Rio de Janeiro

Flygresan till Rio visade inte mycket av landskapet under oss. Detta var en grå årstid med för det mesta mulen himmel.

Hade jag kommit till Rio en solskensdag hade nog synen över denna jordens kanske vackraste stad varit oförglömlig. Nu låg den i så tätt dis att jag bara kunde ana konturerna av Sockertoppen, Po de Asucar.

Rio de Janeiro, Januarifloden, fick sitt namn av misstag. Då portugiserna i sina fartyg 1 januari 1502 först siktade den milsvida bukten som sedan kom att kallas Guanabara trodde de att detta var en flodmynning. Härav alltså namnet som då redan var etablerat när man först femtio år senare upprättade en koloni här.

Rio är oerhört kuperad med några mycket höga rundat koniska berg, Sockertoppen nära 400 meter hög och Corcovado, Puckelryggen drygt 700. För jämförelse nämner jag att Bohusläns högsta berg är drygt hundra meter högt.

Bebyggelsen ligger mellan alla dessa kullar med slumbebyggelse, favelas, på de brantaste sluttningarna. Två tre miljoner bor där i en stad som med förorter hyser 10 miljoner invånare.

Söder om den äldsta staden sträcker sig fantastiska sandstränder milslångt längs Atlanten.

Här reser sig skyskraporna bara något stenkast från vattenbrynet med en mångfilig boulevard emellan..

Jag hade blivit så försenad på min resa att jag tyvärr kom mycket för sent till vad som sannolikt måste betraktas som världens allra största årliga fest, Rios berömda karneval. Den pågår någon vecka och slutar innan fastan 40 dagar före påsk börjar.

Jag landade på Rios flygfält 23 km utanför staden på påskdagen 26 april. Efter ett förfärligt ringande och trasslande hittade turistinformationen ett rum åt mig mycket centralt i staden. Priset var förbluffande hyggligt för ett fint rum i hotellet som också hade en bra restaurang. Ett rum av samma klass skulle kostat åtminstone fem gånger så mycket i något av hotellen vid Copacabana.

Rummet på tionde våningen hade inga tapeter. På den vitmålade väggen hade man ”medaljonger” i en vacker turkosblå färg. Dessa hade gjorts med mönstrade stämpelrullar.

Telefon, radio och badrum fanns men ingen fläkt så natten blev kvävande varm. Möblerna var i finaste ädelträ.

Efter att jag kommit till mitt rum klockan 4 och sedan duschat, klätt mig i badbyxor och sedan mina vanliga kläder inklusive de amerikanska militärkängorna gav jag mig i väg till ett av mina huvudmål i denna stad, Copacabana. På min resa kom jag senare till en stad i Bolivia med samma namn och när jag skriver om detta avsnitt kommer jag att berätta om varför namnet är detsamma.

Denna underbara strand hade på andra sidan av boulevarden som följde den en oerhört ståtlig och vacker fond bildad av den kompakta raden höghus i vackraste arkitektur. Dessa hus rymmer hotell restauranger och semestervåningar samt suvenirbutiker och småaffärer i bottenvåningen. Vanliga bostadslägenheter är det ont om. Eftersom det var sent på eftermiddagen så hade de flesta lämnat stranden. Men tillräckligt många var kvar för att man skulle få en aning om hur här kunde vara.

Två saker fanns att observera. Inte ett enda ställe för omklädning! Det fanns någon enstaka som utförde mer eller mindre avancerad akrobatik i att diskret klä om på den öppna stranden. Jag tackade min lyckliga stjärna att jag varit förutseende nog att ha badbyxorna på under kläderna. Jag kan försäkra att många vände sig om och tittade efter mig där jag kom i långbyxor och fjällrävenjacka och med kraftiga svarta kängor på denna fashionabla strand.

Denna min klädsel bland alla dessa vackra människor de flesta så gott som oklädda var nog en mycket märklig syn.

Så fanns här knappt någon badande! När jag väl tagit mig i förstod jag varför. Vågorna bröt så man kunde inte hålla sig på benen länge nog för att komma ut på djupt vatten. Så det var bara att ta sig mer eller mindre krypande ut och låta sig översköljas av det varma men inte alldeles klara vattnet. Vattnet var nog hur rent som helst men den fina sanden virvlades upp av brotten. När jag spå småningom kom hem var hår och badbyxor alldeles fulla av sand. Nej, tacka vet jag Bohusläns släta sandfria klipphällar!

