Många samtalsämnen hann tas
upp mellan kaffet och tolvslaget. Inget kontroversiellt eller stötande tills
den i industrin mycket högt uppsatt och värderad civilingenjören började att
våldsamt slå ned på astrologi, grafologi och annan vidskepelse. Då tände jag
tämligen ordentligt och omedelbart. De övriga männen var nästan dubbelt så
gamla som jag och synnerligen välmeriterade medan jag bara arbetade på ”golvet”
i Nisses verkstad. Att få grafologi jämställt med astrologi fick mig att
reagera och påpeka att astrologi är rena vidskepelsen men att grafologi borde
kunna tas på allvar. Den gode civilingenjören fick med sin auktoritet de övriga
att instämma i hans uppfattning. Grafologi var inte annat än vidskepelse!
Trodde jag något annat så var jag nog inte så mycket att räkna med.
Jag trivdes så
pass dåligt med situationen att jag frågade om jag fick göra ett litet
experiment. Ville de vara så snälla och var och en skriva fem sex rader på var
sitt papper medan jag var ute i köket, så skulle jag sedan försöka analysera
handstilarna. Jo det skulle vara kul.
När jag fått de
tio arken bad jag dem att vara alldeles tysta medan jag kom med mitt och
varnade dem för att hostningar eller harklingar, fnitter eller häftiga
inandningar kunde ge mig ledtrådar varför de skulle vara så tysta som möjligt.
Sedan vände jag ryggen åt dem för att ej heller se deras reaktioner.
Jag frågade om jag
fick vara helt öppen och fick ett enhälligt ja till svar. De kände nämligen
varandra så väl att det var helt fritt fram.
Efter varje skrift
jag gått igenom nämnde jag den jag ansåg ha skrivit den, fortfarande under de
andras tystnad. Alla var tämligen välbegåvade svenska män och kvinnor utan
stora påfallande särdrag men tillräckligt åtskilda för att tjäna mitt syfte att
påvisa att grafologin är betydligt mer än vidskepelse.
När jag så gått
igenom alla tio alstren möttes jag av häpna utrop. Alla skriftprov utom två
hade jag placerat på rätt person, två damer. Man hade sedan mycket roligt åt
just detta att dessa två var så utomordentligt lika till temperament och
personlighet att vad som sades om den ena lika gärna kunde sägas om den andra.
Som sagt var de övriga rätt.
Det har gått mer
än femtio år sedan dess och inga av analyserna var av sådant intresse att jag
lagt dem på minnet. Detta med undantag av en. Det var just inför dennes
handstil jag frågade om jag fick vara helt öppen eftersom jag var mycket
tveksam om detta i dennes fall kunde genera. Jag upplevde starkt att detta var
en ganska svårt sjuk människa evad det gällde hjärtat. Stress var väl då nätt
och jämnt uppfunnen men mitt intryck var att denne man med sin mycket höga
ansvarskänsla pressats för hårt av sitt arbete. Jag nämnde hans mer än vanligt
höga intelligens kopplad till ett osedvanligt ekonomiskt sinne och antog därför
att han torde ha en mycket högt uppsatt post inom på ekonomisk sida av
företagsamheten. Detta torde vara på inköpssidan, ej på säljarsidan, enär han
var för lite gåpåaraktig för detta. Just denna ”vekhet” kunde också tänkas vara
anledningen till hans hjärtbesvär.
Vid den genomgång
som tog vid bad man mig först förklara varför jag yttrat mig om honom som jag
gjort. Jag förklarade så gott jag kunde varifrån jag fått min uppfattning. Då
berättade han själv att han för bara några dagar sedan kommit från ett vilohem
som följt på en sjukhusvistelse för hjärtinfarkt. Han var dessutom inköpschef
för ett av våra största industriföretag och hade länge känt sig pressad av
ansvaret.
Timslångt pratade
vi sedan om allas personligheter och stilar. Alla var tämligen tagna ock en sak
är säker: Ingen av de tio talade längre om vidskepelse i samband med grafologi.
En ”isprinsessa”
Någon gång mellan 1950 och
–55 råkade jag flera gånger sitta i näs- och halsdoktorn Frej Hermanssons
väntrum vid Odengatan i Stockholm samtidigt med en konditoriinnehavare med ett
välfrekventerat ungdomens inneställe i Gamla Stan. Vi fick god kontakt och då
han hörde att jag spelade på såg undrade han om jag inte kunde komma ned någon gång
och spela för ungdomarna. Förtäring skulle jag få vad jag än ville ha.
