Inför min stora Sydamerikaresa tog jag
kontakt med kommunstyrelsens ordförande i Umeå som jag kände väl sedan några år
och frågade om han kunde hjälpa mig med ett rekommendationsbrev för min resa.
Jo naturligtvis kan jag det men du får skriva det själv.
Det blev ett brev med alla väsentliga uppgifter om mig själv, vart jag ämnade
resa och på vilket sätt, att jag skulle komma att använda alla typer av
fortskaffningsmedel eftersom jag var naturälskare och ville komma naturen så
nära som möjligt. Mina kläder måste också vara anpassade till detta sätt att
resa och det enda bagage som lämpade sig var ryggsäck och kameraväska med all
den film jag behövde för hela resan, ca 80 rullar, för att jag inte visste när
jag kunde få tag på sådan under vägen.
Jag skrev också att jag inte intresserade mig för politik. Många av
länderna i Latinamerika är rädda för illvilliga politiska reportage.
Sedan rekommenderade jag mig själv på det bästa och förklarade hur
tacksam Umeås "borgmästare" skulle vara för all hjälp och assistens
som kunde komma att ges mig.
Detta blev sedan översatt till spanska av min gode vän Peter Aruso och
sedan utskrivet på stadens finaste papper med stadsvapnet i vattenstämpel
Både styrelseordföranden och kanslichefen skrev under och så sattes
både stämplar och lacksigill på dokumentet.
Med detta gick jag sedan till stadens polischef som skrev under med
sitt instämmande i denna egenskap. Och så dit med en stämpel han också.
Av detta dokument gjorde jag ca 25 kopior och lade alla i en plan mapp
så bladen skulle förbli ovikta.
Otaliga gånger hade jag glädje av detta dokument. Så fort jag märkte
osäkerhet eller misstänksamhet mot min person plockade jag fram en kopia och
efter det blev jag i allmänhet behandlad som VIP, uttytt "very important
person".
En gång räddade det mig ur något som annars kunde blivit en ganska svår
knipa.
Jag kom med buss ifrån Montevideo till gränsstaden Paisandou för att
den vägen komma in i Argentina. Passpolisen tittade på mig och min utrustning
och förklarade mig icke önskvärd. Jag måste tillbaka till Uruguaj. Då plockade
jag fram själva originalet med det vackra röda sigillet och bad honom läsa det.
Det gjorde han men gav mig ändå order att vända tillbaka. Då bad jag honom med
hög röst så att alla medpassagerare hörde det att han skulle ge det till sin
chef. Motvilligt gick han in i vakthuset och kom efter någon minut ut igen med
en välgalonerad officer som leende gratulerade mig till mitt fina papper som
han gärna skulle vilja behålla. Jag förklarade att min resa var långt ifrån
slut och att jag kunde komma att behöva det fler gånger varför jag i stället
erbjöd honom en kopia som han tacksamt tog emot varefter han önskade mig mycket
välkommen till sitt land och lycklig resa.
I varje huvudstad brukar jag så fort som möjligt söka upp vår ambassad.
Jag brukar ställa min post hemifrån dit. Men huvudorsaken är att jag vill att
de skall veta var ungefär jag befinner mig. Jag talar om vart inom landet jag
ämnar fara sedan jag också tagit vara på alla tips personalen kunnat ge mig och
även när jag lämnar landet och för vilket mål.
Detta gjorde jag även i Santiago och visade även mitt
rekommendationsbrev för förstesekreteraren på ambassaden. Han blev mycket
förtjust och undrade om han kunde få en kopia att visa ambassadören. Han gick
in med den och kom tillbaka med ett djupt beklagande att ambassadören inte hade
tid att ta emot mig men att han ville träffa mig innan jag for från stan för då
skulle jag ändå efterhöra post där.
När jag då kom tog han mycket vänligt emot mig. Han ansåg brevet
föredömligt och uttryckte en önskan att alla som reste på liknande sätt skulle
göra som jag gjort både när det gällde brevet och min kontakt med ambassaden.
Han sade att det skulle bespara dem många problem.
Under min 6 månaders resa runt Sydamerika blev det inte mycket badat,
trots en del stränder, för som bekant hör jag ju inte till de badfrälsta. Men
nog doppade jag mig några gånger för ordningens skull och för att få blött
tårna i exotiska vatten.
Stränder är i alla fall mer än bad så följ nu med mig till några av
dem.
Min första bekantskap med en tropisk strand var på Barbados dit jag kom
med flyg direkt från Luxemburg för den ringa summan av 1 000 kr (enkel
biljett).
Stranden låg någon kilometer utanför själva staden och man kom lätt dit
med buss.
Det var faktiskt som att ha hamnat i en praktfull reklambild från
Vingresor, djupblått hav mot horizonten, smaragdgrönt och turkos inemot land,
gyllene sand och svajande kokospalmer och så över allt detta en strålande sol
på en himmel med de mest dekorativa vita små moln.
Ja detta fick t o m mig den bohuslänska badkrukan att entusiastiskt
byta kläderna mot badbyxor och springa ut i de små vågorna, och jag ångrade mig
inte utan fick faktiskt uppleva att det kunde vara angenämt att bada. Vattnet
var ljuvligt varmt och alldeles kristallklart så man hade svårt att uppfatta
hur mycket vatten man egentligen hade under sig.
