Iguassu, Paraguay
Iguassu
På annandagens kväll tog jag flyget till den lilla orten Foz Iguazu. Från luften fick jag i kvällsljuset min första blick några flyende sekunder över de berömda fallen. Orten lever helt på turism och priserna var därefter men jag lyckades få ett mycket bra rum på La Plaza Hotell med luftkonditionering som inte var alltför dyrt. Var säker på att jag var tacksam över den senare. Så sent som vid niotiden på kvällen var det fortfarande så hett att jag nästan flöt bort. Jag satt i den stora fina matsalen med väldiga snurrande fläktar i taket. Ändå flöt jag nästan bort Trots min mycket lätta klädsel var det ändå tämligen olidligt. Jag tål värme ovanligt bra men detta var i överkant.
Mitt i matsalen stod ett väldigt bord med allahanda rätter framdukade. Här fanns olika smakstarka korvar, kallt kött och mängder av sallader. Squash och auberginer i flera former och okra förstås samt alla de slags frukter. Det var nästan som Stallmästargårdens stora smörgåsbord men utan sill, rökt lax och ål, inkokt fisk omeletter och köttbullar. Juicerna av alla slags tropiska frukter var underbara men kanske lite väl söta. Av frukterna var persimon, Diospyros kaki, släkt med ebenholtsträdet, alldeles enastående här, stora och fullmogna så att de påminde om övermogna tomater; men så skall de vara. Jag hade ätit dem många gånger tidigare men visste inte att de kunde vara så underbara. Alla frukter åts här med kniv och gaffel, t o m bananer. De skalades längs ena sidan Varefter man använde sina verktyg. Det fordrar skicklighet. Försök får ni se.
Efter maten kaffe. Brasilianskt! Obeskrivbart. Den nattsvartaste kaffeessens och så lika mycket socker! Tänk om jag fått min vispgrädde i detta. Ja denna måltid lär jag sent glömma.
Som alla vet som känner mig, är jag den minst morgonpigge man kan tänka sig. Min iver att se dessa fall var dock så stor att jag steg upp i ottan, till och med några minuter före 8 tror jag. Så buss ett par mil ut till fallen.
Här vill jag nämna att jag äntligen kommit på tekniken att utnyttja bussarna. Tidigare har jag ju alltid förhört mig på flygfältens turistinformationer om transport till respektive stad samt hotellrum. Nu vet jag att de är till endast för att man skall få ut så mycket som möjligt av varje turist. De mer eller mindre förnekar möjligheten till busstransport och känner endast till de dyraste hotellen. Detta har frestat på min synnerligen klena reskassa betydligt mer än nödvändigt. Nu går jag aldrig till informationen utan frågar i stället någon som varken ser ut att vara rik eller utfattig av ortens egen befolkning. Så efter detta har mina ekonomiska möjligheter att ta mig runt kontinenten ökat betydligt.
Nu till fallen. De 80 meter höga fallen med fyra kilometer vattenfront ligger där tre nationer möts, Brasilien, Argentina och Paraguay.
Floden med samma namn är biflod till Parana och bildar en sjö med en massa träd- och buskbeväxta öar innan den kastar sig utför med en fyra kilometer lång vattenfromt avbruten endast av några få meter breda klippremsor som här och där reser sig över vattenytan. De hör till de mäktigaste fallen i världen och är outsägligt sköna. Läget är också enastående eftersom de befinner sig i det tropiska bältet med allt det innebär av växtlighet. Runt o, ovanför och nedanför fallen samt på alla de små öarna fanns en växtlighet, rikare och skönare än något jag tidigare sett. Palmer av många slag sträckte sina kronor mot skyn,
Kapockträd lyste som brinnanse facklor av mängderna jättestora skära blommor, dungar av väldig bambu, cecropior, helikonior, gulblommande acasior, blått blommande melastomataceer tävlade med varandra i prakt. På trädens grenar växte epifyter av alla de slag, kaktusar, tillandsior och andra ananasväxter växte bland mossor och lavar. En lillfingertjock kvist såg ut att vara tjockare än min överarm. I denna mossa såg jag slingrande kaktusar, några med vackra blommor, andra med lysande halvgenomskinliga biggaråstora röda bär. På samma gren växte en praktfull blomsterananas. Flera vackra orkidéer lyste uppe i träden och philodendron och andra lianer slingrade sig mellan trädkronorna.
Fjärilar av många slag och i de mest lysande färger tävlade i skönhet med en flock parakiter, gnistrande som smaragd, som gröna ädelstenar, i solljuset.
Svarta fåglar flög in under de dånande vattenfallen och klängde sig fast vid de branta väggarn medan lika svarta gamar svävade högt uppe i skyn.