Nu var nog basen här mest en förevändning för att få visa manligt stronga muskelsvällande unga män och kvinnor vars minimala klädsel avslöjade mer än den dolde. Nog var det lätt att komma att tänka på den svenska vårens orr- och tjäderspel.

Invånarna här, cariocas, hör säkerligen till världens mest sexuellt frigjorda människor. Flörten är oerhört öppen, direkt och ogenerad.

Men stranden ger plats även åt andra kontakter. Då söta 17 åriga musikstuderande tog kontakt med mig och erbjöd sig att ta mig med till Sockertoppen. Innan vi kom iväg kom en morbror till en av dem och bjöd dem på middag hos honom. Flickorna hade velat öva sin engelska och blev nog lite besvikna att inte få fortsätta detta med den underligt klädde främlingen.

De gav mig ordentliga besked om hur jag skulle hitta på egen hand och de drog iväg med morbrodern.

Linbanan förde mig upp de fyra hundra meterna till toppen. Det hade blivit mörkt men nu hade alla moln och allt dis försvunnit så staden låg under oss i all sin glans. Ja glans kan väl anses vara rätta ordet. Staden hör till de verkligt ”ljusstarka”. Det fanns så oändligt mänga ljusstarka gatlyktor i denna femmiljonersstad. Många av dem lyste mot mig från boulevarder, smågator och längs stränderna som pärlband. Lyktorna från gatornas bilströmmar ritade lysande streck på mina dia som jag tog där uppifrån. En stor mörk fläck syns på bilderna. Fläcken är Corcovadons, mot Sockertoppen vettande, nästan lodräta stup där inga hus kan klänga sig fast och inga vägar slingra sig. Men högt här uppe, 700 meter över havet, kröns detta mörka av en stor lysande figur som till och med på detta avstånd kan förstås vara den berömda Kristusstatyn. Jag skall strax berätta om denna.

Länge, länge dröjde jag mig kvar häruppe och gläds i dag över att jag lyckades fånga denna skönhetssyn med min kamera. Det är inte så ofta mina förväntningar överträffas men här hände det. Det var ändå vackrare, ändå underbarare än jag tänkt mig.

Månen gick upp, stor, rund och röd och när jag kom ner igen och ett stycke bort stod den snett över toppen och lyste upp havet under och bakom det mäktiga bergets mörka silhuett. Fantastiskt!

Sedan blev det en lång kvällspromenad på den breda boulevarden Presidente Vargas och intilliggande smågator.

I varje fall detta område saknade Salvadors charm. Vid några tillfällen kittlade det allt i magen på mig. Här fanns öde och ödsliga rivnings- eller byggtomter i synnerligen dåligt upplysta områden. När jag då ett par gånger stötte på tre, fyra karlar med farligt utseende kändes det lite oroligt. Men jag log ett vänligt leende och gick lugnt emot och förbi dem. Hittills har jag aldrig fått annat än, må så vara motvilliga, leenden till svar.

När jag kom till hotellet klädde jag mig så fint jag nu kunde. I ryggsäcken hade jag faktiskt en anständig, lätt och snygg kavaj.

Så for jag ut på stan igen för att gå på nattklubb. Inte hade jag råd till något sådant men tyckte inte heller jag hade råd att komma till Rio utan att åtminstone titta in i någon av deras berömda nattklubbar. Jag tänkte aldrig på att det var påskdagen i ett katolskt land. Inte hittade jag någon nattklubb men åt i stället en god måltid på hotellets egen restaurang.

När jag så lade mig var jag lycklig över att ha kommit hit och över vad jag sett.

Nästa dag gjorde jag något för första gången i mitt liv. Jag tog en sightseeingtur. ½ 9 hämtades jag upp som förste man och sedan den ene efter den andre tills den flotta bussen fyllts. Klockan 2 var jag tillbaka så det blev en tur på fem och en halv timma.

