Invandring 2
En
man född i ett land långt, långt borta ledsagades till mitt hem av en gemensam
vän och vi kom snart att tala om invandringsproblematiken. Han var sårad,
ledsen och upprörd över hur han och hans familj har tagits emot här. Vårt
samtal fördes på dålig engelska eftersom han inte talade och bara delvis
förstod svenska. På min fråga hur länge han har varit här fick jag svaret: Tio
år. Hur kunde han då vänta sig ett vänligt bemötande om han så lite brydde sig
om det folk han kommit till att han helt struntade i deras språk? I sitt
hemland hade han varit journalist och skriver nu i tidningar och tidskrifter på
sitt eget språk. Rimligen kunde han på tio år skapligt ha lärt sig svenska. Men
han vill hem och då behövs inget annat språk. Detta är självfallet hans fulla
rätt men det befrämjar inte hans trivsel här.
När
han var så oförstående inför den ovänlighet han ansåg att svenskarna visade,
frågade jag honom om han kände till ordet revir. Nej det gjorde han inte. Jag
frågade då om han tyckte fåglarna sjöng vackert av lycka om våren. O ja, o ja,
sade den mycket varmhjärtade poeten.
Kanske
kan något av livsglädje finnas med men först och främst sitter fåglarna på var
sin lilla kvist och skriker: Kom inte hit, kom inte hit, för här sitter jag och
bara den som vill gifta sig med mig är välkommen.
O,
är det så? sade min gäst som senare blev en mycket god vän.
Han
visste inte att praktiskt taget alla högre djur hävdar revir och så även vi.
Detta är en nödvändig instinkt i den primitiva kampen för överlevnad. Denna
instinkt sitter kanske sedan miljoner år i våra gener. I förhållande härtill är
vår civilisations historia så försvinnande kort att den inte hunnit nämnvärt
förändra denna instinkt. Vi bär fortfarande på många atavistiska instinkter som
en gång var livsbefrämjande men nu inte längre är det. Dessa problemskapande
instinkter försvinner inte för att vi förnekar eller blundar för dem.
Vilka
är då våra revir?
Det
beror på skalan; Europa, Afrika, Asien är revir, Sverige och Finland eller
Skåne och Västerbotten, Lysekil eller Uddevalla o.s.v., i fallande skala. Och
långt ner på skalan är min hustrus och min sängkammare.
Som
gäster släpper vi gärna in andra i våra revir men ej som erövrare. Jag har
alltid varit välkommen på mina resor runt om i världen. Jag var gäst en dag
eller en vecka och innebar inget hot mot någon annans revir.
Om
människor i tiotusental kommer, inte som tillfälliga gäster, utan för att
stanna, blir det något helt annat. Då kan många känna sitt land, sin stad eller
sitt privata revir hotat. Detta är rent psykobiologiskt mycket naturligt. Lika
lite som man skall anklaga någon för att han har ”fel” hudfärg skall man
anklaga någon för att han har denna instinkt. Men vi kan inte stanna vid detta
konstaterande.
Vi
styrs ju av så mycket mer än atavistisk instinkt. Vi människor har fått
storhjärnor med möjlighet att bemästra de primitiva instinkter som kan ge
problem för nutida samhälle och socialt liv. Vi är inte bara egoister, vi har
också fått altruistiska känslor. Empati, medmänsklighet, hänsynstagande och
ansvarstagande samt mod att kämpa härför finns också nedlagt i oss. Det är
dessa egenskaper som måste få regera över våra mer primitiva jag. Då övervinner
vi vår rädsla för det främmande, då låter vi människor från andra kulturer
komma in i våra revir. Men, inte för att övertas! Vårt land har en
försvarsmakt. Varför? Vi vill vara herrar i vårt eget revir, Sverige. Samma
moraliska rätt har vi att försvara oss mot övertagande inifrån, mot att begå
ett etniskt självmord. Om vi känner oss trygga har vi säkert mycken plats åt
dem som kommer till oss.
Därför
måste vi arbeta på att få bort rädslan och minska obehagskänslorna inför det
främmande och mobilisera humanitet och människokärlek. De som kommer hit måste
förstå revirinstinkten och aktivt arbeta på att bli välkomna. Tar vi så alla
vårt ansvar kan vi leva fredligt tillsammans och få glädje av varandra antingen
våra förfäder eller vi själva kommit hit för hundratals år sedan eller i går.
Senast
ändrad 2002-10-05