Surinam

Jag kom från Springlands i Guyana över den stora floden Corentyne efter mörkrets inbrott.

I Nickeri var tullens toalett det värsta jag hittills sett. Det fanns wc-stol i porslin men inget vatten anslutet. Den bruna högen nådde upp över stolsitsen och hade färgat även stora delar av omgivningen brun. Lukten är överväldigande på ett sådant ställe i 30 grader fuktig hetta.

”Hotellet” här var om möjligt värre än i Springlands men jag överlevde. Nästa dag fick jag en ny delad taxi och kom så småningom till Paramaribo, huvudstaden i Surinam.

Öster om Corentyne ligger landet lite drygt två meter högre än i Guyana varför invallning inte är nödvändig. Alla hus vid vägen hade här prunkande trädgårdar där både fruktträd grönsaker och blommor överflödade.

Kontrasten var oerhörd mot Guyana. Landskapet var här mycket omväxlande. Öppna betesmarker avlöstes av risodlingar eller fruktplantager och ibland gick vägen mellan gigantiska djungelträd och en grönska så tät att det kändes som omöjligt att sticka ens ett finger genom den.

Taxichauffören, som jag upplevde som pålitlig, fick välja ”hotell” åt mig. Det blev Blue Moon. Då var det 53 timmar sedan jag lämnade Georgetown för att färdas de 45 milen hit till Paramaribo. Ingen särskilt hög medelhastighet alltså. Men billigt var det, ca 30 kronor.

Ägaren till Blue Moon, var en man av tämligen obestämd härstamning. Enligt honom själv var hans största genetiska innehåll kanske judiskt men med tillskott från både Bali, Indien och Afrika. Och lite, lite grand holländare var han nog också, trodde han. Han hade en liten kolsvart Hitlermustasch i ett alldeles runt ansikte med rund blank flint. Både han och hans kläder var oklanderligt rena, skjortan lysande vit och välstruken.

I få länder har så många folkslag blandats som i Surinam. En del av urinvånarna, indianerna har delvis blandats med de holländare som var de första vita som kom hit. De importerade slavar från Afrika och då slaveriet förbjöds, indiska kulis. Sedan förde de över ett mycket stort antal av invånarna i sin gamla koloni Indonesien som var så tätbefolkat att bristen på mark var kännbar redan då.

Här har alla dessa folkslag smälts samman till en brokig blandning. Alla tänkbara kombinationer har uppstått och det kan vara rena sporten att försöka gissa enskilda individers härstamning. Smak skall ju inte diskuteras, säger man men min subjektiva uppfattning är att denna otroliga blandning har medfört att ingenstans i världen finner man så många vackra människor, ja rena skönheter.

En enda liten ”rasegenhet” nämner jag här. Guyanas indiankvinnor verkade vara i det närmaste utan vare sig svank eller midja. Hos många afrikanska kvinnor är det precis tvärtom. Jag träffade under några dagar här i Paramaribo en mycket kolsvart kvinna. Man fick intrycket att man kunde ha placerat en frukostbricka på hennes utstående stjärt då hon stod rakt upp.

Värden på Blue Moon, mr Joseph, var otroligt vital och dominerade sin stora barnaskara och sina hustrur eller konkubiner eller vad det nu var, med det ena raserianfallet efter det andra. Samtidigt var han både varmhjärtad och generös och såg till att det lagades speciell mat till gästen från nordpolen. Så gav han sig tid att spela schack med mig och på kvällarna canasta och belotte som han lärde mig. Gjorde han ett tokigt drag fick man allt hålla fast schackbrädet. Vi spelade i den kombinerade ljusa matsalen och vardagsrummet som var rent och snyggt och gemytligt. Hans många barn passade ständigt upp på oss. Ja jag tänker faktiskt med värme på mister Joseph och hans Blue Moon.

Hotellrummen var kanske tio kvadratmeter stora bås, ställda på högkant, för det var nog tre och en halv meter till taket. Väggarna (papp?) slutade en meter längre ner så något privatliv hade man knappast. Grannen i rummet intill var musikfantast med en synnerligen högljudd men skrällig radiogrammofon som spelade klassisk musik mer eller mindre dygnet runt. Han hade som permanent gäst sina privilegier.

Första dagen här köpte jag mitt livs största pomelo som jag åt av flera gånger om dagen en hel vecka. Den var fantastisk och mycket god.

Maten var också god hos den koleriske värden. Fisk, nötkött och kyckling ledsagades av de tropiska rotfrukterna och många grönsaker men även av vår potatis.

