Krutpojken
Mitt
barndomshem Midgårds gård hade i sin norra ände ett berg varifrån stenhuggarna
Karlsson och Pettersson tog sten till ömsesidig glädje för dem och bröderna
Christenson. Stenhuggarna ville ha stenen och vi ville bli av med den.
Alltefter stenen togs växte tomten och bröderna hade planer på att bygga ut
Midgård åt det hållet. På gården stod en stor stenkran som vi pojkar hade
mycket nöje av. Två ben stod mot marken och det tredje stödde nästan vågrätt
mot berget. Det var ett av mina nöjen att sittande gränsle över den grova
stocken hasa mig ut till krysset och klättra ner för något av benen. För några
år sedan träffade jag min gamla barndomsvän Inga i Göteborg och hon påminde mig
om den här kranen och hur jag höll på där. Hon berättade också att hon försökte
få sin dåvarande pojkvän Kirre, min kamrat, att klättra ut på stocken men att
han inte vågade, trots hans hjärtas dams närvaro. En gång kommer jag att skriva
mer utförligt om vackre Kirre, "cowgirlen" kallad, den enda människa
jag mött i mitt liv som jag uppfattat som i djupaste mening aktivt ond.
Jag vet inte om det var
sprängningarna där i berget eller något annat som från början gjorde mig så
intresserad av krut och smällar, ju starkare ju bättre. Men många pojkar har
samma intresse utan sprängande stenhuggare. Mitt huvudintresse som ung pojke
var kemi och då låg det nära till hands att använda kunskaper härifrån för att
få fram ett bra krut.
I Nordisk Familjebok fanns finfin beskrivning på svartkrut och
ingredienserna kunde jag få i Kemikalieaffären ”Kemmi” i vårt eget hus eller
annars på apoteket. Receptet sitter fortfarande i mitt huvud: 75 % kaliumnitrat
(salpeter), 15 % kol och 10 % svavel. Detta blandades väl och gav ett tämligen
dåligt, långsamt brinnande krut. För att få krutet som det industriellt
tillverkade hade jag behövt utrustning för att mala salpetern till finaste
puder och sedan anordning för att mala och komprimera den genomfuktade
krutmassan, detta allt för att ingredienserna skulle komma i intimast möjliga
kontakt med varandra. Detta mångdubblar krutets effektivitet.
Så småningom fick jag höra talas om kaliumkloratkrutet och detta krut
var något helt annat det. Ett stort framsteg för en som ville höra smällar.
Detta krut gjordes av lite kaliumklorat och mycket svavelblomma (sublimerat
svavel). Proportionerna brukade avgöras av priset på ingredienserna. Då
kaliumkloratet var många gånger dyrare än svavlet så kom svavelmängden kraftigt
att dominera, naturligtvis till nackdel för effekten. Allt överskott av svavel
kunde då lika gärna ha varit sand. Jag hann nätt och jämt börja realskolan
innan jag lärde mig räkna kemiskt och så satte jag igång att beräkna optimala
förhållanden mellan ingredienserna. Jag tog också med kol eftersom det fanns
med i svartkrutet. 4 KClO3 + 3 C + 3 S = 4 KCl + 3 CO2 + 3SO2. Då vikterna beräknades efter detta fick man en perfekt blandning. Det
blev en oerhörd skillnad i effekt, det kan jag lova. Det tidigare med 5 gånger
så mycket svavel som kaliumklorat var nu som knallpulver mot dynamit.
Så småningom förbättrade jag mitt krut ytterligare. På
kemilaborationerna hade vi framställt syrgas genom att upphetta kaliumklorat
med brunsten (manganoxid) som tjänade som katalysator. Då borde den också
tjänstgöra på samma sätt i mitt krut och således snabbare frisätta syret med
högre förbränningshastighet och därmed slagkraft som följd.
För att prova ut bästa blandning tillsatte jag olika mängd av brunsten
till mitt standardkrut. Ute på köksbalkongen i Midgård lade jag en liten hög
krut och ifrån den lade jag som ekrarna i ett cykelhjul strängar av de olika
brunstensblandningarna med lika mycket krut i var sträng. Alla strängar skulle
förstås vara lika långa. När jag sedan tände i mitten var det bara att titta
efter vilken sträng som brann ut fortast. Hade man för mycket brunsten gick det
långsammare igen för då fick man dämpande sandeffekt.
Den bästa blandningen brann mer än 4 gånger så fort som den utan
brunsten så min gissning hade varit korrekt. Detta krut var verkligen
livsfarligt! Jag använde alltid träsked när jag rörde ihop mitt krut. Bäst så!
