Genom urskog till

Manaus

 

 

 Nu skulle jag alltså få komma iväg till gummits gamla huvudstad.

Dagen innan bussen skulle gå från Boa Vista skickade den vänlige mister Johnson mig med deras jeep igenom gränsfloden Rupununi till den lilla orten Bom Fim för lokalbuss till Boa Vista.

Vid gränsen fick jag först passera den guyanska gränsstationen där det myllrade av kolsvarta män i polisuniformer av flera slag.

 Här är man specialister på formaliteter men att åka ut var inte så svårt. Däremot skulle vi tillsammans klara ut hur jag skulle kunna komma tillbaka igen, för jag hade ju bara ett tillstånd och detta tidsbestämt till en vecka.

Jag förklarade förstås hur glad jag var över att vara i deras land. Men detta var min enda chans i livet att få se den stad som hade blomstrat så oerhört och nu höll på att gå i graven. Detta passade guyanerna som inte hyser särskilt varma känslor för sin mäktige granne.

De vänliga poliserna hittade så småningom en utväg som gjorde mig tämligen tidsmässigt oberoende av återvändande.

De hjälpte mig också att växla pengar för första delen av resan och tog sedan hand om det mesta av mina medel, eftersom jag ogärna ville ha med mig hela reskassan in i Brasilien.

I Bom Fim där Brasiliens gränsstation låg var det krångligare och jag hänvisades till ett departement i Boa Vista för uppehållstillstånd och eventuell tillåtelse att åka med bussen till Manaus. Här i Bom Fim skulle jag ändå boka min bussbiljett från Boa Vista till Manaus. Jag skrev klockslag och datum för den önskade avresan och lämnade fram den och pekade flera gånger på dessa data.

Sedan tog jag nästa skrangliga buss till Boa Vista. Staden hade en enda stor bussterminal så jag hade tur och kunde gå till platsen för min buss som skulle gå kl. 24 samma natt till Manaus.

När jag så skulle betala biljetten visade det sig att man bokat mig till nästa dags buss och att den jag beställt var totalt fullbokad. Man skulle göra vad man kunde om jag bara först hade uppvisat skriftligt officiellt tillstånd till att jag fick följa med.

Jag hade räknat med att stanna högst två dar i Manaus men fick nu beskedet att det skulle dröja en hel vecka tills det fanns bussplats för återfärden.

En taxi tog mig till en synnerligen pampig departementsbyggnad och efter en del väntande fick jag företräde för en stilig, medelålders kvinna med en förfärlig massa skinn på näsan. Hon förklarade högdraget, att jag kommit från fel håll och skulle ha fått mitt tillstånd i Rio, om jag nu skulle ha fått något alls.

Senare har jag förstått att Manaus har blivit något av ett problem för myndigheterna som ogärna ser främlingar där, på grund av den misär som nu råder. Där finns mycket litet på vilket man nu kan livnära sig i denna en gång så rika stad.

Jag berättade nu att jag under många år längtat att få komma till gummits legendariska huvudstad och att detta var min enda möjlighet, varför jag skulle bli henne så tacksam om hon trots dessa stora svårigheter ändå kunde lyckas att hjälpa mig till denna upplevelse.

Hon lade pannan i djupa veck för att markera problemets svårighet varefter hon gjorde klart att härtill behövdes stöd från högre ort. Hon försvann och kom tillbaka med en man, i högsta grad medveten om sin egen betydelse. Så fick jag dra alltihop igen, varefter de två lämnade rummet och mig.

Efter en stund kom kvinnan tillbaka varmt leende och meddelade att hon lyckats utverka det tillstånd jag behövde. Att detta var en stor ynnest gjordes mycket tydligt.

Jag gick sedan till ett matställe varifrån jag minns de fantastiska borden i uteserveringen. De var dryga en och en halv meter i diameter och mer än tio centimeter tjocka. Alla tycktes ha sågats från samma fantastiska trädstam med oerhört hårt, mörkbrunt, nästan svart trä. Det kunde mycket väl ha varit jakaranda.

Här beställde jag, törstig som jag var, äpplemix. Hemma hade detta varit fint men jag borde ha begripit bättre här och i stället beställt någon tropisk frukt. Detta söndervispade äpple var endast sött och jolmigt, i det närmaste helt utan syra.

Vid bordet intill mig satt fem officerare i trettioårsåldern, väldigt guldsmidda, och drack öl. De vinkade mig över till sitt bord och bjöd även mig på öl som smakade bra många gånger bättre än äpplet.

Just då pågick världsmästerskapet i fotboll i Buenos Aires och vi låg ordentligt under Brasilien. Detta föranledde de annars mycket trevliga och vänliga unga männen att tråka mig.

Svenskarna sägs vara så starka men det stämmer nog inte. Detta upprepades tills jag föreslog dem att pröva om en vanlig svensk var stark eller inte.

Jag räckte fram mitt höger långfinger och undrade om någon ville försöka. Förtjust leende kom en kraftig bit och ville dra med mig. Leendet bleknade snart och blev till en grimas. Efter en kort stund hade jag dragit upp alla fem med samma finger utan att ens ha blivit trött i det.

Det skojades inte längre om starka svenskar som inte var så starka. Men dom tog nederlagen mycket bra och bjöd på en extra öl, eller om det nu var två. Jag tackade för öl och vänlighet och trodde nog att dom också skulle bli starka, när dom väl blivit vuxna.