Här var ingen sammanhängande urskog som i Amasonas utan ljuset kom in mellan stammar och grenar vilket gav liv åt en tik men inte ogenomtränglig undervegetation.
Ja även utan några vattenfall var detta en helt underbar natur att ströva kring i. Genom fallen är naturligtvis luften här ständigt mättat med fuktighet så det är ingen risk att växterna torkar hur hett solen än skiner.
När jag först kom var det på den brasilianska sidan. Sedan for jag vidare till Asuncion i Paraguay för att komma tillbaka till fallen men nu på den argentinska.
Vad jag nu skrivit och skriver, sammanfattar upplevelserna från båda tillfällena.
När jag nu första gången kom med bussen, stannade den några tiotal meter från en av de allra mest imponerande delarna av fallen, just nedanför ena änden av dem. Det var förhållandevis litet vattenflöde, så man såg stora, med gröna alger täckta, stenblock mellan vilka vattnet forsade vidare. Svartnande av fukt och av alger hala spångar gick oregelbundet längs strandkanten men lämnade rika möjligheter till fotografering för den orädde. Så småningom tog jag mig upp till en liten anläggning och ”hamn” med tre fyra små båtar. De var i tunnaste trä, tre, fyra meter långa och smala. De påminde lite om en norsk snipa. Varje båt hade sin roddare, en indian som gjorde vad han kunde för att övertyga turister om hu fint det var att komma ut här på det forsande vattnet innan det kastade sig ner 80 meter. Det behövdes inte många båtar och roddare. Kommersen var långt ifrån livlig. Under de timmar jag var där såg jag bara en sjöfarare. Jag var nyfiken så jag betalade en blygsam peng för att få komma ut. Det ångrar jag sannerligen inte. Som sagt var här en massa småholmar, några inte större än någon kvadratmete som vattnet rann emellan. Här inne mellan holmarna fick jag i det mycket klara vattnet se en kajman bara någon meter från båten. Jag fick en bra bild på en lång ”nos” och ett stort blänkande öga. Ett stycke längre ut fick jag vid en liten holme byta till en ännu mindre båt. Roddaren i den hade en egendomlig roddstil. Händerna var korsade så att vänsterhanden höll högeråran och högerhanden den vänstra.
När han sedan närmade sig kanten, där vattnet kastade sig utför stupet, var jag väldigt glads att båten hade åror och inte motor. För en skicklig roddare var navigeringen betydligt säkrare än för en motorbåt. Nog tyckte jag de 6 kr jag betalat var en billig livförsäkring för att slippa ro här själv!
Jag sitter i aktern på den lilla båten och fotograferar roddaren där han har fem till sex meter kvar till stupet. Att jag vågade mig ut här berodde på att jag lugnt räknade med att indianen inte var mycket mindre intresserad av att behålla livhanken än jag var. Men jag kan försäkra att det var en ganska speciell känsla att snabbt glida fram mot den dånande avgrunden. Att det dånade kan jag också försäkra. Men just som jag tänkte att indianen nog ändå var less på livet så togs båten av en liten strömvirvel och fördes in mot ett klipputsprång mellan vatten massorna. Roddarna här kände ju till allt om strömvirvlar och bakvatten.
Jag fick den allvarlige mannen att sätta i land mig på den här lilla ön eller vad man nu vill kalla klipputsprånget. Detta var det bästa av hela besöket vid dessa vidunderliga fall. Här låg jag på magen med halva kroppen utanför och med alla dessa meter till det dånande och vittskummande infernot där nere. Vid min vänstra sida forsade vattnet utför en decimete från mig och en decimeter från stupet.
Indianen såg helt livrädd ut men när jag sedan kommit på benen igen log han med hela ansiktet och gjorde klart att jag i honom fått en vän för livet.
I detta virvlande och skummande vatten grävde jag mig ner till klippan för att få tag i några mycket sällsynta växter. De finns endast här och på ett par ställen till i världen. De växer endast i starkt forsande vatten. De är fanerogamer och blommar, pollineras och sätter frukt i detta. Jag fick upp några fina exemplar som jag kunde fotografera där på klippan. Sådant är för mig väldigt tillfredsställande.
Så bytte jag båt vid samma lilla holme. I den satt redan två tysktalande flickor. Vi fick väldigt fin kontakt och följdes sedan åt när vi såg fallen från olika håll. Bussen jag skulle ha till mitt hotell hade gått några minuter tidigare och det var två timmar kvar till nästa buss så jag följde med till deras flotta hotell Cataract där vi åt middag tillsammans. Här var samma fantastiska smörgåsbord varefter vi åt den i denna del av världen självklara och ypperliga biffen. 40 kr kostade det och det var för mig mycket. Men det var det värt!