Bara att plocka upp deltagarna på många ställen i staden blev ju en sightseeing. Den fullsatta bussen med mig på bästas platsen framme vid föraren fortsatte sedan längs hela Copacabana nu med massor av folk där man såg betydligt mer skinn än tyg. Vi åkte rakt genom de mäktiga bergen i långa tunnlar för att komma till nya prayor, stränder framför verkliga lyxområden. Sedan kom vi upp i bergen och genom en stor skog som gav intryck av urskog. Massor av epifyter av alla de slag, mossor, lavar, kaktusar, bromelior och mycket annat växte på grenarna till gigantiska träd, några i full blom. Hos oss är det ju knappt mer än rönn och oxel som ger vacker blomning men i tropikerna tycks de flesta träd ha praktfull blomning. Några av trädarterna blommar bara en gång men då med överväldigande mängd. En del av dem är så ”utmattade” av blomning och fruktsättning att de dör strax efter frukterna mognat.

Eftersom terrängen var mycket kuperad här kom ljuset bättre åt marken än i det platta amasonområdet. Detta medförde en myket rik undervegetation. Mycket vanliga var ståtliga trädormbunkar. Bland blommande buskar fanns samma blåa Melastomataceae som i bergen vid Ouro Preto och så mängder av vår Flitiga Lisa. Detta släkte tycks ha representanter över stora delar av jorden. En annan mycket vacker cinnoberröd sådan kom jag senare att få se i stora mängder på Kinabalu i Borneo. Den arten växte endast här på några kvadratmils yta.

Ur en öppning i skogen rann en liten bergsflod fram mellan klippblock och släta klipphällar. Här badade vi i kristallklart men i denna värme uppfriskande kallt vatten. Några få minuter på en häll så var jag torr igen utan ett sandkorn i vare sig hår eller byxor. Toppen!

Den lilla bergsfloden strömmade fram i en fors över släta, av alfer slingriga hällar. Här hade en massa unga pojkar som sport att ta rejäl sats och så kasta sig raklånga på mage ur i det grunt forsande vattnet. De fick många beundrande blickar och rop.

Just här hade en del suvenirförsäljare samlats. Bland allt värdelöst krimskrams fanns några för mig intressanta och fina saker. Om jag haft plats i ryggsäcken hade jag gärna tagit med någon av de säregna skålarna av secropia. Runt om fanns stora exemplar av detta oerhört snabbväxande träd. Bladen liknar hästkastanjens till både storlek och form men är mycket vackert silverskimrande på undersidan. Dessa blad är sengångarnas huvudföda.

Kvistarn går våningsvis i krans runt stammen. Detta har man utnyttjat genom at såga stycken från stammen med en sådan kvistkrans runt om. När man Sedan svarvat en skål av stycket ser man som en rosett av röda koncentriska ringar både på utsidan och insidan av skålens ljusgula trä. I varje skål satt en träplugg i botten. Jag förmodar att den ersatte märgen i detta snabbväxande lösa trä.

I denna skog som tydligen än i dag bevarats på ett oerhört stort område hade indianstammar långt fram i tiden gömt sig undan för portugiserna. Delar av skogen Var insprängd med gigantiska klippblock. Ibland gick de smala stigarna under klippblocken. Här kände man sig förflyttad till tider då ännu ingen vit trängt in i denna vilda värld.

Av naturliga skäl slingrade sig vägen här i alla riktningar så jag var glad att av åksjukeskäl få sitta så långt fram och hela tiden följa vägen med blicken.

Vid ett tillfälle stannade vi för paus och få sträcka på benen. Här bjöds vi på en dryck lika sällsam som den parakari jag i tidigare avsnitt skrivit om. Men denna smakade faktiskt betydligt bättre än vad man kunde förvänta sig.

Receptet: Ett stort glas champagne med en redig slurk kondenserad mjölk och saft från ett gräs (citrongräs?). Drycken var faktiskt mycket god men så syrlig att den torde ha innehållit ytterligare någon ingrediens, kanske citron.

Och vägen fortsatte sitt slingrande ända upp till vårt mål, den bedövande sköna Corcovadoklippan som reste sig 710 meter över havet.

Klippans topp kröntes av den fyrtio meter höga Kristusstatyn i betong. Jag är inte säker men tror att den uppförts av ett svenskt företag som då hette Skånska Cementgjuteriet men nu internationaliserat sitt namn till Skanska.

