Skum
1922 beställde pappa och
farbror Axel en båt hos Ohlsson och Karlsson på Källvikens varv belägen i den
gamla guanofabriken.
Båten var en så kallad
Petterssonbåt efter typens konstruktör Dessa båtar som var särskilt vanliga i
Stockholms skärgård sågs också ganska ofta här på Västkusten fram till
40-talet.
Vår båt skulle heta Skum
ett namn som onekligen associerar till havet men dessutom alluderade till
brödernas födelsesocken, Askum.
När nu mahognyn anlände till
varvet hade man skickat tre kvartstum i stället för de beställda fem åttondels
varför båten på gott och ont blev kraftigare än beräknat. Båtens längd var 11
1/2 meter. Bredden vet jag inte men den torde ha varit ungefär två meter.
Karakteristiskt för dessa båtar var den stora längden i förhållande till
bredden.
Normalt byggde Ohlsson
och Karlsson bruksbåtar som skutor och jakter och yxan var nog för det mesta
putsverktyget - Skum var nog deras första "herrskapsbåt" så
utförandet blev därefter. När jag senare i livet men före plastbåtarnas tid såg
flytande salongsmöbler på havet, kom jag mer än en gång att tänka på Karlssons
yxa. Men robust blev båten med finaste askspant som satt tätt.
Båten hade skarp stäv som
konkavt breddade upp mot däck. Detta medförde att båten skar som en kniv genom
vattnet i lugn sjö men bar när sjön var grov.
Skrovet och salongen var
som sagt av vacker mahogny, om honduras, vet jag ej. Bänkarna var av kraftig
teak som tålde alla väder. Fördäcket blev så småningom klart med segelduk som
målades rödbrunt.
Aktern var
"negativ" med bruten akterspegel.
Från början var Skum
utrustad med en tio hästars Penta som gav den ungefär tio knops fart. Så
småningom byttes den ut mot en 24- hästare, även den Penta. Denna gav båten en
fart på 15 knop vilket var sällsynt på den tiden. Skrovet var så väl utformar
att båten knappt drog med sig något vatten vilket förklarar det goda
utnyttjandet av hästkrafterna. Genom att akterspegeln var negativ och bruten
var det lätt att se att den knappast drog ner sig alls. Vattnet gick bara upp
fyra, fem centimeter vid sidorna i aktern.
Denna båt blev både
arbetshäst och ridhäst för oss. Varje vår då skolorna slutade flyttade vi från
vart stora Midgård i Lysekil till Källviken och när hösten kom och skolorna
slutade gick flytten åt andra hållet. Varje gång fick vi göra flera vändor med
båten fullstaplad långt över relingarna. Vi var ju åtta personer plus eventuell
tjänsteflicka och alla skulle ha sina sängar med utom pappa och mamma som hade
sängkammarmöbel med dubbelsång i stan men separata på landet.
Liknande men lindrigare
var det för farbror för de var bara tre.
Ja det var båten som
arbetshäst det. Dessutom gick den i ständig trafik mellan Lysekil och Källviken
ned bröderna som pendlade mellan sina respektive arbeten i stan och middagen
med hustru och barn. Färden från brygga till brygga de tre sjömilen tog mindre
än en kvart.
Och så alla turer som vi
till mångas avund hade ned den vackra båten.
När vi for ut i Lysekils
skärgård för vitlingfiske eller strandhugg på någon holme var vi ofta tio, elva
personer, och likaså när vi for in genom Strömmarna, Bassholme ränna,
Snäckedjupet eller Vägerö ränna ut i Koljöfjorde eller över Ellösefjorden till
Morlanda.
Vilka underbara färder vi
gjorde!