Eftersom jag visste att jag hade 19 timmars bussresa framför mig på inte alltför komfortabla vägar, ville jag få lite vila innan jag åkte.

Här sov jag därför några timmar, innan bussen skulle gå, i det minsta rum jag hittills sovit i.

I ett garageliknande stort rum fanns det 8 dörrar tätt bredvid varandra. Jag trodde först att de gick till toaletter. Nej, innanför varje dörr var ett betongrum med en smal säng.

Varje rum var några decimeter längre än sängen och obetydligt bredare än denna. Jag uppskattade golvytan till högst tre och en halv kvadratmeter. Men vad gjorde det. Jag hade inte tänkt mig att dansa vals därinne.

Dyrt var det, liksom maten som inte bara var dyr utan dessutom tämligen ledsam.

Man hade trots allt lyckats ordna en plats åt mig i bussen, t o m fönsterplats rätt långt fram, så att jag skulle kunna se så bra som möjligt.

Klockan 12 på natten, i ett verkligt tropiskt mörker och hällande regn kom bussen rätt tidigt iväg och jag beredde mig att sova. Jag fick snart dra över mig den till platsen hörande filten, för luftkonditioneringen höll alldeles för låg temperatur för min smak.

Färden gick genom världens absolut farligaste malariaområden men i bussen syntes aldrig en mygga. Jag antar att den var väl impregnerad med DDT och endast tog in luftkonditioneringens filtrerade luft.

Själv var jag alldeles klibbig av insektsmedel som jag sprutat på mig. Detta och svettandet tillsammans gjorde att man kände sig som ett flugpapper.

Vid flodövergångarna var vi tvungna att gå ur bussen och då kändes det tryggt att själv vara impregnerad.

När jag sedan kom till Manaus universitet fick jag av forskarna där höra att man ganska nyligen haft en forskningsexpedition här ute för att samla malariamygg med de varierande plasmodierna.

Direkt efter hemkomsten lades 7 av expeditionens deltagare in på centralsjukhuset för kontroll och eventuell behandling.

Gruppens ledare, världsledande entomolog och forskare på malaria, gick i stället hem, fick feber, tog ett blodprov på sig själv, undersökte detta i sitt mikroskop och dog tre dagar senare.. Han hade smittats av en absolut dödlig form av parasiten vilket han omedelbart såg i sitt mikroskop.

Här finns även en form av sömnsjuka som sägs ha förts hit av arbetare från andra delar av Brasilien.

En annan mycket fruktad sjukdom var Leischmaniasis. Detta är en protozosjukdom som överfördes av små vita flugor, så små att de var ytterst svåra att se. Ibland kunde det stå små moln av dessa flugor en halvmeter upp runt trädstammar. Man kunde nästan bara se dem i motljus. Blev man smittad fick man sår över hela kroppen. Det fanns ingen bot mot sjukdomen sades det.

Bortåt 150 svenska mil satt jag de 19 timmarna i denna buss. Vägen gick till allra största delen genom departementet Roraima, 250 000 kvadratkilometer stort (Sverige 450 000) och med 80 000 invånare (Sverige 9 000 000).

Bussen gick i hög fart men resan tog ändå så lång tid på grund av den ibland bedrövliga vägen och alla de små floder vi skulle korsa.

Endast över mycket smala sådana fanns det broar, annars togs vi över med färja. Då togs alla passagerare först ur bussen som sedan togs över varefter passagerarna hämtades.

Detta upplevde jag som ganska obehagligt, för DDT fanns bara i bussen och mygg bara utanför. Men eftersom jag aldrig blev myggstucken så är det ju möjligt att områdena runt flodövergångarna besprutades tämligen effektivt.

På alla dessa timmar hade vi annars ett enda uppehåll, då för att få i oss mat. Här möttes vi av några för ovanlighetens skull vänligt sinnade indianer. Jag fotograferade där några prydligt klädda barn.

Läskedrycker och frukt behövde man ju ha med och förråden fylldes på vid raststället..

Vägen hade blivit färdig bara någon månad tidigare men hade på sina håll hunnit bli så nedsliten att maken till tvättbräda torde vara svår att finna. Det kunde väl endast vara Volvo- eller Scaniabussar som skulle stå pall många månader utan att bli sönderskakade.

Men inte bara bussen skakades, det gjorde vi också!

Det var inte bara mygg som innebar fara på denna resa. Indianerna utgjorde också ett problem. De ville inte ha denna väg som inkräktade på deras sätt att leva.

Det blev stor omsättning på de lantmätare som utstakade vägen. Dödligheten var otroligt hög och arvodena astronomiska till dem som utsatte sig för risken av indianernas curareförgiftade pilar från bågar och blåsrör.

När sedan de stora vägmaskinerna kom, var maskinisterna mer eller mindre instängda. Det var förenat med livsfara att gå ur bara för att kasta vatten.

Sedan vägen väl blivit färdig tillåts bilar endast att köra i konvoj med militäreskort. Detta fick jag reda på sedan vi från kl. 6 på morgonen till 16 på eftermiddagen inte mött en enda bil.

Tidigare stoppade indianerna bilarna med att lägga trädstammar tvärs över vägen. Sedan välte de bilarna och dödade passagerarna.

De stora bussarna tilläts gå men då alltid med minst en välbeväpnad soldat genom de områden som ansågs farliga.

Denna resa var för mig som botaniskt intresserad både oerhört intressant och samtidigt än mer frustrerande, Att fått se så många urskogsjättar och ovanliga örter utan att ha haft möjlighet att identifiera dem irriterar mig än i dag. Att inte veta vad man sett är retfullt.

