Stränder i Sydostasien,
Stilla Oceanen
Under min 6 månaders 1990 färd
runt jorden kom jag naturligtvis till många stränder. Om en av dem harjag
skrivit, stranden på Selingan, sköldpaddsön nordost om Borneo, ön jag aldrig
glömmer. Läses i ”två nätter, två öar”.
Nog skulle jag gärna åtminstone
sett flera av de berömda stränderna i Sydostasien både i Thailand och Malaysia
men tiden räckte inte till och det fanns så mycket annat som intresserade mer
varför det bara blev några få stränder och bad.
Singapore
Första
stranden var Singapores fina badplats på deras motsvarighet till vårt Skansen,
en liten ö utanför med linbane- och färjeförbindelse.
På denna lila ö gick ett litet
tåg runt i en evig kretsgång helt obemannat och elektroniskt styrt i alla
funktioner. Jag gjorde en trevlig liten rundresa på denna välskötta och vackra
ö.
Här fanns alltså även en fin
liten badstrand som var väl frekventerad av singaporeborna då de någon gång
kunde göra sig fria från stadens jäkt. Singapore hade ett mycket högt uppdrivet
tempo med öppethållande av de flesta butiker till långt fram på natten.
På ön där färjorna lade till var
ett stort område med restauranger och gatukök där jag tror man kunde finna
maträtter från bra nära hela världen Fast någon ärtsoppa såg jag inte. Jag kanske
inte letade tillräckligt länge.
Badstranden var vid en liten
lagun med en ganska trång öppning mot havet och skyddad från alla vindar.
Vattnet var rent klart och varmt varför jag gärna badade där tillsammans med
några vänner som bodde på samma ställe som jag i Singapore. Det var två
ungdomar från Japan som mer eller mindre rymt hemifrån för att ägna sig åt sin
kärlek som av allt att döma inte hade överskridit det psykiska planet. Dom var
så rörande oskuldsfulla och sökte ständigt mitt sällskap. Trevliga ungdomar!
Penang
Efter
Singapore åkte jag med tåget genom Malackahalvön upp till Penang varifrån jag
skulle vidare till Medan på norra Sumatra. I väntan på flyg vilket tog några
dagar åkte jag ut till deras fina strand, helt öppen mot Malackasundets vatten,
klart, rent och salt. Många, mycket vackra fiskebåtar låg uppdragna på stranden
och en kom in med sin fångst medan jag var där. Jag såg på när han plockade
alla möjliga slags fisk ar sina nät. Det var inga stora fiskar, de flesta som
småtorsk. En stor fisk hade han dock fått, en horngädda på ungefär en och en
halv meter. Den är vederbörligen avfotograferad så dess storlek kan beskådas på
mitt dia.
Ytterligare en gång kom jag ut
till denna strand, bjuden på en av restaurangerna där av en professor i botanik
vid Penangs universitet. Där fick jag för första gången i mitt liv äta trepang,
sjögurka. Detta var i en soppa gjord på ett otal av havets frukter som smakade
mycket gott men inte på grund av trepangen som egentligen inte smakar
någonting. Däremot har den en broskliknande konsistens som ger den ätande något
att knapra på.
Bohorok
Från Medan,
som jag sedan flög till, åkte jag med volksvagenbussar i etapper till Bohorok
och Bukit Lavang, en liten ort vid kanten av ett av världens största och förnämsta
naturreservat, Gunung Leuser nationalpark. Denna färd går inte att beskriva.
För ett ganska litet antal mil togs 8 timmar i anspråk. Bilarna var så
fullproppade att skämttecknarnas överfyllda bilar skulle verka glest besatta
jämfört med dessa. Bra nära satt man i knät på någon och hade själv en
passagerare i sitt eget knä. Vägarna passade bättre i en mardröm än här i
sinnevärlden med sina våldsamt djupa, gyttjefyllda hjulspår som vi vid flera
tillfällen med förenade krafter fick lyfta upp bilen ur.
Men all plåga tar en ände och så
gjorde till slut även denna och vi kom fram till vårt mål, Bukit Lavang.
Varför var nu detta mitt mål? Jo,
här fanns ett av jordens tre rehabilitationscentra för orangutanger. Om detta
kommer jag på annan plats att skriva ganska mycket.
Här vill jag bara berätta om ännu
en underbar strand.
Visman, värdshuset där jag bodde
och som man kom till över en primitiv svängande och gungande träbro över floden
Bohorok, låg ännu högre upp på sluttningen mot floden. Från min bungalowveranda
såg jag floden där nere med kristallklart vatten forsa över klippor och stenar
med den allra underbaraste vegetation längs stränderna.
Det var en paradisisk trakt och
jag njöt av varje minut under de fem sex dagar jag bodde där, till och med av
baden i det inte alltför varma vattnet. Men eftersom lufttemperaturen var hög
och floden flöt lugnt i en liten vik bakom släta underbara solbadarklipphällar
så tog till och med jag åtskilliga dopp där.
Tyvärr vågade jag inte, på grund
av mitt dåliga hjärta, följa med på "flodtreckingen" som en del av
ungdomarna gjorde och det var verkligen synd för jag tror jag skulle mycket
uppskattat en sådan färd.
Var och en fick en stor bilring
väl uppumpad som han kröp in i, varefter det bar i väg på floden med alla dess forsar.
Några av dem följde med ett par mil där en gammal skraltig bil hämtade dem och
körde dem tillbaka. En del av de här resenärerna var rejält blåslagna när de
kommit tillbaka men roligt hade de haft sade de.
Min sannolikt orealiserbara dröm
är att kunna tamed min familj dit för att stanna en månad vid denna underbara
flod i detta tropiskt överflödande landskap
Sumatra
På Sumatras västkust mot Indiska Oceanen kom jag till
en fin,, milslång till bad ibjudande sand strand. Sent i den flammande solnedgånge
sam jag ut i det varma vattnet där knappt en krusning syntes trots en milf
kvällsbris. Underbart! En fiskare lagt ut småfisk till tork på stora
presenningar. Det påminde mig om klippön i Titicacasjön. Det borde sannolikt
vara svårt att få fisken att torka här innan den blev skämd på grund av den
höga luftfuktigheten. Så mycket mindre risk vid Titicaca där torr och tunn luft
så högt över havet fick fisken att nästan bli vakumtorkad.
Bali o Borneo
Balis stränder
är inte mycket att säga om annat än att de låg vid tropiskt hav och var
tämligen överbefolkade. Så mycket glesare var det mellan de badande på badöarna
utanför Kota Kinabalu i Sarawak på norra Borneo. Dit kom jag med en liten båt
eller färja som pendlade mellan staden och badöarna.
Öarna var som parker med tätt
kort gräs och vackra ganska lågvuxna träd med väldiga kronor så att man gick
som under ett ljusgrönt tak vart man än gick. Det gav en mycket angenäm skugga
utan att bli mörkt och dystert. Bland alla övriga träd fanns också de karaktäristiska
pandanusträden med sina spiralställda blad och sina styltrötter. Endast få
kokospalmer fanns där men ändå tillräckligt för att man skulle känna att man
var vid ett sydligt hav.
Vattnet var så otroligt
kristallklart att man måste mycket långt ut för att ej längre kunna se botten.
Stranden var vit korallsand som
sträckte sig långt ut i vattnet som därigenom beroende på djup fick alla dessa
nyanser av grönt och blått.
Det var otroligt vackert.
Däremot var det inte särskilt
behagligt att bada här trots det klara varma vattnet. Så snart man kom ut ett
stycke träffade man nämligen på korallbotten som för det mesta va död vit
sådan. Sådan korall kan skära värre än våra havstulpaner och det är mycket
svårt för en ovan nordbo att umgås med dem på ett ofarligt sätt. Jag hade för
ändamålet köpt ett par sandaler men de flöt ifrån mig gång på gång så det blev
ändå inget långbad för mig. I sådana här vatten är faktiskt badskor ett måste.
Men det var en otroligt ljuvlig
badö som jag sent kommer att glömma.
Efter detta kom jag så småningom
till den underbaraste ön av alla, Selingan sköldpaddornas ö som jag redan
skrivit om på annan plats. Läs om denna i ”Två nätter, två öar”
Celebes
korallträdgårdar
Sydost om
Borneo ligger Celebes, ön som på kartan ser ut som en bläckfisk.
Från hamnstaden Paul, dit jag kom med båt från Borneo, flög jag
till Manado. Rutorna i det gamla propellerplanet såg ut att vara av mjölkglas,
så hade väder och vind förstört varje möjlighet till sikt genom dem, varför jag
frågade flygvärdinnan om hon ville höra med kapten om jag kunde få ta några
bilder från cockpit eftersom jag ju faktiskt gjorde min resa runt jorden för
att också se den.