Någon enstaka gång åkte
vi heldagsturer upp längs kusten, Jag tror att pappa var så långt upp som till
Fjällbacka med sex sju vänner. Efter att gått en hel dag efter kortet och nog
tämligen mallig över att ha klarat detta skulle han sätta i land sina gäster i
Lysekil. De var en strålande söndagseftermiddag med Trampen utanför
Societetssalongen fylld av flanerande badgäster då han frikostigt bjöd dem på
ett sällsamt men kort skådespel. Avslappad efter kortläsningen och hemma i hamn
gick han med femton knops fart rått på Pelleskär, en rundslipad stenhäll som
nätt och jämt nådde vattenytan. Den tunga elvametersbåten gjorde ett
halvmetershopp över grundet varvid alla ombord kastades omkull. Båten kom i
land för egen maskin men käre pappa fick allt stå ut med ett antal försmädliga
leenden bra länge efter detta . Att "byggmästarn" gick på i sin egen
hamn var allt något att ha roligt åt.
Båten togs naturligtvis
upp för kontroll. Den så kallade skäddan hade slitits loss och varje
propellerblad hade halva längden kvar som om man satt propellern i en svarv.
Skrovet däremot hade ej tagit den minsta skada, Inget märke efter träffen med
berget. Det måste ha varit själva kölen som fått ta smällen..
Bottenfärgen var ljusröd
som torr, mörkröd som våt. När båten väl torkat uppe på land i solen skulle minsta
lilla läcka visat mörk färg eftersom det fanns gott om slagvatten. Inte minsta
skiftning i det ljusröda fanns att se. Skrovet var alltså helt oskadat. Efter
att vi fått dit ny skädda och ny propeller så var det bara att köra som vanligt
igen.
När vi pojkar kom upp i
övre tonåren fick båten ytterligare en funktion, att ragga flickor. Som den
något religiöse och kanske lite bigotte unge man jag var så deltog jag aldrig i
mina yngre bröders och kusin Ods förlustelser men fick mig en och annan
historia till livs. Vid ett tillfälle hade Tord med sig några vänner av blandat
kön till badrestaurangen i Fiskebäckskil där de dansat och ätit enligt klen
kassa. Efteråt skulle vännerna sättas av i Lysekil innan Tord åkte hem till
Källviken.
Vi hade en mycket kraftig
strålkastare monterad midskepps nära ratten på babords sida. Tord briljerade
med det starka ljuset som var så tokigt placerat att han inte såg den honom på
styrbords bog mötande Vally som kom med sina passagerare från Lysekil. Vally en
stor träskuta av fiskebåtstyp hann aldrig väja undan. Båtarna träffade varandra
nästan stävrätt med den sammanlagda farten av ca 22 knop.
Skum satte näsan nästan
rakt neråt och min bror var övertygad om att de gick rakt mot botten.
- Forsar det in mycket
vatten där framme ? ropade han in till kompisarna i salongen som legat där och
kelat men nu blivit tämligen omruskade.
- Nä, här kommer inget
vatten.
Då hade Tord redan styrt
Skum mot lerorna utanför badviken så att den inte skulle sjunka på djupt
vatten.
Men redan innan han fått
satt fast båten i leran stod det klart att den inte läkte ett skvatt så det var
bara att enligt planerna fortsätta till Lysekil.
Nästa dag tog vi i alla
fall upp vårt kära flytetyg för att kontrollera att allt stod väl till.
Avbärarlisten framme vid stäven på styrbords sida hade krossats och kipphalen
slitits loss. Däcket hade blivit randigt av diagonala sprickor i färgen. Dessa
underliga sprickor förblev oförklarliga för våra kära föräldrar som aldrig fick
höra talas om äventyret. Hela båten hade alltså fjädrat i den våldsamma
kollisionen.
Ja nog var hon stryktålig
alltid.
Denna typ av båtar var
egentligen inte särskilt lämpade för havet utan mer för inneskärgårdar och
insjöar.
I grov sjö var den
livsfarlig för den som inte väl kände henne. Hon var sannerligen motsatsen till
foolproof. Däremot klarade hon sig förvånansvärt bra med rätt man vid ratten.