Resenärer i djungler skriver ofta om dessas enformighet. Må så vara, om man går mil efter mil inne bland urskogsjättarna i ett sådant mörker att inget växer på marken och blomsterprakten i trädkronorna är för högt uppe för att ses.

Men från en buss blir det något helt annat, ständigt nya trädsorter och varierande undervegetation som får ljus nog vid sidan av vägen.

Varje vaken timma satt jag med näsan klistrad vid fönsterrutan, trots att den var så dammig och nedstänkt att allt syntes som genom tjock dimma.

I början av resan såg jag liksom en låg mur av något som liknade väldiga björnlokor men utan blommor.

Denna mur skymde alldeles nederdelen av de stora djungelträdens stammar.

Allt efter vi lade milen bakom oss blev muren högre för att till sist bli stora träd som mot resans slut blev färre och färre för att nästan helt försvinna när vi närmade oss Manaus.

Jag gick från första början ut ifrån att dessa växter med de väldiga bladen var sumak och var småirriterad över att ett annat namn hela tiden dök upp i huvudet på mig, cecropia!

Det var cecropior!

 De tillhör samma familj som både fikus, fikon och mullbär, Moraceae. De ser nästan ut som paraplyer med sina väldiga på undersidan gråludna blad. De allra tunnaste ”kvistarna” är grövre än min tumme och saftigare än en celleristjälk.

Cecropiorna växer oerhört fort. På fem sex år växte de kanske till femton meters höjd, så ju kortare cekropior desto yngre väg. Genom att följa deras storlek vid skogsbrynet kunde man se hur vägbygget fortskridit, med början vid Manaus för att så nyligen ha färdigställts vid Boa Vista..

Sengångarna livnär sig nästan uteslutande på deras blad och varje sengångarjägare vet därför väl var han skall söka sitt byte. Cecropiorna är så karaktäristiska att de syns tydligt bland alla andra växter.

Vägen tar mark. Hundratals mil går denna sträng, ett par tiotal meter bred. Detta vore väl inte så farligt för den stora skogen. Men för varje år blir denna väg allt bredare.

På båda sidor om den odlas det, huvudsakligast ris, tycktes det mig.

 De väldiga träden huggs först ned och stubbar och buskar bränns. Här plöjs marken upp, inte av indianer men av vita exploatörer med kraftiga traktorer.

Först bildas en femtio till hundra meter bred odlingsremsa på var sida av vägen. När näringen är förbrukad breddar man remsan lika mycket till och så fortsätter det.

 Trädåterväxt är som jag tidigare skrivit, i det närmaste omöjlig på dessa jordar. Så skapas en öken på båda sidor denna mångmila väg. Det känns hemskt och ansvarslöst, så kortsiktigt.

Hur gamla de olika vägsträckorna var kunde man något så när bedöma även utifrån bredden på dessa ”ökenremsor”.

Efter denna ovanliga färd var det med lättnad men våldsamt sönderskakad, jag kom till Manaus kl. 19.

Som tur var fick jag snart tag i ett hotell, i och för sig alldeles för dyrt för mig, men jag orkade inte leta upp något billigare. 77 kronor pr natt kostade det.

Restaurangen som hörde till hotellet var av mycket hög klass. Till lunch stod ett väldigt buffébord dukat i den ljusa, vackra matsalen. Där fanns massor av smårätter, de flesta av mig okända men ofta välsmakande. Många fisksorter fanns förstås på bordet i denna stad vid jordens fiskartrikaste flod.

Ett otal karaffer med juicer av alla möjliga slags tropikfrukter fanns på bordet.

Hedersplatsen hade dock en mycket ståtlig silverskål med juicen från en frukt vars namn jag inte längre minns, endast botaniska namnet på trädet, Theobroma grandiflora.

 Grekiska ordet theobroma betyder gudaspis och gavs först åt kakaoträdet Theobroma cacao. Grandiflora (stora blommor) är dess närmaste släkting. Den tjugo till tjugofem centimeter långa och ungefär sex centimeter jämngrova frukten ser ut som en brödkavel med avrundade ändar. Den är grönbrunt luden och har ett mycket hårt skal.

Får man hål på detta så hittar man en massa svarta slemmiga ”cacaobönor” inbäddade i en alldeles kritvit och mycket saftig pulp. Det är denna pulp som ”mixas” och ger denna oerhört uppskattade juice, friskt sötsyrlig och mycket aromatisk.

Smaker är inte lätta att beskriva och så heller inte denna. Den påminde inte direkt om någon annan frukt jag känner till, det skulle i så fall vara den ostindiska mangostan, Garcinia mangostana.

För att ge en uppfattning om hur denna frukt värderades vill jag nämna att jag betalade 60 öre för en stor ananas men 8 kronor för en av dessa ludna frukter.

Från hotellmatsalen hade man en underbar utsikt över staden och Rio Negro som den egentligen ligger vid.

När jag en morgon kom ner i lobbyn stod där en intelligent och duktig man, uppenbarligen med indianblod i ådrorna och samlade ihop folk som skulle med på den båttur han skulle guida.

Detta kunde ju vara en fantastisk chans för mig, så jag ville naturligtvis komma med. Inte en enda plats var ledig under de tre dagar jag skulle vara kvar i stan! Allt fullbokat!