Jag var där några
gånger och både ungdomar och äldre tryckte det var roligt.
En gång ville några
ungdomar att jag skulle sätta mig vid deras bord. Jag tror det var sex pojkar
och flickor som satt där, alla trevliga och vänliga. Så kom en av pojkarna att
visa de andra ett brev han fått, för han tyckte stilen var så konstig. Jag fick
ju också se brevet. Stilen var verkligen ovanlig med en mycket speciell person
där bakom. Jag berättade litet om vad stilen visade och alla blev naturligtvis
högeligen intresserade och snart skulle jag förstås analysera stilarna för var
och en sedan de fått fram papper och penna. För att undvika att tolkningarna
skulle uppfattas som allmängiltiga påståenden gjorde jag ofta jämförelser
mellan de skrivande när det gällde olika karaktäristika. Det var tämligen
alldagliga ungdomar med enkla tolkningar som inte längre finns kvar i mitt
minne. Men ett undantag fanns. Som vanligt hade jag frågat om jag kunde tala öppet
om vad jag fann. Jo då, alla kände varandra väl. Men för undantaget, en söt
flicka i början på tjugoåren, kunde inte tolkningen få bli lika öppen. Det jag
såg i denna skrift kunde rimligen inte diskuteras i en så pass stor krets, så
jag nöjde mig med att klarlägga de mindre svåra sidorna. När vi slutat frågade
jag om jag fick följa henne en bit på väg hem så skulle jag tala mer privat med
henne om vad jag sett. Till detta svarade hon ett ivrigt ja och vi gick från
Gamla Staden Hantverkargatan upp lågt in på Kungsholmen.
Nu först berättade
jag om vad jag tyckt mig se. En energisk ung kvinna, intellektuellt
välutvecklad, mycket konstnärlig och musikalisk med stort fysiskt
aktivitetsbehov. Samtidigt allvarligt sjuk och självdestruktiv med stor
självmordsrisk. Under den mycket glada och lättsamma ytan låg ren desperation.
Självklart kunde jag inte bara ösa ur mig detta utan fick känna mig fram med
största försiktighet så jag inte skulle göra det hela värre. Men mycket snart
visade det sig att hon var innerligt tacksam att få någon att tala med om sina
problem. Just när vi gick från Tegelbacken mot Stadshuset berättade hon att hon
bara några veckor tidigare hade hoppat i där för att ta livet av sig. En
uppmärksam polis hade från stort avstånd lagt märke till den unga kvinnan och
kommit att misstänka hennes avsikter. När hon så verkligen hoppade i hann han
fram i tid för att rädda henne och föra henne till psykiatrisk klinik för stöd.
Hennes historia:
Hon hade redan
såsom mycket liten älskat musik och dans och redan i de tidigaste tonåren hade
hon börjat med konståkning för att bli en av de mest lovande ämnena till en
isprinsessa som experterna under lång tid kunnat finna. I konståkningen kunde
hennes konstnärlighet och musikalitet tillsammans med hennes uttalade
kroppslighet verkligen få uttryckas. Men så en dag föll hon på isen och skadade
sitt knä. Operationen kom att under lång tid hämma hennes skridskoåkande. Då
hon låg inne för sin operation träffade hon en ung man med ömsesidig kärlek
till följd. Så småningom kom hon igång med sitt åkande igen och fick stora
framgångar. De unga förlovade sig och började prata om bröllop. Så föll hon
igen, denna gång för att knät bröts. På sjukhuset kunde man snart konstatera
att det var tuberkulos som brutit ner vävnaderna i knät. Visst skulle man
operera och visst skulle knät bli bra men sannolikt aldrig så att hon kunde
ägna sig åt professionell konståkning. Detta var naturligtvis ett förfärligt
slag för henne. Så kom fästmannen på besök med blommor och choklad. Hon berättade
vad doktorn sagt. Och att hon dessutom hade tuberkulos i en lunga. Pojken satt
tyst några minuter. Sedan gick han. Dagen efter fick hon ett kort brev från
honom där han bröt förlovningen, för han kunde inte tänka sig vara tillsammans
med en tbc-sjuk kvinna och kanske själv bli smittad.