Min käre farbror var inte
rätt man. En gång på väg från Lysekil till Källviken då han hade sjön i
Gullmaren på styrbords låring passade han inte rodret i tid. Ratten vreds ur
händerna på honom så han fick ren sidsjö. När den långa smala båten fick sjön
snett akterifrån ville den slingra sig som stora sjöormen och var svår att
bemästra.
Två gånger i mitt liv har
jag varit verkligt rädd på havet, 1990 på Salomonöarna och så en gång med Skum.
Det var under kriget,
sannolikt 1843, då jag med en ung pojke i sällskap for i väg norrut upp till
Grebbestad. Allt väl men så på väg hem igen gjorde jag en farlig dumhet. Jag gick
rätt ut i Soten med kurs sydväst och hade sjön rakt från väster då jag gick ut
förbi Tjurpannan. Alltså hade jag sjön på styrbords bog, långa väldiga vågberg
som båten klarade utan några egentliga problem. Soten är här späckad med brott
och skär. Runtom mig lyste det vitt över alla grund men farleden var prickad så
jag kände mig ändå tämligen lugn. Men lugnet förbyttes i skräck då jag vid
yttersta pricken skulle gira nittio grader åt sydost för att komma in till
Bovallstrand. Jag fick sjön på styrbords låring i stället för styrbords bog.
Den redan höga farten ökades våldsamt då aktern var på en vågtopp och stäven
långt ner i vågdalen. Den skar med våldsam kraft in i vågberget framför vars
vattenmassor gick över hela däcket och hotade att sopa med sig vindrutorna.
Gudskelov höll de annars hade vi dränkts av första våg. Eftersom sjön kom
låringsvis vågade jag inte lita på roderlinorna utan flög iväg till aktern och
tog rorkulten i stället.
Naturligtvis var farten
på tok för hög, halva hade gjort situationen hygglig. Varför då inte gå med
halv fart? Kriget. Vi fick ingen bensin så vi körde på fotogen. Men kör man en
bensinmotor som Penta på fotogen måste man ha högsta varv annars sotar
tändstiften igen och då dör motorn. När jag såg alla vitskummande brott på
läsidan stod valet klart. Att minska farten skulle så gott som säkert resultera
i att motorn stannad och att båten skulle slås till ved mot något av alla dessa
undervattensskär. Jag valde risken att leka ubåt i den för höga farten. Varje
våg trodde jag skulle bli den sista. Denna mardrömsfärd varade inte många
minuter men upplevdes som en evighet. Det var en mycket lättad man som lade
till vid bryggan i Bovallstrand och sedan förplägades väl hos pappas kusiner i
Fintorp. Färden hem var problemlös men innehåller en liten historia om Smögen,
Sotenkanalen och en flicka. Det får bli en berättelse på annan plats.
På Källviken hade vi ett
litet badhus (solhus) vid vår strand och en pålbrygga som gick rakt ut. Ett par
meter från badhuset gick en planka i råt vinkel några meter ut till en annan
påle. Mellan denna planka och badhuset bildades så ett fack där vi hade vår
julle. Plankan tjänade också som stävstopp för Skum där hon låg långsides den
nära tolv meter långa bryggan. När vi kom ifrån Lysekil rundade vi en bergudde
och körde in efter att ha styrt babord nittio grader längs bryggan. Med åren
blev vi naturligtvis experter på att så länge som möjligt hålla högsta fart för
att i sista ögonblicket sakta ner och slå back. Var manövern riktigt snyggt
utförd stannade båtens stäv en centimeter från plankan utan att nudda den och
båtsidan var så nära bryggan att inte stort mer än ett toapapper skulle kunnat
komma emellan.