Sanden var så där lagom fin så att de inte rördes upp av vågsvallet men
där fanns gott om stora stenar utspridda. Av några medbadare blev jag som väl
var varnad för dem. De visade mig hur stenarna var alldeles svarta av sjöborrar
med långa vassa taggar som kunde ge mycket otäcka lätt inflammerade och
svårläkta sår.
Förutom dessa två unga människor som snart gav sig iväg rådde jag ensam
om den underbara stranden där jag kände mig som en riktig Robinson för fastän
den låg så nära staden fanns där inget som påminde om någon civilisation.
Ja där hade jag några härliga timmar både i vattnet och på rygg i den
varma sanden.
Mitt resande gick i en farlig fart så jag fick endast ytterligare ett
tillfälle att avnjuta denna sköna strand.
Efter Barbados kom jag till Georgetown i Guayana, tidigare Brittiska
G—a.
Här hade jag turen att komma
med en båt som chartrats av Karibian Ecology Congress som sammanträdde i G—n en
vecka. Denna utflykt gick på en flod till en indianstam. Det var en mycket
intressant färd ur många synpunkter. Utomordentligt trevliga, bildade människor
av alla kulörer intresserade sig för den långväga gästen och jag kunde av dem
få mycket av min nyfikenhet när det gällde växtligheten runt oss stillad.
Särskilt stort utbyte hade jag av en stor kolsvart man, Charles
Stockholm från Surinam, professor i botanik. Han hade studerat några år i
Upsala och var en varm sverigevän , glad över att ha samma namn som vår
huvudstad.
Han var också glad över att träffa en man med mitt botanikintresse och
inbjöd mig att följa med honom på utflykt i Surinams savann när jag kom dit.
Detta inträffade också så småningom och jag fick en underbar och
lärorik utflykt med honom där. Bland mycket annat fick jag där se jättehelikonior,
släktingar till bananen, med tre, fyra meter långa blad.
Men nu här på floden gled vi ibland fram som i en mörk tunnel där
trädens kronor slog ihop över våra huvuden.
Kilometervis skulle det varit omöjligt att komma i land på stränderna
på grund av den oerhört täta växtligheten men så rann floden ibland ut på
trädlös savann där araceer stod som hundratusentals bredbladiga spjut där flod
och land möttes.
Där stranden någon gång var naken såg vi då och då badande indianbarn
glatt vinkande åt oss då vi for förbi.
Byn som var vårt mål var för mig mycket intressant men om den berättar
jag kanske på annan plats. Här nämner jag bara att jag där för första gången
såg en kaffebuske.
När vi kom tillbaka fick jag reda på att jag för tvåhundra kronor kunde
få flyga till utkanten av Guyanas indianreservat med uppehåll där tre dagar och
två nätter, en offert som jag naturligtvis antog.
Jag kom att stanna där betydligt längre och for därifrån in i Brazilien
och 200 svenska mil med buss till den gamla gummihuvudstaden Manaus.
Väl där såg jag den svarta Rio Negro flyta jämsides med den gulvita
Amazonfloden kilometer efter kilometer utan att blandas med varann.
Men jag har faktiskt försummat att bada i världens största flod fastän
jag kunnat gjort det både här, där den rinner upp i Anderna och nära dess
utlopp vid Belem.
När jag nu åkte tillbaka genom amazonurskogen till Guayana steg en man
på bussen några mil innan vi var framme. Jag slog mig som vanligt i samspråk
med honom. Han var präst och skulle just besöka sin församling som bestod av
Guyanas indianreservat lite mindre till ytan än Blekinge. Han skulle färdas
härigenom 16 dagar till fots i jeep och kanot och på hästryggen.
Jag frågade naturligtvis om jag kunde få följa med.
—Gärna för mig men det är helt omöjligt för myndigheterna tillåter det
inte. Jag har fyra gånger försökt få med mina egna släktingar men det har varit
alldeles omöjligt. Bara jag som präst är den ende vite som får komma in där.
—Ja men skriv i alla fall på ett papper att du är villig att ta mig med
så skall jag tala med myndigheterna i Georgetown.
—Jag säger ju att det inte är någon idé.
Sex dagar senare väntade jag i alla fall på honom i Annai vid
reservatgränsen efter att ha fått mina tillstånd i Georgetown och så följde jag
med honom tio dar.
Mycket intressant men därom
skriver jag mer på annan plats.
Här vill jag bara nämna några små strandepisoder.
Vid ett tillfälle skulle prästen och två tonåriga indianpojkar, hans
bärare och medhjälpare samt jag förstås över en ganska bred flod som vi kommit
till i vår jeep. Ur några buskar drog dom fram en nödtorftigt urholkad trädstam
med nästan knytnävstora hål i botten. Det var i denna vi skulle korsa det
pirayafyllda vattnet. Jag tog naturligtvis för givet att detta var totalt
omöjligt men så tyckte inte de andra. Efter litet diskuterande rev de några
trasor, kletade dem fulla med sandblandad lera och proppade till hålen med
denna underliga komposition. Så ut med kanoten i vattnet varefter den ene
pojken satte sina hälar mot var sitt trasfyllda hål. Så fick vi gå i och den
andre pojken paddlade oss över.
