Indiansavann
Från Georgetowns flygplats 40 km utanför staden flög jag med ett
litet oansenligt flygplan för åtta passagerare till den lilla orten Lethem i
sydligaste delen av Guyana. Vid flygfältet vidtog särskilda procedurer. Enär
området här hör till de ur malariasynpunkt allra farligaste i världen har man
för besökandes säkerhet vidtagit stränga och vettiga skyddsåtgärder. Man
slipper inte från flygplatsen utan att först ha fått sina papper ordentligt
kontrollerade att man har rätt att vara där och sedan en hälsoofficer som först
frågar om man har antimalariamedel och vilken sort. Om man inte kan svara
tillfredsställande på detta får man adekvat dos för de dagar man har tillstånd
att vistas där. Så får man en liten lapp med datum för inresan. Denna måste
visas upp för en annan health officer när man lämnar området. Denne tar då ett
blodprov som skickas till centrallaboratoriet i Georgetown tillsammans med min
adress i staden. Skulle då provet visa på malaria kallas jag till sjukhuset för
behandling och eventuell inläggning. Föredömligt!
I Lethem inkvarterades jag
på ett mycket trevligt litet ”guesthouse” som föreföll ha byggts alldeles innan
engelsmännen lämnade landet. Det var två storvuxna, litet äldre negrer som
skötte om hotellet. Mycket vänliga, trevliga och hjälpsamma var de. Allt var
rent och snyggt och i köket som jag ofta besökte härskade en oklanderlig
hygien. All personal utom ett par negerboyar var indianer. I kylskåpet stod
ständigt kristallklart, tidigare kokt vatten att drickas när man så önskade.
Där låg också flaskor med den godaste läskedryck jag någonsin druckit. Den
hette helt enkelt Guarana efter den nöt den göres på. Guarananöten innehåller
många gånger mer coffein än kaffe och ger en alldeles enastående god arom.
Skulle denna dryck saluföras lika effektivt som Coca-Cola skulle denna snart
försvinna ur marknaden. Likaså låg i kylskåpet ständigt underbara små mangoer,
nästan aprikosfärgade och persikofjuniga, de absolut bästa mangoer jag smakat
och jag har verkligen hunnit prova många sorter. Omelett, kyckling och fisk
från floden stod på matsedeln. En dag var det biffkött, mycket gammal kossa,
med curry. En annan middag var mycket fin med panerad biff av yngre kossa,
mycket god jamspuré, tomater och gurka. Detta med finfint ris, Desserten var
fruktsallad på papaya, mango, ananas och vattenmelon allt i små vackra kulor
något mindre än vår kulpotatis. Frukostarna var med gott bröd och utmärkt te,
smör, mycket god äggröra och ananasmarmelad. Toppen.
Från den ljusa luftiga
matsalen såg man direkt in i det trevliga köket medan maten tillreddes.
Jag fick ett litet rum med
skön dubbelsäng och väggfast skåp. Det var allt! Toalett och dusch fanns i den
ganska långa korridoren. Det första jag gjorde när jag installerat mig var att
lägga mig alldeles näck på den tämligen sköna sängen. Värmen var minst sagt
tryckande, 30 grader, men eftersom luften är tämligen torr här på savannen inte
direkt svår. Mer irriterande var då myggnätet som man absolut måste ha över
sängen. Här kan jag förresten nämna att jag inte en enda gång blev myggstucken
vare sig i dessa myggtrakter eller annars på min långa resa. Enda obehag jag
under detta halvår hade av stort eller litet djur var en sandfluga som lagt
sina ägg i tån närmast höger lilltå. Jag kommer att berätta mer om detta
fanskap senare.
I den lilla stadens utkant
låg ett litet ölschapp. Värmen fick mig att där ta en öl. Gott och kallt var
det men kostade 16 kronor. Som bekant sätter vi priserna på alkoholhaltiga
drycker utifrån procenten alkohol. Så alls icke här. En helflaska 54 procentig
rom kostade 10 kronor.
Utanför det lilla schappet
satt några indiancowboys av från sina hästar för att få något läskande. Jag
frågade om jag kunde få rida på någon av deras hästar. Jo då det gick bra, men
hästen var så vild att ägaren måste leda den sade han. Inte blev det mycket
till ridning på den gamla skraltiga kraken, men indianerna hade roligt av att
se en vit sitta i sadeln.
I mitt ”paket” ingick en
dagsutflykt in i detta reservat. En massa formaliteter hade jag fått genomgå
för att få tillåtelse att följa en indiansk guide inpå detta område.