Tilläggsplatsen i Lysekil
var betydligt besvärligare speciellt vid sydlig eller ostlig vind då risken var
tämligen stor att aktern skulle kastas in mot ett brygghuvud på den så kallade
Tioöresbassängen där det kostade just tio öre att bada. Sydliga och ostliga
vindar var som sagts de enda som kunde vara lite besvärliga men sjön han aldrig
få någon större kraft här på grund av fjordens tämligen ringa bredd.
Men en gång skedde ett
undantag. Det måste ha varit tämligen sent på hösten i början på trettiotalet
då vi fick en rent sydlig orkan med de högsta vindstyrkor som någonsin uppmätts
i Lysekil. Vid lotsutkiken mätte man upp 45 sekundmeter, i byarna 48. Om jag då
nämner att orkan är 30 så torde man förstå att detta var något extraordinärt.
Dagen efter låg en stor
fraktskuta uppe på kajen, ett trettiotal fenkölade båtar hade kastats långt upp
på land utan ens en kopp vatten under sig och många som legat vid boj hade
slagits i stycken mot kajerna. Chefen för systembolaget hade en mycket dyr
lyxkryssare i mahogny av samma typ som vår men mycket större och mer påkostad.
Denna låg förtöjd vid boj med fem grova tampar. Situationen såg ändå hotande ut
så sotare Söderbergs vuxne pojke som var stans erkänt skickligaste simmare
erbjöd sig att mot femtio kronor i betalning simma ut och förstärka
förtöjningarna. Bara någon minut efter att han fått nej såg man hur en av
trossarna sprang av och sedan de andra i tät följd. Många minuter tog det inte
tills den vackra farkosten kastats upp på en hög knott, smågatsten och sedan
alldeles smulats sönder. Illvilliga människor hånade sedan den stackars
direktören för att han varit så snål och inte ville betala en femtiolapp till
den som ville rädda hans oförsäkrade båt.
Min egen bestämda
uppfattning är att han avslog erbjudandet inte av snålhet utan för att han inte
ville riskera ett människoliv.
Vi var ju vana att
betrakta vår hamn som den tryggast tänkbara men jag tyckte ändå att jag måste
ner och titta. Staden var strömlös och svart. Havet lyste mot det svarta av
skum och mareld, en oerhörd syn i natten.
Vattnet slog en halvmeter
över bryggan som gick ut till vår och andras båtar. Det var med allra största
möda och risk att spolas bort som jag med räckets hjälp kunde ta mig ut till
den tvärbrygga. Där låg vår båt på ett sådant sätt att den pekade vinkelrätt
mot bryggan och en akterfäst som höll bredsidan mot den vräkande sjön. Just när
jag kom fram till båten sprang de aktre förtöjningarna och båten kastades
långsides bryggan. Stäven var förtöjd ett stycke in på bryggan så att aktern
skulle komma att kastas mot stenhuvud på den i vinkel gående utbryggan. Än i
dag förstår jag inte hur jag kunde hinna och orka dra stäven längre fram på
bryggan så aktern gick klar. Lika svårt är att i dag förstå hur jag kunde undgå
att svepas iväg av sjöarna. Nog hade jag den gången både för min egen och
båtens del god hjälp av min kroppsstyrka.
Men en upplevelse jag
aldrig glömmer, det var det.
Vi använde ju också Skum
vid högtidliga tillfällen för att fara till Getevik för att bada. Då hade vi
stäven mot en klipphäll och ankare kastat ett stycke akter om båten. Detta
fungerade alldeles utmärkt tills min käre kusin Sverker kastade i vårt stora
och dyrbara patentankare som så många gånger förr men nu med den lilla
skillnaden att någon lånat ankarlinan för viktigare ändamål. Ett ankare i sjön
utan lina gör som de flesta torde förstå inte stor nytta. Ankaret var alldeles
på tok för dyrt för att bara lämnas på sitt öde så resten av sommaren använde
vi stor del av vår tid till att dyka efter det och utforska botten så långt
vattenkikare tillät. Allt förgäves!
