Rättvisa

I min förra artikel skrev jag att rättvisa var ett för evolutionen okänt begrepp. Erni Friholt skrev nyligen i ett svar till mig att det var snopet att jag inte redovisade min egen uppfattning om rättvisa. Redan för fyra år sedan hade jag inne en artikel härom i B-n. Eftersom min uppfattning i frågan inte ändrats och artikeln av somliga (Erni Friholt?) antingen ej lästs eller glöms bort vill jag här återge den.

Kanske jag tillåter mig några små kosmetiska ändringar.

”Du får spela trälens pojke" sade en gång bohusskalden Fredrik Nycander till mig då han tänkte sig ett vikingaspel ute bland Lysekils brandröda Stångehuvudklippor. Jag var brunögd och svarthårig och kunde därför inte komma ifråga som den vikingablonde hövdingesonen.

Detta var min första plågsamma upplevelse av orättvisa. Det har gått sjuttiofem år sedan dess men ännu kan jag känna tioåringens smärta inom mig.

Det var inte Nycander som var orättvis, utan Gud som gett mig dessa jäkla färger. För tjugutalets pojke som inte ens hunnit upp i tonåren, vars far var en av grundarna av Vikarvet, och som matades med historier och dikter av den storvulne skandinaven, farbror Fredrik, var detta något traumatiserande som på något sätt påverkat mitt liv. Måhända löjligt men kanske därför har jag aldrig någonsin diskriminerat någon på grund av vare sig ögon-, hår- eller hudfärg.

I dag har hundratusentals människor i vårt land anledning att plågas hundrafalt värre än jag av sina färger. När jag tänker detta mår jag illa.

Detta blir inget inlägg i flyktingfrågan utan är avsett att tjäna ett enda syfte; att bidra till att göra en sak klar:

Det finns ingen rättvisa!

Trots detta är rättvisa ett av språkets och den politiska debattens viktigaste och mest använda ord.

Vi strävar efter att ekonomiskt, socialt, politiskt leverera mesta möjliga ”rättvisa” åt så många som möjligt. Naturligtvis behövs detta men när jag tänker på hur kemiskt fri från rättvisa varje företeelse i naturen är upplever jag denna strävan som tragikomisk, med tonvikten på tragisk.

Var enda gen vi har innebär en "orättvisa" i förhållande till alla andra gener. Positivt för mig eller negativt, men alltid orättvist.

Jag upplevde mina färger som ett handikapp, sjukdom och svåra personliga olyckor har drabbat mig, på pengar har jag alltid varit fattig. Visst har jag lidit och lidit både svårt och länge men så snart där blivit en glipa mellan sorgens svarta moln har den blå himlen åter gjort mig till en lycklig människa. Mina gener gav mig ett positivt sinne. Jag är privilegierad.

Varför tjatar jag om detta?

Därför att inget av detta har med ekonomisk, social eller politisk rättvisa att göra utan är själva livets orättvisa vänlighet mot mig.

Det har funnits miljonärer i sin fulla krafts dagar med strålande, från varje krämpa fri hälsa, med älskad och älskande hustru och tillgivna barn, Rolls Roys och villa vid Rivieran som ändå satt en kula i sitt huvud.

Rättvist!?

Ingen situation upplevs precis lika av två människor. En ser de djupa skuggorna i tavlan den andre solljuset över blomsterängen. För den ene är samma flaska halvfull som för den andre är halvtom.

Vart vill jag komma med det här resonemanget?

Evolutionen, naturen, känner ingen rättvisa. Är det rättvist att eskimåerna har så dålig tillgång på kokosnötter eller samoafolket inte får något valrosspäck? Vilken rättvisa ligger det i att Bangladesch ständigt översvämmas eller att nomadfolken behöver driva sina magra hjordar i pressande ökenhetta?

Rättvisa är vår abstrakta konstruktion att tolkas efter vars och ens behag. Dock kan de flesta av oss enas om några enkla men betydelsefulla regler.

Rättvisa skall ligga i allas likhet inför lagen och samhällets övriga regler, lika lön för samma arbete, rätt till samma omvårdnad och mycket annat och först och främst samma rätt till människovärde.

Den djupaste tänkbara rättvisan ligger dock utanför detta och uttrycks kanske bäst i en marxistisk devis som väl de flesta glömt i dag:

”Åt var och en efter hans behov, från var och en efter hans förmåga.”

Om det ändå vore så väl att den devisen kunde forma vårt samhälle.

Men vänstermänniskor av alla de slag, vem skall avgöra mitt behov, vem min förmåga? Utan en maximal tvångs- och polisstat är detta en total omöjlighet. Och en sådan stat är för mig ondskan själv.

Att parollen är politiskt totalt omöjlig att följa är därför tyvärr självklart.

Däremot är det inte lika självklart att vi inte, utanför ett politiskt tvång, tar till oss åtminstone en del av innebörden i dessa ord.

Jag väntar på den dag var och en av oss ersätter en del av rättvisekampen med ansvar för sin broder och med medkänsla med den deprimerade direktörer lika väl som med den fattige och sjuke. När vi inte längre frågar efter hudfärg, kön, ekonomisk ställning eller social position utan ser medmänniskor med var sina problem och glädjeämnen där vi kanske kan bidraga till att på något sätt öka deras livsglädje eller åtminstone lätta deras börda, då har vi gått långt, långt utöver vad våra aldrig så ivriga försök till rättvisa kan åstadkomma.

Med medmänsklighet, medkänsla!

HEM

Senast ändrad 2001-11-15