få säga god dag till en hög myndighetsperson inom en månad.

Polisen skickade mig vidare till ett ministerium där mitt uppehållstillstånd i landet skulle förlängas. I det väntrummet kunde jag ha fått förbli sittande för obestämd tid om jag inte helt enkelt hade stått vid dörren till den höge tjänstemannen och gått in när en besökande gick ut. Han såg förvånat på mig som så oanmäld uppenbarat mig men log vänligt när jag förklarade situationen och att tiden inte tillät någon annan metod. Han blev intresserad och bad mig tillbaka nästa dag för att få mitt uppehållstillstånd. Så fick jag av honom adressen till inrikesministerns sekreterare och travade dit i värmen.

Efter många förfrågningar kom jag, utom ”affärstid”, fram till ministerns sekreterares låsta väntrum. Jag letade upp en dörr som jag antog gick direkt in till honom och knackade på. En synnerligen svart man tittade förvånat upp från sitt skrivbord vid detta oväntade besök. När jag då förklarat mitt ärende och min tidsnöd bad han mig vänligt att slå mig ned och vi fick ett mycket ingående och trevligt samtal. Jag berättade naturligtvis om mitt besök hos moco-moco samt om Jan Lindblad och vilken upplevelse det skulle bli för mig att få följa prästen på hans rundtur.

Mr Heywood sade då att man hade mycket stränga restriktioner att släppa in andra i reservatet än de som var tvungna därtill genom sitt arbete, som lärare, präster, sjukvårdspersonal eller tjänstemän. Sist någon utomstående vit var där, var åtta år tidigare.

Men nu skulle jag få tillstånd. Tyvärr måste jag vänta till nästa dag eftersom han först måste kontakta andra myndigheter. Medan vi satt där ringde han upp polisledningen och bad dem ordna sitt tillstånd till nästa dag. Mr Heywood hade lagt märke till att mina blickar ofta gick till ett mycket vackert bokstöd på hans skrivbord. Detta bestod av en av naturen formad och slipad blank rödbrun sten, förmodligen karneol. Jag berättade då att jag var särskilt intresserad eftersom jag slipade halvädelstenar i cabouchongform som jag sedan infattade i silver. Då gav han mig sitt fina bokstöd att ha till minne av honom själv och Rupununifloden som jag åkt jeep igenom och nu skulle besöka igen. Stenen hade han själv plockat vid flodens strand.

Nästa dag hade jag mina tre tillstånd.

När jag kom tillbaka från min sexdagarsfärd med prästen sökte jag upp mr Heywood för att tacka honom och berätta om min resa och några iakttagelser jag gjort. Alla rena indianer har spikrakt svart hår men påfallande många barn var krullhåriga. Alla lärare i reservatet var afrikaner och det var högsta status för indianflickorna att få lägga sig med magistern. Och så blev det krullhåriga barn. Jag föreslog indianska lärare eftersom jag visste att de ville behålla indianernas genetiska identitet. Då berättad han att regeringen bara någon månad tidigare beslutat om ett utbildningsprogram så att det efter några få år endast skulle finnas indianska lärare där.

Vid det tillfället frågade jag honom varför han hade gett mig tillstånd. Han sade sig vara en god mänskokännare och visste att jag inte skulle missbruka hans förtroende genom att t ex skriva något negativt om förhållandena i reservatet.

Det var nu torrtid. Eventuellt skulle jag komma tillbaka till Guyana efter min resa runt kontinenten och då i regntid. På min fråga om jag då fick göra ett nytt besök på indiansavannen svarade han, att jag bara skulle skicka honom ett vykort veckan innan. Då fick han tid att ordna alla formaliteter och jag skulle få carte blanche att besöka vilken plats jag än ville i hans land. Ja, denne vänlige man glömmer jag aldrig.

Tidigt nästa förmiddag kunde jag hämta mina tre tillstånd. Sedan arbetade jag mig trött den dagen med att verkligen se så mycket av Georgetown som möjligt. Staden har flera ståtliga boulevarder, 50 meter breda eller mer, med väldiga alléer av akacior, mimosor, flamboayant, andra träd från Leeguminosefamiljen, Lagerströmia och mahognyträd. Denna tid på året stod flertalet av dem i full blom. Maken till blomprakt har jag aldrig sett.