Jag har aldrig tyckt om
att bli blöt. Så snart jag blev stor nog att kunna försvara mig slutade jag att
bada om inte badet bjöd på något direkt roligt. Och roligt var det att surfa.
Vi hade gjort en riktig surfingbräda som vi hängde efter Skum. Farten var i
knappaste laget för surfning men det gick och det hörde till det roligaste jag
visste att på surfingbrädan möta andra båtars svallvågor och försöka stå kvar.
Att jag inte dränkte mig var en aning konstigt. Jag var nämligen så lat och
tyckte så illa om att simma att jag hängde kvar i linan när jag ramlade av och
släpades långväga innan man fick stopp på båten. Jag svor och domderade för att
de tog så lång tid på sig för att få stopp.
Nå, en gång skulle jag
surfa den bortåt en och en halv sjömil långa vägen till Getevik.
När man lämnar brädan får
den paravaneffekt och söker sig neråt Så hände även denna gång. Men nu blev den
kvar där nere. Jag varnade de andra att inte dra och så följde jag linan ner.
Brädan hade fått linan in under ett av ankarets klor. Som nog framgått tidigare
är jag inte särskild lämpad för undervattensarbete varför Tord fick ta över.
Det var ju så djupt att vi inte kunnat se ankaret med vattenkikare varför jag i
dag inte riktigt förstår hur Tord kunde ta sig ner och lägga en klenare lina
runt ankaret så vi kunde dra upp det.
Tala om att gömmas i snö
och komma upp i tö!
Alla sagor tar slut någon
gång. Så även sagan om vår kära båt. Pappa dog 1952. Farbror Axel var då
sjuttiosju år och vi bröder sedan länge bosatta långt från Källviken och
Lysekil varför det blev för svårt och för dyrt för oss att vinterförvara och
vårutrusta Skum. Då erbjöd sig Bäcker, Olof Larsson, att köpa den av oss.
Eftersom han var vän till oss alla och nästan en liten aning medlem av familjen
tyckte vi förslaget var gott och sålde Skum för vänskapspris till honom.
Detta är något vi senare
kommit att ångra enär han bara behöll båten en kort tid innan han sålde den
vidare till någon som vi ej hade minsta anknytning till. Många år senare såg
jag den elegant svepa förbi oss inne vid Munkeby med glada människor i välskött
båt.
Men min sista minnesbild
av kära Skum är inte lika trevlig. Då låg den inne i Grötöhamnen. Först kände
jag inte igen den. Det tog en stund innan jag förstod att man stympat den
vackert proportionerade båten. Röta hade tydligen angripit aktern så att man
måste kapa den ca en halv meter för att sedan sätta dit ny akterspegel.
Länge , länge spanade jag
efter den när jag i andra båtar var ute på sjön, ja flera år men nu var det
länge sedan jag tittade efter den välkända silhuetten.
Men käre Skum, mycket roligt
och spännande har jag haft både i dig och med dig.
Vi hade en segeljulle som
varit utställd på Göteborgsmässan i början på seklet. Den var gaffelriggad med
bom och fock. Vi pojkar hade endast några gånger i masten med några vaga försök
att segla.
Vårt kära Källviken som
gett oss så mycken glädje innebar ändå två handikapp i vår sjöuppfostran. Alla
våra skolkamrater som blev kvar i stan på somrarna lärde sig två saker från
tidigaste barnaår; simma och segla. När de inte var i herrbassängen med de
äldre och lärde sig simma, dyka och hoppa var de ute med farbröderna och
"gastade” på deras 22-or drakar eller Alfred Boviks Pjazzom en sex meters
vacker mahognybåt.
Så de var experter på
både simning och segling innan någon av oss sex pojkar kunde ta ett simtag
eller visste vad slör var.