Det var när hon
sedan skrivits ut från sjukhuset som hon en iskall januarinatt hoppade i
Mälaren.
Det blev en
långpromenad som jag ändå till slut måste avbryta för sista tåget till Neglinge
där jag då bodde. Så skildes vi innan jag kunnat följa henne ända hem.
Förnamnet hade jag
förstås men varken efternamn eller adress. Hon hade i högsta grad behövt stöd
från en förstående medmänniska och jag gjorde allt för att spåra henne. På
konditoriet hade man bara sett henne och hennes kamrater den enda gången. Nu
när ja skriver detta är jag förvånad och ledsen över min dumhet att inte gå
till konståkarnas sammanslutning där de naturligtvis kunde gett mig alla
upplysningar. Denna försummelse grämer mig.
Aldrig fick jag
veta hur det sedan gick för den lilla ”isprinsessan”.
Chauffören
En ung man satt
ute på min brors kontor i Neglinge för att söka tjänsten som chaufför för att
köra ut bageriets produkter till återförsäljare över hela Stockholm. Jag satt
bredvid honom då han skrev några rader med referenser och annat som han räckte
över till min bror. Stilen fick mig att säga något positivt om honom. Han
undrade mycket förargat hur jag kunde veta detta. Jag förklarade att jag fick
det intrycket när jag såg hans handstil. Han tyckte detta var ett sabla larv
och vi diskuterade detta ordentligt under resan in till Stockholm när jag åkte
med i hans bil. Jag hade haft helt rätt i vad jag påstått men det var urlöjligt
att jag skulle sett detta i hans stil. Jag föreslog då att han skulle ta med en
handstil från någon för mig obekant men som han kände väl, nästa gång vi
råkades.
Jag bodde granne
med min bror och efter någon vecka kom mannen till mig med ett brev som jag
skulle få se på. När jag då frågade honom efter kön och ungefärlig ålder tyckte
han att om jag inte ens kunde se det så var ju grafologin ingenting värd. Jag
förklarade då för honom att eftersom en man kunde ha en kvinnlig handstil och
en gammal människa ett barns, så var det ganska viktigt att veta vad dessa
karaktäristika berodde på. Mitt resonemang godtogs motvilligt.
Det neutrala
brevet var skrivet av en trettioårig kvinna. Alla mindre intressanta sidor har
jag naturligtvis efter alla dessa år glömt men den viktigaste delen glömmer jag
aldrig. Hon hade många som vi brukar anse manliga egenskaper, sinne för teknik,
realistisk, och ytterst viljestark, mycket ambitiös och tämligen högmodig.
Först och främst hade hon ett behov av att dominera. En sexualdrift starkare än
vanligt pockade på utlevelse.
Jag påstod att
denna kvinna rimligen hade ett manligt yrke, i vilket hon också var
framgångsrik. Att hon haft åtskilliga relationer, sannolikt med män, tills hon
insett omöjligheten i detta. Varje relation till en man skulle rimligen förr
eller senare ställa henne inför ett dilemma, hennes behov att dominera skulle
inte tillåt en relation med en starkare eller ens jämnstark man men en svagare
skulle hon förakta. Så småningom skulle hon därför sannolikt endast kunna godta
en partner av samma kön som hon kunde dominera utan att behöva förakta.
Under hela
analysen hade jag ryggen mot mannen som jag sagt till att vara knäpptyst tills
jag slutat.
Då berättade han
följande. Kvinnan var Sveriges första kvinnliga billärare, hon hade varit
förlovad tre gånger, bland annat en gång med mannen vid min sida, gift en gång
och frånskild med ytterligare ett stort antal kortvariga sexuella relationer
till män. Nu levde hon sedan ett par år i ett stabilt förhållande med en annan
kvinna, en mjuk och följsam sådan.
Efter denna analys
hånskrattade min brors chaufför inte längre åt grafologin.
Som läkemedelsrepresentant
besökte jag en gång en docent, tillika biträdande överläkare i psykiatri vid
ett av våra stora akademiska sjukhus. När en läkare ville ha prov på ett
receptbelagt läkemedel skulle han skriva under en tryckt försäkran att provet
skulle användas på ett korrekt sätt. Så även nu förstås. När jag då såg
namnteckningen undslapp det mig: Doktor NN är musikintresserad? Han undrade
förargat varför jag kommit med detta påstående. Jag blev förargad på mig själv
för att jag yttrat mig ock försökte vifta undan det hela men han gav sig inte.