Jag fick tag i själve hotellchefen som jag hunnit bekanta mig med. Så klagade jag min nöd för honom förstås varefter han talade med guiden som lyckades ordna plats på den tur som just skulle gå.

Jag reser normalt på egen hand och mycket sällan i skock men denna tur var toppen och jag hade behövt en vecka för att fått ut detsamma på egen hand.

Färden gick på en dubbeldäckad båt, först ut på Rio Negro och sedan ut i Amasonfloden och till en ö i denna.

Där väntade kanoter, ungefär hälften så breda som våra ekor men dubbelt så långa och försedda med mycket kraftiga utombordsmotorer. I dessa kanoter åkte vi sedan in mellan ett otal öar. Ibland var passagerna så smala att kanoten varken hade något vatten under sig eller vid sidan. Ibland drog vi oss fram i strandvegetationen på båda sidor.

Hela det mäktiga amasonområdet, så stort som Europa, ligger uppbyggt som det är av slam från Anderna, bara några få meter över havsytan.

Manaus ligger 300 mil in i landet från Atlanten men har ändå sina hus vid flodstranden på pålar på grund av tidvattenskillnaderna som märks kraftigt ända hit.

Öarna var alltså helt platta och bara några få decimeter över vattenytan. Men växtligheten var enorm och för mig mycket intressant. Det är för en icke specialist omöjligt att till arten känna igen några träd här. Däremot kan man ju ibland klara familjetillhörigheten.

Många träd tillhör Leguminose med underfamiljer och är ju igenkännliga om de står i blom. Ett par gånger kunde jag ändå identifiera Bertholetia exelsa, paranötträdet genom deras kanonkulestora, klotrunda frukter.

Vid alla stränder i djungelområden är vegetationen i det närmaste ogenomtränglig på grund att solljuset kommer åt, till skillnad från inne i djungeln, där ett ständigt mörker härskar under de väldiga trädkronorna.

Vår färd i dessa smala små kanaler gick därför ofta genom en väldig frodighet men ibland förbi stränder röjda och odlade av människor.

Från kanoten såg vi en annan liten båt med ett par pojkar som fångat en rejäl fisk på minst tio kilo. I vattnen runt Manaus med tio kilometers radie har man funnit över 700 fisksorter. Även individrikedomen är oerhört stor. Här finns också världens näst donaumalen största sötvattebnfisk, Arapaima gigas som kan bli upp till 6 meter lång.

V fick stiga iland och gå en tur där vi såg hur gummit ”skördades”. På en stam av gummiträdet, Hevea braziliensis, var en liten plåtskål fastklibbad under skåror i barken från vilken gummimjölken rann ned.

Vi kom också förbi en indian som drog spjutet ur den stora fisk han just fångat.

Så fördes vi förbi en ganska stor, stilla damm där några väldiga jättenäckrosor, Victoria regia eller Viktoria amasonensis, simmade. Flera av de fantastiska vita blommorna var fullt utslagna, andra i knopp.

Vid den större båtens tilläggsplats var souvenirkommersen i full gång då vi kom tillbaka.

Fantastiska halsband var mycket snyggt exponerade på svarta byster. De var gjorda av många färggranna frön omväxlande med de stora marmorerade från gummiträdet och jättestora fjäll från arapaima. Fjällen var upp till fem, sex centimeter långa, vackert formade, vita med mörk spets och mycket dekorativa. Halsbanden var verkligen ståtliga, välgjorda och konstnärliga.

Så såldes där små dekorerade gmmiklumpar på små träpinnar.

För att ge färg åt det hela bar vår guide runt en drygt två meters anaconda som han hängde runt halsen på en och annan förskräckt dam.

Så tog hemfärden vid och vi passerade området där Amasonflodens ljust lergula vatten rinner ihop med Rio Negros klara men kaffebruna. Det är en egendomlig syn att se dessa två vatten kilometervis rinna sida vid sida, till synes utan att blandas, vilket de naturligtvis så småningom gör.

Efter 11 timmar färd kom vi tillbaka i vacker solnedgång över floden och mörknande natt. Ljusen tändes ett efter ett i Manaus som tog emot oss med sina gamla, delvis förfallna, hus i ändå så vackra färger. Charmen förhöjdes av alla de pålar de stod på för att skydda sig mot havets flod långt borta i Atlanten.

Jag hade kommit till Manaus kl. 19 då alla kontor var stängda. Så snart jag vaknat på hotell Lord nästa morgon ringde jag upp INPA, Institutio Nacional da Perscesas Amazonas, Brasiliens universitet här för skogs- och fiskforskning.

Innan min resa från Sverige hade jag av biologer, botanister, tagit reda på vila för mig intressanta institutioner och botaniska trädgårdar jag kunde kontakta under min resa. INPA var en av dessa.

Jag fick tala med universitetets chef som önskade mig välkommen. Jag for ut till universitetet och träffade denne man som tog emot mig mycket vänligt. Efter en stunds givande samtal introducerade han mig för lämpliga medarbetare vilka han bad att ta hand om mig.

Eftersom det stod klart att jag inte behärskade portugisiska såg han till att jag fick engelsk- eller tysktalande hjälp.

Först blev det en tysk doktor, Manfred, vars specialitet var manater, sjökor (sirendjur). Just nu hade de en sådan liggande i en torrlagd bassäng för att ta in i laboratoriet till ämnesomsättningsundersökning.

Djuret som påminde om en jättestor säl var kolsvart och blank som en våt gislavedstövel. Inte ett hårstrå fanns på kroppen förutom den borstiga mustaschen.