Nere i ett annat hörn av
vår gård hade pappa låtit sin snickare Gustav Olsson sätta upp stommen till en
lekstuga åt oss barn som vi sedan själva fick bygga färdigt. Material fick vi
av pappa och grundanvisningar , sedan fick vi klara oss själva. Verktyg fick vi
låna och instruktioner om hur vi skulle använda dem. Både när det gällde
material och verktyg räknade han med vårt ansvar och att vi tänkte först och
handlade sedan. Kom han på oss med att t ex såga i en stor planka för att få en
bit till en liten båt kunde han bli mycket arg. Ser du inte att där i
avfallshögen ligger precis en sån bit som du vill ha. Varför tar du inte den
istället för att såga sönder en planka som kanske behövs till något viktigt och
dessutom slipper du ju såga.? Och inte var han nådig heller om vi hade huggit i
sten eller spik med den nyslipade yxan.
Det är klart att vi många gånger var arga för hans pekpinnar men vi
lärde oss väldigt mycket och långtidsresultatet blev att alla vi fem bröder
vågar oss på snart sagt varje hantverk om det behövs. Och nog var det roligt
att få dona som vi ville. Alla våra kamrater var nog tämligen avundsjuka antar
jag.
Pappa hade en tapetbod som jag sedan fick till laboratorium. Där hade
han lager av tapeter att ta till då någon av firmans alla våningar behövde
omtapetseras och så hade han tapetprover i mängder. Många av dessa provböcker
var utgångna så dem fick vi ta av så mycket vi ville. Och nog ville vi alltid.
Lekstugans väggar fick lager på lager av små tapetbitar av de mest skiftande
slag, stora rosor och små violer, kungakronor och vaser, rutigt och randigt,
murrigt och färgilsket. Säkert skulle svagare själar än våra blivit tämligen
yra i huvudet om de kommit in där. Men vi tyckte förstås att det var jättefint.
Genom skafferifönstret på fjärde
våningen där vi bodde kastade vi ut en enkel ledningstråd som drogs till
lekstugan. På den tiden hade vi likström varför det räckte med en tråd. Andra
polen kopplades till jord och så fick vi eget elektriskt ljus. Just i denna
lilla stuga pysslade jag i början ofta med mitt krut och mina bomber och
granater.
Ute i Pinnevik hade stadens skytteförening sin paviljong från vilken man
sköt mot måltavlorna på Stångholmen. De flesta söndagseftermiddagar då
farbröderna skjutit färdigt sprang vi dit ut och letade mauserpatronhylsor i
gräset. Vi letade naturligtvis noggrannare än skyttarna så vi brukade få en
hygglig skörd av de glänsande mässingshylsorna. Dessa upplevde vi som helt
idealiska för våra behov. Eftersom dom var så starka small dom väldigt bra. De
var tämligen krutsnåla vilket var ett måste för våra finansers skull och dom
hade en bara lite för vid hals för att annars idealiskt passa till den vanliga
bergsprängarstubinen som var det enda tändmedel som stod oss till buds.
Stubinen var förresten vårt största problem, för vi var för unga för att få
köpa den. Någon gång hände det i alla fall att någon stenhuggargrabb skaffade
sig status genom att få eller knycka av sin farsa och sedan ge eller sälja till
oss. I dag förstår jag att den mesta stubinen nog var stulen men på den tiden
kom jag aldrig på den idén.
Bristen på stubin framtvingade den allra största sparsamhet. Längre än
7—8 cm fick inte en granatstubin vara, så det gällde att kasta den ifrån sig
nästan innan den var tänd. Man fick inte stå i några funderingar inte när den
väl börjat spruta eld. Och helst skulle man inte vara fumlig heller men det var
jag en gång och det fick också sina konsekvenser.
Med en laddad mauserhylsa stod jag på köksbalkongen i Midgård och skulle
kasta ner den på gården. I dom tre dörrarna mot denna hade jag placerat ut lika
många bröder som skulle se till att ingen gick ut när det small. Både patron
och tändsticksask hade jag i vänster hand och skulle tända stubinen med stickan
i höger. Nu försökte jag kasta minbomb med vänsterhanden men ändå hålla fast
tändsticksasken och det gick sannerligen inte bra. I stället för att kastas
långt ut på gården som var meningen gled mer eller mindre patronen ur handen på
mig och föll ner på träullen mellan skyddskorgen och den 50-liters damejeanne
den skulle skydda och så small det. Många fönster i Midgård öppnades av
nyfikenhet över smällen men stängdes snart igen ty 50 liter koncentrerad
ammoniak rann ut på gården. Jag gjorde mig snabbt osynlig.
Några minuter efteråt ringde telefonen. Jag svarade. Träffas
byggmästaren? Han vilar middag. Det är Kemmi, jag vill tala med Byggmästarn!
Det är nog inte värt att störa honom för han sover. Jag vill tala med honom!!!
Pappa, det är Kemmi i telefon.
Och så fick pappa ner på gården och hjälpa till att rädda de rester av
ammoniaken som var kvar på botten av damejeannen.