Jag måste ju haft någon anledning till frågan, menade han. Jag fick då
motvilligt förklara att det var hans namnteckning som gett mig idén. Han blev
förargad och undrade hur jag som läkemedelsrepresentant kunde tro på sådant
hokus pokus.
Då berättade jag
historien om ett psykologiseminarium vid Göteborgs Universitet där professorn
för sina elever dikterade en text som de skulle skriva ned. Sedan samlades de
underskrivna texterna ihop för analys hos en yrkesgrafolog. Någon månad senare
delades utlåtandena ut tillsammans med ett frågeformulär där man skull svara på
om man trodde mer eller mindre på grafologin före än efter denna analys, om det
var mycket eller lite som man ansåg stämma mm. När svaren som var
överväldigande positiva till grafologin insamlats bad professorn att få läsa
upp analysen av sin egen handstil. Då rodnade nog mången psykologistuderande.
Alla hade fått exakt samma analys!
Denna berättelse
passade förstås den gode docenten alldeles utmärkt.
Självfallet går
det att ge en av skribenten lovordad ”analys” även om man aldrig tittat på hans
handstil.
Jag sade honom att
jag med min berättelse velat visa honom att jag var mycket klart medveten om
detta men att seriös grafologi kunde ge mycket mer än så och att jag gärna
ville ge honom ett prov på detta om han ville ge mig något skrivet av en för
mig okänd.
Jag fick ett
brevkuvert som var adresserat till honom. Jag gjorde klart för honom att detta
naturligtvis av flera skäl var ett mycket dåligt material, dels med bara några
få ord, dels uppställda enligt mall, dels tvingade att bli tillräckligt läsbara
för att brevet skulle nå sin adressat. Men förutom några detaljer kunde jag
ändå våga påståendet att skribenten i fråga var manodepressiv och nu i en
manisk fas. Ville han ge mig mer material från skribenten skulle jag kunna säga
mera. Utan ett ord tog han ut själva brevet, vek bort namnunderskriften och gav
brevet till mig. Jag drog min vanliga läxa om att jag kunde få ledning av både
miner och harklingar varför jag ville sitta med ryggen mot honom och att han
skulle vara så tyst som möjligt tills jag slutat och vänt mig om.
De fanns oerhört
mycket av intresse i stilen och det tog mycket lång tid innan jag gått igenom
allt. När jag var färdig och vänt mig om var läkaren först alldeles stum. Sedan
uttryckte han sin mycket stora häpnad över vad jag sagt och berättade att
kvinnan i fråga var en mångårig patient hos honom som han kände ytterligt väl.
Jag hade tagit fram mängder av mycket speciella drag hos denna kvinna, alla
totalt överensstämmande med vad han själv visste. Han menade att jag dessutom
fått honom att fundera över sidor som han tidigare inte tänkt på men som nu föreföll
mycket sannolika. Vi pratade ytterligare om både stilen och patienten. Vi satt
tillsammans mycket länge och då jag skulle gå uttryckte han sin yttersta
förvåning över att vi kunnat diskutera hans patient som om jag varit hans
underläkare ock känt henne lika länge.
Han frågade sedan
halvt på skämt om han kunde skicka mig handskrifter från andra patienter för
konsultation. Mitt svar var:
Gärna, men bara om
doktor NN inte tror mig. När han då tittade lite förvånat på mig lade jag till:
Med detta menar jag att inget av vad jag säger i sådana sammanhang är några
absoluta fakta men bör tas till anledning att undersökas på annat sätt.
Docenten flyttade
snart därefter till en annan ort som överläkare och vi tappade kontakten.
För omkring 40
år sedan kom jag att få se en ung kvinnas handstil. Denna rimmade så ytterst
lite med vad jag vid personlig kontakt med henne fått för uppfattning att min
första reaktion var att grafologi var en riktig smörja. Men när jag gick vidare
med analysen fann jag hela tiden inbördes bekräftelser av att stilen var
betydligt pålitligare som tolkningsverktyg än mitt ytliga umgänge några timmar
hade varit. Svåra problem som varken föräldrar, syskon eller vänner hade minsta
aning om hotade att ödelägga hennes liv. Efter denna en och en halv timmas
analys kom jag snart att bli hennes vän och förtrogne och gavs möjlighet att
bli henne till hjälp. En livslång vänskap blev följden och hennes problem har
sedan många år tillbaka skattat åt förgängelsen.