Detta 500 kilo tunga djur skulle de ha över på en specialkonstruerad bår men detta var inte den lilla ”kossan” intresserad av, utan gjorde rejält motstånd innan man lyckats få henne på plats och lugn igen.

Så fick jag se hur man matade hennes eller någon annans telning med nappflaska.

Eftersom manaternas kött anses mycket läckert är de utrotningshotade trots fridlysning. Brasilien har fridlyst dessa liksom kattdjuren jaguar, puma, ozelot och tigerkatt men har av naturliga skäl ytterst svårt att få denna fridlysning effektiv. Enda möjligheten att rädda kattdjuren är totalförbud för försäljning eller t o m innehav av deras skinn. Sådana lagar hade börjat införas när jag var här.

Manfred visade mig sedan runt. I en stor glaslåda låg en korallorm som de fångat dagen innan. Den såg ut som en 40 cm lång, jämntjock daggmask med gula, röda och svarta band tvärs över. Huvudet var mycket litet och svansen så trubbig att det nästan var svårt att se vad som var fram och bak.

Den är en av världens allra giftigaste ormar men inte så särskilt farlig för människor på grund av att huvudet är så litet att den knappt kan bita oss.

I en annan resebeskrivning har jag berättat om en krait som jag också utnämnt till en av jordens giftigaste ormar. Även den är relativt liten med litet huvud varför även tämligen lätt klädsel skyddar.

Mot glasögonormar, mambor, skallerormar och lansormar hjälper däremot knappast några kläder eftersom deras mycket långa gifttänder tar sig igenom det mesta.

Korallormen har relativt lite men intensivt toxiskt gift, medan kobran kanske har tjugofem gånger mer men mindre koncentrerat.

I stora akvarier fick jag se och fotografera amasonområdets mest omtalade fiskar, piraya och arapaima.

Jag har en bild på en piraya när den simmar emot mig i akvariet; den enda fisk som visat tänderna mot mig. Munnen har överbett så att underkäkens hela rad med rakknivsvassa dubbeleggade tänder är helt blottad. Detta är ändamålsenligt eftersom pirayorna gnager i sig maten. Man har kastat i en nyskjuten femtio kilo tung, ännu blödande capybara i pirayarikt vatten. Efter femtio sekunder återstod inget annat än det vita skelettet.

Manfred var senare vänlig och skickade min son Andreas en uppstoppad piraya vars tänder fortfarande finns att beskåda hos oss

När jag första gången såg en renskalad pirayaunderkäke hängande på ett indianbröst i en snodd trodde jag det var en amulett. Men det var det inte. Käken hade en viktig praktisk användning.

Då indianerna jagar med blåsrör skjuter de curareförgiftade pilar mot offret som omedelbart blir förlamat.

Men om man träffar en apa så hinner apan slå bort den irriterande pilen innan giftet hunnit verka. Detta avvärjer skytten, då hans mål är en apa, genom att med käkens så oerhört skarpa och hårda tänder göra ett litet jack alldeles bakom den förgiftade spetsen på pilen, gjord av en tagg från chontapalmen. När så apan slår till pilen bryts den vid jacket och giftspetsen stannar kvar.

Den största arapaiman var knappa metern lång men ändå imponerande. Lustigt nog tillhör denna väldiga fisk sillfamiljen som ju annars inte precis utmärks genom stora medlemmar.

Naturligtvis fanns där en massa andra fiskar i deras akvarier, bland annat tetror i lysande färger. Så sent som någon månad tidigare hade man upptäckt en ny tetraart.

Manfred tog mig så till deras fiskeredskapslager. Där fanns naturligtvis nät av alla de slag och med alla de maskstorlekar. Mycket arbete gick åt till att reparera vad pirayorna ställde till med. Han visade högar med nät helt sönderklippta av deras vassa tänder, några så svårt att de var meningslöst att försöka reparera dem.

Så fick jag se mycket intressanta håvar, håvar av många storlekar och nästan alla elektriska.

 När dessa användes måste man ha med sig en kraftig motor med tillhörande generator för att alstra strömmen till håvarna. Satte man sedan den i vattnet nedsänkta håven under ström, så attraherades fiskarna och gick själva in i håven. Genom att variera strömstyrkan kunde man i någon mån välja storlek och art på de fiskar man ville ha.

Genialisk men tungrodd fångstmetod. Den var emellertid mycket effektiv, sade man.

När Manfred visat mig fiskar och nät fick jag träffa en del av hans trevliga och kunniga kolleger som stod till tjänst med upplysningar om allt jag ville veta.

Slutligen tog han mig till den man, Jurindyr, som chefen ansåg att jag i första hand borde träffa. Han var brasilianare men rådbråkade engelska tillräckligt för att vi skulle kunna förstå varandra. Han var chef för det 10 gånger 10 mil stora naturskyddsområdet 8 mil från Manaus och för den därtill anknutna stora försöksodlingen där.

Efter att vi pratat med varandra ett tag tog han mig i sin jeep ut till sin egentliga arbetsplats, djungeln.

Det var sex mil i jeepen, skakiga men även intressanta. Vid ett tillfälle såg jag några ståtliga paranötträd trängas med lika ståtliga, oerhört taggiga chontapalmer.

Man kan inte se någon bark mellan de mer än decimeterlånga benhårda, smala och raka taggarna som indianerna, vilket redan sagts, använder som pilar för sina blåsrör.