Hon kom strax tillbaka och
hämtade mig. Jag ombads mycket vänligt att slå mig ner på en stol emellan
piloterna och sedan gav kaptenen mig all information jag kunde önska mig.
När vi närmade oss Manado frågade
chefspiloten om jag var intresserad att se de berömda korallträdgårdarna
utanför Manados. Efter mitt ja anropade han tornet och begärde att för den
svenske gästens skull få ta den lilla omvägen och gå ner i lågflykt över
”trädgårdarna”. Detta beviljades och denna radiokonversation har jag nu hemma
på band.
Dessa "trädgårdar"
omfattar många kvadratkilometer och hör till de mest berömda efter Stora Barriärrevet.
Från luften var det imponerande
och vackert med alla dessa färger över detta stora grundvattenområde.
Genom den ytterligt vänlige
tjänstemannen på Indonesiska Ambassaden, Willy Lasut, hade jag fått adressen
till hans syster, missis Volan Lasut. Hon var en utomordentligt intelligent,
bildad ,gästfri och vänlig kvinna som ordnade en tur ut till dessa
korallträdgårdar tillsammans med sin dotter och dennas väninna samt ett par
män.
På så sätt kom jag ut till denna
förtrollade värld vars like jag aldrig tidigare sett. Hela detta område hade
ett djup mellan 1 1/2 och 3 meter eller kanske något mer ibland. Genom vattnets
otroliga klarhet såg man varje liten detalj på bottnen om man hade
dykarglasögon på förstås för annars stördes bilden av vattenytans krusning. Där
vi ankrade hoppade vi i bredvid båten och fick stå på tå för att ha hakan över
vattnet och detta blev på sikt lite obekvämt men det gick ju bra att simma
också eftersom det var djupt nog för att man inte skulle skrapa ben eller
fötter mot korallerna.
Tyvärr hade jag ingen
snorkelutrustning men fick låna ett par dykarglasögon och därigenom fick jag
ändå se mycket av denna fantastiska skönhet i färg och form som en levande
korallbotten utgör.
De unga besättningsmännen var som
fiskar i vattnet och mer under än över. En av dem kom lugnt simmande in till
båten och rapporterade att en stor havsorm just hade simmat över honom. Dessa
ormar är ytterligt giftiga men biter sällan simmare.
En av pojkarna kom med en stor
sjögurka som han lade på relingen. Jag tänkte ta upp och titta närmare på den
men blev omedelbart hindrad och jag fick snart se varför. Efter bara någon
minut pressade den ut en flera decimeter lång vit sträng som snabbt stelnade i
luften. Denna sträng var mycket giftig och starkt brännande tills den stelnat.
Sedan var den seg och elastisk som gummi.
Vi drog ankaret och flyttade oss
från område till område , det ena underbarare än det andra. Det var olika
koralltyper på olika djup men alla var lika lätta att se eftersom vattnet var
så otroligt klart. Jag kom över i en annan båt som var fiffigt konstruerad för
att låta passagerarna bekvämt njuta av korallbottnarnas skönhet. Man hade helt
enkelt gjort ett rektangulärt hål i båtens botten ungefär en meter ggr en och
en halv och på detta byggt liksom en låda utan botten. När denna båt låg still
var vattnet i "lådan" helt utan krusningar och reflexer så man såg
botten som genom en vattenkikare.
Så småningom gick vi i land på
den vackra stranden där en fin måltid ordnades i en liten palmbladstäckt
restaurang där vi fick både fisk och skaldjur bland annat jätteräkor, stora som
våra havskräftor. Efteråt bananer och ananas. Underbart!
Ut i vattnet gick mangroven med
sina underliga syreupptagande rötter som i tusental vid ebb sticker upp någon
decimeter över dybottnarna.
Ja här hade jag en oförglömlig
dag för vilken jag är missis Lasut och hennes vänner mycket, mycket tacksam.
Från Manado åkte jag med en av
Pelnibolagets fina och billiga båtar till Moluckerna, Kryddöarna dit jag först
kom till Ternate, ktyddnejlikans stamort på jorden. Jag åkte runt denna
vulkaniska ö med taxi. Den var oerhört yppig och vacker men utan vita
korallstränder. I stället var stränderna täckta av den svartaste vulkaniska
sand som man inte kunde gå på med bara fötter då den blev oerhört het i solen.
Vattnet fick en ovanlig och svårbeskrivbar kulör och jag upplevde en effektfull
scen med svart sand, kokospalmer i bakgrunden , tunga åskmoln som täckte nästan
hela himlen men släppte fram ett silverljus vid horisonten och till detta
fräsande blygrå vågor med kritvitt skum mot den svarta stranden.
Det var sannerligen långt utöver
det vanliga..
Och här skulle man kunna säga att
jag fick mitt "svartaste" bad.
Här på ön såg jag också världens
största och sannolikt äldsta kryddnejlikträd. Var man än kom , liksom i
Manados, luktade det tandläkare av eugenolen, huvudbeståndsdelen i
kryddnejlikoljan och det desinfektionsmedel som tandläkarna så flitigt
använder.
Ännu ett Pelnifartyg förde mig
till nästa betydelsefulla ö bland Moluckerna, Ambon muskotens hemvist.
Tre dygnslånga resor gjorde jag
med något av de statliga Pelnibolagets båtar, från Borneo till Celebes, från
Celebes till Ternate och från Ternate till Ambon. Detta var för mig rena
lyxresor, varje gång i första klass.
Eftersom Indonesien består av
tusentals öar har man för att kunna ge folk vettiga kommunikationer skapat alla
dessa Pelnibåtlinjer vilka trafikerar varje ö av betydelse i denna väldiga
arkipelag och till mycket kraftigt subventionerade priser.
Varje gång reste jag, som sagt, i
första klass vilket innebar ensam tvåbäddshytt som gav mig de tre vilsammaste
och skönaste nätterna under min halvårs resa. Detta var därtill obetydligt
dyrare än däcksplats. Förstaklaskabinerna hade vacker inredning i blänkande
ädelträ. Alla beslag var skinande mässing eller krom. Man hade även både
toalettrum och dusch.
Det var gemensam matsal för
första och andra klass men med särskilt fin placering för
förstaklasspassagerarna förstås.
Maten höll en mycket hög klass,
även om den sällan var anpassad för västerländska gommar. Dessa båtar är
nämligen som sagt avsedda för den egna befolkningen. Endast en mycket liten
procent av passagerarna är utländska turister.
Jag träffade många trevliga
människor, både bland de få turisterna och landets egna invånare. Vädret var
varje gång strålande och utan sjögång så jag slapp bli sjösjuk. Ja detta var i
sanning ett mycket angenämt sätt att färdas!
Några timmar efter jag kommit
till mitt pensionat på Ambon blev jag uppringd av öns turistchef som ville
träffa mig. När han kom berättade han att en gång i veckan så sände deras
statliga tv en intervju med någon turist från någon av alla deras öar och just
nu hade turen kommit till Ambon varför han undrade om jag skulle vilja ställa
upp. Jo, varför inte?
Ett par dagar senare skedde
intervjun (8-10minuter) ute vid en restaurangstrand som var mål för den årliga
seglingsregattan med start i Port Moresby i Australien.
Denna intervju sändes ett par veckor
senare över hela Indonesien med dess 185 miljoner invånare. När detta skedde
satt jag i en hotellfoaje i Jayapura i Irian Jayaa (Nya Guinea). Det var rätt
komiskt att se de övriga hotellgäster som satt där och såg på TV-n plötsligt
vakna till och så se mot mig som de då kände igen som originalet till
TV-bilden.
Den snälle turistchefen körde mig
på motorcykel mer eller mindre runt den vackra och intressanta ön där jag fick
se sagotillverkning och växande vackra väldiga muskotträd med sina granna om stora
plommon påminnande frukter. Frukterna sprack vid mognadet upp i två halvor med
ett fast syrligt fruktkött. Inuti låg den mörkbruna blanka nöten omgivet av et
"filigransarbete" av intensivt lysande klarrött aryllium. Detta är
säkerligen det vackraste i fruktväg på vår jord.
Så småningom kom vi på vår
motorcykel till ett litet matställe där vi skulle få någonting i oss. Det blev
tonfisk och ris som smakade mycket bra.
Eftersom ett av mina verkligt
viktiga mål med hela min långa resa var att få dra upp några riktigt stora
fiskar frågade jag värden på stället om han visste någon som kunde ta mig ut på
fiske.
- Javisst, det kan jag göra, för jag är fiskare.
Vi tog reda på att en buss skulle
gå in till staden senare på kvällen så att turistchefen inte behövde vänta på
mig och så gick fiskaren, en medhjälpare och jag till stranden för att sjösätta
hans mycket stora utriggarkanot som gav dem och ett par män till, fullt arbete
att få i vattnet. Kanoten påminde mycket om de på Ceylon men hade inte mast och
segel utan i stället en stor utombordare.