Sen sa pappa att jag skulle inte göra så mer men jag kan nog inte
riktigt återge hur han lät. Något annat hände mig inte. Om vi ljög eller
stal eller var elaka mot någon kunde det hända att vi kunde få en örfil eller
till och med av rottingen men aldrig för något som vi gjort av äventyrslystnad
eller oförstånd
I vanliga fall var dom på Kemmi mina kompisar (jag var ju god kund) men
det dröjde allt ett litet tag innan jag ånyo kände någon nämnvärd uppskattning
från deras sida.
Halsen på patronen var som sagt lite för vid för stubinen som därför
måste nypas fast med tång. Detta var ett farligt företag för om något litet
krutkorn låg kvar i halsen behövdes ingen stubin. Det small ändå.
I annat sammanhang skriver jag om min treskifts änglavakt och en av
änglarna var verkligen i tjänst den gång jag hade krut i patronhalsen och nöp
till. Patronen exploderade i handen på mig med den sedvanliga smällen men för
mig lät det väl värre än vanligt för jag var ju ganska nära ljudkällan. Min
korta gråsvarta rock av kläde blev pepprad av små nålvassa mässingsflisor. Men
det var också allt. Inte den minsta skråma fick jag om nu inte en pytteliten i
själen kanske för nog blev jag ganska skakad.
Om det var samma ängel som hade vakten eller en annan då jag fyllde en
tom ansjovisburk med krut vet jag inte men någon var det.
Min kusin Algot som hade affär i Midgård hade tomma igenlödda
ansjovisburkar till skyltning. Sådana kunde vi få ibland och dom kunde ju bli
bra bomber. Detta var flera år före föregående händelse och krutet var av den
tidigare modellen med för mycket svavel men ändå starkt nog. Stubin var nästan
omöjligt att få tag på när jag var så liten. Jag slog hål i burken med en spik
och petade ner mitt krut, kanske hälften av vad burken rymde. Så stoppade jag
ner en bomullstråd i hålet satte burken i lekstugan tände bomullstråden gick ut
och stängde dörren. Inget hände. Samma sak igen och igen och igen. Så småningom
kom jag underfund med att så snart lågan nått fram till burken kyldes tråd och
låga ned så att denna slocknade. Ilskan fick mig att tända snöret igen och
sedan resolut stoppa ner den brinnande ände i spikhålet. Då small det!
Locket flög i magen på mig symmetriskt format till en vacker skopa medan resten
i ett otal vassa skärvor hade huggits in i lekstugans tapeter. Men det var ju
bara att tapetsera om igen!
På väggen mitt emot dörren i stugan satte jag upp en liten måltavla. Vi
hade av en slump råkat hitta pappas revolverammunition som han gömt undan på
högsta hyllan i farfars garderob. Där trodde han väl de låg säkra men när det
gällde allt pangbart så var det säkert lika svårt att gömma detta för mig som
det är att gömma kakor för min älskade son Andreas.
Där var inte bara revolverammunition av ett par olika kalibrar utan
också ett tiotal mauserpatroner och inte bara hylsorna heller från pappas
aktiva tid som skytt. Till att börja med tog vi bara några enstaka men aptiten
brukar ju växa medan man äter, säger man, så tämligen snart var lagret länsat.
Vad gjorde vi nu med ammunitionen. Jo sköt prick förstås. Först sattes ett
litet skruvstäd i dörrposten sedan en patron i städets käftar. Så vred vi städ
och patron i riktning mot den lilla måltavlan. Men nu skulle vi bränna av
skottet också. Hur då? Det blev ett förfärligt experimenterande. Först satte
jag ett stearinljus under för att upphetta patronen tills krutet exploderade.
Men detta lyckades aldrig, antagligen för att metallen ledde bort för mycket av
värmen.
Sedan försökte jag att fila ett litet fänghål men det var bökigt och jag
var litet nervös att jag kanske skulle få krut emellan när jag filade med
ofrivillig avfyrning som följd.
Till slut kom jag i alla fall på den mycket enkla lösningen. Jag slog en
pappspik genom en tunn och kort bräda i vars andra ände jag gjort ett litet
handtag. Brädan var ganska bred för att ge bra skydd. När så patronen var väl
inriktad stod jag utanför dörren satte spikspetsen mot knallhatten och dammade
till med en hammare. Innan ammunitionen var slut hade vi blivit tämligen goda
prickskyttar.
Vi hade även en annan sprängmetod som huvudsakligen användes på vintern
då isen bar i dammarna. På den tiden hade vichyvattenflaskorna patentpropp och
sådana använde vi för ändamålet. Vi lade några bitar kalciumkarbid i en flaska,
fyllde så i sand nästan ända upp och hällde sedan i vatten. Så var det bara att
stänga igen korken, släppa flaskan i en vak och kvickt springa i land. Var isen
ej alltför tjock kunde den brista på ett stort område runt vaken. När vattnet
sipprade ner genom sanden och nådde karbiden bildades acetylengas. Till slut
blev trycket så stort att flaskan sprängdes. På detta sätt fick vi bara mycket
dova smällar men resultatet syntes så mycket bättre. På land vågade vi inte
använda den här metoden för sandens fördröjande effekt var mycket opålitlig.