Och rädd var jag, inte för några ynkans pirayor men för att min
kamerautrustning skulle bli dränkt och förstörd.
Ett par dagar senare badade jag i denna grumliga flod där jag också såg
en mycket stor svart krokodil som tyvärr försvann innan jag fått fotograferat
den.
Vid samma flod försökte jag mig på att fiska en natt men jag fick inte
så mycket som ett napp.
Vid ett senare tillfälle fick jag följa med en av prästens kateketer i
hans kanot uppför floden, Rupununi, sedan gå i land på andra stranden och efter
en kort vandring komma till en liten sjö.
Där skulle vi fiska. På stranden fann jag skelettet av en Arapaima
gigas, världens största sötvattensfisk. Jag har ett fjäll av denna
"sill" och en ryggkota hemma. Fjället är 8 1/2 cm långt och med
ledning härav kan man uppskatta fiskens längd till ca 4 meter.
Medan jag beundrade dessa rester hördes riktiga knallar utifrån sjön,
ungefär som när bävrarna i Bandagskanalen slår sina breda stjärtar i vattnet
men här var det i stället arapaimor som stod för saluten. Min indianske vän
försökte skjuta en av dem men stod för illa till så han förlorade bara några
pilar.
Hans båge köpte jag nästa dag av honom och skickade den så småningom
till Andreas, min son.
I stället satte vi nu igång och fiskade pirayor. Dom var sannerligen
inte nödbedda till att nappa så jag fick en hel del som jag sen på kvällen
stekte åt mig och prästen över en fotogenlampa. De smakade förresten bra.
När jag nu skriver om detta minns jag en liten bok, Amazonas, utgiven
av prestigefyllda Times, Life.
Bland annat skrev journalisten om hur han av en indianhövding
inviterats till pirayafiske ett erbjudande han inte hade tid att anta enär
indianen behövde ett par tre veckor för att skaffa det nödvändiga agnet:
Fågelhjärtan!
Antingen var reportern en idiot som gick på något sådant eller en som
inte skyr något för att göra en historia speciell. Fågelhjärtan till pirayor
som hugger på allt levande eller dött så länge det inte är grönsaker!
Många liknande historier far jag både läst och sett på TV varför jag
har blivit mycket skeptisk till reseskildringar. Verkligheten är faktiskt
intressant nog utan att på något sätt behöva förgyllas.
I Fortalesa i Brazilien fick jag se hur sandstränder kan se ut, så
oändligt milslånga som de var. Hela Sydamerikas östkust är ju mer eller mindre
en enda lång sandstrand avbruten endast där floder eller berg går ut i havet.
Det finns endast ett fåtal öar och ytterligt få fjordar eller vikar.
Här följdes jag till stranden av en judisk man i 25—30 årsåldern
säkerligen en av de intelligentaste och mest välutrustade människor jag mött.
Han var mörk och vacker med en kroppsbyggares praktfulla fysik. Han behärskade
portugisiska, spanska, engelska, tyska, franska, arabiska och hebreiska men var
till yrket dataprogramerare och matematiker. Vi bodde på samma hotell och jag
hade stort utbyte av honom och lärde mig mycket om landet.
Badet var finfint vid denna strand där jag också fick en fin kontakt
med en trevlig flicka.
Flera städer med mer eller nindre fina stränder besökte jag på min väg
till Rio de Janeiro.
Nog hade jag väntat mycket av denna stad men inte att den var så
underskön. Det finns mycket att berätta därifrån men här skall jag bara ägna
mig lite åt stranden, den berömda Copacabana. För många är ju detta ett begrepp
som omfattar mycket men få torde veta att det ursprungliga och
"rätta" Copacabana är den lilla staden vid Titicacasjön där jag var
ute och rodde.
I denna stad i Bolivia, praktiskt taget endast bebodd av indianer,
finns i katedralen en mycket berömd indiansk madonna. För mycket lång tid sedan
fördes hon ut på turné mer eller mindre över hela Sydamerika för att vördas och
tillbedjas.
Då hamnade hon så småningom i Rio där man byggde ett kapell åt henne på
en strand. Människor vallfärdade till henne, till la Copacabana. Så småningom
återvände hon hem igen men folk fortsatte att gå till Copacabana men nu inte
längre till jungfrun utan till stranden för att bada.
Och stranden är verkligen fantastisk, oerhört brett sandbälte i land
med alla vackra och påkostade hus i bakgrunden och alldeles lagom långgrunt.
Här är ett oerhört rikt och fascinerande badliv men inte mycket i vattnet. Nej
solbadande och socialt umgänge är här huvudsaken.
Riomänniskorna är kända för sitt glada, fria sätt som bl a tar sig
uttryck i stor sexuell lössläpthet och otaliga är de sexuella kontakter som
tagits på denna strand. Det finns sannolikt ingen annan strand på jorden där
sex så är huvudsak.
Här behövde knappast männen ragga för kvinnorna gav tillräckligt ofta
de tydligaste signaler.
I dag har väl situationen ändrats väsentlig genom HIV-faran.
Förhoppningsvis inses denna risk även av de lättsinniga rioborna.
Någon månad efter Rio satt jag framme i cockpiten i ett av Ladebolagets
flygplan från Porto Allegre (Den glada hamnen) på väg till Como Rivadavia.