Sedan bjöd flickorna på drinkar. 26-åringen var från München och den några år äldre kvinnan från Rio med tysk härstamning. Båda var flygvärdinnor i Lufthansa.
Vi hade så förbaskat trevligt och tiden gick så fort att även nästa buss försvann i fjärran, så det blev att ha trevligt i två timmar till. Sen fick det vara slut för jag skulle ha en tidig buss nästa morgon.
När de så vid bussen båda kysste mig adjö var jag, som annars är synnerligen nykter, ordentligt på lyran. De beskrev grundligt för mig hur jag senare på min resa skulle ta buss från Bolivia till Rio för att bo hos den äldre av dem och bli guidad i hennes egen bil till allt intressant i den delen av världen.
Vilken dag och vilken kväll!
Ironiskt nog blev jag även lite på lyran, när jag kommit med bussen nästa dag till Asuncion och druckit 0,6 liter öl till min väldiga middagsbiff. Ölet måtte ha varit starkare än Elefantöl.
Till Asuncion, Himmelsfärden (Jungfru Marias), tog det 7 timmar med buss från Iguassu på fin bred väg. I början färdades vi över en högplatå. Höjden sänkte lufttemperaturen så resan blev behaglig. Den gick igenom väldiga betesområden på slätt så långt man kunde se. Frodigt friskt och grönt gräs växte på vidderna. Även här var boskapen zebu.
Då jag vaknade upp från en liten slummer kände jag mig några ögonblick förflyttad till Nordeuropa. Vi for genom en väldig skog av furor. Kilometer efter kilometer hade vi den täta skogen på båda sidor om vägen.
När en ensam palm stack upp sin kroma över trädtopparna var inte skogen så nordisk längre. Det var heller inte en skog med våra röda furustammar. Här var skogen pinjer av en art som var inhemsk på någon Västindienö och planterats här. En ekolog skulle kanske vara litet orolig över stora, i detta landskap främmande, monokulturer. Frånsett någon enstaka palm syntes inga andra träd eller buskar mellan pinjerna som hade grenar långt ner mot marken. Dessa skogar odlas för att Paraguay skall kunna bli självförsörjande med massa och papper.
På andra ställen fanns stora odlingar av palmer, antagligen oljepalmer.
Många stora lastbilar med bomull for förbi oss.
Kilometer efter kilometer med sojaodlingar fanns på båda sidor av vägen.
Stora arealer med citrusträd av olika slag omväxlade med yerbaodlingar. Yerban eller mete är bladen av Ilex paraguariensis en släkting till vår järnek. Bladen innehåller ca 1 % koffein.
Jag har sedan druckit flera gånger av den litet kärva drycken som tillagas som te. Bladen är så söndersmulade att de är svåra att separera från vätskan. Man dricker därför på ett alldeles speciellt sätt. I änden på ett ungefär två decimeter långt rör sitter i hundratjugo graders vinkel en platt ”tekula”. Röret och silen är för det mesta av silver och kan vara mycket konstfullt utsirade. Den platta kulan sätts ner i drycken och så suger man. Kärlet med pipan går från mun till mun. Maté går bra att dricka men är inget jag längtar efter.
Ett annat träd som odlas här är quebracho en sumakart som har upp till 24 % garvämnen i veden. Extrakt av denna användes inom garveriindustrin. Trät är oerhört hårt vilket namnet antyder. Översatt betyder det ”den som bräcker”. Vad bräcker den? Yxorna!
Staden på ca 500 000 invånare hade många fina hus byggda i den allra vackraste spanska arkitektur.
Alla alléer var apelsinträd med vackert rundade kronor över raka stammar. På sina ställen var träden översållade med mörkgröna men ändå mogna frukter. På andra ställen fanns samma överflödande rikedom av gyllengula frukter. Ytterligare andra av träden var helt morotsfärgade av en besvärlig parasit (Coucourbita filiformis).
Folket, till 95 % mestiser såg bra ut. Man fick intryck av att det fanns en större medelklass här än jag tidigare sett på min resa. Landet styrdes av den tyskättade general Sströssner som gav många nazibrottslingar skydd här efter kriget.
I en restaurang såg jag en grupp människor som var mycket storväxta, påfallande fula och med ett sällsynt obehagligt och grötigt språk. Jag frågade om de var holländare men fick veta att de var plattyskar från Frisiska öarna. Tidigare hade jag i Holland sett människor från en sådan ö som vände ryggen till så fort en kamera lyftes mot dem. På många av dessa öar tycks de flesta lida av ärftlig akromegali vilket bl a leder till et starkt förgrovat utseende.