Pappa hade seglarmössa
och var med i Lysekils segelsällskap men han skulle nog aldrig vunnit en
kappsegling. Hans allmänt goda intelligens gjorde att han nog hjälpligt kunde
klara segel och roder men nog inte mycket mer. Han var dock född ett bra stycke
från havet. Han lärde oss därför ett absolut minimum av seglingens grunder så
masten blev liggande år efter år i redskapsboden. Kusin Od fick så småningom en
egen underlig segelbåt mest påminnande om en anka. Vi kallade den
"Plattjacken". Det blev inte mycket seglat med den heller och snart
försvann den från vår brygga.
Vår egen strand var bara
dy så där badade vi aldrig som små eller innan vi kunde simma. Vårt egentliga badställe
blev Getevik. Namnet är egentligen helt fel men används än i dag av oss men av
ingen annan. Getevik ät den lilla vik på fastlandet där Maria bodde.
Ett bara några meter
brett sund skiljer viken från ett par holmar på kortet kallade Stumpeskagen men
av folket här Småholmarna. På dessa kronoholmar betade Maria sina kor. Det hala
blev för oss begreppet Getevik och så får det fortsätta att vara.
När vi var riktigt små
och inte kunde ro hände det att någon av våra "jungfrur" eller mamma
och pappa rodde oss dit. Det blev inte särskilt ofta för det var dryga sjömilen
eller minst 2 kilometer att ro.
Men det var högtid för
oss när vi fick komma dit och vi har aldrig haft någon sommar här om vi inte
fått komma till denna fina strand några gånger. Vår egen strand var ju bara dy
så där kunde vi inte bada innan vi lärt oss simma och kunde hoppa ifrån
bryggan.
Så småningom blev vi ju
stora nog att kunna hjälpa till att ro. Pappa hade under senaste sillperioden
varit på vadbåt så han hade verkligen lärt sig att både ro och vricka. Detta
lärde han verkligen ut till oss pojkar så när någon av oss kommer roende ser
man sannerligen att vi inte är några bondpojkar. Nog fick vi lära oss att skeva
årbladen så de inte på tillbakavägen slog i någon vågtopp. Och nog fick årorna
den rätta knycken alltid. Gud ske lov lärde vi oss tidigt att vricka för det
var ju långt ifrån ovanligt att någon av roddarna tappade sin åra. Båten var
tung för små pojkar i sex, åttaårsåldern så vi hade var sin åra. Men när jag
var tolv, tror jag, rodde Tord och jag de tre sjömilen till Lysekil för vi
undrade om Skum som skulle ut till Källviken fått motorstopp eftersom den var
flera timmar försenad. Just när vi kom fram startade Skum efter att pappa
äntligen klarat av den långa vandringen från Midgård. Våra föräldrar blev lite
förskräckta eftersom det ju var en bra dryg bit över den öppna Gullmarsfjorden.
Men vi pojkar blev
rikligen belönade för vi fick nu åka i släp hela vägen hem igen.
Något år senare rodde ja
ensam samma väg och det kan nog betraktas som något av en sportprestation.
När vi blivit vuxna
utrustades jullen med en liten utombordare med så kort rigg att vi fick göra
uttag i akterspegeln. Satt man då och styrde så var det inte många centimeter
fribord där bak. Tord som ju vägde en bra bit över hundra skulle en gång ta mig
med ut till Bonden för att dörja makrill. Två dörjestänger hade vi och gick ut
från Ellösefjorden vid Islandsberg. Det blåste dryga fjorton sekundmeter så ja
ansåg det ju totalt omöjligt att gå ut med ett så ynkligt litet fribord där
akterut.
Nej då, det är ingen fara
, sa Tord.
Jag vägrade ge mig ut
innan vi testat båtens sjöegenskaper så nära land att vi skulle kunna ta oss
upp om vi kapsejsade.
Kom hit och ställ dig du
också på aktertoften, sa han.
Sedan körde han i åttor
och krokar men inte en droppe ko in varken ”atter” eller fram hur han än bar
sig åt. Sedan gav vi oss ut. Det blev en fantastisk fiskefärd med så mäktiga
vågberg jag haft på nära håll bara ytterligare en gång, vid Salomonöarna.