Stranden var svart lavagrus med
otaliga råa, skrovliga korallblock, livsfarliga för fötter och ben, så den var
långt ifrån inbjudande till bad. Långt ifrån alla tropiska stränder liknar
turistbroschyrernas med gnistrande vit korallsand och inte alltid är himmel och
hav lysande blåa.
Denna eftermiddag var himlen
täckt av mörka åskmoln och havet blygrått. Vi fick några kraftiga regnskurar
innan himlen klarnade mot kvällen och vi fick en praktfull solnedgång över
Moluckerhavets långa dyningar. Men fisk fick vi ingen , inte ens ett napp.
Fiskaren förklarade att det var fel tid på dygnet, morgonen var rätta tiden då
man kunde garantera tonfisk.
Jag undrade om jag kunde
övernatta där och komma med honom ut på morgonen. Jo då det gick bra om jag
höll till godo med äktesängen (ensam!). Det var en bedrövlig sådan med sedan
länge otvättade sängkläder men vad gör man inte för att få fiska?
Medan det fortfarande var
alldeles svart ute fick vi ut kanoten igen och kom ganska långt ut på havet
lagom till soluppgången som inte var mycket mindre grann än solnedgången dagen
innan.
Vattnet var nästan spegelblankt
men fullt av drivande föremål mest av vegetabiliskt slag. Långt borta såg jag
en mås som stod på en svart liten sten långt därute i havet men naturligtvis
var det ingen sten utan en kokosnöt som flöt där.
Långt borta såg vi två valar
blåsa en ångstråle . En av ångstrålarna lyckades jag få på bild innan valarna
dök och försvann.
Jaf blev påmind om gamla tider då
vi såg stora valar ända in i Gullmaren. Skall jag vara riktigt noga ser vi ju
fortfarande valar här inne ibland och till och med i Strömmarna. Detta är ju
tumlare, små tandvalar men som barn var det de stora bardvalarna jag avsåg.
Det tog inte många minuter efter
att vi fått ut våra drag innan vi hade på den första fisken. När jag skulle dra
upp min fjärde tonfisk trodde jag först inte mina ögon för två huvuden kom upp
över relingen men in kom bara ett. Bokstavligen bara ett huvud kom, in avklippt
av hajen som kommit med ända upp. Verkligen snopet!
Fiskarna vägde 6 -7 kg och gjorde
bra motstånd. Tänk bara på hur det känns med en enkilos makrill. Tonfiskarna är
ju nära släkt med makrillen och lika stridbara.
Efter mina fyra tonfiskar
strejkade motorn; omöjlig att få i gång. Medhjälparen höll på någon timma eller
mer och plockade mer eller mindre isär hela motorn innan han fick den att gå
hjälpligt några minuter varefter han fick plocka isär den igen.
Mitt flyg skulle gå klockan 12 00
så jag var ju tvungen att komma iland i tid. Varken åror eller segel fanns och
inte lyckades vi kalla på någon som kunde ta oss på släp, så vi var helt
beroende av motorn. Missade jag flyget skulle det kosta mig någon dryg
tusenlapp, så det skulle bli dyr fisk.
Så småningom kom motorn igång men
endast halvhjärtat på en cylinder. Otaliga stopp som kom tätare och tätare,
tills det definitiva stoppet kom gjorde mig utom mig av oro.
När motorn till slut stoppade
helt var vi något tjugutal meter från land men på en helt annan plats än vi
skulle varit. Med hjälp av en liten brädstump kunde vi ”padda” oss i land.
Fiskaren fick snabbt ge sig iväg för att försöka få tag i en taxi åt mig men
det dröjde så länge innan vare sig han eller taxin dök upp att jag inte vågade
vänta längre utan tog mig till den relativt närbelägna vägen och fick stoppat
en privatbil som mot betalning körde mig till närmaste by med taxi.
Taxichauffören trampade spiken i botten så sällan hade en taxi kört snabbare på
den ön och så kom jag till flygfältet två minuter innan flyget skulle lyfta. Incheckningen
skulle skett en timma före start men personalen var så vänlig att de höll kvar
planet medan formaliteterna ordnades ,så ännu en gång hade jag gjort skäl för
mitt extranamn , Sista minuten.
Från Jayapura skickade jag pengar
för fiskaren till turistbyråmannen dels för fisketuren, dels för övernattningen
och dels för vad han sannolikt skulle betalat för den taxi jag aldrig fick. Ja
nog var det en tämligen spännande utflykt jag fick på den vackra kryddön, Ambon
I annan text skriver jag om min färd till
stenåldersfoloket i Baliemdalen långt inne bland de höga bergen. Detta folk
sågs först av någon vit så sent som 1939. Fortfarande har de flesta männen som
enda klädsel ett penisfodral, en mer ellermindre väl tilltagen kalebas
I huvudorten Vamena träffade jag
en gynekolog från Jayapura som tog mycket vänligt hand om mig och tillsammans
med en annan läkare körde mig till en underbar strand några kilometer utanför
staden. En egenhet i alla dessa tropiska länder är det mycket ringa intresse
för bad som den egna befolkningen visar. Är där inga turister så får man mer
eller mindre ha badstränderna för sig själv.
Här var alltså en alldeles
praktfull strand med den vackraste vita fina korallsand omväxlande med här
alldeles släta vita korallbottnar med det klaraste av allt vatten i dessa
underbara blå nyanser som bara kan bildas med sådant vatten över sådana
bottnar.
Utanför var ett skyddande rev så
endast små behagligt kluckande vågor slog mot stranden.
Bakom en fond av den frodigaste grönska
vajade kokospalmer högt över de lägre lövträden och allt detta under en
strålande sol från klarblå himmel med de ljuvligaste små vita moln.
Solen strålade hett men en svag
bris svalkade till den allra behagligaste temperatur. Här behövde ingen övertala
mig att bada. Nej här njöt jag i fulla drag av det varma och salta vattnet.
Solbadandet måste ju här liksom alltid på dessa latituder ske med stor
försiktighet. Men vid det här laget hade mitt skinn hunnit mörkna betydligt, så
nu kunde jag vara tämligen länge i solen. Men riktigt solbränd blev jag
egentligen inte på hela resan för det blev aldrig tid till en konsekvent
tillvänjning. Mitt resande gick, tyvärr som alltid, alldeles för fort.
Någon dag härefter tog den andre
läkaren mig med på en fisketur. Vi gick ganska långt ut i den vackert målade
utriggade kanoten och ankrade på 100 meters djup och fiskade där med samma
metod som här hemma, alltså vid botten med blysänke och tafsar. Jag fick sex
fiskar, den största kanske ett kg. En av dem var en gammal bekanting som kom
upp med ögonen nästan ur huvudet på fisken på grund av tryckskillnaden. Det var
en uer, alltså kungsfisk, samma sort som jag fiskat på andra sidan jordklotet i
ett kallare hav, vid Lofoten.
Men så fick jag ett våldsamt napp
och hade ett förfärligt hårt jobb att få den tunga och stridbara fisken upp de
hundra meterna från havsbottnen men när sedan fisken någon halvmeter under ytan
såg oss, så lyckades den bita av tafsen och försvann. Men vi hade alla tre fått
se den ordentligt, en haj på knappa en och en halv meter. Undra på att jag haft
fullt sjå att få den så långt. Roligt var det i alla fall även om jag miste
den.
Så småningom kom jag också till
några stränder vid Port Moresby i Papua Nya Guinea men dessa var inte av något
speciellt intresse, varför jag förbigår dem med tystnad.
Om nu Papuas stränder var
ointressanta så blev det något helt annat på Salomonöarna.
Honiara
När jag först
kom till huvudstaden Honiara blev jag först bekant med en ingenjör från
Australien som med sin fru bosatt sig hår för att predika evangelium. Han hade
en högt uppsatt ställning i en av de otaliga frikyrkorna här.
De två tog mig ut till en mycket
fin strand som var "Söderhav" allt igenom med snövit korallsand, alla
de blå nyansers hav, kokospalmer och strålande sol. Men det var ett litet aber.
Jag fick inte gå ut längre än till midjedjup och endast iakttagande den största
uppmärksamhet. Hajfara!!
Under andra världskriget hade
japanerna landstigit på denna ös, Guadalcanals östsida och gjort allt för att
driva de allierade bort från ön. Skulle detta lyckats hade det betytt en
överhängande risk för Australien med japanerna så alldeles inpå.
Japanerna blev dock till slut
tvingade till reträtt och under en natt lyckades de utan att de allierade märkt
något skeppa ut 30 000 soldater från ön.
Under striderna här utkämpades
det största sjöslaget i Stilla Oceanen under hela kriget och därmed också
någonsin. Sundet utanför Honiara döptes därefter till Iron Bottom Sound på
grund av allt det järn och stål som hamnade på sundets botten. 39 större
krigsfartyg, bland dem fem slagskepp, gick under vid detta sjöslag och ligger
nu här som vrak.