Ofta åt jag med familjen i det stora ljusa köket med det väldiga matbordet. Detta stora bord ser jag nu framför mig när jag sitter här och skriver. Mitt emot mig på andra sidan bordet sitter en väldig ”mammy” en gammal negress med svällande former. Över sitt böljande nattlinne har hon en negligé modell tält, större. På huvudet sitter en rutig turban i blått och vitt. Allt detta skinande rent och välstruket. Framför henne på bordet ligger tre, fyra kilo ris som hon omsorgsfullt rensar, ungefär som vi rensar lingon. Med ett oerhört tålamod sitter hon där och plockar bort var enda liten sten och varje gruskorn, muslort, agnar och annat som inte hör dit. Detta trägna arbete har nog genom åren räddat många tänder.

Vid det bordet åt jag en mycket god fisk vars namn jag inte känner.

Jag var naturligtvis ivrig att få träffa Carlos Julen varför jag uppsökte Paraamaribos Universitets botaniska institution där han arbetade. Tyvärr var han inte anträffbar den dagen men man skulle meddela honom var jag bodde och telefonnumret till Blue Moon. När jag nu var på plats ville jag utnyttja tillfället och fick efter diverse argumenterande tillgång till deras herbarium. Detta var ju för mig fantastiskt och där kunde jag ju ha suttit i veckor och månader och letat upp träd, buskar och örter som jag sett i naturen. Här fann jag efter en del letande den trådsmala morotsfärgade slingerväxt jag under bilresan sett täcka så många häckar. Den heter cuscuta och är en ren saprofyt vilket jag redan tidigare räknat ut på grund av dess avsaknad av klorofyll. Den är avskydd på grund av att den får sina värdväxter att svälta ihjäl.

Vid vägkanten hade jag tyckt mig se strelitzior (papegojblommor) av olika slag. I herbariet fann jag att en av dessa var en sådan medan de övriga var närbesläktade helikonior. Alla tillhör samma familj Musaceae som bananen och likaså vandrarens träd, Ravenala madagascariensis.

Här fanns 14 helikoniaarter och av dem har jag sett alla utom en i det fria. Somliga är oerhört imponerande såsom Hummerklon, med sin mer än meterlånga och 30 cm breda skiva med ”hummerklor” i lackrött och gult.

Nästa morgon blev jag påringd av Carlos som kom och hälsade på mig. Han behövde göra några förberedelser för utflykten och skulle hämta mig vi soluppgången nästa morgon. Men han kom aldrig.

De sista dagarnas springande på Georgetowns oerhört heta gator hade gett mig en väldigt smärtande blåsa under höger ”ringtå”. När det nu bara blev värre och värre tittade jag närmare på eländet. Det var ingen vanlig blåsa utan en nästan ärtstor gråsvart kula under tån. Jag trodde mig förstå vad det var, tvättade tån och min kniv noggrant i Desivon som alltid fanns i min ryggsäck tillsammans med plåster, malariamedel, antibiotika, åksjukemedel och liknande. Så skar jag upp kulan och drog ut ett litet svart djur med vidhängande äggsäck full av så små ägg att man bara kunde se dem genom min starkaste lupp. En sandfluga hade slagit bo i min tå. Sedan uppsökte jag en läkare som direkt gav mig rätt i min förmodan och såg till att inget fanns kvar i såret. Dessa flugor kan penetrera även tjockt skinn för att lägga sina ägg som avsöndrar ett enzym som bryter ned vävnaden till rejäl smärta för oss men mat åt de små kräken. Så fick jag en rejäl penicillinkur för den händelse flugan dessutom skickat med någon mindre lämplig mikrob.

Såret läkte och var smärtfritt bara efter en dag.

När jag nu talar om obehagliga djur vill jag också nämna en sort som jag har ganska stor rädsla för i trakter som dessa. Det är hundarna. På många ställen i världen finns ett överflöd på vilda hundar. Blir man omringad av en skock skällande, morrande och gläfsande sådana är det illa nog men känns direkt skrämmande när man vet att rabies är tämligen vanlig bland dem.

Jag hade varit på en liten fest hos de två mörkhyade flickorna och några av deras vänner och skulle gå en mycket lång väg hem på öde gator just när solen gick upp. Nej inte var dom öde, tvärtom fanns där hundar av alla storlekar och sorter. Jag har inte stora anlag för rädsla men då var jag rädd, tills jag kom på vad någon för länge sedan hade lärt mig. När någon hund blev för närgången böjde man sig bara ned och sträckte högerhanden mot gatan. Effektivt. Hundarna är vana vid att uppfatta gesten som att man tar upp en sten och springer undan. Efter att av ha träffats tillräckligt många gånger så aktar dom sig. Man skall också springa emot i stället för ifrån dem.