I Västsverige är det inte så vanligt att fira våren med majbrasor. I stället
hade vi påskeldar och eldar är nästan lika roligt som smällare. Hos oss
kombinerades detta, för Midgårdspojkarna hade alltid sin egen påskeld och vi
hade alltid lagrat upp med hemmagjorda smällare, dom kraftigaste i stan. Vi var
många familjer i Midgård som alla hade sin gran vilken sedan avbarrad sparades
för påskelden. Många "utsocknes" kompisar hade vi också som gärna
ville vara med och dra sitt strå eller snarare sin gran till stacken. Dessutom
brukade vi få en massa brännbart från Kemmi som trälådor och kartonger. Även
husets andra affärer bidrog, så vi brukade få ihop till en redig brasa.
Påskfyren byggdes upp i berget alldeles utanför våra fönster.
En massa berg hade sprängts bort för att ge plats åt Midgård. Mot husets
västersida reste sig berget ca 7 m med en gång mellan husvägg och bergvägg
mellan 1/2 och 1 meter bred. Här hade huset av naturliga skäl ingen nytta av
några fönster och det behövdes inte heller för innanför denna vägg låg
biografen Regina, sedermera omdöpt till Midgårdsbio. Här utanför på berget hade
vi våra påskfyrar. Berget var då obebyggt och det var ganska långt till närmsta
hus förutom vårt som var i tegel och således inte så lätt att få fyr på varför
ju läget var utmärkt. Men det finns brandstadgar och de är till för att följas.
Stadens brandchef tillika barberare Lövgren kom och förbjöd oss andra eller
tredje året vi höll på. Men se pappa var brandstyrelsens ordförande, liksom
snart sagt alla andra styrelsers, så han talade väl med "sin"
brandchef. Det ser du väl att här kan inget hända och du kan ju själv titta
till det hela. Folk skall väl i alla fall kunna få ett så billigt nöje. Men om
det börjar blåsa kraftigt strax innan ställer vi in det.
Och i dessa påskeldar kastade vi in våra smällare. När de small
åstadkoms rejäla gnistregn av glöd från elden som kastades omkring.
Det var alltid en tävlan mellan stadsdelarna om vem som hade största och
bästa "påskefyren" och riktiga raider gjordes för att ta granar från
varandra. Många härliga slagsmål kom till på det viset
Vi var ju ingen stadsdel, bara ett stort hus och kunde inte mönstra så
många man men vi var effektiva så vi hävdade oss väl. Dessutom hade vi turen
att ha det kanske bästa läget i stan för hela Gamlestaden låg nedanför vårt
berg och vår eld kunde ses av halva staden.
I 12, 14-årsåldern hittade
jag bengaliska eldar i NF( Nordisk Familjebok ) och det tog inte många dagar
förrän jag hade blandat till några sådana. Man behövde inte ens en ordentlig
våg för man kunde på apoteket köpa exakt så många gram som ingick i receptet.
Färggivare var strontiumnitrat för rött och bariumnitrat för grönt.
Så efter detta fick påskeldarna konkurrens. Vi brukade tända dem både
före och efter påskfyren. På den tiden tilldrog de sig stor uppmärksamhet.
Inte långt från oss i Källviken hade vi en granne Jakop Mynt
(Johansson). Han misstänktes av fru Jonand för att stjäla jordgubbar i hennes
trädgård och hon låg i ständig fejd med honom. Per Erik skulle på sin moders
vägnar hämnas på honom och bad oss om hjälp. 60, 70 meter från hans lilla stuga
stod några små björkar intill en liten bergvägg. En mörk höstnatt riggade vi
med hjälp av gamla lakan till ett riktigt spöke emellan träden. Liknande har
nog många andra pojkar gjort före oss. Spöket kunde förstås röra på armarna
också. När det sedan var dags satte vi i gång med ett förfärligt väsen så
spökligt och hemskt som möjligt och när detta lockat fram folket i huset till
fönstren och Jakop själv ut på backen tände vi den ena bengaliska elden efter
den andra. Eldarna var placerade så att de ej själva syntes från huset men
klart lyste upp spöket. Jag minns så väl hur Jakop gav till ett illhojtande och
i en farlig fart försvann in i huset. Det var säkert första gången någon av dem
sett en bengalisk eld, så reaktionen var nog inte så konstig. Dom lugnade sig
säkert ganska snart och förstod nog till sist varifrån det röda och gröna
spöket stammade. Vi var väl inte alldeles okända här i socknen.