Kanske detta slag var historiens
allra grymmaste, då allt samverkade till ett fruktansvärt inferno. Fartygen
slets i trasor då ammunitionsmagasinen träffades och exploderade, hundratals,
ja kanske tusentals, ton olja flöt ut och antändes. I detta brinnande hav flöt
tusentals döda, sårade och sargade kroppar. Vad som var eld, blod vatten eller
olja var svårt att urskilja för andra än hajarna. Men de drogs i oerhörda
mängder till detta område så överfyllt av blod och levande och dött
människokött.
Vilken död som blev den hemskaste
för de efter explosionerna ännu levande sjömännen är nog svårt för oss att
fatta. Efter de män som omedelbart sprängdes till döds måste man nog anse de
män som fick snabbast möjliga drunkningsdöd som "gynnade".
Och det var just detta sjöslag
som var orsaken till att jag varnades att bada mer än midjedjupt på dessa
stränder för alltsedan dess har hajarna tagit vara på alla möjligheter att äta
människokött. Att hajarna fortfarande efter denna långa tid, bortåt 50 år, så
gärna håller sig till denna diet är en gåta men ett faktum.
Vid Guadalcanals ständer är hajfaran
än i dag mycket stor medan man nästan är helt obesvärad av hajar i hela övriga
ögruppen omfattande tusentals öar.
Gizo
Så småningom
flög jag över en stor del av denna underbara kedja av öar och laguner till
landets andra stad Gizo i den västliga delen av arkipelagen. Det var en
fantastisk färd där jag hela tiden satt på andrepilotens stol medan vi flög på
ganska låg höjd över öar och hav tills vi landade på en ö så liten att fyra
femtedelar av den bestod av starbana som gick längs över från strand till
strand. Flygplanet hade inte många meter kvar till vattnet innan det stannade.
Så fick vi gå i en liten ynklig
båt för att forslas över någon knapp kilometer till der lilla staden.
Efter att bl a förgäves ha
försökt få rum genom katolska kyrkan där jag bland annat kom i kontakt med en
vit präst i full ornat som pratade med mig länge och grundligt om Nathan
Söderblom, som han beundrade mycket, fick jag så småningom rum på Jennys
pensionat.
Där satt jag en dag på hennes
veranda och beundrade den sagolika utsikten en utsikt så otroligt skön, så svår
att beskriva.
Pensionatet låg högt uppe ,
kanske 100 meter över havet i en liten trädgård med bananer, papaya , mango och
kungskokos och bland detta kroton, ingefärsväxter, hibiscus och bbougainvillea
i överflödande prakt. Verandan låg så högt att man delvis fick träden under sig
så att man över och mellan deras kronor såg den nedanför liggande stranden med
dess palmer mot vit sand och turkosfärgat vatten. Kilometer efter kilometer var
vattnet över korallbottnarna i denna nyans eller mot smaragd för att sedan
brytas av en gnistrande vit strimma där djuphavet bröt mot korallrevet och så
blått, det djupaste men mest lysande blått.
Nog tycker jag vi hade en
fantastisk utsikt ifrån vårt Midgård i Lysekil där vi såg milsvitt till havs i
glödande solnedgång eller i storm med väldiga skumkaskader över de många
holmarna och skären men denna vy från Jennys Pensionat i Gizo var sannerligen
inte sämre, och för mig var den dessutom sannerligen mer exotisk.
En dag, när jag satt där på
verandan och njöt av utsikten, mitt frukostägg, ananas och härlig papaya, kom
två mycket svarta män upp till mig för att försöka sälja av sitt egenhändigt
tillverkade konsthantverk.
Trots att det är en mycket
obetydlig turism på dessa öar som ligger så långt från alla allfartsvägar,
finns här många hundra män som försöker få lite inkomster på detta sätt.
Jag sade att mina pengar behövdes
till min hemresa, så att jag inte hade råd att köpa något och att jag dessutom
i allmänhet själv gjorde de ting jag ansåg mig behöva men att jag naturligtvis
tyckte det var roligt att se ett fint arbete.
De visad mig då mycket vackert
skurna, slipade och polerade salladsbestick, sköldpaddor, delfiner och
Ngusu-Ngusu, galjonsfigurer som förr sattes i vattenlinjen i krigskanoternas
för, när man for på huvudskallejakt. Egentligen var det två typer av dessa
Ngusu-Ngusu. Båda bestod av ett stiliserat grinande huvud i naturlig storlek
med händer upplyfta mot hakan. Krigshuvudet höll mellan sina händer ett annat
huvud men dött, medan huvudet som varslade om handel höll en fågel mellan
händerna. Sådana huvuden i olika storlekar och prislägen säljs till de få
turisterna. Liksom alla övriga föremål de gör är de mycket välgjorda och av hög
konstnärlig halt. Materialet är ebenholts king (svart), vit (qween) eller
kerosen ett mycket mörkt men mjukare träslag.
Praktiskt taget alla föremålen är
inlagda med pärlemor från nautilussnäckans skal. Jag skall senare gå lite
närmre in på detta förnäma hantverk.
När jag nu beundrat deras alster
frågade jag var de kom från och fick då veta att de kom från Marowo, världens
största lagun, 110 km lång från öst till väst. Deras ö som också hette Marowo,
låg nästan mitt i och i närheten av en liten turistanläggning mycket berömd för
sitt vackra läge och för sina fantastiska korallbottnar med enastående
möjligheter till både snorkling och dykning. Dit hade jag naturligtvis velat
men ej haft möjlighet till, då de tog 350 kronor pr dygn för helpension vilket
ju vida översteg vad jag kunde spendera.
Jag frågade då männen om de
möjligen kände till någon annan plats där jag kunde tänkas bo några dagar.
- Jo visst, du kan bo hos mig,
sade den ene mannen, jag är fiskare och timmerman och har byggt ett hus för att
kunna ta emot gäster.
Jag blev naturligtvis överlycklig
för bostaden skulle endast kosta ett par tior så jag slog till på direkten och
var beredd på att omedelbart fara iväg. Men så enkelt var det inte. Detta var
en torsdag och båten till hans ö gick först på tisdag och resan skulle ta 24
timmar drygt. Så det var alltså bara att vänta.
Men jag ville ändå utnyttja tiden
så jag förhörde mig om andra möjligheter att komma ut från Gizo.
Qu-island
En kvinna,
vars make hade varit deras ambassadör i Australien, ägde en liten ö Qu-Island
ett par timmars färd därifrån med snabbgående kanot. Där hade hon en liten
bubgalow till uthyrning förutom ett annat palmbladshus för sig själv och sin
boy.
Hit for jag med Anthony som den
ca 35-årige boyen hette, en vidunderligt skön färd mellan riktiga söderhavsöar
och över underbara korallbottnar där man i detta som vanligt a otroligt klara
vatten såg bottnen praktiskt taget hela tiden. Nog kunde man urskilja detaljer
bland korallerna på mer än 20 meters djup. Vilken färd i den snabba kanoten som
ibland fick ganska grov sjö emot sig! Hav och sol och ljuvligt ljummen vind
gjorde denna färd oförglömmelig.
Väl framme fick vi embarkera vid
något som en gång varit en brygga men nu bara bestod av några mer eller mindre
upprättstående pinnar i vattnet med någon enstaka vidhängande bräda. Jag kom i
alla fall i land och det var huvudsaken.
Man hade sagt mig att det var en
liten ö och detta var då sannerligen ingen överdrift. Den var högst 50 gånger
100 meter så den var snart utforskad. Inga kokospalmer fanns här men många andra
vackra och frodigt gröna träd med grova grenar hängande ut över vattnet. Några
mangroveträd med rötterna ute i vattnet fanns här och så några pandanus. Uppe
på grenarna växte många orkidéer, nu i full och praktfull blomning.
Mitt hus innehöll ett ganska
stort rum där en liten del var avsatt till köksavdelning med ett enlågigt
gasolkök och en ynklig liten fotogenlampa. Där fanns också två små kastruller
och en stekpanna. Både väggar och tak var av palmblad och golvet av uppfläkt
bambu. Huset stod förstås på pålar.
Sängen var en mycket enkelt
hopsnickrad historia men tämligen bra att sova i. Där var rent och snyggt
inomhus och själva ön var som en liten park
Från min dörr och ner till
vattnet hade jag sex-sju meter och på denna lilla strandremsa stod i skuggan av
några stora träd en bekväm liggstol av plast i vilken jag tillbringade många
timmar medan jag njöt av tillvaron. Tyvärr var platsen inte idealisk för en
badare av min typ. Botten var rå, skarp korall och det var relativt långgrund
så det var inte så lätt att oskadd ta sig ut till simningsdjup. Till saken hör
ju att man absolut bör undvika att få vare sig skrubb- eller skärsår i tropiskt
klimat där risken är mycket stor för svårläkta infektioner.