Annars var det en fin morgonpromenad i den vackra staden vars byggnadsstil och prydlighet var hämtad från Holland.

Även här var den väldiga kyrkan liksom flertalet hus byggda i trä.

Alléerna här utgjordes nästan helt av mahognyträd, lätt igenkännliga på sina (oätliga) frukter.

Men jag hade åkt hit förgäves.

Carlos fick aldrig tid att ta mig ut så jag fick återvända samma långa väg med båt, färjor och taxi för att träffa samman med fader Hutton. Denna tillbakaresa var lika jobbig som framresan men fordrar ingen särskild skildring. Från färden med prästen skulle jag så småningom till Belem i Brasilien och var då tvungen passera både Paramaribo och Cayenne.

Vid den mellanlandning jag då gjorde kunde Carlos uppfylla sitt löfte.

Han kom i sin fina bil och hämtade mig. Han hade provianterat för hela dagen och hade ett otal drickkokosnötter i bagageutrymmet och kött som vi skulle grilla.

Paramaribo är ju en hamnstad på det uppodlade låglandet, varför det var några timmars färd till där savannen övergick i regnskog. Här tog oss Carlos in på smala vägar i samma typ av djungel som i Ducke utanför Manaus. Väldiga träd med kronor så täta att det ständiga mörkret under dem tillät endast den mest sparsamma undervegetation. Epifyter, särskilt bromeliacéer (ananasväxter) och orkidéer, lianer samt mossor och lavar fanns högre upp i träden. Carlos tog mig till de mer intressanta ställena i skogen där fallna trädjättar eller också uthuggningar gett plats för en helt annan växtlighet. Jag minns särskilt en ljus glänta med vackert gräs som nästan kunde ha varit Vägerö Dalar, det lilla naturskyddade området på Skaftö om inte all växtlighet, förutom gräset, varit så annorlunda. Ett otal av träden runt denna glänta stod i full blomning, många med blommor som inte liknade några andra jag sett och andra med ytterst dekorativa frukter som såg ut som blommor. Färggranna papegojor och andra fåglar i lika lysande färger satt i träden eller flög förbi. Carlos hade ett särskilt mål. Han ville visa mig en jätteört. Som bekant anses bananplantan vara den allra största örten och detta stämmer kanske vad det gäller massan hos de allra största sorterna men när det gäller bladstorleken kan den inte konkurrera med den som Carlos visade. Detta var en helikonia som tidigare räknats till bananfanmiljen, Musaceae, men nu finns i en egen familj, Heliconaceae. Hos helikonierna går alla blad ut från roten. Den han nu visade mig hade ett bladskaft på ungefär tre och en halv meter varefter en mer än fem meter helbräddad bladskiva tog vid. Denna helikonia stod väl vindskyddad med resultat att bladen ej trasats eller fransats utan lyste fräscha och blanka.

Vi grillade vårt kött som var mycket gott och därtill mört i den lilla gläntan och letade upp nya platser där örter och unga trädplantor med våldsam kraft slogs om utrymmet. Carlos berättade så mycket att mitt minne och min hjärna inte klarade att få någon ordning på det varför jag inte har kvar annat än ett minimum av vad han berättade. Så höll vi på till mörkrets inbrott då han körde oss till sitt hem i stadens villaområde. Där hade hans vackra mörkhyade hustru en fin måltid förberedd åt oss.

I avskedsgåva fick jag Surinams vapen, gjort av vackra fröer i starka egna naturfärger klistrade på en skiva. Det var ett mycket fint konsthantverk som jag har kvar till minne av den vänlige och kunnige botanikprofessorn.

Jag hade flugit hit men ville fortsätta femtio mil med taxi (180 kr) till Cayenne för vidare flyg till Brasilien

Jag hade då haft magbesvär i fyra dagar och knappt fått någon sömn för den musikspelande kinesen som slutade spela efter 1 på natten och började igen före 6 på morgonen. Dessutom hade det varit rena strapatser att ordna alla formaliteter och skicka paket till Sverige. Så jag var dödstrött när jag satte mig i taxin. Vi kom iväg så sent att jag aldrig hann se något av det franska Cayenne för nattmörkrets skull.

20 timmar höll jag igång non stop från 6 på morgonen till kl 2 nästa natt då jag kom till ro i mitt hotell Belem.

I ett kommande avsnitt berättar jag om Belem, Para, Världens frukthuvudstad tror jag.

Men först blir det om min sexdagarsfärd med fader Hutton på indiansavannen.

HEM

Senast ändrad 2002-03-18