Fiskebåtarna kom med sina fångster till världens skitigaste kaj. Där fann ett oerhört antal olika sorter både av fiskar och av skaldjur. Bland annat såg jag flera sorters malar, varav en del i tiokilosklassen samt både haj, två sorters tonfisk och svärdfisk. Flera sorter av jätteräkor som inte som hos oss var kokta samsades med langust och färggranna krabbor.

Det färggrant lysande torget var fyllt av krims-krams, tyger, kläder och frukt och grönsaker av ett oral för mig okända sorter. I saluhallen var strikt skilda områden för muslimer, där inte en fläsksvål fick finnas och andra, de där alla sorters kött såldes. Grisarna var feta nog men nötköttet verkade kroniskt komma från utmärglade gamla kossor och var styckat på ett för mig totalt obegripligt sätt. Komagar, både färska och saltade trängdes med kohuvuden och skållade väldiga klövar. Både flugor och doft jagade mig snart därifrån.

Som jag berättat var detta världens sannolikt farligaste stad, varför jag hela tiden tvingades till maximal uppmärksamhet. Detta är tröttande särskilt för en, som jag, mycket spontan individ. Just på grund av denna farlighet går det knappt att hitta en enda turist här. Detta gäller förresten hela Guyana.

När jag en bit fram på dagen kom till Grill satt Thelma där och väntade på mig. I ett tidigare avsnitt har jag berättat om denna lärarinna som jag träffade på en utflyktsbåt. Hon blev min guide de sammanlagt fyra gånger jag var i Georgetown. Minnet av vad jag där upplevde är ganska oskadat, annat än när det gäller ordningsföljden. Må mina läsare ha överseende härmed och tillåta mig blanda dessa minnen.

Vid Thelmas och mitt besök hos den indiske ormfångaren som tillika var Guyanas judomästare nr 1 och lärare i judo, visade han ju alla sina ormar och de otal möss och kycklingar han odlade till föda åt dem. Han mjölkade ormarna på deras gift som sedan sändes till forskningslaboratorier på många ställen i världen. Dessa gifter undersöktes naturligtvis i första hand farmakologiskt och användes för framställning av motgift. Men de undersöktes också kemiskt. Varje ormgift är sammansatt av många olika och på olika sätt verksamma substanser. Skallerormens innehåller inte mindre än ett 40-tal. Man isolerar dessa substanser vars farmakologiska egenskaper sedan studeras separat. En av dessa substanser hos skallerormen är det effektivaste blodkoagulerande medel man hittills känner till. Det är så effektivt att man helt riskfritt kan operera dem som har blödarsjuka.

En av substanserna i kobragiftet är mångdubbelt mer smärtstillande än morfinet och saknar tillvänjningseffekt.

Som jag också berättat tog Thelma med mig hem till sin familj. Pappa var en storvuxen mulatt, mamman kinesiska. 17 officiella syskon med olika mödrar hade hon och gud vet hur många dessutom. Pappan, 72 år gammal, berättade om hur han för många år sedan på floderna forslade gods in i landet. Detta var i tolv meter långa båtar på floder som var så strida att det kunde ta trettio dagar att med paddlar och stakning ta sig ända upp, medan nedfärden gick på två och en halv dag.

Sedan fick de 1 ½ hästars Evinrude men först när de fick 5-hästars Archimedes blev det fart på transporterna. Då tog färden upp tre dagar i stället för tidigare trettio.

Han berättade också om diamant- och guldgrävare som tillbringade månader inne i djunglerna tills de gjort fynd stora nog för att de skulle åka ner till staden och leva i sus och dus tills de tvingades till nästa färd. Ofta fick de då ta den nya utrustningen på kredit. Misslyckades då letandet hände det att män stannade kvar i bushen i upp till tio år tills skulderna var preskriberade.

En av Thelmas bröder körde oss i deras gamla skrangliga bil runt i staden, till både den indiske ormfångaren och den gamle indiern med alla 50-talet underbara, orkidéerna och surinamkörsbäret, Malphigia …, som hade 25 000 enheter c-vitamin pr kilo mot citronernas 31!

Han körde oss också till en liten oansenlig villa i stadens utkant där vi köpte mjölk av en irländsk kvinna, mjölkvit även hon. Här hällde hon med en slev upp mjölk ur ett stort kar i kundernas mjölkhämtare. Så fort denna färska mjölk kommer in i köket kokas den, en mycket nödvändig åtgärd, eftersom både brucellos och tuberkulos är mycket vanliga hos nötkreaturen här. Mjölken var i alla fall god.