För snorklare och dykare med sina
skyddande fenfötter var naturligtvis läget ett helt annat. För dem skulle detta
varit ett veritabelt paradis med dessa underbara bottnar som bara på grunt
vatten var döda men annars prunkade i alla färger och former.
Och så detta rena, salta vatten
som just det passade särskilt bra för mig som inte gärna stoppar tårna i sådant
under 25 grader C. nte hade jag någon termometer med mig men jag tar nog inte
fel när jag säger att vattnets normaltemperatur här nere i öppna havet var 26
till 28 grader och över de grunda bottnarna än varmare. Ja det var något för
mig det!
Från Gizo hade jag fått ta med de
födoämnen jag ansåg mig behöva förutom fisken som var tänkt att bli fångad av
oss själva. Ris, salt, socker, margarin (bedrövligt), kokoskeks, någon konserv,
ananas, bananer och papaya och så ett flertal drickeskokos förstås tog jag med
till mitt lilla självhushåll.
När jag sen tyckte det var dags
för middag hojtade jag till Anthony som släntrade iväg ner till
"bryggan" där han med ett enkelt träspjut tog sig ut. Han kastade
sitt spjut och så var fångsten redan klar. Jag såg honom aldrig kasta sitt
spjut utan att få upp åtminstone en fisk. Han siktade aldrig för stimmen av
fisk stod i allmänhet så täta vid bryggan att hur han än kastade kunde han inte
undgå att träffa någon. Det påstods av flera människor som sett det, att han en
gång i ett kast fick 5 fiskar på spjutets 4 spetsar av spik, hur nu detta var
möjligt.
Vid ett tillfälle visade han mig
en annan fångstmetod. Han dök i med en smal harpun och en kraftig hemmagjord
"slangbella" med vilken han sköt iväg den. Så var det bara att ta upp
harpun och fisk, den gången en coral salmon, korallax som inte hade den minsta
släktskap med våra laxar, men smakade bra ändå.
Fisken koktes med kokos eller
bara i salt vatten eller stektes i kokosolja som var bättre än margarinet men
absolut inte delikat.
Den kokta fisken smakade mycket
bra och kingfish även om den stekts i olja var mycket god.
Den fisken fick vi aldrig vid
bryggan utan den fick vi fiska från "kanoten" som inte var en kanot i
vår betydelse av ordet utan en liten ynklig plastbåt med en förhållandevis
kraftig aktersnurra.
Efter denna drog vi drag och fick
varje gång så mycket fisk vi behövde även om ungefär var tredje stals av
hajarna som var mycket kvickt framme. Så fort vi fick napp gällde det att dra
in reven i rasande fart så vi han få fisken i båten. Hajerna slukar tydligen
aldrig sitt byte som torsk och makrill, för då borde man åtminstone någon gång
få dem på kroken; i stället verkar de ta tvärsöver och klippa av sitt byte eller
slita det av kroken.
I alla fall är det mycket
retfullt att ha fått ett jättenap och känna att man har en verkligt grov fisk
på kroken för att så plötsligt få den bortsnappad på detta sätt eller bara få
upp ett huvud.
Den stridbaraste och också
godaste fisken vi fick på drag här inne mellan de vackra små öarna var just
kingsfish som inte är det minsta släkt med vår kungsfisk utan snarare liknar en
stor makrill. Den är långsträckt och slank och har inte alls tonfiskarnas
rondör.
På dessa fiskefärder hoppade jag
flera gånger i vattnet för att bada utan att riskera att skära mig på korall
och då fick jag verkligt fina bad. Innan jag gjorde detta hade jag först prövat
nära land så jag visste att jag klarade att ta mig upp i båten. Min tyngd och
mitt dåliga hjärta tillåter ju inte vad som helst.
Ungefär en sjömil från vår ö låg
en liten korallsandrevel som vid ebb låg över, vid flod under havsytan. Runt
reveln sträckte sig denna snövita korallsand hundratals meter på ökande djup ut
i havet. Effekten av detta gav en fantastisk färgupplevelse med denna vita sand
omgiven av alla de blå färger man kan tänka sig. Nog är Bohusläns fjordar en
gnistrande klar septemberdag blåa så det förslår men det är en enda blå färg.
Vid ett tillfälle tornade väldiga
åskmoln upp sig bakom så dessa lysande färger fick en djupgrå fond vilket gav
en enastående effekt.
Men det intressantaste med den
lilla reveln var dess invånare; vid ebb förstås. Då var för det mesta varje
kvadratdecimeter besatt av en vit eller en svart fågel. Vita måsar satt runt om
närmast vattnet och så tätt att man inte såg en enda liten lucka mellan dem.
Och ovanför satt ramsvarta fåglar i samma storlek som måsarna lika tätt. Det
var en otrolig syn.
Vi kunde komma så nära som några
tiotal meter innan det uppstod oro i församlingen och först någon enstaka sedan
alla tog till väders i ett moln av svarta och vita vingar. Också en fantastisk
syn som jag fäst på några dia.
Ja här ute på Qu-Island med den
sympatiske Anthony hade jag några verkligt underbara dagar som kommer att leva
i kärt minne.
Marowo
Och så kom
till slut tisdagen då jag kommit tillbaka till Gizo och nu skulle med båten
till Marowo.
Kommunikationerna på dessa öar är
inte världens bästa. Varje torsdag lämnar detta fartyg Honiara för en veckas
färd från ö till ö och tillbaka. Runt går denna båt med bara någon halvtimmas
uppehåll på varje plats. Endast undantagsvis har båten en brygga där den kan
lägga till, utan för det allra mesta ankrar den utanför eller lägger sig bara
still medan passagerarna sätts i land eller tas ombord från småbåtar och
kanoter. Man skall nog inte vara en så mycket äldre och klumpigare europé än
jag med mina snart 75 år för att låta sig transporteras på detta sätt. Det var
jobbigt att klättra på repstegar och länga sig över relingarna. Uppmuntrande
tillrop fick jag många.
Det fanns ingen hytt åt mig, så
jag fick ligga på golvet i den så kallade salongen som var så fullpackad att
man knappast kunde få ned en fot mellan sina medpassagerare vilket visade sig
bli nödvändigt. Vi fick efter någon timme ganska kraftig sjögång som jag
klarade ganska bra tills någon annan började kräkas i den redan förut kvava
salongen. Då tog det inte lång tid förstås innan jag blev rejält sjuk och var
tvungen att välja mellan att trampa eller spy på mina medpassagerare. Jag valde
att trampa!
Min sjösjuka blev inte långvarig
men jag kan ändå inte beteckna denna natt som en av de angenämaste i mitt liv.
Många av passagerarna kom från denna
västliga del av Salomoöarna där man finner världens svartaste människor. Några
är fullständigt kolsvarta och skinnet tycks kunna bli nästan blålila. De har
stor självmedvetenhet och fjäskar för ingen utan att vara direkt ovänliga så
länge man uppför sig enligt deras normer. Till dessa hör att man aldrig tar sig
några friheter utan att först ha fått nådigt tillstånd. Man kan inte ens gå
förbi en annans hus utan att ha fått lov. Men ett ja gäller sedan för alltid.
Till Marowo, Harringtons ö, kom
jag nu i solnedgången nästa dag och hämtades tillsammans med honom i en
trästock av hans söner ute på lagunen där vår båt stannat upp.
Kvällen var vacker och vajande
kokospalmer vinkade välkommen från stranden och jag lyckades ta mig ombord i
den ranka kanoten utan att dratta i sjön, varpå vi paddlades till en helt
bedrövlig strand där jag fick ta av mig skor ock strumpor, kavla upp byxbenen
och vada i land i en obehaglig gyttja mellan råa, ruggiga och slemmiga
korallblock. Naturligtvis borde åtminstone strumporna varit på. ”Promenaden”
var långt från angenäm, vilket däremot var att träffa den mycket trevliga och
vänliga familjen, frun, fyra egna och två adoptivbarn.
Här fick jag eget rum med bred
hård säng som jag dock klarade hjälpligt att sova i under de tre veckor jag kom
att stanna här. Från början hade jag tänkt stanna till båten som kom om fjorton
dar men jag blev så glad i tillvaron här att jag gav upp varje tanke på
Australien och i stället stannade här ytterligare en vecka vilket höll på att
få svåra konsekvenser för mig, då jag glömde bort att jag härigenom kom att
överskrida giltighetstiden för mitt visum, vilket myndigheterna här tar mycket
illa upp. I berättelserna om mina pass- och visumhistorier berättar jag närmare
om vilka problem detta gav mig.