Efter att ha flugit en väldig massa mil över det oändliga pampas tyckte
jag mig äntligen se vatten framför oss. Jo mycket riktigt det var Magellans
sund som dök upp där framme med vitbrämade vågor. Vilken känsla!
Från tioårsåldern då jag läst Gustav Bolinders reseberättelser från
dessa trakter hade jag drömt härom men aldrig vågat tro att jag själv skulle få
se detta vatten och den känsla jag fick när sedan land dök upp på andra sidan,
det land som var Eldslandet, ja då kände min glädje inga gränser.
Det kanske låter underligt men jag fylldes faktiskt av andakt.
När jag sedan kom till Como Rivadavia på den vindpinade nakna slätten
fick jag se en annan strand som var som en fortsättning på den förra men med
lite andra förtecken.
Iskalla sydatlantvågor, som sannerligen inte inbjöd till bad, slog mot
stranden och kastade upp väldiga massor av kelp eller en nära släkting till
denna tångart. Tången sitter aldrig fast någon stans och kan bli flera hundra
meter lång och flyter på havsytan. Den ser ut som långa fingertjocka
gummislangar med bruna blad.
Tången samlas in och användes som föda i soppor och stuvningar.
Ibland flög tiotusentals gäss upp från stranden där de utgjorde en
fantastisk syn mot sol och ett hav som smält bly. Jag kan se den bilden för mig
när helst jag vill.
Ja inte blev här något bad men ändå är denna strand den kanske mest
minnesvärda av alla med sina väldiga kalla atlantvågor, sin kelp och flockarna
av gäss som nästan skymde solen.
Efter Eldslandet flög jag sedan norrut till den vackra sjön Lago
Argentino där jag gjorde en mycket fin båtfärd längs dess stränder.
På en hög brant klippa avtecknade sig mot bergväggen en mörkare fläck med
insprängt vitt. När vi kom närmare såg vi att fläcken var en stor kondor. Så
småningom lyfte den på väldiga vingar. Nog hade jag tur för här nere kan
människor leva hela sitt liv utan att få se denna fågel.
När jag sedan kom fram till målet för vår färd och från båten gick
iland på stranden av sjön i den ände som Argentinas största jökel rinner ner
fick vi se ytterligare två av dessa praktfulla djur som flög lågt över
stränderna och alldeles nära oss, som närmast 30, 40 meter. Underbart, men
själva stränderna om man nu skall kalla dem så var helt fantastiska. Glaciären
som faktiskt heter Upsala, döpt av en svensk forskningsresande, kalvar här i
Lago Argentinos gröna vatten och skickar därifrån granna isberg ut i sjön.
Mot höga vackra toppar lyste den mäktiga glaciären vit och blå där med
väldiga knallar oerhörda block lossnade från isväggen för att med kolossala
plaskanden störta ner i sjön. Det var ett grandiost naturens skådespel som inte
blev sämre av växtlighetens rikedom runt om. Det var höst så träden var klädda
i sina grannaste kläder notofagusarter som de var. I denna med vår bok
besläktade familj förekommer både lövfällande och vintergröna arter varför
skogen här bildade en verklig färgsymfoni. Denna kombination av sjö, is, berg
och flammande skog var helt oförglömmelig.
Skogen var förresten urskog med stammarna täckta av mossor och lavar,
både de levande och alla de murknande som i lager på lager täckte marken. Sådan
skog har jag aldrig sett varken förr eller senare.
Så småningom hamnade jag i San Carlos de Barriloche som ligger vid sjön
Nahuel Huapi (Tigerns öga). Från luften ser denna sjö nästan ut som en
bläckfisk med sina många armar. Från båt liknar den mest en rad norska fjordar
där lika höga berg omger trånga vatten. Men floran är naturligtvis mycket
annorlunda. Den får på annan plats sitt eget kapitel.
Några dygn bodde jag hos en statlig skogvaktare i det innersta av en av
dessa armar. Bl a visade han mig en notofagusbok vars trävolym uppskattas till
300 kubikmeter vilket kan jämföras med amazonurskogens största träd på ca 30.
På andra sidan fjorden hos skogvaktaren reste sig ett flera hundra
meter högt berg. En morgon då vi kom ut seglade två stora kondorer fram och
tillbaka framför och över toppen. Det var en underbar syn.
En några kilometer lång skogsväg vid vilken Abuela (mormor) stod med
sina 40 kubikmeter (enligt kopparplatta på stammen) förde mig till en liten sjö
där båt väntade mig för att färdas i riktning mot Chile i väster.
Tre sjöar med ganska korta vägstumpar emellan förde mig så småningom
över Andernas vattendelare. Det var vackra sjöar med mycket gröna stränder för
här var nederbörden omkring 3 000 mm pr år så man kan inte bränna skog och mark
här då det aldrig blir torrt nog.
Så småningom kom jag efter diverse strapatser, bl a genom att regn på
den regelbundet koniska vackra vulkanen Osorno tagit hela vägen med sig, till
Puerto Mont i Chile. Den är en hamnstad och det var sedan på väg härifrån till
ön Chiloé jag första gången fick se Stilla Oceanen dessutom med klar horisont
mellan himmel och hav. Det är kanske barnsligt av mig men jag känner faktiskt
väldigt mycket när jag ser en sådan främmande horisont. Världen blir så stor så
stor.
