Livet
krymper
I dag, den 24 januari år 2002, sitter jag här vid
min dator, funderar och skriver. Står man vid diskbaljan eller rör i en gryta
funderar man väl också, men förstrött och oorganiserat. Tankarna går runt och
runt och biter sig själva i svansen.
Men sitter jag här och skriver så måste jag ju för mig själv
artikulera mina tankar och struktur blir åtminstone ett behov. Allt efter att
man skriver blir det således ofta klarare vad man tycker och tänker. Så här
sitter jag och skriver först och främst för mig själv men vill någon följa med
på tankeutflykterna så är han välkommen.
Livet krymper, står här ovan. Så är det. När jag ser
tillbaka på de 86 år jag levat här ser jag hur otroligt rikt mitt liv har
varit. Jag ser också vad jag mist, vad som försvunnit. Livet har sannerligen
krympt.
Och ändå! Det har så mycket kvar!
Vart tog den vägen min barndoms stora släkt, mina föräldrar,
farbröder och fastrar, morbröder och mostrar och så alla kusiner. Av mina
trettiofem kusiner finns nu endast fyra kvar. Vart tog de vägen, alla min
barndoms och ungdoms vänner? Av den en gång stora skaran finns endast en kvar
att utbyta minnen med, att tillsammans le med åt ungdomens upptåg eller
dårskaper eller känna vemodet efter en saknad vän.
De flesta av de vänner jag sedan fått under min mannaålder
har också lämnat denna värld och därmed också mig. Jag saknar er, Ville och
Josef, Rudolf och Gretel, Ruth, Paul, Nisse, Märta, Heintz, Margret och många,
många andra. Så mycket av värme, vänskap, tankeutbyte och upplevelser finns
kvar i mitt minne och kommer där att leva länge än.
Jag minns alla de underbara bridgekvällarna med Pul, Vanda
och Märta eller med Sture, Gulli och Märta, med Rützebecks eller Hahn. Och
oförglömliga var också många av de måltider vi bjöd varandra på. Än i dag kan
jag höra Märtas glada utrop när vi ätit en underbar lammstek: Ja, det här fåret
har då inte dött förgäves!
I samband med vännen Märta som var mycket tvärsäker ateist
tillåter jag mig berätta följande. Då vår gemensamma väninna, den djupt troende
katolska Vanda, med mig gick från Märtas begravning tittade hon upp mot himlen
och sade med ett underfundigt leende som jag aldrig glömmer: Vem vet, Märta är
kanske väldigt förvånad nu.
De är också döda, mina tre schackpartners, Kurt, Bengt och
Herbert. Olika var de. Kurt var den skickligaste men tog så lång tid på sig för
varje drag att mitt tålamod tröt och jag mer på måfå flyttade en pjäs. Herbert,
min svåger, var den födde fightern; ju svårare hans situation var desto bättre
spelade han. Hur lovande min egen ställning än såg ut så kunde jag aldrig vara
säker på att det inte var han som skulle sätta matt.
Bengt var hans absoluta motsats och gav upp vid minsta
motgång. Han ansåg sig hela livet vara förföljd av ”makterna” och tog varje
schacknederlag som bevis för att dessa makter var emot honom. Då visade de nio
av tio partier han förlorade att han hade rätt! Ja, käre Bengt, jag saknar alla
de tisdagar vi under tjugo års tid spelade i ditt mottagningskök. Många
höstveckor under ytterligare femton år plockade vi slånbär till vår likör,
fiskade både makrill och hummer. Sedan spelade vi framför kakelugnsbrasan våra
partier på mitt kära Källviken. Borta är mina vänner, borta är schacket.
De långa, spännande resornas tid är förbi. Hjärta, ben och
krafter säger stopp, men minnena har jag kvar, liksom långt över tiotusen
diabilder från främmande och exotiska länder och miljöer. Och glädjen att
skriva härom har jag också kvar.
Synen lämnar mig, livet krymper. Mina händer som älskat att
vara verksamma har blivit arbetslösa. När ögat inte längre talar om vad
händerna skall göra blir de stilla. Inte kan de längre måla eller skulptera,
inte längre slipa några vackra stenar eller fatta in dem i silver. Inte kan de
längre snickra några möbler åt mig eller det schatull jag längtat efter att få
göra för de hundratals slipade stenarna. Detta skulle jag ha gjort av finaste
rönn och vildkörsbär som jag fått av Sven Olof, sågade i fina bräder. Och min
sista klädnad har jag sytt. Ja, livet krymper!
Under alla år, från tidig ungdom, har jag suttit
tiotusentals timmar vid mitt piano och spelat och sjungit. Nu står pianot där
ostämt. Jag lärde mig aldrig spela efter gehör eller utantill, utan är helt
bunden av de noter jag inte längre kan se. Där står mitt kära piano och väntar
förgäves på mig. Det värker allt lite i mig. Inte skulle jag kunna sjunga
heller, för läkemedel av olika slag förstör mina stämband.
I mina öron sitter hörapparater. De är digitala och mycket
bra men inte tillräckligt för att ersätta den hörsel jag förlorat och ge mig
full möjlighet att delta i gruppsamtal.
Hörsel- och synproblemen tillsammans gör det ytterst svårt
att med behållning se tv. När man inte ser skillnad på boven och hjälten
försvinner intresset.
Och även geografin krymper för denne gamle man som sitter
här och skriver. Ben och rygg smärtar så att det är plågsamt att gå från ett
rum till ett annat och det var länge sedan jag kunde gå runt vårt hus.
Ja! Vilket elände, vilket elände! Är det inte dags att sätta
sig ner och gråta nu? Nej inte alls! Här sitter jag vid min tredskande dator
med näsan ända ner i tangentbordet och trivs med tillvaron. Ja jag är en
lycklig man. Även behoven krymper. En mättnad på mycket av vad jag ansett mig
behöva infinner sig och ger mig en inre ro. Inte likgiltighet, men just ro.