Då morbror Ernst den 30 mars 1935 skulle fira sin 60-årsdag ville
jag vara med och hylla honom: Jag hade något år tidigare kommit över Törners
Fyrverkeriboken vilken blev mig en kär läsning och källan till mycket roligt.
Så nu skulle morbror hyllas med ett riktigt fint fyrverkeri. Och inte med några
köpta pjäser heller utan alla skulle jag egenhändigt ha tillverkat. Hur lång
tid det tog mig för att tillverka de pjäser som sedan skulle i glans förintas
under några få korta minuter minns jag inte längre men nog höll jag väl på
några månader. Smällarna och även de större bomberna gick tämligen fort att
göra men raketerna tog betydligt längre tid. Bomberna gjordes på så sätt att
man fyllde en lämpligt stor pappask med krut. Iden stacks in en stubin och så
limmades kraftpapper runtom tills asken blev alldeles tät. Efter detta lindade
man runt om på båda leder segelgarn i lager efter lager tills väggarna blev
starka nog. Sedan doppades det hela i snickarlim och fick torka. På så sätt
fick man bomber med synnerligen starka väggar som ändå var relativt ofarliga då
ingen metall fanns med.
Raketerna gjordes så att man först tillverkade hylsorna av kraft papper
som medelst en tung plan bräda manglades på en rund stav till önskad tjocklek.
Sista varvet ströks med lim. Det var utomordentligt viktigt att hylsorna blev
maximalt hårt rullade så att de skulle tåla trycket från det brinnande krutet
inuti. Jag tror mig minnas att hylsorna skulle vara 9 gånger så långa som
innerdiametern (kalibern). En kaliber från änden lade man ett starkast möjligt
snöre ett varv omkring hylsan Snörets ena ände satt fast något över midjehöjd i
en vägg . Andra änden av det drygt halvmeterlånga snöret var fastsatt på mitten
av en kort käpp. Genom att ha snöret mellan benen och så att säga sitta på
käppen kunde man spänna snöret mycket effektivt. Om man nu vred på hylsan medan
man spände snöret som låg om, ströp man ihop hylsan där snöret låg. Detta
skulle göras tills en tredjedel av kalibern återstod. Efter detta knöts ett
annat kort snöre om sa att inte insnörpningen skulle gå tillbaka. Så hade jag
svarvat en nål med samma tredjedelstjocklek i botten men med ett
"huvud" som passade precis till den en kaliber långa hylsstumpen
innan insnörningen. Denna nål stod genom en skruv i dess botten rakt upp från
en bräda och över denna sattes hylsan. Sedan fylldes ett särskilt krut på lite
i sänder och packades inne i hylsan med en ihålig trästav med kraftiga slag av
en träklubba. Ovanför nålspetsen packades krutet med en kompakt stav som
passade precis i hylsan. 1 1/2 kaliber hög skulle den krutfyllningen vara och
ovanpå packades hårdast möjligt en kaliber piplera. Så var den enklaste raketen
färdig förutom stubin och käpp förstås. Ville man ha den att sluta med en smäll
så borrade man ett klent hål i pipleran och fyllde detta med krut. Sedan
lindade man i toppen på raketen ytterligare papper i kraftiga lager till en
ytterhylsa som man sedan fyllde med sprängande krut innan den förslöts.
Ville man i stället ha ett stjärnregn gjorde man den senare hylsan svagare
och fyllde den med en blandning av trögt krut och små bitar av bengalisk eld.
Dessa tillverkades på så sätt att man tog en önskad eld som blandades
med lite vatten och gummi arabikum till en ganska hård smet. I en
mässingsplatta med 5 millimeters tjocklek hade jag borrat många hål med samma
diameter och i dessa hål pressades nu smeten. När jag sedan med en lika grov
pinne som hålen tryckte ut pastan fick jag små cylindrar av bengalisk eld.
Dessa rullades omedelbart i fint krut innan de fick torka så att de med maximal
säkerhet skulle tändas då de av raketen kastades ut.
Samma system användes för romerska ljus där den ena cylindern efter den
andra av bengalisk eld kastas ut av en krutladdning ur en pappershylsa som står
på marken.
Stubin för sådant här ändamål var av egen tillverkning. Ett ganska löst
bomullsgarn kokades under ganska lång tid i salpeter och fick sedan torka och
drogs därefter genom en ganska tunn smet av vanligt krut vatten och gummi
arabikum.. Torkning igen förstås.
När nu festen var i full gång gick jag upp den långa vägen till Annelund
och brände av mitt fyrverkeri. Förutom raketer, romerska ljus och bengaliska
eldar hade jag även några eldhjul och solar.
Farbror Viktor körde hem på
natten i sin släde på det utomordentligt dåliga föret Än i dag gnisslar det i
mina öron av stålmedar mot sand när jag tänker tillbaka på denna färd där jag
frös kanske mer än någonsin förr. Jag stod bakpå i bara en blå overall i en
kraftig isig vind.