Skulpturen är inte bara imponerande genom sin storlek, den är också mycket, mycket vacker.

Utsikten här uppe var, trots diset som låg över staden där nere, helt hänförande.

Ja så tog bussen oss hem igen till våra respektive hotell; mig sist förstås. På vägen hade jag passerat fotbollsvärldens stolthet den gigantiska Estádio Maracana som rymmer 20 000 åskådare.

Detta är nog enda gången jag turistat på detta sätt. Jag brukar ju alltid ta mig fram på mitt eget sätt men denna tur var det absolut bästa jag kunnat göra på den korta tid som stod till mitt förfogande. Turen var i alla hänseenden föredömlig och kostade något mindre än en hotellnatt.

Efter att jag ätit och tagit igen mig någon kvart sökte jag upp ett annat viktigt mål för mig: Jardin Botanico, Rios fantastiska botaniska trädgård.

Denna trädgård har först och främst specialiserat sig på palmer av alla de slag. Nog visste jag att palmfamiljen var oerhört stor men blev ändå överväldigad av alla sorter som fanns här. Hur många arter de har här i denna park vet jag inte men det finns sammanlagt 2 000 arter, varav över 600 bara i Malaysia. Ett av släktena, Calamus, rottingpalm, har 370 arter. De är alla lianer. En art kan bli 200 meter lång. Här i parken skulle man nog behöva ströva kring några månader innan man lärt sig skilja alla dessa palmer åt. Förvånande är hur många av dessa palmer som är taggiga, några till och med på bladens undersida. Jag såg här en rotting som med ett par decimeters avstånd från varandra hade kransar av sylvassa benhårda raka 25 mm långa tornar!

Den mest imponerande synen i denna fantastiska park var en allé av maximalt stora kungspalmer, Oreodoxa regia. Denna palm tar man aldrig fel på. De väldiga bladslidorna sluter sig om varandra som bladen i en purjolök. Det ser faktiskt ut som om en gigantisk blank ljusgrön purjolök sitter i änden på den höga bruna och skrovliga stammen. Vilken sagolik allé!

Här fanns själfallet en rikedom av i första hand andra tropiska träd, de flesta av mig okända. Ett av dessa en Rubiaceae, släkt med både kaffebusken och våra måror hade en fantastiskt vacker stam. I brösthöjd var den ca 700 cm grov och 15 meter hög och utan en enda kvist innan kronan tog vid. Hela stammen var absolut slät, grönbrun och glänsande som polerad med bonvax. Helt otrolig!

Men här fanns också många ”träd” som egentligen inte var några träd utan trädliknande örter. De tillhörde familjen Musaceae, bananväxter som nu är uppdelad i tre. Här fanns alltså oerhört stora bananplantor och nästan lika stora Helikonior samt de ståtligaste exemplar jag sett av Vandrarens träd, Ravenala madagascariensis. De ser ut som 15 meter höga solfjädrar. Alla blad växer symetriskt ut i ett enda plan med många meter långa bladskaft och en två meter lång bladskiva. De är för mig världens mest dekorativa växter i den storleken. I bladslidorna finns alltid friskt vatten samlat. Ingen vandrare behöver törsta när han ser ett sådant ”träd”. Härav namnet.

En familj som hade många representanter här, både sådana som vi använder i matlagningen och andra som fröjdar ögat var Zingiberaceae, ingefärsväxter. Hit hör bland andra ingefära, gurkmeja och kardemumma. Andra hade mycket vackra blommor.

Oerhört många för mig intressanta både kända och okända tropiska arter gladde mitt öga men vill inte trötta mina läsare med mer botanik än jag redan gjort.

Den fina nattklubb jag tänkt besöka var stängd när jag kom dit; det var ju påskdagen. På min långa promenad till mitt hotell igen såg jag en neonskylt som förkunnade att här var en nattklubb. Jag gick dit men det var bra nära att jag vände i dörren. En trist och uttråkad flicka tog emot en mindre avgift för att man skulle få tillträde till en sjabbig lokal med några små bord intill ett litet dansgolv där några go-goflickor dansade. En av dem drog upp mig på golvet så att jag också skulle dansa salsa vilket jag definitivt inte kunde. Men rytmsinne har jag, så jag lekte med. Om de leenden jag fick var uppskattande eller medlidsamma vet jag inte. Flickan följde mig till bordet och bad mig bjuda på en Coca-Cola. Den fåtaliga publiken tittade tämligen förundrat på den underlige främlingen som bara beställde guarana och inte rökte.