Marowo var en några
kvadratkilometer stor, mycket kuperad ö, helt begravd i grönska med kokospalmer
längs stränderna och mäktiga lövträd av ett otal slag in i ön och upp på bergen
från vilka man hade en helt hänförande utsikt. Nedanför låg branta bergssluttningar
klädda med den frodigaste grönska i ett otal nyanser. Så kom stranden med sina
palmer, återigen vatten med alla blå färger, så ö efter ö i den väldiga
vidsträckta lagunen med de grunda bottnarna av levande och död korall och sedan
ett par tre sjömil ut en rad av "uplifted atolls", hundratusentals år
gamla, av jordskorpans veckning trettio, fyrtio meter över havet upplyfta
korallöar som var delar av det stora rev som skilde den väldiga Marowolagunen
från djuphavet där ute. Det var en syn som för alltid lyser i mitt minne.
Och det var inte bara blå och
gröna färger i all deras rikedom. På sluttningarna och i planteringarna längs
stränderna flammade också en rikedom av varma röda och gula färger från
exotiska blommor av vilka jag endast kände igen några få som hibiskus i en
mängd varianter, bougainvillea och flera sorter ingefärsväxter som ofta är
mycket vackra.
Nästa dag när jag väl bekantat
mig med ön hade Harrington på min begäran gjort upp om att för trettio kronor
om dagen få hyra en "kanot" av en granne. Bensinen som här var ganska
dyr fick jag själv stå för och den kom att kosta mig sammanlagt 1 600 kronor
för de 16 dagar jag var ute med båten. Detta va naturligtvis oerhört mycket mer
än jag egentligen hade råd med men vad gör man när detta är enda tillfället i
ens liv som ger sådana möjligheter till fiske och färder på ett strålande och
fiskrikt söderhav.
Och fiske blev det och färder
blev det och underbart var det!
Om fisket har jag skrivit på
annan , så det skall inte upprepas här men jag kan ändå få säga att den minsta
fångst jag fick på dessa sexton dagar var 10 kg och den störste 69. Jag vill
även nämna att jag, då jag gick förbi min 9 kilograms barracuda, skar mig i
höger stortå på en av hans dubbeleggade, rakbladsvassa tänder. Jag klarade mig
från infektion men såret tog ändå mycket lång tid att läka.
Tonfisk, barracuda, kingfish och
16 andra sorter fanns med i fångsterna och en två meters segelfisk hade jag u,
rätade ut dubbelkroken och försvann. Så nog var allt detta värt bensinpriset.
Men det var inte bara fiske vi
ägnade oss åt. Vi besökte bl a den lilla turistanläggningen för att där köpa
både bensin och grov fisklina (2 1/2 mm nylon) samt se de omgivande berömda
korallträdgårdarna vilka verkligen också var sevärda. För mig skulle det varit bäst
med vattenkikare, eftersom mina lungor och mitt vissna hjärta gör det svårt att
snorkla men jag kunde genom att anstränga mig med glasögon p, då och då hänga
mig ut över relingen på båten och sticka ner huvudet under vattenytan och då
öppnade sig en fascinerande och förtrollande värld för mina ögon, en värld som
är så vitt skild från vad vi kan få se i vårt hörn av världen.
Så gjorde vi strandhugg på många
av de små öarna men endast på de som var i hans eller hans familjs ägo.
Äganderätten är som tidigare
antytts nästan helig här och erkänner sannerligen ingen allemansrätt. Här finns
ö efter ö utan vare sig bostad eller människa men du går aldrig i land på någon
av dem om den inte är din för då kan du råka i livslång fejd med ägaren för en
sådan finns alltid och är aldrig den anonyma staten.
Sedan många hundra år har
människor på dessa öar tvistat om bra nära var kvadratmeter mark som alltid går
i arv på kvinnosidan. Ändå är det männen som bestämmer över den. Det kan bli
mycket komplicerade ägarförhållanden och då salomonerna sannolikt hör till
världens mest styvnackade och samtidigt mest ekonomiskt petiga folk så skaffar
de sig sannerligen problem så det räcker.
Vi i vår del av världen är nog
inte särskilt medvetna om under vilka speciella förhållanden detta öfolk levat
under många hundra år. Det är först under lite mer än hundra år som dessa öar
blivit en sammanhållen enhet först under Tyskland sedan under England och först
nu de senaste tio åren som egen självständig nation.
Var och en av alla dessa öar har
i någon mån utvecklat en egen kultur och vant sig vid ett revirtänkande kanske
mer utpräglat än någon annan stans inom ett så begränsat område i världen.
Jag berättade förut om
Ngusu-Ngusu med ett avhugget huvud mellan händerna. Så länge man kan se tillbaka
i historien har denna symbol färdats på krigskanoterna mellan dessa öar,
bringande skräck, förtvivlan och död. Innan den vite mannen för några hundra år
sedan kom till dessa trakter slog den ena öns befolkning ihjäl grannöns efter
bästa men dock begränsad förmåga då de enda vapen man hade var klubbor och
spjut. Så vitt jag vet förekom knappast pil och båge i någon större
utsträckning. Men så kom den vite mannen och bytte till sig kopra och andra
förnödenheter mot gevär, kulor och krut och då ändrades på kort tid
förutsättningarna drastiskt. På ca hundra år dödade man och åt upp 90 procent
av öarnas ursprungliga befolkning. På vissa av dem utrotades befolkningen helt.
Den sista huvudjägarexpeditionen ägde rum så sent som 1939.
Över denna uråldriga "isolatiionistiska"
inställning ligger i dag en tämligen tunn fernissa som snabbt och lätt flagnar
av så snart det gäller minsta tvist om mark eller annan egendom. Ett litet
exempel på deras ekonomiska inställning:
På en annan del av Marowo fanns
en liten fiskeby där en mycket gammal man engagerats att bygga en riktig
krigskanot för att förevisas. När vi kom dit fick jag av en man på stranden
beskedet att denna kanot kunde beskådas mot den runga avgiften av ca 50 kronor.
Jag vägrade naturligtvis att betala denna efter omständigheterna horribla summa
och skickade Harrington till byäldsten att ackordera. Jag var journalist från
Europa och det var en stor heder för dem att jag nedlät mig till att se denna
kanot som jag eventuellt kunde komma att skriva om varför det egentligen var
jag som i stället skulle ha betalt. Detta gick hem så även om jag inte fick
betalt så fick jag i alla fall gratis se eländet.
Under ett fallfärdigt
palmbladstak låg början till ett skrov av tämligen ansenliga dimensioner ca 12
meter långt. Endasrt köl och tre-fyra bord hade nödtorftigt sytts ihop med
nylontråd. Till skillnad från deras vardagskanoter som alltid består av en
mycket skickligt urholkad trädstam med mycket tunn bordvägg och skarp vackert
formad både för och akter gjordes krigskanoterna på ett helt annat sätt. Mycket
tunna bräder huggna från ett lätt men starkt trä lades i klink från kölen och
uppåt. I stället för nitar eller enepinnar syddes borden ihop genom fina hål
borrade i bordens kanter. "Sytråden" var en speciell sorts växtfibrer
som aldrig ruttnade eller blev spröd. När så alla bord var omsorgsfullt sydda
tätades varje bordmellanrum med en särskild nöt. Denna nöt var liksom tixotrop
så att man genom att skrapa med en kniv mot nöten fick en viskös limliknande
massa med vilken man tätade alla springor och hål. Efter några timmar stelnade
detta "lim" och bildade en totalt vattenfast, hård men flexibel fog.
En båt framställd på detta sätt var också ytterligt flexibel och klarade den
grövsta sjö utan att brytas sönder. Dessutom var den mycket lätt och snabb.
Och nu låg i stället på denna
strand detta missfoster som skulle förevisas för 50 kronor. Tyvärr är detta ett
typexempel på salomonernas mentalitet.
Själv hade jag aldrig något som
helst problem i umgänget med någon av dem men självklart måste man med jämnmod
acceptera deras inbyggda närighet. Harrington, som var en mycket hygglig och
vänlig själ, tog exempelvis betalt för den mat jag själv levererade. Jag
försörjde både honom, hans familj och hans grannar med fisk i tre veckor och
han sålde resten i grannbyar och detta tog han som något självklart. Nog unnade
jag honom gärna detta men hade blivit glad om han åtminstone fört det på tal.
Han var själv fiskare och så var
även hans grannar så jag undrade naturligtvis över varför de behövde min fisk.
De hade knappast råd att fiska. Den enda riktigt effektiva fiskemetoden var
tydligen med drag efter motordriven båt. Jag kunde ligga ute hela dagen och
offra 100 kronor på bensin för min fisk. De kanske bara hade råd att satsa
bensin för ett par kronor och då ville det tur till om man skulle hinna få
någon fisk på den lilla stund som bensinen räckte..
Så genom mitt frikostiga köp av
bensin blev jag berömd som den store fiskaren och både jag och Harrington fick
hög status. Nu är jag ju också född vid havet och van vid både båtar och fiske
varför jag naturligtvis hade goda förutsättningar att få ett gott resultat här.