Här fanns en vacker botanisk trädgård med anslutande Zoo. Här fick jag se många av Sydamerikas djur samt även andra. För mig var det mest intressant att se nandu och capybara. Här fanns stora flockar av bådadera. Nandun är motsvarigheten till Sydafrikasstruts men betydligt mindre, 150 cm hög och 25 kilo tung. Capybaran, vattensvinet, är jordens största gnagare och kan väga upp till 69 kilo. Den är nära släkt med marsvinen och jagas för både det välsmakande köttets och skinnets skull. Senare i Ecuador fick jag själv äta ett stekt saftigt och gott stycke capybara.
Efter Zoobesöket gjorde jag en utflykt till en ”vild” indianstam någon mil utanför staden. När jag steg av bondbussen gick även en gammal oerhörd böjd indiankvinna av för att ta samma väg till floden som bildade gräns till reservatet. Hon dignade under en väldig säck så jag tog den och bar åt henne. Det var med största möda jag orkade med bördan. Så småningom tog jag mig ändå fram till floden där en liten kanot och en indian väntade på henne.
Hon tecknade åt mig att jag skulle följa med i kanoten till andra sidan. Ja hann inte långt förrän jag haffades av ett par poliser. De förde mig upp till en förläggning och förklarade att det var strängt förbjudet att utan officiell eskort besöka dessa indianer därför att de var så vilda att man ofelbart skulle bli dödad.
Så fick jag sitta hos dem i många timmar tills en turistbuss kom med en skara huvudsakligen nordamerikaner. Var och en fick betala dryga femtio kronor för att färdas över och komma tillbaka med livet i behåll! På andra stranden av floden stod mottagningskommittén uppställd på en brygga som gick rakt ut i vattnet. Den bestod av ett tiotal unga flickor som glömt blus och bh hemma. De var groteskt målade med svart och röd färg. Svarta var också deras tänder. Aldrig någonsin har jag sett så dålig tandstatus som här.
När vi närmade oss stötte de med jämna väl inrepeterade mellanrum ut tjut som skulle föreställa förfärande.
Så fördes vi upp i byn. Alla män var förstås hövdingar i väldiga fjäderkjolar. Ab dem skulle vi nådigt få tillhandla oss deras personliga vapen, pilbågar och pilar. Dessa tingestar skulle inte ens duga som leksaker åt våra sex- eller sjuåringar. Något så urbedrövligt!
Tio femton av indianerna ställde sig på led och gjorde klart att de trots sin stora värdighet stod till förfogande för fotografering.
Jag tog inte en enda bild av eländet men det gjorde sannerligen yankees. Bild efter bild tog de och det blev ett dyrbart nöje. Var och en i skaran fordrade ca tre kronor för varje knäpp någon gjort. Ansatserna till protest tystnade snabbt då alla ju visste hu fruktansvärt farliga dessa indianer var. Herregud vilket gippo. Det var nog den sämst regisserade och spelade teaterföreställning jag någonsin sett.
När jag kom tillbaka fick jag hämta mina saker på hotellet gå ut och äta och sitta kvar på restaurangen tills dom stängde vid 23-tiden. Sedan fick jag sitta på en bänk i busstationen tills bussen skulle gå en kvart över tolv tillbaka till Iguassu. Då hade jag blivit av med mina glasögon och trehundra kronor i två stora cruzeirosedlar. Antagligen hade jag i min mycket stora trötthet varit ouppmärksam och gjort någon dumhet. Nu satt jag alltså ekonomiskt i klistret igen och fick på billigaste och effektivaste sätt försöka ta mig till Buenos Aires där nya sköna pengar väntade på mig.
Nästa morgon fick jag från Paraguays gränsstad ta mig till argentinska sidan och se fallen därifrån innan jag skulle vara tillbaka kl 13 för att ta flyget till Curitiba, Florianopolis och Porto Allegre. Härifrån skulle jag sedan flyga tull Montevideo i Uruguay.
Montevideo var slutstation för min flygresebiljett från Barbados. Genom så kallad mileage hade jag kunnat göra intressanta avstickare från raka vägen.
Det är nog ingen överdrift om jag kallar de senaste dagarna strapatsrika. Sista natten i bussen hade jag knappt kunnat sova så när jag till slut äntligen satt i planet till Curitiba var jag mer än trött. Jag kände mig helt färdig.
Nästa avsnitt handlar om lite ovanliga vägar till Buenos Aires. Följ med den som har lust.
Senast ändrad 2003-04-13