Indianen och två boyar
lastade en gammal skranglig jeep med mig, dem själva och en ung indiankvinna
samt matsäck åt oss alla och så bar det iväg två och en halv mil över
Rupuninisavannen mot bergskedjan med samma namn. När jag tittade ut från mitt
sovrumsfönster på morgonen såg jag denna bergskedja 2 kilometer bort, tyckte
jag då. Väg fanns bara i bland så vi skramlade och skakade, ibland våldsamt,
fram på den ändå något så när plana savannen. Sällan har jag känt mig så
mörbultad som efter en av dessa resor som vid ett tillfälle gick tvärs igenom
en flod, gränsflod till Brasilien. Ja just igenom floden åkte vi, då med
fötterna under oss på sätena eftersom vattnet gick långt upp över bilgolvet.
Hur de klarade fördelardosan från att bli dränkt förstår jag inte. Sex, sju mil
åkte vi den dagen.
Just här var landskapet
huvudsakligen underbart vacker parksavann, vilket innebär att marken är i det
närmaste som en kortklippt gräsmatta med vackra träd solitärt utplacerade som i
en park. Ner mot en, nu i det närmaster uttorkad, flodfåra växte galleriskog,
förutom betydligt fler träd frodiga, svårgenomträngliga buskage. Träden på
savannen var naturligtvis till arten för mig okända men familjerna gick ibland
att urskilja, såsom Legumimose eller underfamiljerna Mimosaceae, Papillionaceae
och Acaciaceae. Flera av dem stod i vacker blomning.
Och så fick jag en väldig
och trevlig överraskning, ett träd med både blom och fullmogna frukter. Jag
hade hamnat på själva ursprungsområdet för cashew, elefantlus, Anacardium
occidentale. Frukten ser ut som ett rödgult vackert glänsande grawenstein,
något smalare vid basen, nästan lite rektangulär i genomskärning. Den är totalt
kärnfri eftersom själva den egentliga frukten sitter som fnaset på ett äpple.
Det är denna frukt som är elefantlusen, njurformad och ungefär så stor som en
bondböna. Den har ett läderartat skal som man absolut inte skall bita i
eftersom detta innehåller små kamrar med rena fenolen, varför läpparna flås och
man får munsår som kan ta månader att läka om man biter i denna ”lus”. De
plockas i stället försiktig och rostas så fenolen förstörs. Sedan skalas de
även från det hårda innerskalet och där ligger den underbart goda cashewnöten.
Dem uppsvällda ”blombottnen”, receptaklet, som vi oegentligt uppfattar som
frukten är så saftig att man nästan borde äta den sittande i badkar. Så fort
man sätter i tänderna så sprutar saften om den. Den är söt, syrlig och god men
med ganska obetydlig arom. Här på savannen växte alltså dessa träd vilt och
föreföll att ha förädlats väldigt lite. Jag åt senare från stora fruktodlingar
men märkte ingen skillnad vare sig på storlek eller smak. I nordöstra Brasilien
åkte jag med buss igenom områden helt planterade med detta träd. Med klockan
och bussens ungefärliga hastighet kunde jag notera fält som sträckte sig längs
vägen bortåt en svensk mil. Nötterna exporteras förstås medan man gör juice,
marmelad och gelé av ”frukterna”.
När vi så småningom kom in
mot de vackra bergen vars sluttningar var klädda med mäktiga träd och rik
undervegetation fick vi också se indianernas bostäder och planteringar. Husen
var gjorda i adobe. Fyra stolpar slås ned i jorden och fyra klenare stammar
binder ihop dem upptill och sedan takresning av grova grenar. Väggarna flätads
relativt glest med grenar och så kletad våt adobelera in i grenverket i lager
på lager till s huset ser ut som gjort i betong. Färgen blir med tiden blekrosa
allt efter den bränns av solsteket. Taket är av chontapalmens blad som knyts in
mycket vackert och är hållbart upp till åtta – tio år. Golvet skrapas helt
fritt från gräs och örter och stampas sedan så hårt att det till slut glänser.
Eftersom man här har en torrtid och en regntid är placeringen av huset det
kanske allra viktigaste. Hela savannen är översvämmad under regntiden.
I dessa hus finns för det
mesta inte en enda spik eller skruv. Allt bindes samman med växtfibrer eller
klena lianer bl a rotting (som är en palm!).
När en ung man vill bilda
familj ber han några grannar om hjälp och efter några få veckor kan han med sin
fru flytta in i nybyggd ”villa”. Materialkostnaderna har varit nära noll och
nästa gång är det hans tur att hjälpa en vän att bygga.
Utanför husen såg jag
några gånger en liten uteservering, bord och bänkar, även dessa utan spik eller
skruv. Bordet var jordfast och helt av bambu, bordskivan av uppfläkt sådan.
