Salvador

Om flygresan till Salvador finns inte mycket att berätta. Men staden var mycket vacker. Den ligger på en triangulär udde som sticker sin rundade spets åt öster med lite dragning åt syd ut i Atlanten. På sydvästsidan finns en bukt med många öar, Bahia de todos los Santos. Staden påminde lite om Helgoland som jag gästade i min tidiga ungdom. Båda ligger vid öppet hav och båda är byggda i två ”våningar”, den ena nere på stranden och den andra för Helgoland ca 60, fört Salvador 80 till 90 meter högre upp med en så gott som lodrät klippvägg emellan. Detta gällde huvudparten av staden vilken vette ut mot havet. På Helgoland skötte en hiss transporten mellan våningarna, här i Salvador två. Men också branta vägar zickzackade sig upp, här i Salvador även bilvägar.

Här var alltid rejäla köer till hissarna. En gång fick jag vänta mer än tio minuter för att komma med.

Strandstaden var helt plan med många vackra och ovanligt fräscha höghus, huvudsakligen kontorsbyggnader men också bostäder för de besuttna. Salvador har mycket små luftföroreningar vilket faktiskt syns på husen.

Här liksom i Brasiliens andra städer vid Atlanten var det märkligt få nöjesbåtar, särskilt de med segel. Kanske berodde detta på avsaknaden av skärgård, så här fanns ju inte mycket att segla till. Undantaget var de vackra öarna i bukten alldeles söder om udden som utgjorde Salvador. Jag såg heller inga fiskebåtar av vår typ men däremot mycket stora kanoter. De var alla av ungefär samma storlek och samma material. De föreföll vara ungefär 10 meter långa och 80 till 100 cm breda. Båda ändarna på dessa grova urholkade stockar var trubbigt rundade. I nästan alla låg det stora högar med nät. På kajerna såldes fisk av alla de slag och storlekar. Där fanns flera sorter som jag inte sett tidigare. Då jag var där fanns det varken tonfisk, svärdfisk eller haj. På samma kajer såldes den finaste frukt av sorternas mångfald men inga som jag inte redan har berättat om. Kanske var det dock apelsiner och andra citrusfrukter som dominerade här. Här fanns också ett stort inslag av frukt från mer kyliga trakter såsom äpplen, päron, plommon och vindruvor. Där fanns väldigt mycket fina persikor minns jag.

Bland mängder av avskräde och frodig grönska klängde sig många bedrövliga små skjul. De var ofta målade i lysande färger, påminnande om Rios slum, favelan, fast här på själva den branta klippväggen. Trots de klara färgerna förskönade inte detta den annars så vackra stadsbilden.

Ute på flygplatsen hade man hjälpt mig att få svenske konsulns adress. Bara att få telefonkontakt var ett företag. Om bara telefonsladden som såg ut som ett dåligt tvinnat snöre, låg fel på golvet, så bröts kontakten. Vissa samtal var nästan otydbara. Konsulatet var stängt på grund av helg och ingen privatadress till konsuln fanns i telefonkatalogen. Det var likadant för alla konsulat. Endast amerikanernas utgjorde ett undantag. Den amerikanske konsuln kunde ge mig namn och telefonnummer till vår egen som jag då ringde upp. Han bad mig då till sitt kontor nästa dag som var en onsdag.

Han hade sitt mycket ståtliga kontor i ett av de vackra höghusen.

Konsul Dahre var en vänlig men ytterst upptagen man som snabbt delegerade en medhjälpare att ta hand om mig och mina problem.

Som jag skrivit tidigare hade mitt oplanerade och mycket långa uppehåll i Guyana försenat mig mycket och tärt på den reskassa som hade varit avsedd att räcka tills jag kunde få mina till vår ambassad i Buenos Aires skickade resechecker. Stölden av dollar i bussen och alla lurendrejare till taxichaufförer i Brasilien hade ytterligare tärt på kassan. När jag kom till konsuln hade jag precis så mycket pengar kvar att jag kunde betala tre hotellnätter i Salvador.

Tre timmar fick jag sitta på kontoret utan att man lyckats få kontakt med min bank, Handelsbanken, hemma i Sverige.

De kunde inte telexa från kontoret så jag fick be dem ringa konsul Boris i Fortaleza som kunde telexa till banken. Fastän jag före min resa hade varskott om att de skulle vara beredda att skicka pengar, kom svaret att jag var okänd! Ny telex från Fortaleza med mitt personnummer och telefonnummer till min bror Anders gav till resultat att de skulle sända pengar. Men jag fick inte besked om till vilken av Salvadors 36 auktoriserade banker pengarna gick. Strax efter att bankerna öppnade här stängde våra. Dag efter dag gick utan att jag fick mina eftertraktade slantar. Den vänlige konsuln hade tillräckligt förtroende för mig för att till dess låna mig vad jag behövde och mer till. Alldeles före stängningsdags före en tre dagars helg fick jag mina pengar. Tack och lov

Helgonfirandet i de flesta katolska länder som nu här, kan bli ett verkligt bekymmer för protestantiska resenärer genom alla dessa oväntade stängningar av bank- och kontorsverksamhet. Var och en som reser i katolska länder bör därför ha med sig en förteckning över alla helgdagar.