Nästa morgon hade jag mycket ont i magen och ville gå ner till dr Blume
som hade mottagning i vårt hus. Det är blindtarmen, sade jag. Sjåpa dig inte
bara för att du har lite magknip, sa pappa. Det är blindtarmen! Du kan
väl åtminstone vänta till i morgon, det kanske går över till dess. Nej, jag går
nu. Du skall väl åtminstone ha pengar med dig, kom hit så får du.
När jag kom ner till Blume och han klämt och hummat en stund sade han:
Ja min Pelle, det är den förste april i dag men inte något aprilskämt för det
inte. Det är blindtarmsinflammation och du måste omedelbart opereras annars kan
det gå riktigt galet. Gå upp och gör dig i ordning på momangen så ringer jag
till sjukhuset så att de gör i ordning för operation. Och så gick han till
telefonen och ringde dr Broman på sjukhuset innan jag hunnit få på mig
kläderna. Jag hörde honom beordra omedelbar operation.
När jag kom upp mötte pappa mig i hallen. Nå, där ser du, det var väl
ingenting? Jo, jag måste opereras med en gång. Pappa blev förskräckt förstås,
ringde efter en taxi och for med mig till lasarettet där dr Broman tog emot
mig. Han tyckte inte att det var så brått med operationen, utan att vi kunde
avvakta. (Det sades i stan att han var en mycket skicklig kirurg men att han
hade något av operationsskräck.) Men nu har vi förberett för operation på
Blumes förslag så det är ändå kanske lika bra att sätta i gång.
Och så fick jag stanna och bli opererad. Jag minns att jag gärna velat
se på själv. Vad jag mådde illa när jag vaknade efter eterruset! Det gjorde så
ont i såret att kräkas.
Under operationen sprack blindtarmen så de fick lägga in tampong för
dränering. Hade operationen uppskjutits bara några timmar hade jag knappast
överlevt för då hade bukhinneinflammation tillstött och från en sådan hade man
mycket liten eller ingen chans att överleva före penicillinets tid. Där var nog
en av mina skyddsänglar framme igen.
22 dagar fick jag ligga där på grund av komplikationen medan man normalt
då för tiden endast låg tre, fyra dar efter en blindtarmsoperation.
Det var inte bara vanliga
enkla krutsorter jag sysslade med. Dessutom gjorde jag som omtalats i kapitlet
Helgoland nitroglycerin genom att långsamt hälla glycerin droppvis i en kyld
blandning av 2 delar högkoncentrerad svavelsyra och en del lika koncentrerad
salpetersyra. Detta under ständig omröring med en glasstav. Reaktionskolven
stod i diskhon, hela tiden med rinnande kallt vatten. Man måste ge noga akt att
inte temperaturen steg i kärlet för det skulle kunna leda till självantändning
och brått slut på både experimentet och mig själv. Till slut avskiljdes en
gulaktig olja som skiljdes från syrorna med en separertratt. Syrablandningen
spolades ner och oljan tvättades upprepade gånger till sist med lite soda i
sköljvattnet för att avlägsna varje spår av syra som skulle kunna orsaka
självantändning.
Detta nitroglycerin testades med största framgång nere på gården som jag
också beskrivit i Helgolandkapitlet.
Om man i stället doppade kemiskt ren bomull i syrablandningen fick man
bomullskrut. Man kunde lägga en rejäl tuss härav i handen och tutta på. Krutet
brann så snabbt och askfritt att man inte hann känna någon värme överhuvud
taget.
När vi behandlade bomullsgarn på det här sättet fick vi en oerhört snabb
stubin som kunde användas för att tända flera pjäser på en gång.
Ytterligare ett sprängämne tillverkade jag med hjälp av denna
standardsyrablandning. Om man löste fenol i syrorna fick man pikrinsyra som är
"bror" till trinitrotoluol, bättre känt under namnet trotyl.
Pikrinsyran bildade vackra gula kristaller som färgade de flesta organiska
material intensivt gula, så på den tiden såg jag ut som den värsta nikotinist.
Pikrinsyran hade den för mig negativa egenskapen att man måste ha en
detonator för att få den att explodera och knallhattar kunde jag aldrig få tag
på så den blev för mig bara ett färgämne och kuriosum.
Så mycket lättare exploderade ett annat ämne, jodkväve. Man hällde
koncentrerad ammoniak i jodsprit så länge tills den bruna färgen i själva
vätskan försvann. Ett brunt pulver uppstod vid reaktionen och föll till botten.