Och minnena finns där och därtill alla mina bilder. Det vore
roligt att göra det men jag behöver inte längre gå upp till toppen av Backa
högar och se ut över Strömmarna, Skaftölandet och alla holmar och skär i havet
där utanför. Jag sluter ögonen och har bilden här och nu. En diabild från
Anderna, från Ceylon eller från Salomonöarna sänder mig på några ögonblick
tillbaka till underbara upplevelser.
Hör jag Beethovens Nia, Brahms Ein deutsches Requiem eller
Haydns Skapelsen ser jag nittonhundratalets stora dirigenter framför mig, då vi
i Musikaliska Sällskapets kör följde dras taktpinnar. Klemperer, Kleiber, Bruno
Walter, Kubelik och många, många andra men först och främst den störste av dem
alla Wilhelm Furtwängler fick oss att ge allt vi hade.
Och så många av århundradets solister lämnade outplånliga
intryck, Segovia, Backhaus, Gieseking, Fisher, Janigro, Casals, Schnevoigt,
Schneiderhahn och alla sjönsjungande sångare och sångerskor. Den sista jag
skulle kunna glömma av alla dessa musikens stora interpreter är dock sångens
mörkhyade drottning, Marian Anderson. Jag hörde henne för snart sjuttio år
sedan i Örebro konserthus och tycker mig än i dag höra henne sjunga And they
crucified my Lord, Schuberts Ave Maria och Der Tod und das Mädchen. Att ha fått
uppleva denna underbara sångerska och människa är anledning nog att vara
tacksam över vad livet gett.
För ett år sedan satt jag i Lysekils mäktiga kyrka och hörde
et strålande utförande av Händels Messias. När jag satt där med trettonhundra
andra åhörare gick mitt minne 65 och några år därikring tillbaka till de
julottor då jag stått på orgelläktaren och i den högtidliga julottestämningen
sjungit O helga natt.
Allt detta har jag med mig och så mycket, mycket mer, sådant
som även det också krympande minnet ännu ej berövat mig. När jag vill tar jag
fram någon av alla de skatter livet gett mig, bland vilka de finaste ändå varit
vänskapen med goda människor.
Det krympande liv jag så ingående skrivit om har ändå
fortfarande mycket mer än minnen att bjuda på.
70-årig kunde jag flytta från Norrland med min familj
tillbaka till mitt älskade Bohuslän. Här har jag kunnat börja ett helt nytt och
rikt liv med skrivande och många nytillkomna underbara vänner. Min barndoms,
ungdoms och mandoms vänner finns inte mer men min ålderdom har gett mig nya.
Schacken och bridgen har försvunnit men ersatts av hjälpsamhet och tankeutbyte.
Uppoffrande hjälper mig dessa vänner med transporter, de småreparationerna på
vårt hus jag inte längre kan göra och först och främst med dator och
ordbehandlingsprogram. Jag känner mig privilegierad. Och hustru, barn och
barnbarn gör livet ljust för mig.
Jag har fått hjälpmedel så att jag fortfarande kan sitta här
och skriva, även om det är mödosamt och felslagen blir fler än de rätta. Detta
är ett privilegium. Att på sin ålders höst få börja plocka ihop ett livs
erfarenheter, känslor och tankar och kanske bena upp strukturer och sammanhang
kompenserar för mycket av vad som förlorats. Att sedan få bära ut tankar och
känslor till debatt som jag får göra i vår tidning ger en stor
tillfredsställelse. Det är inte enskilda påståenden utan debatt som skall föra
oss vidare. Att få medverka i detta ger mitt liv ett mycket rikt innehåll och
gör mig lycklig över det liv som på så många andra sätt har krympt. Att så på
nätet ha fått föra ut en hemsida med mina texter, med funderingar och minnen,
ger också livet menig.
Jag är tacksam mot det liv som gett mig den allra största gåvan, ett just och positivt sinne. Det har varit ljust nog och starkt nog för att efter det svartaste mörker och de svåraste sorger, överleva de livskrympande förluster som jag i dag ej förmår skriva om. Och så som detta ljusa sinne, trots det som drabbat mig, gett mig förtroende till livet ger det mig också förtroende till döden där livet själv krymper till noll. Döden! Vår hjärna och våra sinnen har under evolutionens årmiljarder skapats för att handskas med livet i denna vår värld. Vi har inga instrument för att föreställa oss, än mindre förstå, vad som ligger utanför. Hur förstå bara de ytterligare dimensioner matematikerna har påvisat? Ett enda är visst: möjligheterna är oändliga. Paradiset som är kristnas och muslimers hopp, liksom materialistens tro på total förintelse, är endast ofullkomliga skapelser av vår begränsade hjärna. Så är också den barnsliga men innerliga längtan som får mig att hoppas på att en gång få ta mina kära, föräldrar och döttrar, i mina armar. Den möjligheten är också en av alla miljarderna. Men när jag sitter här och skriver mina slutrader i den lugna förtrösta att liksom livet varit gott så blir också döden, kommer ett par strofer ur Frödings världsflyende dikt, ”Jag ville jag vore”, för mig.
En flicka
med hy som mahognyträ
och silke
om höfter och bröst,
satt lutad
i skuggan av palmernas lä
- jag lade
mitt huvud mot finvuxet knä
och lyddes
till viskerskans röst.
Hon talade
tyst, som ett skymningens sus
om
själarnas tusenårsfärd,
om Karmas
kamp och Akasas ljus
och slocknandets
natt i Nirvanas hus
på gränsen
till varandets värd.
Senast ändrad 2002-01-27