Bänkarna var av två slag. Det ena bestod av en kluven tämligen grov trädstam
lagd med var sin ände i en kraftig klyka på en nedslagen påle. Den andra typen
bestod av en bilad bred planka som lagts på två runda grova stavar, i vardera
änden vilande i två nedslagna pålars klykor. Väldigt enkelt, praktiskt och
billigt.
Runt husen växte mango,
papaya, bananer och tomater, längre in mot skogsbrynet låg riktiga små chakra,
odlingar enligt svedjeprincipen. Först huggs ett litet område i skogen rent och
buskar, grenar och stubbar bränns. Man använder ingen plog men grävkäpp, kanske
med ett smalt stålblad i änden. Man gör ett hål i marken där det passar och
sätter en rotbit eller ett frö i detta. Och så får det växa som det vill. Det
gör det rejält första året men näringen från askan tar så småningom slut. Efter
sex till åtta år får man inga skördar längre utan måste göra en ny chakra.
Här odlas i första hand
”rotfrukter” som Manihot utilissima, maniok eller cassava, jams (Discorea) och
batat, sötpotatis (Ipomea batatus).
Om det är hårt tryck från
för många odlare såsom i allmänhet i Centralamerika riskerar den tropiska
urskogen att helt försvinna. Är områdena tillräckligt små och ligger något så
när isär så kan urskogen återvinna terrängen Tillräckligt mycket blad och
frukter faller ner från de omgivande träden och ger marken nog med näring för
att ge nya plantor möjlighet att växa upp. Är däremot det odlade området för
stort eller man med för korta mellanrum odlar samma chakra igen skapas så
småningom ofruktbar öken. Särskilt lätt är detta hänt i hela amasonområdet vars
mark består av avlagringar från Anderna Två jordtyper dominerar, kvartssand och
lateritlera. Kvartssanden är oerhört lättgenomsläpplig för allt som löst i
vatten. Träden här har utvecklat rotsystem som är mycket fintrådiga och ytliga
så de suger till sig näringen från ett multnande löv innan den försvunnit genom
sanden. På så sätt har en ständig rundgång skett under årmiljoner.
Lateritjorden släpper inte igenom någon näring. Men om den genom trädavverkning
blottlägges för solstrålningen kan den brännas till för nya plantor
ogenomträngligt tegel.
Efter vad jag vet är
risken i detta område liten, både på grund av markförhållanden och chakrornas
småskalighet.
Vi passerade en del hus
som tillhörde dessa moco-mocoindianer och tog oss till fots vidare in i
bergssidan. Det var en fantastisk vandring där vi ibland korsade små bäckar på
synnerligen skrala spångar och inland endast kunde ta oss fram där den
storvuxne indianen och en boy högg väg för oss med sina djungelknivar, sin
machetes. Vilken färd in mellan dessa väldiga träd översållade med lavar,
mossor och epifyter av alla de slag! Högt upp i träden flammade det av
praktfulla orkidéer eller trädananas som tilandsior, kanske Arons flammande
svärd eller juvelblomman. Jag såg en vild ananasplanta med meterlånga taggiga blad.
På denna kontinent finns inte mindre än 600 arter av denna familj, Bromeliaceae
och bara en enda art finns inhemsk utanför kontinenten.
Papegojor i lysande färger
och andra praktfulla fåglar lyste då och då till i den djupa grönskan.
Så småningom tog vi oss
efter en del klättrande upp till en glänta i skogen. Länge hade vi hört bruset
från forsande vatten och nu kom vi fram till små vattenfall där mitt inne i
skogen. Det var inget stort vattenflöde som så småningom skulle förena sig med
den stora Rupununifloden. Men så vackert! Ovanför fallen flöt vattnet fram som
ur en nattsvart tunnel i den täta urskogen. Mellan ståtliga träd runt om
kastade sig vattnet sedan utför ett väldigt klipparti uppbyggt av oerhörda
stora, av lavar svarta klippblock. Lika så stora men plana klipphällar fyllde
resten av gläntan som var tillräckligt stor före att solen skulle kunna ge det
hela maximal prakt. Orkidéer i mängd av många sorter växte både i träden och
bland klippblocken och tusentals blå fjärilar lyste och svärmade kring i solen.