Dessa är för övrigt också i allmänhet gjorda av denna palm. Man klyver en så klen stam som möjlig, kratsar ur märgen till en ränna i vardera stamhalvan. Halvorna limmas ihop med gummilatex och hålet slipas runt och rakt med lång tunn rotting, sand och vatten.

När vi nu, efter en dryg timmas färd i den hoppande och skuttande jeepen, kom fram till Jurindyrs egentliga arbetsplasts var deras stora försöksodling för mig inte särskilt rolig att se. Man experimenterade med olika rissorter och olika grad av röjning samt naturligtvis konstgödsel av olika slag. Måhända kan dessa experiment så småningom leda till ett bättre utnyttjande med mindre ekologiska skador än hittills.

”Juri” gick med mig ut i djungeln för att visa mig några saker av intresse. Han visade hur mörkt det var under de stora träden och hur marken var alldeles naken.

Så kom vi fram till en liten glänta där en av de väldiga bjässarna fallit för bara tre fyra år sedan. I denna glänta var växtligheten otrolig, ja överväldigande frodig. Kraftiga plantor av både örter och träd trängdes så om utrymmet att det skulle varit svårt att få ens en hand igenom.

 Det är så djungeln förnyar sig. Ett träds fall släpper det livgivande solljuset ner till marken som kan ha kvar sin näring tills nya växter satt rot. Detta var vad Juri velat visa mig. Just i en sådan glänta kunde han också visa mig ett träd med blommor direkt på den släta stammen, cauliflori, av Theobroma grandiflora, som jag skrivit om.

Sedan gick jag med bara min kamera, ryggsäcken var lämnad kvar på Hotell Grill, flera timmar långt in i djungelreservatet Ducke. Självklart följde jag den smala servicevägen därinne med endast korta avvikelser ut från denna.

Djungeln är mycket enformigare än våra skogar. Trots mångfalden av trädarter, mellan 4 000 och 5 000, mot vårt ynkliga tjugotal, råder denna enformighet.

Marken är naken och trädens stammar nakna och för det mesta fria från grenar många meter upp. Ibland kommer luftrötter ner, såsom en gjorde från en filodendron tio meter högre upp. Luftroten var inte mer än en dryg halvcentimeter tjock uppifrån och ner.

En sådan filodendron lär vara världens längsta växt och slingrar sig flera kilometer över urskogstaket.

Men det fanns också riktiga draperier av lianer på sina ställen.

Trots min tämligen mogna ålder, 63 år, fann jag snart att jag hade barnasinnet kvar. Jag ville leka Tarzan och svinga mig i lianerna. Svingandet hade nog Tarzan gjort en aning bättre men jag tog mig i alla fall upp fyra, fem meter. Jag flinar allt lite i dag över mig som Tarzan.

 En och annan gång kan man se epifyter i tillräckligt lågt sittande trädgrenar. Jag fick ett fint foto av en praktfull blomsterananas, liksom av en blommande monstera med stora, kallaliknande blommor. De stora vita hyllebladen omslöt de egentliga blomställningarna som skulle utvecklas till de frukter som gett monsteran sitt artnamn, deliciosa.

Träd med kollosala brädrötter var vanliga. Brädrötterna ser ut som väldiga vingar och hjälper träden att stå stadigt utan att vara förankrade som våra furor med pålrötter.

En sådan vinge, uppskattade jag, skulle ha kunnat bli en tio meter lång bordskiva med trettio centimeters bredd i ena änden och nittio i den andra.

Man går inte fort och heller inte mycket längre än man är tvungen till då luften är totalt mättad med fuktighet och temperaturen kroniskt är 29 grader. Efter några timmars vandrande i det ständiga mörkret blev jag glad att få lift med en truck tillbaka till lägret.

Här i uthuggningen växte ju örter och buskar i mängd. En familj, Melastomataceae, hade alltid mycket vackra blad där alla bladnerver gick i bågar från skaftet mot bladspetsen. En uppfattning om artrikedomen fås kanske om jag berättar att jag vid vägkanten kunde plocka blad från 8 olika arter i denna enda familj utan att flytta på någon av mina fötter.

I samma snår växte en strelitzia (papegojblomma) och en slingrande buske, Strycnos guaianensis från vilket indianernas pilgift curare fås.

Rent curare har jag sett som del i narkosen då professor Clarence Crafford opererade bort en lunga. Med curare stoppades den egna andningen för att lung-hjärtmaskinen skulle kunna ta över.

När jag kom tillbaka till odlingen brann där en stor öppen eld och en av mannarna klöv ett fiskhuvud till middag. Att det var ett stort huvud på en ej alltför liten fisk framgår kanske när jag berättar att huvudet klövs i åtta delar. Varje del var en riklig portion som sedan grillades över den öppna elden. Smaken var acceptabel men ingen delikatess.

Efteråt blev det ananas och papaya. När papayan fått mogna på trädet är den en härlig frukt, helt annorlunda än den som på vägen fått eftermogna. En fullmogen papaya på några kilo och så lite lime- eller citronjuice till är mycket delikat.

Efter att ha övernattat här ute i ett litet rum i den anspråkslösa administrationsbyggnaden for jag nästa morgon med Juri i jeepen tillbaka till gummits forna huvudstad, Manaus.

För bortåt ett par hundra år sedan lade vita forskningsresande märke till att indianer hade elastiska klumpar som studsade om man kastade dem mot något hårt.