En söndag träffade jag på två tyska tekniker i 30-årsåldern som befann sig där på yrkets vägnar. Vi gick tillsammans till gudstjänsten i stadens katedral. När man såg den väldiga byggnaden associerade man rakt inte till katedral. Katedral betyder ju för de flesta imponerande medeltida tempel i sten. Denna kyrka var i stället av trä men av gigantiska mått. Den sades vara världens största träbyggnad. Här i detta land fanns det säkert träslag som klarade detta tropiskt heta och fuktiga klimat utan att murkna men hur man skyddade byggnaden mot termiter vet jag inte. Ville termiterna inte ha de träsorterna eller var det DDT och liknande som såg till att den mäktiga byggnaden inte blev uppäten.

Det var nattvardsgudstjänst efter Anglikanska kyrkans ritual. Det var långt mellan människorna där inne, bland vilka en relativt hög procent var vita.

Guyana har i dag kommunistiskt styre med som vanligt negativ inställning till religion och kyrka, varför man knappast kan förvänta sig att denna väldiga kyrkobyggnad fylls med folk. Gudstjänsten var ändå stämningsfull med vacker både sång

och musik.

Vid en av mina vandringar i staden kom jag till en liten butik med ett mycket välkänt namn på en stor skylt hängande ut över trottoaren. ABU stod det på skylten. Jag gick in i affären förstås där två ledsna expediter stod bland ett mycket litet antal spön och rullar från vårt då så uppskattade företag, AB Urfabriken i Svängsta.

Ett tiotal år tidigare lät engelsmännen som en gång tagit landet från de första holländska kolonisatörerna, Guyana bli självständigt.

Mycket snart fick man ett marxistiskt styre och utan kompetent ledning. 1978 hade landets ekonomi blivit totat körd i botten. Detta var naturligtvis en av orsakerna till den extremt höga brottsligheten men också till att ABU inte längre hade några varor att sälja. Importen var totalförbjuden. Expediterna berättade om vilka fantastiska saker de en gång kunnat sälja. Allt från ABU var i särklass, spön, rullar och beten.

När jag kom hem till Sverige efter ett halvår ringde jag upp ABU: s huvudkontor och hur indianerna i savannen hade behov speciellt av linor och krok. Betena borde de däremot tillverka själva.

Jag fick ganska mycket av både krokar och linor som jag skickade till fader Hutton att delas ut. Har aldrig fått något svar så jag har ingen aning om huruvida det kom fram.

När jag senare låg där så innerligt trött på min säng i Hotell Grill med luftkonditioneringen avstängd för oljudets skull blev jag i stället nästan bedövad av alla de ljud som strömmade in genom mitt öppna fönster.

Hundratals ja kanske tusentals djur höll konsert för mig. Syrsorna spelade förstafiolerna, cikadorna altvioliner eller cello och grodorna klockspel så klingande klart. Det är fåfängt att försöka beskriva denna ljudupplevelse men den går aldrig ur mitt minne.

Efter att jag fått mina tillstånd var det en dryg vecka tills jag skulle möta fader Patric i Annai. Denna tid ville jag ju utnyttja till annat än att sitta i Georgetown. Carlos Julen, botanikprofessorn, hade ju inbjudit mig till att besöka honom i Paramaribo så att han kunde ta mig ut på en riktig djungelsafari.

Innan jag gav mig iväg fick jag bokat flygresan till Annai och sju dagar senare mitt flyg från Georgetown till Cayenne. När så mina ”affärer” var avklarade gällde det att på billigaste vis ta mig till Paramaribo. Jag avtalade med en förare att i dela taxi köra mig de 12 milen till Rosignol där en färja tog oss över floden Essequibo Så fortsatte vi till Springlands vid gränsfloden Corentyne. Delad taxi betydde här 6 personer i femsitsig bil.

Färden gick på en nästan alldeles spikrak väg. I lodplanet var den helt rak, eftersom den nog gick över det plattaste slättland som existerar, dessutom 1,95 meter under normalvattenståndet i havet. Det var en mycket underlig känsla att mil efter mil ha en flera meter hög mur på sin vänstra sida och veta att havet var bara några meter borta en bra bit över biltaket. Ändå såg man aldrig den minsta lilla glimt av den väldiga Sydatlanten.