Här nere vid dessa stränder blev jag ordentligt påmind om något jag
tidigare upplevt men då i höga Norden vid Saltstraumen nära Bodö där jag varit
nära att mista livet genom att jag aldrig tänkte på ebb och flod utan vid
lågvatten sprang långt ner på de algklädda och därmed slippriga klipporna. Jag
halkade och flög rätt ut mot de våldsamma tio, femton meters virvlarna som på
nolltid skulle malt mig till mos. Jag räddade mig genom att kasta mig baklänges
men gled neråt tills fötterna nästan var i vattnet då min nedåtfärd stoppade
genom att jag blev hängande i ärmhålen på min nylonrock som smetade åt mot
klippan. Så fick jag oändligt försiktig med lillfingrarna simma ryggsim tills
jag så småningom kom högt nog att ta mig på benen.
Nå nu var det här nere nästan så långt man över huvud kunde komma från
Bodö men samma ebb och flod fanns här bara så mycket mer utpräglad. Det sägs
att nivåskillnaden kan bli 18 meter.
Så mycket såg inte jag men tillräckligt för att bli imponerad.
En stor träfraktskuta som jag tidigare på dagen sett nästan ligga uppe
på kajen stod några timmar senare på havsbotten med den höga mastens topp i
nivå med kajkanten och vattnet ändå mycket längre ut.
Det var roligt att med egna ögon få se något sådant en gång i livet.
Jag kom en tid senare att färdas med buss från Santiago genom hela
Atacamaöknen till Antofagasta i norra Chile. Långa sträckor gick vägen alldeles
bredvid havet vilket gav ett mycket säreget intryck då öken och hav utgjorde
varandras gräs. Det var bara helt nakna klippor och lika naken sand som
utgjorde stränderna. Aldrig ett grönt blad så långt ögat kunde nå.
Vägen gick spikrak mil efter mil och bussen var både modern och
komfortabel och höll mycket hög fart, omkring 110 km i timman. Ett problem för
bussföraren var de många hundarna på vägen, både levande och döda. Vid ett
tillfälle small det till mycket kraftigt i bussen och när vi så tittade bakåt
låg där ännu ett hundkadaver. På sina ställen fanns långa sträckor med hundlik
var tjugonde eller trettionde meter. Detta var mycket obegripligt eftersom det
inte fanns någon bebyggelse inom synhåll.
Där vägen gick längs stranden fanns så mycket mer av levande djur,
ibland väldiga mängder av sjöfågel, havssulor, även den blåfotade, skarvar,
grisslor och den bruna pelikanen med sitt mäktiga vingspann. Dessa fåglar höll
sig på låg höjd i ett ständigt dykande efter fisk. Det var en fantastisk syn
att se de väldiga pelikanerna fälla ihop vingarna och som torpeder skjuta ner i
havet.
Fregattfåglarna däremot höll sig för det mesta mycket högt uppe men
gästade ibland havsytan så man kunde få se dessa eleganta fåglar på nära håll.
Så den enformiga Atacamaöknen var långt ifrån ointressant. fastän det
blev lite långtradigt att sitta i bussen 150 mil utan att se ett grönt strå men
in åt land nakna berg, sand eller väldiga områden med småsten. Det var ändå en
mycket stor upplevelse som jag inte velat vara utan.
Så småningom kom jag till Titicacasjön, världens högst upp belägna
segelbara sjö. Den är till ytan dubbelt så stor som Vänern och dess yta ligger
3860 meter över havets. Här fick jag lånat en båt som jag rodde ut med. Det kändes
för mig, bohuslänningen, helt fantastiskt att få ro på denna exotiska sjö om
vilken jag som barn läst så mycket.
Men inte blev det mycket till rodd för på den höjden ror man varken
hårt eller länge åtminstone inte om man inte är född i denna höga luft och fått
lungor och hjärta härför.
Altiplanon, högslätten, är mycket stor och fortsätter som en något
lutande bordsskiva ut under sjön på västsidan vilket medför att sjön är mycket
långgrund här flera kilometer ut.
I detta långgrunda vatten växer en sävart, tora, flera kvadratmil på
många ställen så långt ögat kunde se. Det föreföll som om den växte på djup ner
till ungefär 4 meter och med ca två meter över vattnet. Dessa väldiga fält var
på sina ställen genomkorsade av ganska breda kanaler där båtarna kunde ta sig
fram.
Vid ett tillfälle följde jag med en båt till en klippö längre ut i sjön
där jag låg över några nätter och då färdades vi på dessa kanaler. När man stod
i båten kunde man ändå inte se utöver säven, så hög var den.
Ute vid klippön låg i den lilla hamnen flera torabåtar. Om man skall
kalla dem båtar eller flottar är svårt att säga. De är visserligen byggda i
form av en båt men flyter lika bra om de är helt vattenfyllda. Allt i dessa
båtar består av säv t o m seglen. De är naturligtvis mycket klumpiga men ägnar
sig förträffligt för dessa vatten. I några av dem låg högar av finmaskiga nät
som de använder för sitt fiske. Invånarna på den här ön lär vara helt
självförsörjande
De livnär sig på vete, quinoa (en målla vars frön man äter) majs av
många sorter, bönor, potatis och fisk. På stränderna låg många tusental små
fiskar ungefär så stora som vår skarpsill utströdda till tork. Sådana åt jag
sedan några gånger om dagen inte för att jag tyckte om dem men för att jag
behövde den näring jag behövde.