Dessutom har jag både stor intensitet och uthållighet så jag borde rimligen
lyckas. Harrington skröt också väldeliga över mig.
Men vi var som sagt också i land
på några av hans alldeles underbara öar. Hans familj hade många sådana, några
riktiga vykortsöar, precis enligt söderhavsmallen som jag inte behöver upprepa
igen. Men en del av dem var verkligen ljuvliga.
Jag minns särskilt två av dem med
förtjusning. Den ena med några hektars yta var över hela ön förutom trettio-
fyrtio meter bred sandstrand täckt av vackra kokospalmer med andra grönskande
träd emellan.
Egenheter för lövträden på många
ställen i den tropiska världen är dels att bladen för det mesta är skinande
blanka (för att reflektera för mycket solljus?) och av väldigt många gröna
nyanser från det ljusaste lätta till djupaste mörkgrönt. Därtill kommer inslag
av rött från en del nyutslagna blad som därigenom skyddar sig mot förbränning
av det starka solljuset innan bladet ”mognat”. Allt detta ger en så omväxlande
och livfull grönska, påminnande om den hos oss på våren och långt från
högsommarens tämligen enformiga "spenat".
Och denna lilla ö gav vackra
exempel på denna typ av grönska. In emellan träden låg et stort antal av
groende kokosnötter vilket här är mycket omtyckt godis för barnen. När man slår
sönder en sådan nöt vilket är förhållandevis lätt, då den under groendet
mjuknar, finner man den helt fylld med en vit ganska porös massa som är söt och
smakar mycket gott. Naturligtvis är det bara i ett visst stadium av groendet
som den är sådan för ganska snart tas näringen här om hand av det groende
skottet. När detta stuckit ut en knapp decimeter är innehållet som bäst.
En lång sandtunga stack ut från
stranden och fortsatte långt ut under vattnet innan först den vita döda och
sedan den levande korallbotten tog vid.
Harrington som hade ambitionen att
starta en turistanläggning här och fylla hela ön med hus i europeisk stil
avråddes av mig på det bestämdaste. Här skulle han i stället på denna lilla
revel sätta upp en enda palmbladshydda i deras egen stil men med en veranda och
enkel träbrygga ut i , från vilken man kunde hoppa i för sitt morgondopp. Tänk
vilken smekmånad ett par kunde få där så nära Adams och Evas paradis man gärna
kunde komma.
Så kunde han på den 100 meter
avlägsna "upplyfta" atollen långt inne bland träden placera en större
anläggning dit även "Adam och Eva" kunde komma och äta middag då de
ledsnat på sin egen primitiva matlagning på gasolkök.
En sådan exklusiv smekmånad
skulle med rätt marknadsföring betalas med stora belopp av rika amerikaner.
Denna lilla ö var förresten
Harringtons fritidsställe vilket markerades av ett "hus" på stranden.
Detta bestod av ett snedställt palmbladstak utan några väggar endast avsett att
ge regnskydd ty dessa trakter är långt ifrån bara sol och blå himmel.
När vi gick ut med båten kanske
vattnet var alldeles spegelblankt för att tio minuter senare bli fradgande
vitt, så saltstänket blötte ner oss på nolltid. En kvart senare hade vinden
lagt sig och min våta skjorta blivit helt vit av intorkat salt. Så en våldsam
tropisk regnskur som sköljde allt salt ur kläderna på någon minut, så sol igen,
storm o s v . Tala om aprilväder! Här hann vädret sannerligen aldrig bli
långtråkigt.
Den andra lilla ön som jag var så
förtjust i var betydligt mindre, kanske bara ett halvt hektar med några få
kokospalmer och mycket vacker mangrove som ändå lämnade en del av ön med
underbar sandstrand helt fri. På de döda korallbottnarna som här var mycket
släta och ofarliga fanns massor av sjögurkor av olika slag samt kammusslor,
djupt inbäddade i korallen så att man endast såg gälarna sticka upp ovanför
stenen. De var praktiskt taget omöjliga att få loss.
Här på ön såg jag en död
kokostjuv, krabban som lever uteslutande på kokosnötter. Krabban såg ut som ett
mellanting mellan krabba och kräfta för den hade en tämligen utdragen stjärt.
När man såg klorna var det lätt att förstå att de kunde bita hål på den
hårdaste kokosnöt. De var mycket stora och kraftiga men med korta skänklar
vilket gav stor "utväxling" och därmed kraft.
Harrington har en bror, Rayboy,
som är Salomonöarnas störste exportör av dessa krabbor vilka skickas till
Hongkong med flyg.
De måste vara levande vid
ankomsten och anses som delikatesser.
Det anser i alla fall inte jag
efter att en gång ätit en sådan på Gizos finaste restaurang, bjuden av
restaurangchefen själv. Inmätet var krossat och kokt med kokosmjölk till en
gröt full av små och stora skalbitar. Det var en mycket mäktig anrättning av
vilken jag endast klarade att äta en mycket liten del.
Jag bör nog förklara vad
kokosmjölk är, för i detta hänseende brukar en viss förvirring råda. Man måste
skilja på kokosvatten och kokosmjölk. Kokosvatten är den vätska som fyller ut
centrumhålet i den ännu inte fullt mogna kokosnöten och användes uteslutande
som dryck. Den smakar svagt sött och innehåller en del salter bl a kalium
varför den är en utomordentlig törstsläckare särskilt där man riskerar att
genom svår svettning förlora för mycket av kroppens livsnödvändiga salter.
Dessutom är de sterilförbackade så länge man inte öppnat den. För vattnets
skull använder man först och främst den vackert orangefärgade king-kokosnöten
som ger mindre av nötköttet.
Kokosmjölken får man genom att
riva det färska nötköttet fint och sedan krama ur så mycket vätska som möjligt.
Vad man då får påminner mer om grädde än om mjölk men har självfallet stark
kokossmak. Kokosvattnet har däremot endast svag sådan.
Kokosmjölken användes först och
främst till matlagning vilket gör att de flesta kokta rätter i dessa trakter
smakar nästan lika dant nämligen kokos som ju har en mycket genomträngande smak.
Den smaken föredrar jag i kokoskakor; för övrigt avstår jag gärna.
Rayboy var lite halvhjärtat
accepterad av sin familj vars alla övriga medlemmar var sjundedagsadventister
och därmed förbjudna att ta befattning med skaldjur av något slag.
Harrington högläste för mig Gamla
Testamentets föreskrifter om vad som var orena och rena djur och vilka man
därför fick eller inte fick äta. Eftersom sjundedagsadventisterna liksom
mosaiska trosbekännare bokstavligen tror på GT och känner sig förpliktigade att
helt följa den mosaiska lagen kunde jag under mina tre veckor i denna lagun ej
äta vare sig musslor, krabbor, räkor eller langust. Jag frågade den presumtive
turistanläggningsägaren hur han skulle klara det dilemmat om det kom människor
från stora delar av världen som kanske delvis kom dit för att äta deras berömda
skaldjur av vilka hav och laguner överflödade.
Och vad skulle de säga om att
vara tvugna att ligga för ankar på sabbaten, lördag, då adventisterna, helt i
enlighet med Mose lag, förbjuder inte bara sig själva att utöva någon
verksamhet på denna dag utan även anställda såväl som gäster.
Tre fiskedagar försvann för mig
på grund av dessa lördagar då jag heller inte fick bada eller åka ut på sjön.
Den enda aktivitet som då tilläts var att gå till kyrkan och bevista
gudstjänsten vilket i och för sig var både vackert och intressant.
Jag rådde honom allvarligt att ta
upp dessa problem med kyrkans äldste inan han satte igång med sina
turismplaner.
På tal om kyrka vill jag nämna
att det förefaller som om all världens kyrkor och sekter sedan hundratals år
här tävlar med varandra om att värva själar.
Bland många andra konsekvenser
medför detta problem för skolundervisningen. Staten har inget eget eller i
varje fall mycket obetydligt skolväsen och den traditionella egensinnigheten
och självgodheten hos befolkningen här medför att varje liten sekt måste ha
sina egna skolor till vilka den mycket fattiga staten i allmänhet inte ger
några som helst ekonomiska bidrag.
Alla här tycks emellertid vara
mycket måna om utbildning för sina barn. Harrington som hade så många fick
därigenom en svår ekonomisk börda.
Så länge barnen är små och kan gå
i den lilla byskolan går det väl an men redan i tio-tolvårsåldern blir det
svårt för då räcker inte längre denna till.
Penningekonomin på dessa öar är
mycket blygsam. Det är så lite man behöver pengar till. Man är till stor del
självförsörjande från vad hav och mark ger. Var och en har sin egen odling med
jams, taro, batat, maniok, pisang, bananer och papaya men underligt nog såg jag
inga brödfrukträd här. Och så har man ju kokosen som ger både mat och
byggnadsmaterial. Ingen oljenota behöver man betala och kläder går det inte åt
mycket av i detta klimat.
