För mer än 65 år sedan praktiserade jag på Lysekils
Havsfiskelaboratorium. Detta var på Martin Lundborgs avdelning för kemi och
bakteriologi på andra våningen. Mycket intressant fick jag se och lära där.
En resa nyss till
Thailand aktualiserade funderingar över natur och onatur, ja vad vi alls skall
beteckna som natur. Genom Lundborgs bakteriologi kom jag för första gången att
tänka i dessa riktningar. Petriskålarna, de platta grunda glasskålarna med sina
överlappande lock har blivit något av en symbol för mig när det gäller gränsen
mellan kemi och ”natur”, konstgödsel kontra kodynga.
Bakterier från
konservburkar odlades i dessa skålar på fast agaragargelé som tillsatts med
peptoner (dynga) och närsalter (konstgödsel).För varje bakterie som genom lite
utspädd sillake först över till agarn växte på ett par dagar en koloni
bakterier ut, tillräckligt stor för att kunna räknas med blotta ögat.
Att odla så i skål
kallas att odla ”in vitro”. Nästa stora upplevelse på detta område var då jag
fick höra talas om ”helaceller” efter en negerkvinna Helas cancertumör. Celler
från denna tumör kom att i vetenskapligt syfte odlas över hela värden med
resultat att denna svulst är den största sammantagna vävnad från någon människa
som hittills levat. Dessa odlingar har alltså skett helt artificiellt.
Varför kom jag att
tänka på petriskålar och helaceller i Thailand.
Utanför Chiang Mai
besökte vi en orkidéodling av imponerande mått och med ett otal orkidésorter.
Alla vet vi hur långlivade själva blommorna är men hur svårt det är att få
plantorna att leva vidare. Och jag känner ingen som lyckats få deras oerhört
små frön att gro. I kamp för att föra arten vidare producerar en enda blomma
otaliga mängder frön. Många tusentals frön går förlorade för att ett enda skall
få gro. Är detta ”naturens” välvilja mot nytt liv? Nej naturen är i stället
grym mot de små fröna ; bakterier, svampar, torka eller blota gör allt för att
ta kål på dem. Så gör inte Thailands orkidéodlare. De använder i stället ”in
vitro”-metoden. I skålar eller små flaskor med steril agar-agar berikad med
olika närsalter (kemikalier) strös de små fröna så pass glest att de får plats
att gro. Allt efter de växer ges de mer plats i andra skålar behandlade på
samma sätt. Hela tiden fordras samma rigorösa hygien som på en
infektionsavdelning. Så småningom kommer de allra flesta av dessa frön att
utvecklas till nya blommande orkidéplantor. Generation efter generation av
dessa fagra blommor odlas fram från frö till vuxen planta enbart med kemikalier
och utan att degenerera.
Långt tidigare har
jag sett akvatiskt odlade tomater i väldiga växthus där plantorna hänger med
rötterna i vatten i vilket man kontinuerligt tillsätter de närsalter tomaterna
behöver. Då räcker det självklart inte med att primitivt tillsätta bara kalium,
fosfor och kväve utan även ett stort antal andra grundämnen måste komma med i
adekvat dos. Att göra detta så att tomaterna utvecklas optimalt både till
kvalitet och kvantitet är naturligtvis en svår konst som få i dag tillägnat
sig.
Ja det är sådana här
fakta som får mig att fråga vad som är natur och vad so0m är onatur, vad som är
övertro på gamla traditioner eller vad som är övertro på att vetenskapen skall
lösa allt.
Som kemist vet jag
att vårt koksalt var det än kommer ifrån, saltgruvor eller saliner, grönsaker
eller kött är (renat förstås!) exakt detsamma , NaCl. Härstamningen har ingen
som helst betydelse.
Så är det också med
närsalterna på agarplattorna och till tomaterna. Problemet ligger på helt andra
plan.
Vad är då naturligt
och vad är natur? Fosforn som kommer från en fosfatgruva är precis lika
naturlig som den som först passerat kons eller hästens mage. Natur är bergens
och gruvornas mineraler som den avföring människor och djur ger ifrån sig.
Och vad hör
egentligen till naturen? Jag märker att jag ofta använder begreppet i två olika
bemärkelser, ibland som något i motsats till människa och ibland som jorden med
allt vad därpå är inklusive människan. Egentligen borde vi ha ett nytt ord för
den natur vi menar står utanför eller runt oss. Tills vi hittar detta får vi
väl dras med dubbeltydigheten.
Det kväve som de
första livsformerna på vår jord behövde för att bygga upp sitt protein gavs dem
av nox-bildningen genom urtida blixturladdningar. Kalium, fosfor och andra
närsalter fanns som rena mineraler utan att först ha behövt ingå i någon form
av
naturgödsel.
Sedan romantikens tid
(se Stagnelius dikt: Vad suckar häcken) tycks det dröja kvar en uppfattning om
en besjälad natur eller i varje fall en sådan med inbyggd förmåga att veta vad
som är bäst för mig. Nog står väl detta bra nära vidskepelse.
Senast ändrad 2001-06-06