Det var säkerligen inget fel på fisken i sig men om den med huven och
inälvor kokas tillsammans med quinoa till en gröt så kan jag nog lugnt påstå
att ingen västerlänning skulle uppfatta den som delikatess.
De tillverkar också själva sina kläder. De har får på ön och märkligt
inga lamadjur. Ullen spinns på spinnrock, sedan väver kvinnorna tyget som sys
till kläder av männen.
Männen stickar mycket vackra mössor som jag har tre stycken av hemma.
man såg aldrig en man sitta utan att sticka och när de gick ute hängde alltid
trådar av många färger över deras nackar.
Min värd ville sälja en skjorta till mig me han hade ingen i min
storlek. Nästa morgon kom han i alla fall med en vacker vit ylleskjorta som han
sytt under natten åt mig vid oljelampans svaga sken.
Den har jag hemma men har inte använt den många gånger för den var i
alla fall redan då i minsta laget och jag har sedan dess blivit ändå större
åtminstone över magen.
På återvägen från den lilla klippön till Puno passerade vi flera av
ururufolkets flytande öar som verkligen var fascinerande. De består helt av
hopfiltad död säv på vilka indianerna byggt sina hus också de av säv. De lever
av småfisk och fåglar i säven och äter också dennas rötter. De gör upp sina
kokeldar på en liten fläck vattendränkt säv och naturligtvis är det säven som
också är bränsle.
Här lever och dör många människor utan att en gång haft fast mark under
fötterna, utan att någonsin gå i land.
I öst är Titicacasjön i gengäld så mycket djupare för intill och i
Anderna veckas berggrunder våldsamt med höga toppar och djupa raviner varför
här kan bli ansenliga djup kanske ner till 1 000 meter.
Sjön har en lätt sälta ungefär som i bottenviken och håller en ganska
jämn men för bad oangenäm temperatur året om, omkring tio—12 grader. På vintern
verkar den som ett jättestort värmeelement så att temperaturen på den omgivande
slätten trots den stora höjden över havet blir förhållandevis hög. På sommaren
verkar sjön åt andra hållet och håller i stället temperaturen nere. Sjön har
alltså en mycket stor och positiv inverkan på klimatet många mil utanför dess
stränder.
Det var i alla fall en förtrollande vacker sjö där färger och ljus
växlade för varje timma . Så många blå nyanser har jag aldrig förr sett från
det läckraste ljusa pastellblått i tidig morgon till djupare och mer mättad
färg allt efter dagen fortskred. Och nyckfullt kortvariga vindar satte skum på
vågtopparna eller drog tunga moln över himlen så sjön blev svartblå.
Ja det var en härlig sjö som jag ändå aktade mig för att bada i.
Så blev det inga bad innan jag kom till Equador där jag bland annat
gjorde en 5 dagars utflykt på floden Napo en biflod till Amazonfloden och där
på ett visst område Jivaroindianerna lever.
I dag har regeringarna i Sydamerika strängt förbjudit huvudskallejakt
men ett talesätt säger: Där det inte finns någon åklagare finns heller ingen
domare.
Därför kan vi säkerligen utgå från att dessa indianer lång inne i
urskogen fortsätter med sin traditionella huvudjakt med åtföljande huvudkrympning.
En dag åkte jag i en 15—18 meter lång kanot gjord av en enda trästam.
Vi startade halv sex på morgonen och kom till mitt mål halv sju på kvällen just
då solen gått ner. Alla dessa timmar satt jag med det mesta av vänster skinka
utanför båten för på den ytterst korta toften satt också en indiankvinna och
hon med högerskinkan ut över vattnet. Inte särskilt bekvämt det kan jag
försäkra.
Och inte fick jag varken mat eller dryck på hela tiden så senaste målet
hade jag fått kvällen innan.
Kanoten var full av icke spansktalande indianer varför det blev klent
med konversationen.
Inne i den tropiska djungeln är trädkronornas tak så tätt att ljuset
vid marken inte räcker till för någon växtlighet så där är marken i allmänhet
bar men vid flodernas stränder kommer ljuset till i full utsträckning så att
undervegetationen bildar ogenomträngliga snår. Liksom vid floden i Guayana
kunde vi färdas många kilometer utan att kunna gå i land. Denna växtlighetsmur
kunde vara mycket praktfull inte minst genom alla heliconior som hängde som
lysande brandgula och röda pendlar bland allt det gröna. Ibland åkte vi förbi
ett mäktigt djungelträd i full blomning. Full blomning ja, träden kunde vara så
översållade av blommor att man inte såg det minsta lilla löv. Det var sannerligen
grant!
På sandrevlarna i floden kunde vi ibland se stora sköldpaddor som låg
och solade sig. Då och då passerade vi någon kanot med paddlande indianer.
Solen stekte från molnfri himmel och jag fick min vänstra arm tämligen
illa bränd. Jag hade ärmlös skjorta och satt som sagt med nästan hela
vänstersidan utanför båten som gjorde 15—16 knop med sin Archimedes
utombordsmotor, så vattnet sprutade hela tiden upp på denna arm.