Efter att jag badat i den kristallklara bäcken och duschat i fallens kaskader
var det svårt att tro sig vara i tropikerna. Vattnet var så iskallt att
vinterbadare skulle trivts här betydligt bättre än jag gjorde. Mitt bad blev
således mycket kort. Men så blev det ju så mycket skönare att först torka i den
heta solen och sedan lägga sig på rygg på en slät, svart häll i skuggan och
uppleva frid, skönhet, ja, lycka! Moln av de lysande blå fjärilarna fick
konkurrens av andra, både mindre och större i starka färger. Snabba små ödlor
pilade förbi eller satt absolut orörliga i solen. Så låg jag där och såg små
lätta moln glida förbi på den klarblå himlen mellan de mäktiga trädkronorna så
högt, högt över mitt huvud. Och en meterhög orkidé översållad av klargula
vackra blommor växte i en liten spricka i stenen, alldeles bredvid mig. Medan
forsarnas brus sjöng sina orgeltoner i bakgrunden upplevde jag de allra
starkaste och samtidigt mest blandade känslor jag någonsin förnummit. Denna intensiva
lyckokänsla över skönheten och friden övergick i en outsäglig längtan efter
mina kära som jag lämnat så långt borta i den höga norden. Vad jag hade velat
dela min upplevelse med dem! Mitt i den svindlande lyckokänslan över att just
vara till, kom mig gråten i hals och öga i denna plågsamma saknad och längtan!
Men långt innan jag lagt
mig på min häll, så snart jag sett det forsande vattnet över de svarta
stenarna, visste jag att jag redan tidigare varit där. Detta var ju en absolut
omöjlighet och ändå sant. Känslan av att ha varit där gick inte att bli av med.
När jag kom tillbaka till
mitt guesthouse frågade en mina negervänner vilket land jag kom från. Å, från
Sverige. Vi har haft en filmexpedition här från Sverige för några år sedan Vet
ni namnet på någon av svenskarna, frågade jag. Jo chefen hette Lidblad! Man berättade att Jan Lindblad hade varit hos dem i
flera omgångar och just till denna glänta och fotograferat för sin film, Floder
i Guyana. Den hade jag ju några år tidigare sett på tv! Så jag hade ju redan
varit där. Han brukade förresten bo på mitt pensionat Grill ”fisk – kyckling –
fisk” hos den vänliga mrs King.
Parksavannen som låg
närmast bergskedjan var den vackraste men även de andra savanntyperna var
intressanta, busksavannen med ganska täta snår och buskar som det var svårt att
ta sig fram emellan, grässavannen med mer eller mindre magert gräs och
termitstackar. Jag har ett foto på en sådan termitstack som är nära två och en
halv meter hög. På toppen sitter en mycket stor rovfågel, örn eller ormvråk.
Jag har i ett tidigare avsnitt skrivit att detta sannolikt är jordens
ormrikaste trakter. På sina ställen är savannen så översållad av termitstackar
att det bara är någon meter mellan dem men då är de i gengäld relativt små,
under halvmetern. Termiterna måste rimligen ge upphov till ett överflöd av
grodor och ödlor som måste utgöra ett välförsett skafferi för ormar av olika
slag.
På vår färd mötte vi
indianer som med pil och båge varit på jakt och pojkar i tioårsåldern som kom
bärande på knippen med små fiskar som de skjutit med sina små bågar. Dessa barn
gick i skola, hela året, med endast en veckas uppehåll till jul och två till
påsk. Skolan fanns hos en ”mission” drygt 12 kilometer därifrån. Här fanns
sannerligen ingen skolskjuts utan dessa barn, även de minsta, fick gå ungefär
två och en halv mil om dagen.
En medelålders kvinna kom
körande två oxar framför en vagn fylld med maniokens meterlånga rotstockar. De
väldiga hjulen bestod av varsin skiva från ett oerhört grovt träd och hade
remsor av gamla bildäck fastspikade runt om som slitbana. Både vuxna och barn
var klädda i enkla europeiska kläder, rena och prydliga, mycket sällan trasiga.
När jag kom tillbaka till
mitt guesthous berättade den svarte vänlige chefen mr Johnson att den stora transamasonasvägen
alldeles nyligen blivit färdig och att man kunde åka med buss från Boa Vista,
huvudstaden i departementet Roraima, till Manaus och även vidare till Rio de
Janeiro om man så ville. Först fick jag då ta mig med deras jeep till
gränsstaden Bom Fim och därifrån två timmar med buss till huvudstaden i
departementet Roraima, Boa Vista. Bom Fim låg inte så långt bort på andra sidan
vår närbelägna gräns mot Brasilien. Med buss därifrån skulle man kunna ta sig
de bortåt 150 milen till Manaus den gamla gummistaden där Amasonfloden rinner
ihop med Rio Negro.
När jag hemma i Sverige
planerade min resa var det med ledsnad jag måste acceptera att tvingas avstå
från att besöka denna stad. Detta på grund av dess läge så långt från övrig
resrutt. Min resa skulle ju till allra största delen gå runt kontinenten medan
Manaus befann sig nästan precis i mitten. Men nu såg jag alltså en möjlighet
att ändå komma dit. Mr Johnson lyckades ta reda på när bussen skulle passera
Boa Vista på sin väg från Venezuela.
Nästa avsnitt handlar min
resa in i urskogen. Välkomna med på färden.
Senast ändrad 2002-03-05