Makrill fick vi och rejält sjösjuk blev jag förstås som vanligt.
Vår lilla julle var till
skillnad från Skum verkligt ”foolproof”. Fick hon bara sköta sig själv var hon
nog i det närmaste osänkbar ungefär som ett halvt valnötskal i en vattenbalja
Men det var synd om båten
som vi grovt misskötte. På vårarna fick den ligga och torka sönder så det blev
svåra sprickor i borden som inte gick igen hur länge båten än fick ligga i
marvatten och ”truttna”. Så hon kom naturligtvis att läcka rejält. Pappa hade
så mycket annat att göra så han överlät båten åt oss. Farbror Axel hade inte
det ringaste intresse för vare sig sjö eller båt så han var bara någon sällsynt
gång passagerare. Och fastän vi pojkar var söner till en praktisk byggmästare
var vi synnerligen korkade och lättvindiga när det gällde att täta läckorna.
Det är genant att berätta om alla tokigheterna men ett exempel kan ges. Vi
spikade blyplåt över de värsta läckorna. Men när vi så småningom förstod att
det fanns risk att vi skulle lämna den murkna akterspegeln efter oss måste något
radikalt göras. John Andersson på Varvet vars barndomshem Tords familj har i
dag plastade hela jullen och rejält över relingarna. Han gjorde ett utsökt fint
arbete som beundrades av många men han hade varit för ambitiös och lagt på
minst dubbla mängden glasfiber och plast emot vad som behövts. Resultatet var
att båten blev alldeles för tung med tyngdpunkten för högt varför den lilla
fina båten helt miste sina goda sjöegenskaper och därmed blev långt ifrån
foolproof. Verkligen synd. Efter detta kunde vi aldrig gå ut i riktigt hårt
väder med henne. Så småningom bytte vi den mot en mycket sjövärdig och lite
större plastjulle som vi kan få upp i fjorton – femton knops fart. Den passar
mina och Andreas behov mycket bra.
Men det är om vår
barndoms flytetyg detta skall handla.
Naturligtvis gjorde vi
också våra egna flytetyg. Vi hade ju hur gott om material som helst, mest
förstår grenar och stammar av nedsågade träd men också både nya brädor och
plank förutom rivningsvirke. Och gammal rostig spik och nubb höll oss farfar
spikrätarn med i obegränsade mängder.
Flottar var ju det
enklaste att bygga och många blev dom, den ena underligare än den andra. Vi
hade ju Allers Familjejournal och följde med spänning Villas och farbror Anders
äventyr och studerade i djupaste allvar deras ritningar till vattenfarkoster av
skilda slag, kojor, kärror, ja, till och med flygmaskiner. Som väl är, är nog
min härdighet och mitt praktiska sinnelag betydligt bättre i dag. Det förstår
jag när jag tänker på vilka monstra vi åstadkom. Efter flottarna blev det
”båtar”. Hur många sådana vi byggde minns jag inte längre men fyra av dem ser
jag ännu tämligen tydligt framför mig . Tre var av naturliga skäl rektangulära
den fjärde var en silltunna med utriggare.
En smal rätt lång ”båt”
med en brädas höjd runt om och ett däck av brädlappar påspikade utom där man
satt gick omedelbart under vatten när man kom ner i den. Så paddlade man med en
brädbit med båten osynlig under vattenytan och bara ens överkropp ovanför. Det
måste ha sett underligt ut från andra båtar. Det var naturligtvis farligt också
eftersom vi då inte kunde simma.