Äntligen satte de mig iland vid en stig som skulle leda till det
"djungelhotell" jag tänkte mig.
När jag så småningom kom tillbaka från denna ö i floden fick jag höra
att jivaros, tre dagar innan jag kom dit, med spjut dödat 18 amerikanska
oljeletare.
Skönt jag fick veta det efter jag lämnat ön!
Från Quito åkte jag med buss till Las Esmeraldas vid Equadors norra
kust. Detta var deras stora badort men sannerligen primitiv. Stranden kunde
emellertid inte vara bättre men egentligen är det ju i allmänhet ingen större
skillnad på sandstränderna. Här bodde jag i alla fall granne med två
schweitsiska flickor som jag träffat på i Quito. Vi bodde i runda hyddor av
bambu och palmblad.
Här fick jag i alla fall mitt första bad i Stilla Oceanen som förresten
just då gjorde skäl för sitt namn och låg fullständigt stilla.
Långt, långt ut på det grunda vattnet gick båtar, sannolikt trålare,
fram och tillbaka.
Kanoter låg uppdragna på sanden med kokospalmer i bakgrunden och jag
låg och plaskade i det varma vattnet tills jag såg ett par män sätta en kanot i
vattnet då jag kvickt kom upp och rusade dit.
—Får jag följa med? frågade jag en vitklädd man som jag tidigare på
dagen sett sälja några stora langustrar till en liten restaurang.
—Ja visst, hoppa i bara.
Så frågade jag om han möjligtvis kunde ta mig ut till någon av
trålarna. Jo visst för jag skall ombord på den där, sade han och pekade på en
av dem; den är min.
Så kom jag ombord på den och fick vara med då de fiskade efter räkor.
De var stora kraftiga som man omedelbart nöp huvudena av och kastade i
lastrummet som gjorts till en väldig bassäng där räkorna huvudlösa simmade
kring, naturligtvis ej av egen kraft men genom den mycket kraftiga
cirkulationen hos havsvattnet som passivt togs in men aktivt genom silar
pumpades ut. Härigenom hölls räkorna friska. Att huvudena tagits bort var också
ett led i arbetet att hålla dem fräscha.
Men trålen tog naturligtvis inte bara upp räkor; både fisk av många
slag samt färgsprakande krabbor följde med.
Efter en liten stund kom en av besättningen på kaptenens order med ett
helt fat nykokta krabbor som smakade alldeles förträffligt. De var i storlek
mellan krabbtaskorna och våra strandkrabbor och även kokta hade de mycket
lysande färger där klarblått dominerade. Det var förvånansvärt gott med varma
krabbor och jag åt så många jag kunde stoppa i mig. Detta underlättades av att
de inte hade så kompakt och mäktigt "krabbsmör" som våra krabbtaskor.
På hela resan hade jag med mig en rulle nylonrev och fiskekrokar av
flera storlekar så nu frågade jag den vänlige kaptenen om jag kunde få köpa
några stycken räkor för att ha till agn. D å tog han med håv upp ca ett och ett
halvt kg räkor som han fyllde i en plastpåse och gav mig. Jag hade tidigare
gjort klart för honom att eftersom jag följt med honom ut endast iklädd
badbyxor så hade jag inga pengar på mig utan kunde betala först när vi kommit i
land. Han skrattade och sade att han absolut inte ville ha betalt av en hygglig
främling.
När jag nu fick den stora påsen med alla dessa räkor protesterade jag
och förklarade åter igen att jag bara behövde ett tiotal men han bara skrattade
och sade.
— Koka dom, dom är väldigt goda att äta!
Så jag och påsen sattes så småningom i land varefter jag gick till en
fruktansvärt dålig bro över en liten flod som rann ut där. Körbanan var täckt
med bräder varav ett mycket stort antal fattades och många andra var murkna så
det var rena äventyret att ta sig ut på den. Jag fann ändå till slut en
tämligen säker plätt där jag slog mig ner för att fiska. Jag fick ett
halvdussin sex, sju hektos pansarmalar, en ganska stor klotfisk med tänder som
Povel Ramel och några andra fiskar som jag inte vet namnet på.
De ätliga (inte pansarmalarna och klotfisken) rensade jag och gick
sedan till den lilla restaurangen där kaptenen sålt langusterna. Där beställde
jag till kvällen bord för tre personer den största langusten, räkorna som
skulle kokas efter mitt recept, alltså mycket kort tid och med tillräckligt med
salt i vattnet. Och så skulle de steka mina fiskar. Efter detta inviterade jag
tyskorna på supé.
Vi fick en trevlig kväll som uppskattades mycket. Särskilt gillade vi
de mycket goda räkorna. Inte blev det hela sämre av att vi satt ute i den varma
kvällen under ett palmbladstak ock en fullmåne stod bakom silhuetterande
kokospalmer och lyste över strand och hav.
Efter Eucvador kom jag på Rolf Blombergs inrådan och genom Ambassadör
Johnssons förmedling till Smithsonianinstitutets ekologiska ö Barro Colorado i
Gatun.sjön som uppstod då Panamakanalen byggdes.
Sjön bildades genom översvämning av stora arealer i ett mycket kuperat landskap
så att bergtopparna bildade öar i denna nya sjö och av dessa blev Barro
Colorado en, trettio kvadratkilometer stor. När vattnet steg blev
koncentrationen av djur förhöjd på öarna men i ekologiskt riktiga proportioner
och med tiden normaliserat i antal.