Någon blev intresserad och kom så småningom underfund med att det var den intorkade, mjölkvita saften från ett träd, Hevea braziliensis, en euforbiaart besläktad med vår törel.

Om man torkade in och rökte den här mjölken fick man detta elastiska ämne som kom att kallas gummi. Detta blev sprött i kyla och klibbigt och för mjukt i värme. Därför begränsades användningen tills en amerikan, Goodyear, uppfann vulkningen, att genom svavling och uppvärmning stabilisera gummit.

Då först fick detta sin väldiga betydelse och råvaran, den vita mjölken, latexen, blev intensivt eftersökt.

De vilda gummiträden tappades nu mot betalning på sin sav av Indianer som visste var träden fanns. Det var naturligtvis långt emellan dessa eftersom de skulle samsas med många tusen andra arter.

Då kom en botaniker från Kew Garden i London på besök. Trots mycket stränga förbud smugglade han ut några frön till Kew Garden där han lyckades få dem att slå rot. De första sticklingarna skickade han till Ceylon. De dog på vägen. Nästa sändning gick till Malackahalvön som i dag producerar mer än hälften av världsbehovet.

Innan botanikern gjorde sin insats hade Manaus blivit gummits huvudstad, en av världens rikaste och mest blomstrande städer. Gummit och guldet flödade.

Man byggde ett ytterst påkostat operahus som än i dag pryder sin plats bland många andra vackra byggnader från denna storhetstid.

När operan väl var färdigbyggd skickade man efter Stora Operan i Paris. En atlantångare fick ta med sig sångare, musiker, scenografer och all annan personal ned till ridåhalare, vaktmästare och städerskor. Dessutom all nödvändig utrustning förstås.

I det ståtliga operahuset gjorde så Frankrikes nationalopera ett enda framträdande!

Sticklingarna på Malackahalvön hade växt så att de nu kunde tappas på sin värdefulla sav. Här stod inte träden kilometervis från varandra som de vilda i amasonurskogen men i raka kilometerlånga rader.. Arbetarna hade bara fem - tio meter mellan de träd de skulle skåra och tappa.

Detta ”tama” gummi konkurrerade på nolltid ut det ”vilda” och Manaus storhetstid var förbi. Aldrig mer skulle Paris Stora Opera visa sig här och somliga säger att heller inga andra operaverk har uppförts i detta vackra hus efter den makalösa invigningen.

Nu har Manaus gjorts till tullfri zon för att stimulera företagande och industri och läget är ju bra här, så centralt i ett gigantiskt område som kommer att exploateras. Floden är en billig transportväg de tretusen kilometerna den faller endast tre meter på sin väg mot Atlanten.

På torget i denna ångande tropikstad såg jag många för mig tidigare okända frukter som sapodill vilken kommer från samma träd som producerar chikle, råvaran för tuggummi.

 Många olika palmfrukter fanns där också, några i klasar som vägde tio till tjugo kilo. Frukterna var ovala och i allmänhet stora som höns- eller ankägg. Några kunde ätas råa, andra kokta. Jag tyckte inte om dem. De var träiga och smaklösa.

Här fanns också stjärnäpple vars botaniska till hörighet är mig främmande. Den var djupt svartviolett nästan som aubergin, hade ljusare violett fruktkött och var mycket god. På INPA hade jag fått en lista på de 128 vanligaste fruktsorterna i området. Många av dessa fanns på torget. Märkvärdigt nog var apelsinerna alldeles torra och bittra, nästan oätliga. Sorgligt nog har jag blivit av med den värdefulla listan.

Tyvärr hade jag inte så mycket tid till förfogande för detta torg med dess otal vegetabilier, de flesta för mig okända, och alla fiskar förstås.

Klockan 24, alltså mitt på natten, skulle min buss gå tillbaka till Boa Vista.

Trots att jag bokat min plats redan vid avfärden, fanns ingen plats åt mig. Jag visade min biljett. Det hjälpte inte, de hade gjort fel i Boa Vista.

Jag fick ändå tiggt till mig en plats men den var för djäklig. Nu fick jag färdas 18 timmar på ett säte längst bak i bussen utan möjlighet att få ryggstödet annat än lodrätt upprätt.

Placeringen var några decimeter från toalettdörren som öppnades mycket frekvent. Varje gång detta hände slog den absolut värsta stank jag dittills känt emot mig och fick mig gång på gång på gränsen till kräkning.

Jag har redan utan extra påfrestningar mycket lätt att bli åksjuk. Att då sitta allra längst bak i denna buss och med denna stank var rent ut sagt vidrigt.

Och inte blev det bättre av att tropiska skyfall på sina ställen nästan spolat bort den nya vägen. Ibland körde bussföraren rena slalom mellan vägens alla gropar och hål.

Men med hjälp av vårt utmärkta åksjukemedel Diparalene och två sömntabletter somnade jag snart och sov till fram på morgonen. Jag kräktes inte så många gånger under resan sedan heller.

En liten kompensation hade jag där bak. Alla fönster var antingen totalt igendammade eller nerstänkta och omöjliga att öppna. Mitt fönster var det enda som gick att få upp, så jag kunde se riktigt bra, oerhört mycket bättre än på nerresan

Om cecropiorna har jag redan berättat men nu fick jag se betydligt mer av de stora träden bakom odlingsremsan. När remsan var tillräckligt smal såg man lavar, mossor och epifyter, som bromelior och orkidér, i mängd så långt upp blicken nådde.