Men som sagt, just skolorna
fordrar kontanter vilket som jag ser det kan innebära en risk för deras
livsstil. Varje far som är mån om sina barns utbildning pressas nu till att
försöka få in kontanter. Det är ett fåtal som kan få sådana i stil med våra för
här finns praktiskt taget ingen industri och mycket få byggnadsarbetare behövs
i ett land där 95% av befolkningen bygger sina egna hus av palmblad och bambu.
För ett mycket stort antal män
här har utvägen blivit att snida sina konsthantverk som dekoreras med pärlemor.
Då det sedan finns fler träsnidare än turister här kan man tänka sig situationen.
Det går åt betydligt mer tid att sälja alstren än att tillverka dem. Den gång
jag mötte Harrington i Gizo var han där en vecka (mellan två båtar) men sålde
inte ett enda föremål. I stället hade detta kostat honom tur och returbiljetten
på båten. Detta innebar alltså en vecka då han inte kunde sköta om sin odling.
Jag tyckte mig se tydliga tecken
på misskötsel av deras odlingar, med stor sannolikhet beroende på att snidande
och försäljning tog så mycket av deras tid i anspråk. Detta kan bli en ond cirkel
om de även behöver köpa sina baslivsmedel.
Harrington och många andra på
dessa paradisiska öar sätter sitt hopp till turismen som skall bringa välstånd
åt alla. Visst finns här på många sätt enastående förutsättningar. Ur natur-
och klimatsynpunkt kan det inte vara mycket bättre men läget är däremot långt
ifrån det bästa. Närmaste civiliserade land som kan tänkas leverera turister är
Australien, där man rimligen inte behöver gå över ån efter vatten för att
semestra. De har egna fantastiska stränder och sitt världsberömda Stora
Barriärrev med dess oöverträffade korallbottnar och kristallklara vatten.
Ingen av alla de flyglinjer som
korsar Stilla Oceanen mellan Japan, Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland
passerar denna ögrupp som naturligtvis (tyvärr) ändå kommer att exploateras
även om det som jag hoppas dröjer länge till dess.
När Harrington så ivrigt
diskuterade sin tänkta turistanläggning med mig bad jag honom som troende
kristen allvarligt tänka på bibelordet. Vad hjälper det en människa om hon
vinner hela världen men tager skada till sin själ.
När jag nu sade adjö till
Harrington och hans vänliga familj fick jag som avskedsgåva en mycket vacker
stav skuren i ytterst hårt mörkbrunt vackert trä och med vackra
pärlemorinläggningar. Runt staven slingrade sig två ormar i dubbelspiral över
en delfin och en rocka. Detta var en synnerligen förnämlig gåva som jag
transporterade med mig hela vägen hem.
En Ngusu-Ngusu och några andra
snickerier som jag köpt av Harrington skickades med posten tillsammans med en
med pärlemor inlagd skål i utomordentligt hårt kokosträ som jag gjort och en
mycket dyrbar golden kaori-snäcka som jag fått av Rayboy.
Svärfar Billy, en ca 65-årig man,
sade med tårar rinnande nerför kinderna: I will never forget you! Och inte
glömmer jag honom heller, det är säkert.
Jag hade gjort mig tämligen känd
här eftesom nästan all tid jag inte satt i båten skar jag på min skål i det
benhårda kokosträt eller brynte deras bedrövligt misshandlade verktyg, bland
vilka den förnämsta klenoden var en morakniv. Frosts i Mora hade den mycket
stora vänligheten att i deras och mitt namn skicka Harrington 30 sådana. Sådant
är effektiv u-landshjälp.
De hade ingen slipsten och så
fort eggen blev slö så brynte de lite längst ut så att eggen till slut nästan
blev rund. Nu satte jag i gång och mödosamt på brynstenen återskapade den
ursprungliga eggens riktiga vinkel. Ett fyrtiotal stämjärn ock knivar gjorde
jag i ordning på detta sätt, vilket sannerligen kändes ordentligt i höger tumme
Efter mina tre veckor här for jag
tillsammans med Harrington 24 timmar till Honiara där jag fick bo några dagar i
familjens hus tills mitt plan till Nya Zeeland över Fidji skulle gå. Det finns
mycket att säga om detta och nog predikade jag en hel del för Harrington och
hans bror om vad västerländska turister förväntar sig om de kommer hit. Här
inskränker jag mig till att berätta om toaletten. Huset och därmed toaletten
var sju år och under denna tid hade definitivt inte någon borste varit i
kontakt med den senare. Jag har suttit nu någon minut för att komma på ett sätt
att beskriva hur skitig den var men jag ger upp. Om man skulle råka ställa sig
på ena sidan om toalettstolen skulle man ramlat rakt ner till marken genom det
ruttna golvet, för huset stod på pålar.
Törlings i Honiara
Jag hade fått
höra att en svensk skulle ha en turistanläggning utanför Honiara i Tambea. Jag
ringde dit och fick tala med Olle Törlings australiska hustru Dalice som sedan
efter att ha gjort sina inköp i stan tog mig med i sin lilla lastbil ut till
dem.
Hon var en stilig storvuxen,
ljushårig kvinna i 65-årsåldern, trevlig och energisk. Hennes man Olle var
ursprungligen maskiningenjör och hade varit till sjöss under många år innan han
slagit sig ner här. Han var en mycket spänstig man i min egen ålder men verkade
minst tio år yngre.
De hade haft sin anläggning i ca
25 år men frånsett växtligheten såg allt ut att vara något halvår eller högst
ett år gammalt.
När jag då jämförde med
Harringtons endast 7 år gamla men nästan sönderfallande hus i stan blev
skillnaden i mentalitet och livsstil synnerligen märkbar. Här blev det nästan
karikatyrmässigt påfallande hur olika attityderna är hos nordeuropéer och
tropikfolk
I vår nordliga del av världen har
vi för att överleva varit tvungna till förutseende och planering på ett sätt
som för invånarna på dessa och andra tropiska öar varit nästan överflödigt. Och
tur för dem är det då klimatet motarbetar både fysisk som psykisk aktivitet.
Man behöver inte länge vistas på dessa ekvatoriella breddgrader för att få
förståelse för de "lata infödingarna"
Så mycket mer beundransvärd är då
en sådan anläggning som vår landsman till stor del med egna händer byggt upp
och vad mer är också lyckats underhålla. I detta varma fuktiga klimat går
förstörelsen oerhört fort om man inte ständigt är på sin vakt och har kunskaper
nog att välja rätt material för varje ändamål. I detta var den svenske
ingenjören mästare, samtidigt som han var konstnärlig nog och traditionskänslig
nog för att bygga denna gedigna och mycket vackra anläggning som så
utomordentligt väl passade in i denna miljö.
Den breda fina palmkantade några
kilometer långa stranden låg just intill Iron Bottom Sound och gav snorklare
och dykare rika tillfällen att undersöka de vrak som låg där, några så grunt
att de nästan stack upp över ytan. Här var också utomerdentliga möjligheter
till fiske både av tonfisk och svärdfisk. Tyvärr stannade jag bara en natt här
varför det inte blev något fiske för mig.
Bland väldiga gamla och vackra
träd hade han placerat 12 mycket tilltalande små bungalows och en stor mycket
vacker restaurangbyggnad som han själv till största delen egenhändigt byggt.
Förnämt snidade och målade stolpar i beständigt trä bar upp det väldiga taket.
Jag tror här var plats för ett par hundra gäster.
I anslutning härtill fanns bar och serveringar både ute och inne,
allt lika föredömligt ordnat. Till detta kom naturligtvis reception och
ekonomibyggnader.
Som jag redan skrivit låg allt
detta mellan stora gamla träd med väldiga utbredda trädkronor som skuggade hus
och serveringar. Mellan dem hade Olle och Dalice planterat andra buskar och
träd som nu under dessa år hunnit växa upp till praktfulla sådana. Mycket
blommor fanns här naturligtvis både på buskar och mer marknära. Ja allt var
mycket fint och tilltalande gjort och paret Törling var också mycket
respekterade i detta land där de var kända över hela ögruppen.
Ryktet om hajfaran vid dessa
stränder hade dock spritt sig med svåra konsekvenser för beläggningen hos dem. Jag
tror de hade börjat försöka sälja sitt livsverk. Må det gå dem väl.
Både på Fiji oc h Hawaiji
komjag att sedan på min resa bada vid fina strönder. Höärom kommer jag noga att
skriva som delar i mer ingående skildring av dessa öar. Denna min berättelse
vill jag nu avsluya med en tacksamhetens tanke på alla de för den notoriske
ickebadaren underbara bade och dörtill intressanta och exotiska miljöer jag
fick uppleva i dessa delar av värden. Tack vänliga öde!
Senast ändrad 2001-06-11