Hit kom jag som en mycket ovanlig gäst. Denna ö är en hundraprocentigt
skyddad forskningsö dit endast vetenskapsmän får tillträde. När jag läste i den
fylliga gästboken så var jag den ende av många hundra vars adress inte var en
vetenskaplig institution.
Trots detta fick jag genom ambassadörens vänliga telegrafiska förfrågan
för den svenske "amatörnaturalisten" komma dit på 5 dagar för
därefter skulle hela anläggningen bli fullbelagd för en stor vetenskaplig
kongress.
Men 5 dagar var naturligtvis för mig paradiset.
Jag hade flera underbara upplevelser där som jag på annan plats vill
berätta om.
Härifrån vill jag bara nämna att några av vetenskaparna som var väldigt
hyggliga mot mig drog i väg med mig varenda dag till badet. Då gick vi
badklädda ,direkt från våra bungalows ner till bryggan där vi kastade oss i och
sedan sam något hundratal meter ut till en stor flotte som var ankrad där så
lustigt nog fick jag mina flesta bad i Panamakanalen. Vattnet var både rent och
varmt och ingen sand fick man i håret eller mellan tårna och trevligt sällskap
hade jag av dessa unga vetenskapare.
Sedan blev det bara ytterligare några få stränder och bad innan jag
åkte hem igen från Barbados.
Först kom jag till den
våldsfarliga staden Sta Martha, största utförselhamnen för kokain. Där besökte
jag Humboldtinstitutets Havslaboratorium och fick tillfälle att komma ut med
deras forskningsbåt då de arbetade med plankton. Jag fick en fiskelina med drag
och så småningom en guldmakril på kroken.
Med en taxi åkte jag ut till badstranden några kilometer från staden
och fick ett bad även där. Efteråt har jag läst Papillions böcker och känt igen
mig på många ställen. Just denna vik var ett sådant. Enligt memoarerna levde
han en lång tid hos en indianstam alldeles vid denna vik. Jag har nästan varit
på varje plats han passerade på sin flykt från Djävulsön men min färd gick hela
tiden i motsatt riktning mot hans,
Den som själv färdats i dessa trakter har inte svårt för att tro på
hans berättelse. Verkligheten var säkerligen sådan att några överdrifter inte
behövdes.
Aruba i Nederländska Västindien
var en ganska förtorkad ö utan mycket charm, mest en mängd spretiga kaktusar i
torra klippiga marker och med en strand som inte var så mycket roligare men på
restaurangen där fick jag i alla fall en god fiskmåltid efter mitt dopp. Denna
strand påminde sannerligen inte om något söderhavsvykort naken och stenig som
den var och utan några dekorativa palmer i bakgrunden. Men vattnet var ju klart
och blått förstås.
Trinidad däremot hade mycket fina stränder i klass med dem på Barbados
men ändå mindre frekventerade. För det mesta var jag ensam där och badade och
där var detta verkligen skönt. Allting stämde så väl. luft- och
vattentemperatur, sol när man ville och annars skugga under palmerna och det
renaste klaraste vatten.
Men på denna ö såg jag också en annan strand som inte liknar någon
annan i hela världen, stranden vid asfaltsjön.
Jag uppskattar ytan av denna "sjö" till ca tio hektar alltså
100 000 kvadratmeter. Den är ramsvart fylld som den är av jordbeck, asfalt. När
det just regnat kan den vid första anblicken se ut som en vanlig sjö men
vattnet rinner snart av eller torkar bort och då utgör den i sin svärta en
mycket egendomlig syn. stränderna är ju lika svarta av asfalten men torr och
fast ett stycke ut så att man kan gå på den som på is men sannerligen inte
långt ut får då går man igenom och lär aldrig ta sig upp igen. I mitten är
asfalten så het att vatten uppe på ytan ångar bort.
Denna asfalt exporteras ut över världen.
Jag hade hyrt taxi ut till asfaltsjön och när vi skulle tillbaka till
stan igen började det regna.
Jag har upplevt många tropiska regn men aldrig något i stil med detta.
Vattnet bara ramlade ner . Under några mils färd stod vägen hela tiden
decimetern eller mer under vatten. Vi körde förbi den ena bilen efter den andra
som stod stilla vid vägkanten. Efter en stund började jag för skojs skull räkna
dem. Jag hann till 97 innan vi själva blev stående. Jag undrade naturligtvis
vad detta kom sig. Jo vattnet slog upp under bilarna på fördelardosan så
tändningen sattes ur spel. Receptet var helt enkelt att vänta ungefär en
halvtimme tills dosan torkat upp tillräckligt för att få tändsystemet att
fungera igen.
När vi så småningom kom till stan hade det slutat regna men förödelsen
som drabbat den var avsevärd. Fortfarande forsade mer än halvmeterdjupa älvar
som dragit med sig både löst och fast och skurit djupa diken även i asfalterade
gator.
Ja Trinidad glömmer jag aldrig.
Och så innan det stora språnget över Atlanten avslutade jag min 6
månaders rundresa med att komma tillbaka till mitt omtyckta Barbados med dess
härliga stränder och för denna gång mina sista exotiska bad.
Senast ändrad 2001-06-06