Vad som för mig var tråkigt var att trots denna oerhörda rikedom på orkidéer såg jag nästan aldrig någon blomma. Det hade varit lika dant i Ducke.

Det är en praktfull syn när en av jättarna vid vägen står i full blom.

Sagopalmen i Ostindien tar femton år på sig för att samla den näring den behöver för att blomma och sätta frukt. Sedan dör den. Liknande sker med en del av dessa urskogsträd. När de då blommar blir det med en överväldigande prakt. Då lyser ett sådant som en gigantisk fackla mot de övriga mörkgröna dystra träden.

I odlingsremsan ser man hur oerhörda träden här kan bli. När såg och yxa inte har kunnat rå på dem står de som solitärer i den upplöjda marken. Några få har klarat sig och grönskar, kanske t o m blommar men de flesta står som svarta eller gråvita spöken. Hinner man, så ser man att den brand som förtärt stubbar och grenar också har bränt jättens stam någon meter upp, så att all savcirkulation har upphört. Det gjorde ont att se dessa misshandlade träd

Fåglar i lysande färger sågs då och då flyga över vägen eller sitta i träden.

Eftersom detta är en reseberättelse och inte en avhandling avstår jag från att än mer gå in på problematiken med exploaterandet av jordens största och tillika ekologiskt ömtåligaste urskogsområde.

 

Att jag hade ett enda ben i kroppen helt efter denna ibland helvetiska färd tyder på er mer robust konstitution än jag trott mig ha. Under resor runt om i värden har jag haft många skakiga sådana men ingen som denna. !8 timmar med en rastning var verkligen något av en strapats.

Ingen buss gick den kvällen till Bom Fim varför jag tvingades övernatta. I Boa Vista Detta gjorde jag i samma ”cell” som sist.

 När jag nästa morgon betalat rummet hade jag inte en enda cruzeiro kvar. Jag ville inte växla en 50-dollarcheck som jag sedan inte skulle fått växla tillbaka.

Jag hade bara ätit en gång på rastplatsen mitt på dagen, dagen innan och var rejält hungrig, medan jag samtidigt visste att det skulle ta många timmar innan jag nådde mina pengar och något att äta i Guyana.

Nu tog jag fram mitt lilla block samt pennan som jag alltid har med på mina resor. Detta för att kunna förklara om språket tryter. Jag tecknade med min svartritande penna en landskapsbild från Bohuslän med holmar och hav.

Så sökte jag upp chefen själv och pekade på ett brödstycke samtidigt som jag räckte fram min teckning. Det tog ändå en evighet innan han förstod vad jag ville. Då tog han teckningen och räckte mig brödbiten med ett stort leende. Efter en stund medan jag satt där och tuggade på min brödbit kom han tillbaka med en stor tallrik soppa och en öl och gjorde med gester och varma leenden klart att detta var min lilla teckning värd.

Rubrik: Den dag jag som artist förtjänade mitt bröd.

Så småningom kom bussen som skulle ta mig till Bom Fim. I den för övrigt tomma bussen satt en mörkklädd lång, mager vit man i bredbrättad svart hatt. Det tog inte lång stund innan jag kommit i samspråk med honom. Han hette Patric Hutton och var präst.

Det framkom snart att hans församling var hela indianreservatet här i södra Guyana, det reservat jag varit inne någon kilometer i. Han skulle nu under 16 dagars färd besöka byarna i denna församling. Färden skulle gå med jeep, till fots, i kanot och på hästrygg.

Detta var ju något för mig helt fantastiskt lockande så jag frågade ju på direkten om jag fick följa med. Nej detta var totalt omöjligt. Han hade inte något emot att ta mig med men myndigheterna var obevekliga. Reservatet var hermetiskt tillslutet för alla utom han själv som präst och hans katolske kollega. Fader Hutton hade fyra gånger försökt få tillstånd för egna familjemedlemmar men inte lyckats.

När vi kom till gränsposteringen i Guyana togs jag mycket vänligt emot av de svarta poliserna som hade förvarat mina pengar åt mig. Fader Hutton såg allt lite förvånad ut då de bjöd mig på mat.

Tillsammans kom vi i jeep igenom Rupununi till Guyanas strand där hälsoofficeren väntade med sina desinfektionsbad som vi fick vandra igenom.

När jag så skildes från prästen övertalade jag honom att skriva några rader i mitt block, där han förklarade sig villig att ta mig med på sin visitationstur. Upprepade gånger förklarade han att det var meningslöst för jag kunde omöjligt få ett sådant tillstånd. Motvilligt krafsade han ändå till slut ner några rader

Han skulle börja sin resa direkt men skulle komma till en by, Annai, sex dagar senare. Detta var enda stället på hans rundresa dit något fortskaffningsmedel kunde ta mig. Annai låg precis vid reservatgränsen och hade flygfält och reguljär flygförbindelse med Georgetown. Dit skulle han alltså komma om sex dagar.

Vi skildes åt efter att han ivrigt förklarat att det var bortkastade ansträngningar att gå till deras kitsliga myndigheter.

Jag kom till mister Johnson som jag tog ett varmt farväl och på återseende av innan jag kom med mitt plan till Georgetown. I Hotell Grill hade min ryggsäck blivit några småsaker fattigare men vad värre var också fått lämna ifrån sig Southamerican handbok. Detta var en stor förlust för mig.

Ja hur blev det nu med färden in i indianreservatet? Det får den veta som läser nästa avsnitt av min reseberättelse.

 

 

HEM

Senast ändrad 2002-03-05