Man hällde ömsom jodsprit ömsom ammoniak tills det inte fanns något överskott
av någondera, vätskan vattenklar och ammoniakdoften nästan försvunnen. Så
filtrerades det hela och man fick en brun smet på filtrerpapperet. Detta
klipptes i små rutor med en till två centimeters sida som sedan fick torka. En
gång hade jag lagt dem på tork på elementet i badrummet, då pappa kom och fick
se de där "smutsiga" lapparna ligga och skräpa. Vad är det här? sa
pappa och tog en lapp, men bara en, för den exploderade mellan fingrarna på
honom. Dosen var ju så liten men chocken större för jodkväve exploderar med
väldigt ettrig knall. Pappa blev påtagligt försiktigare i umgänget med mina
kemikalier i fortsättningen.
Med jodkväve hade vi annars mycket roligt kanske särskilt i skolan där
någon ännu lite fuktig lapp ibland råkade hamna på katedern eller i någon
galosch. Ja roligt hade vi.
På Källviken hade vi ett
solhus med tillhörande lång pålbrygga för vår båt "Skum". När man
kommer sjövägen från Lysekil rundar man från norr en liten udde för att sedan i
rät vinkel styra mot solhuset och lägga till parallellt vid den som båten lika
långa bryggan. Detta hade pappa gjort hundratals gånger och med den största
finess. Han hade mycket med präster att göra för han restaurerade väl de flesta
kyrkorna i norra och mellersta Bohuslän och nu hade han en gång med sig fem
präster som varit på kyrkomöte i Lysekil. De skulle väl få ”kyrkekaffe” antar
jag. I väntan på pappa och Skum hade jag gjort i ordning en redigt stor bomb
men i stället för stubin var där en liten trådrulle genom vars väggar två små
nubb var slagna så att spetsarna nästan nuddade varann. I varje nubb satt en
lackerad koppartråd fastlödd. Trådarna var förda ut genom bomben som så
småningom skyddslackerats. I bomben satt ett snöre med en sten i andra änden
och ett snöre med ett kraftigt flöte. Anordningen ankrades fem, tio meter
utanför bryggan så att bomben hängde i sitt flöte ungefär en halv meter under
vattenytan. På bryggan satt sen jag med andra änden av koppartrådarna och
tändmagneten till Skums gamla motor. När sedan pappa i sin fina seglarmössa
skulle lägga till vid bryggan på sedvanligt elegant sätt och just lagt spaken i
friläge vred jag på magnetspolen.
En rejäl vattenpelare for i höjden för att sedan falla ner över både båt
och prästerskap. Nog hade vi tur att solhuset står kvar, för att i stället för
att slå back som han tänkt sig, slog pappa till full fart fram. Prästerna blev
både blöta och omskakade men som tur var hade en av dem, ett utpräglat sinne
för humor och tyckte dessutom tydligen om pojkar, så han fick till min lycka
lugnat ner både pappa och sina kolleger. Det slutade med att alla tog det som
ett gott skämt.
Men krutet användes inte
bara till pojkstreck. Mitt vin- och persikoberg hade väl inte blivit till om
jag inte haft eget krut för sprängningarna där. Mot det höga lodräta berget på
andra sidan vägen med sitt mot söder vettande läge ville jag ha vinstockar och
persikoträd men härför behövdes en hel del sprängning och uppröjning. Jag
vässte och härdade borrarna själv i smedjan på Varvet, borrade spränghålen med
hjälp av någon modig bror som vågade hålla i borret medan jag slog. Sedan
sprängde jag med eget krut, så nog blev det hemgjort alltid. Sprängstenen lades
upp som mur. Jord körde jag dit med skottkärra och blandade den med
murbruksrester som jag tog från rivningsgrunderna på Varvet. Hår planterade jag
två persikoträd av sorten Amsden, en vinstock Blå Burgunder och en Dr Smithmans
sockerdruva. Längre ner hade mamma flera år frilandstomater som fick smak och
arom vida överlägsna de växthusodlade och i sådan myckenhet sedan. Ett år fick
hon dryga 35 kg på fem plantor.
En massa grova stubbar som vi inte mäktade att klyva låg borta vid
vedboden i flera år tills mitt krut togs till hjälp. Först borrade vi med
navare ett hål på lämpligt ställe, fyllde i en knapp desertsked krut, satte i
en stubin och förladdning av papper. Sen flög snart stubbarna i tillräckligt många
bitar. Detta var ju ett roligt jobb som vi knappast behövde kommenderas till.
Small bra det gjorde det och som bekant var det något vi verkligen gillade. Men
det gällde att hålla sig undan när det small för bitarna kunde flyga långt.
Största
"krutuppdraget" fick jag ändå då vi skulle stensätta gårdsplanen
framför villan. Dittills hade denna och trädgårdsgångarna varit belagda med
snäckgrus från skalbankarna uppe vid skolan i Berg, en samfällighet som vi hade
del i. Men mamma var inte särskilt glad över snäcksanden som i och för sig var
vacker men som så gärna följde med våra fötter in och eftersom det var ett
ständigt springande in och ut var detta faktiskt ett problem för henne.