Landet som var uppbyggt av sediment som Amasonfloden fört med sig från Anderna och nordliga strömmar satt av längs de tre Guyanas kuster var mycket bördigt. Väldiga betesmarker, där välnärd boskap av både nötkreatur, får och getter betade, omväxlade med ris- och sockerodlingar samt väldiga skogar (planterade) med ganska lågvuxna palmer. Då trodde jag att det var kokospalmer men känner mig i dag övertygad om att det i stället var oljepalmer.

Mellan New Amsterdam och Springlands bildade vägen en enda lång stadsgata med hus tätt intill varandra på båda sidor och alla på drygt två meter höga pålar. Husen var vanligen prydliga enplans med vad som föreföll vara ett litet skrotupplag under vart och ett men många förfärliga rucklen fanns också. Där fanns inga trädgårdar och inga tvärgator till vägen och inte ett hus så långt ögat kunde nå utanför den långa ”gatan”.

Floderna här har slussar som stängs när det blir flod i havet och öppnas vid ebb. Vid springflod under regntid klarar inte slussarna situationen, utan kustlandet blir totalt översvämmat tills ebben förmår ta ut vattnet igen.

Under hela färden satt jag bredvid chauffören som använde stor del av tiden till att utgjuta sig över hur bedrövligt kommunisterna styrde landet. Därför kunde man i Guyana inte ens äta ”irish potatoe” vilket de kunde göra i det demokratiskt styrda Surinam. Jag frågade honom då om han kände till att när Holland gav Surinam självständighet lämnade de kvar sina industrier och andra anläggningar samt pengar att ges ut under tio år, motsvarat trettiotusen kronor (1978) pr capita. Engelsmännen däremot tog med sig rubb och stubb då de lämnade Guyana. För 30 000 kronor kunde man äta mycket importerad potatis som inte kan växa där. Guyana hade ju så mycket annat, ris, batat, maniok, pisang och mycket mer.

Sedan i hotellet Blue Moon i Paramaribo fick jag ett ammat exempel på kommunistiskt styre. En indisk flicka satt där och såg så ledsen ut att jag frågade hur det var fatt. Jo, hon hade kommit med samma båt som jag från Guyana med ärendet att handla i detta paradisiska land där allt fanns att köpa. När hon väl skulle handla var pengarna, ca 500 kr borta, stulna. På båten över gränsfloden är det lätt att bli av med allt man äger och har. Så det var bara för henne att resa tillbaka. I tullen i Springlands kunde hon nu få sin pant på 150 kronor tillbaka. Dessa hade hon varit tvungen att deponera för att få åka ut ur landet. Även i detta kommunistiska land tycktes det alltså vara svårt att hålla medborgarna kvar!

När vi kom fram till Springlands hade dagens enda båt gått, så jag blev tvungen att övernatta i ett ”hotell” där jag helst aldrig satt min fot. Jag avstår från att försöka beskriva eländet.

I becksvart nattmörker gick jag sedan vid tretiden på morgonen till bryggan för att i tid hamna i kön till båten som skulle ta mig över Corentynes väldiga estuarium till Nickeri i Surinam. Jag var nummer fem i kön.

Det var alltid många fler som ville över än vad båten kunde ta. Där fanns människor som väntat i flera dagar på att komma med. Tull och passpolis började släppa in folk klockan nio. Båten skulle gå 16,30. Men kön dit var på ett helt annat ställe än där jag blivit anvisad. Innan jag, med ryggsäck och tung kameraväska, hade hunnit dit hade jag fått så många framför mig att jag inte skulle fått en chans att komma med. Ingen brydde sig ett skvatt om att jag stått där före dem alla sedan tre på natten. Men jag gav mig inte. Med argumenterande och knuffande tog jag mig tillräckligt långt fram för att klockan tre få min biljett. Tretton och en halv timme stod jag här, först i nattsvart mörker och sedan i stekande sol som brände upp min oskyddade flint. Situationen var vid ett tillfälle direkt hotfull. Här skulle jäklar i mig ingen ”viting” komma och kommendera mörkhyade kommunister. Det var ytterst nära att jag fått vänta till nästa dag.

Väl på båten var alla vänliga och trevliga.

På andra sidan floden väntade en buss som efter en kort färd tog oss på färja över floden Nckeri till staden med samma namn.

Här slutar historien för denna gång. Välkommen till nästa avsnitt som börjar med tullen i Nickeri och fortsätter resan inklusive en liten ”djungelsafari” med den vänlige botanikprofessorn Carlos Julen.

HEM

Senast ändrad 2002-03-16