I Brasilien har resenären fler bekymmer, först och främst byråkratin. Pappersexercisen är förfärlig. Dessutom betraktas tydligen varje resande som en potentiell brottsling. Över allt skall man visa sitt pass. Man kan knappt gå på en buss eller ett flyg utan att behöva visa upp det.

Byråkratin är ändå inte till bara för resenärer. Vi vet att det inte var lätt för dem bakom järnridån att resa ut men det var heller inte lätt för brasilianska medborgare att få lämna sitt land. För att få lämna landet måste var och en deponera 5 700 kronor (1978 års valuta). Först två år efter återkomsten får man tillbaka pengarna. En av familjerna jag kände, man, hustru och tre barn var bjudna till hans föräldrar i England men kunde inte lägga undan de erforderliga 28 500 kronorna.

Allting är också mycket omständligt och tar en evig tid.

Jag träffade så många underbara människor här men frånsett dem så vantrivdes jag väldigt ofta i detta land. Mycket här fick mig faktiskt att tänka på Sovjet. I båda länderna har polisen exceptionellt stor makt i ett grundmurat tungrott byråkratiskt system. Båda länderna kunde visa upp vackra moderna byggnader men som samtidigt mycket snabbt förföll.

Det var snarare ett lyckligt undantag än regel då något tekniskt fungerade här i Brasilien. Telefon, hissar, toalett, belysning, allt tycks här vara underkastat en alldeles särskild opålitlighetens lag. Nytt är allting snyggt, ja vackert, men material och arbete undermåligt med ständigt trasiga telefondosor, toalettlock, spolningsmekanismer, elkontakter, ja snart sagt det allra mesta. Dåligt och underdimensionerat material samt otroligt amatörmässigt reparationsarbete var regel här som i Sovjet. I Salvador hade jag ett mycket fint hotellrum men vågade knappt sätta mig på en toalettstol som föreföll tillverkad för flugviktare. Tvättstället vågade jag inte nudda vid. Det verkade ha kladdats fast av någon barnunge med något slags kitt.

Folket här var heller inte särskilt trevligt. Redan tidigare har jag nog skrivit om den utpräglade chauvinismen. Brasilien ärt störst, vackrast, duktigast, ja på alla sätt bäst i världen och för varje brasilianare tycks det vara verkligt frustrerande att denna värld inte vill förstå detta. Att man sedan på huvuddelen av kontinenten talar spanska när det finns portugisiska är en förolämpning. Sade man ett ord på spanska kom det omedelbart: Porque no fala portugeza? Varför talar ni inte portugisiska?

Ett mycket sympatiskt drag har de dock. Jag har aldrig sett minsta tecken till rasdiskriminering. Som jag skrivit tidigare fanns här heller ingen åldersdiskriminering.

I bussar och spårvagnar såg ja också ett trevligt men för oss ovanligt sätt att vara hjälpsam. Jag såg aldrig någon ung människa, inte ens ett barn, ge sin plats i bussen till en äldre. Däremot såg jag ofta att någon sittande tog ett tungt paket från en stående. En ung kvinna med en fyraårig flicka stående bredvid sig och ett än mindre barn på armen fick ingen sittplats. Fyraåringen togs upp i knät av en äldre man och det yngre barnet hamnade i armarna på en artonårig pojke. Ungen gallskrek hela tiden resan varade, bortåt en timma. Varken pojken, mamman eller någon annan reagerade på skrikandet. Ingen tycktes finna detta det minsta märkvärdigt och kvinnan inte ens tackade med en nick, tog bara neutralt tillbaka barnen när hon gick ur spårvagnen.

Staden högt där uppe var en helt annan sorts stad än den moderna vid stranden. Den var betydligt äldre. Sannolikt byggdes väl staden först där nere men blev så småningom för stor. Bebyggelsen där uppe kom därför senare och blev alltså av yngre datum. Den blev kvar då Salvador blev modern storstad och den ursprungliga bebyggelsen revs för att lämna plats för de ståtliga höghusen. Terrängen där uppe var mycket kuperad med branta slingrande gator. Här fanns många vackra barockkyrkor, de flesta med underbara interiörer.

I Thailand är alla tempel oerhört rikt förgyllda, först och främst på utsidan. Kyrkorna här på denna väldiga kontinent på västra hemisfären är också förgyllda, men på insidan. Stora delar av det guld som conquistadorerna rövade från Inkariket användes tydligen senare för att tacka och ära den Gud som lät dem röva detta guld. Det enda material som annars verkade förnämt nog att användas i kyrkorna här var jakaranda. I en av kyrkorna här uppe skymtade bara då och då lite jakaranda fram bland allt guldet. Belysningen var av betydligt yngre datum men oerhört skickligt anordnad. Några vackra ljuskronor fanns, annars var alla lampor dolda men fick guldet att lysa i all sin prakt. Ändå undrade jag allt om det inte hade varit ändå vackrare då endast många hundra vaxljus gav guldet en mildare glans.