Då erbjöd jag mig att lägga hela gårdsplanen med sten, inte gatsten
eller knott utan skifferliknande skivor av "fallen" granit. Med Skum
fick vi hit flera lass sådan sten.
Men innan stenen kunde läggas måste gården avplanas. Det gick upp små
granitklackar både här och där och dom måste tas bort så nu kom mitt krut till
användning igen. Jag borrade och sprängde på samma sätt som borta vid vinberget
men med betydligt större försiktighet för detta var ju alldeles tätt intill
villan. Men allt gick efter beräkning tills jag skulle ta bort en rejäl klack i
nordöstra vinkeln av huset alldeles utanför tamburen och blå rummet,vår matsal
.
Vi hade hämtat upp
skyddsluckorna till solhusets fönster och hängde nu upp dessa för fönstren till
tamburen och matsalen, så ordentliga och försiktiga var vi. En massa stockar
och grenar som skulle läggas över knallen innan vi sprängde var framdragna.
Men nu gjorde jag två rejäla dumheter. Jag borrade först ett nästan
horisontellt hål för att "lyfta" av klacken. När jag sedan skulle
hälla i det pulverformade krutet lade sig naturligtvis en del därav på
borrhålets undersida. Jag satte dit min stubintråd hällde i sand och packade
denna med en ståltråd! Något så urbota dumt! Pappa och Östen stod bredvid och
tittade på, då jag plötsligt ropade: Spring! Jag hörde nämligen hur det började
fräsa nere i hålet, då jag som man kunde väntat sig rev eld på den tunna
krutsträngen på borrhålets undersida. Det spillda krutet verkade nu som stubin
och det var fräsandet från detta jag hörde. Som väl var tycks alla våra
familjemedlemmar vara utrustad med mycket snabb reaktionsförmåga, så pappa och
Östen flög runt knuten åt ett håll och jag åt det andra. I samma ögonblick
small det. När vi tittade fram blev vi först glada för fönsterluckorna hade
inte tagit skada, så vi trodde allt gått bra tills vi kom in i tambur och
matsal där allt glas från fönstren låg i minsta möjliga små skärvor. Ute på
vägen låg små och stora stenar i ej obetydlig mängd och en sten med en vikt på
25, 30 kg låg högt uppe i berget på andra sidan vägen. Den hade flugit rätt
över vår redskapsbod. Ja, den gången hade inte bara jag änglavakt.
Här slutar redogörelsen för mina barn-och ungdomsårs
"skjutövningar” men inte slutade jag med mina smällare i och med att jag
blev vuxen.
Min käre son Andreas har ju
fått med mig på några nya experiment förstås.
En gång gjorde jag i ordning en ganska rejäl bomb som vi en påsk smällde
av hos Peter och Ejan. Vi hade hängt upp den i ett högt avspärrningsnät av grov
ståltråd. Trots att bomben var gjord med den förut omtalade pappers- och
snöretekniken slog den ett stort hål i stålnätet. Tändanordningen till denna
bomb var en liten ficklampslampa från vilken vi slagit bort glaset Två
koppartrådar löddes fast vid den och så bakades den in i krutet så att
glödtråden var i kontakt med krutet. Sedan var det bara att ansluta till ett
ficklampsbatteri.
Samma modell smällde jag av uppe hos min bror Tord en gång på begäran.
Hans hästar kom i sken och det påstods att folk i hela Dragsmark hade reagerat
på den våldsamma smällen.
Vid en kräftskiva som Tord
hade samma år brände han av ett litet fyrverkeri som han köpt. Bland annat
fanns där med en så kallad tårta. Denna är en pjäs egentligen sammansatt av en
massa enskilda romerska ljus som kastar iväg sina eldkulor i rask takt
omväxlande med kraftiga smällare. Även denna gång föll hans hästarna i sken.
Först hoppade nordsvensken över grinden mot vägen , sedan kom den lilla
shetlandsponnyn efter. Den stora hästen sprang rakt på en bil som kom från
Skaftösidan. Denna hade segelbräda och mast på taket. Hästen fick toppen på
masten som ett spjut rakt i pannan. och föll ihop på vägen. Vi telefonerade
efter Leif Norberg som ju var väl förtrogen med hästar. Med förenade krafter
lyckades vi få hästen på benen och halvt bar honom till stallet. Han råkade
trampa mig på foten så att jag gick ikring med en blå tå ett halvår men det
märkte jag knappt när det hände, så engagerade i hästen var vi. Veterinär kom
dit och gjorde mer eller mindre ingenting. Det fanns väl heller inget att göra.
Nästa morgon låg hästen död i stallet till stor sorg särskilt för Cecilia.
Nog är det underligt att efter allt detta experimenterande med hemgjort
krut, smällare och nitroglycerin hände ingen verklig olycka men en konventionell,
fabrikstillverkad och säker "tårta" skulle orsaka en hästs död.
Senast
ändrad 2002-07-05