Ännu efter denna långa tid
vet jag inte mycket mer om hennes personlighet än vad jag då fann i hennes stil
denna första gång.
Grafologi, ett permanentat kroppsspråk.
Under hela vårt liv
använder vi omedvetet kroppsspråket för att få en så god uppfattning som
möjligt om våra medmänniskor. Hållning, gång, gester och minspel säger oss en
hel del om de människor vi möter. En människa rak i ryggen och med ständigt
högburet huvud är sannolikt mer självsäker än mannen med huvudet böjt mot
jorden. Men vi kan ta fel. Huvudet mot jorden kan också betyda lyte eller svåra
ryggsmärtor. När det gäller kroppsspråket är många av oss medvetna om dess
stora betydelse för hur vi uppfattar andra, men också att man aldrig kan
använda detta för tvärsäkra påståenden om att någon är på ett visst sätt.
Kroppsspråket flyter fram
och försvinner för nytt språk. Man kan sällan minnas det tillräckligt för att
efterhandsgranska det. Mången undrar vad kroppsspråk har med grafologi att
göra. Enligt min mening är grafologi tolkningen av ett kroppsspråk med två
alldeles unika egenskaper. Det är ett mikrokroppsspråk och det förflyktigas ej,
det förblir permanent så länge bläcket ej bleknat bort. Detta ger den
engagerade möjligheten att gång på gång inträngande studera detta språk tills
bilden blir så tydlig som möjligt. Man väger egenskap efter egenskap mot
varandra tills varje egenskap får sin rätta valör och mening. När som helst kan
man uppta studiet igen och kanske ompröva eller förfina sin tolkning. Var och
en torde inse enkla saker som att stor eller liten stil, spetsig eller rund,
korta staplar eller långa hör ihop med olika personlighetstyper. I Sverige är
Gustav Lundgrens bok ”Handstil och karaktär” bra och mycket välkänd. Han går
igenom det mesta och beskriver vad olika tecken betyder men varnar, om jag nu
efter femtio år minns rätt, för att endast tolka efter enskilda tecken. Det
finns hela kataloger över vad varenda tecknen betyder men eftersom de flesta
tecknen har en plus- och en minussida, alltså kan tolkas positivt eller
negativt, kan en verklig ”bokstavstrohet” leda mycket fel. Som exempel: Några
”ekonomiska” tecken kan tillsammans med uttryck för värme och mjukhet tolkas
som sund sparsamhet medan de tillsammans med tecken på kyla och hårdhet kan
innebära snålhet eller till och med girighet. En doktor Hermanrud, medlem i
Stockholms Grafologiska sällskap, berättad för mig att han där hade en kollega
som var rena uppslagsboken när det gällde vilken teckenegenhet som helst men
att han samtidigt var totalt oduglig i sina analyser.
Min ytterst amatörmässiga
metod går ut på att i görligaste mån följa skrivrörelserna och känna efter vad
de föder i mig. Detta låter nog mer konstigt än det är. Om något farligt kommer
emot en ryggar man tillbaka och sträcker händerna avvärjande framför sig, om
man känner varmt för en människa som kommer emot en sträcks armarna fram i en
omfamnande gest. Om man i stället börjar med någon av dessa gester märker man
att de i stället framkallar motsvarande känsla. Följer man nu handens rörelser
över arket kan man få en uppfattning om den skrivandes person. Men
skrivrörelserna är mikrorörelser och inga dramatiska uttryck varför det fordrar
maximal koncentration och inlevelse för att få ut något av en handstil på detta
sätt. Vad jag berättat om tidigare här, har som framgått, varit utmaningar som
tvingat mig till maximala ansträngningar. Självfallet finns där med en del
centrala kunskaper om vad tecknen kan betyda men för mig är det intuitiva
inträngandet i den skrivandes personlighet vida mer givande. Men detta
förutsätter att man är i högform och synnerligen engagerad.
Vilken grafologisk metod
man än använder så kan man med dem få god hjälp i förståelsen av en människa.
Grafologin kan inte komma med absoluta påståenden som att två och två är fyra
men komma med sannolika förmodanden väl värda att på annat sätt kontrolleras
och kompletteras.
Med bestämdhet kan jag
därför påstå:
Grafologi är allt annat än
vidskepelse!
Senast ändrad
2001-08-29