Salvador är en matens stad med ett kreolskt kök med många goda smårätter.

Som jag redan skrivit skulle några helgon firas de dagar då jag var här. Då var det den stora katedralen som gällde. Utanför det stora templet stod helgonet iklädd mässhake och väldiga skaror kom för att betyga honom sin vördnad, men tydligen minst lika mycket för att festa.

Prästerna mässade både inne i och utanför kyrkan och mässandet, orgelmusiken, körsången och liturgien bars ut över den stora folkmängden genom en mäktig högtalaranläggning.

Rökelsekaren svängdes och deras doft blandades med oset från många grillar och flottyrgrytor till något alldeles speciellt. Detta blev tillsammans en mycket säregen och minnesvärd upplevelse.

Här fanns inga banala korvgubbar men små och stora gatukök av alla de slag och med var sina hemgjorda specialiteter. Ibland var köken små bodar, ibland infogade i ett hus men ofta också direkt på gatan. Särskilt minns jag hur en ung, mycket vackert kreolskt klädd mulatska med turban bredde ut en synnerligen rentvättad och välmanglad duk direkt på trottoaren sedan hon noggrant sopat den ren med en liten kvast. På denna rena duk placerade hon sedan sina små fina specialiteter. Ni skulle bara ha sett hur trevligt, vackert och aptitligt det såg ut! Jag tycker jag ser både henne och hennes ”bord” framför mig än i dag.

Här fanns friterade degbollar både med och utan inbakade hela räkor. Stekta små, små makrillar, rökt fisk, saftig eller torkad, små korvar som fått puttra i tomat, lökhack. Och olja, räkor mycket vackert och konstnärligt lagda i små portionsformar, sallader och dressingar av olika slag och flera smårätter som för mig var omöjliga att definiera. Avocado förekom i många sammanhang.

I ett stort gatukök lyste tiotals jättestora aluminiumkastruller. De lyste på kapp med solen, så blankskurade och rena var dessa oerhört buckliga kastruller. De föreföll vara gjorda av den allra tunnaste plåt. I dessa fanns kokt både fisk och kött men först och främst soppor. En huvudingrediens i de senare föreföll vara citronjuice att döm av de stora flaskor med sådan som stod bredvid varenda kastrull.

Sent på kvällen gick jag tillbaka till den praktfulla katedralen, Igreja do Sao Francisco. Fet stora torget med väldiga palmer, jättelika fikusar och acasior var fyllt av folk som deltog i den sena mässan samtidigt med att de avnöt vad de små matstånden bjöd på. Det var en underbar stämning med fullmånen lysande från djupblå himmel med små fjädermoln lysande nästan i kapp med månen. Mässandet från präster i ornat, musiken, körsången, folkmassan på det vackra torget och alla dofter från grillar, grytor och rökelse lever för alltid kvar i mitt minne.

Från det hotell jag först kom in på gick en väg ett par mil längd stranden till staden. På ett ställe gick vägen genom en hundratalet meter lång underbart ljusgrön tunnel. Det var ingen vanlig tunnel. På båda sidor växte det tätaste bestånd av jättebambu som flätade ihop sina ”grenar” bara ett par meter över våra huvuden. Något skirare och mer elegant är svårt att tänka sig.

Vid ett tillfälle lämnade jag bussen för att vada kring i det ljumma atlantvattnet. I små gölar som bildats när vattnet vid ebb dragit sig tillbaka pilade otaliga små räkor och fiskar kring. Särskilt minns jag mängder av små intensivt blålysande fiskar, högst två centimeter stora. På stenarna i sanden satt små blåmusslor och svarta sjöborrar med sina långa nålvassa med bakåtriktade hullingar försedda taggar. Får man en sådan i foten får man ett litet elände.

Ytterst små krabbor försökte snabbt få skydd under mina fötter.

Så tog jag en ny buss in mot staden. Från någon mil utanför var det som en enda sammanhängande fotbollsplan nästan in i staden. Vägen lämnade den väldiga sandstranden fri och där drömde hundratals, kanske tusentals pojkar i alla de åldrar om att bli en ny Pelé. Det var en otrolig upplevelse för mig som inte sett en enda fotbollsmatch. (Vilket avslöjande, käre läsare!)

Eftersom jag skulle bli kvar så länge här flyttade jag in till ett billigare hotell i en skumraskdel på övre ”våningen”. Det tog ett tag innan mina vänliga och förtroendefulla hej-nickar gav effekt. Först var folk avvisande och tvära men återgäldade så småningom mina leenden så jag blev verkligen hemma här i denna litet hotfulla omgivning. Jag blev accepterad och skyddad. Det finns ett talesätt som lyder: Gud är barnens och sårarnas beskyddare.

När jag så äntligen fått mina pengar tog jag flyget något hundratal mil till Brasiliens moderna administrativa och politiska huvudstad, Brazilia.

HEM

Senast ändrad 2003-03-19