Regina, som den mycket söta flickan hette, kom att berätta sin historia för mig, en historia som många flickor i denna stad säkerligen kunnat berätta.

18 år gammal låstes hon in på det kontor hon arbetade och våldtogs av sin chef som sedan gjorde henne till sin älskarinna. Ett halvår senare var hon med barn och kastades ut från både chef och kontor. Hon kastades också ut från sitt hem. Hennes far vill aldrig se henne mer.

Bigotteriet här är oerhört. I förhållande till cariocas är nog vi att anse som viktorianska. Allt tycks vara sexuellt tillåtet så länge det inte visas. Alla vet allt om alla men officiellt vet man inte det minsta. Får en flicka här barn utom äktenskapet mister hon sin familj. Underhåll var åtminstone då ett okänt begrepp i detta manschauvinismens land. Och barnbidrag från kommun och stat saknades. Följden blir att dessa ensamma mödrar blir mer eller mindre hänvisade till prostitution för att kunna anlita barnhjälp medan de själva arbetar. Har en flicka tur kan hon få mycket låg lön som hemhjälp men med barnet hos sig. Regina hade ett kontorsarbete på dagarna och gick i aftonskola på kvällarna förutom två kvällar i veckan. Aftonskolan gick hon i för att så småningom kunna få ett tillräckligt kvalificerat och betalt arbete för att kunna slippa de två kvällarna på klubben. Hon fick provision på de drinkar hon fick kunderna att beställa och de hon bjöds på. Hon berättade att hon grät sig till sömns varje kväll under lång tid. Det var först efter att hon förstått att jag inte var en blivande kund som hon berättade allt detta. Naturligtvis kunde historien vara uppdiktad men jag blev helt övertygad och tänker fortfarande mer stor respekt och värme på den tappra 20-åringen. Jag blev inte länge där för nästa dag skulle jag först till Sao Paulo och sedan Iguassu.

Sao Paulo

Mellan Rio och Sao Paolo går flygplanen mer eller mindre i skytteltrafik. Jag for från hotellet de två och en halv milen till flygplatsen där jag bara behövde vänta en timma innan jag kom iväg.

I Sao Paulo, staden med miljoner invånare, 12 med satellitstäderna inräknade, fick jag tid till en timmas taxifärd (dyr) innan jag skulle vidare till Iguassu.

Tre saker minns jag, de oerhörda futuristiska höghusen, SKF-skylten som stod i jättesiluett mot himlen ovan taket på ett sådant hus och så en fantastisk liggande bronsskulptur. Den var nog tio till femton meter lång med ett myller av människor som släpade på en båt.

Så var jag tvungen att ordna med flyg till Iguassu. Jag gick till ett av de största flygbolagens kontor för att boka plats. Nej, det fanns inga flyg till Iguassu! Inga flyg till ett av världens mest berömda vattenfall? Nej.

Då plockade jag upp min ”turlista” ur ryggsäcken. Jag har nog tidigare skrivit om hur jag i Sverige rivit ut alla sidor ur världsflygkatalogen med alla orter dit jag tänkt mig. Här slog jag upp Sao Paulo och Iguassu. Det fanns hur många förbindelser däremellan som helst. När jag så visade detta för personalen ryckte de bara på axlarna och förklarade att de inte hade någon sådan förbindelse. De brydde sig inte ens om att tala om att dörren bredvid deras just gick in till ett bolag som trafikerade Iguassu. Typiskt brasilianskt!

Jag fick biljett till ett flyg samma eftermiddag och de hjälpte mig även att boka ett hotellrum på plats.

Så fick jag flygbuss ut till flygfältet och ett plan som tog mig till ett av min resas viktigaste mål.

I nästa avsnitt försöker jag berätta om vad jag där upplevde. Välkomna med på färden!

HEM

Senast ändrad 2003-04-05