En annan båt gjorde vi av
en av kusin Sverker påbörjad surfing. Den va ungefär en halv meter bred och tre
gånger så lång. Sidorna var nertill som gungstolsmedar och upptill raka. Nu
spikade vi bräder tvärsöver från mede till med och likaså upp till däck med
sittbrunn. Hur skulle vi nu få den tät? Min egen hjärna måste ha varit tämligen
sent utvecklad med den logik jag nu åstadkom. Tjärpapp var ju så vattentätt att
det användes för taktäckning och då måste den ju också kunna göra en båt tät,
resonerade jag och spikade på lager efter lager med tjärpapp. Pappspiken satt
tätt för någon liten gnista av förnuft fick mig väl att misstänka att vattnet
kunde ta sig in i fogarna. Det blev efter sin ringa storlek en förbaskat tung
farkost med så mycket papp och spik. Vi sjösatte den. Den läckte som ett såll,
upp med den och på med mer papp och spik. Äntligen var det klart för
jungfruresan. Jag satte mig i och paddlade med en brädlapp de två hundra
meterna över till Lunnevik. Bröderna skulle följa mig med jullen men kom iväg
så sent att de var mitt på då min ”båt” sjönk med ett plupp så nära land att
jag kunde kasta mig fram och greppa tag i några tångruskor på strandklippan
bredvid färjeläget. Jag kunde inte ta mig upp utan fick hänga kvar där tills
jag fick hjälp av bröderna när de äntligen kom fram. Sedan gav vi upp.
Den roligaste farkosten
var i alla fall en silltunna. Vi lyckades få tag i en tom sådan med lock. Så
sågade vi ett sitthål mitt på tunnan som utrustades med en utriggare längs
vardera långsidan så att den inte skulle rulla runt. Det gick naturligtvis
stöttor tillutriggarna. Detta flytetyg var helt vattentätt och fungerade
alldeles utmärkt men lämpade sig sannerligen inte för snabbrodd. Vi hade som
jag skrivit mycket bra tillgång till material och verktyg men nästan inga
fickpengar så allt vi behövde fick vi ju tillverka själva. Att köpa en paddel
var ju inte att tänka på och vi var ju alldeles för otåliga att lägga ner någon
större tid och möda på att själva göra en så det blev i stället en nödtorftigt
tillyxad brädbit.
Vid ett tillfälle skulle
jag i min lilla ”väldoftande” tunna ta mig över till Lunnevik. När jag var mitt
ute på kom Bolinder Sjuan farande i sin mäktighet. Gustav Bolinder, skaparen av
Bolindermotorn för råolja, hade sitt sommarställe i Bryggevik nära Lunnevik. I
en mycket stor och vacker vit fiskebåt lät han installeras en monstruöst stark
motor. Detta var hans prestige- och demonstrationsbåt. Eftersom våra fiskebåtar
ju är mer eller mindre av träskotyp hjälper det inte hur stark motor man sätter
i dem. De kommer inte upp i stort mer än tio – tolv knop men drar då med sig
väldiga vattenmassor. Bogsvallet blir sannerligen mäktigt. Vi pojkar kände ju
igen alla båtar som brukade trafikera farleden på motorljudet och stack så fort
vi kunde ut med jullen när någon ångbåt eller annan större båt skulle passera.
Vi älskade att gunga i vågorna förstås. Bäst av allt var när Bolinder Sjuan
hördes komma för ingen annan båt åstadkom så väldiga vågor. Men en sak var att
möta dessa i jullen, en annan att icke simkunnig möta dem i en silltunna. Jag
minns mycket väl att jag blev rädd och med min lilla brädlapp till paddel fanns
ju ingen chans att hinna undan. Jag var bra nära mitt på när det mäktiga
fartyget kom farande i högsta fart. Men så helt plötsligt ”satte sig” båten och
gled i måttlig fart förbi. Skepparen som vi ju kände berättade sedan att de
observerat mig mycket sent ock blivit livrädda att sänka mig så det blev stopp
i maskin direkt
Skum kommer nog att
förekomma i andra kapitel från mina barn- och ungdomsår men om de andra
flytetygen har jag nog i det närmaste berättat färdigt.