År 2000 lär
drygt 24 procent av grundskolans elever ha gått ur skolan utan godkänt i alla
ämnen. Att skolan länge haft svåra problem är allom bekant, Speciellt
anmärkningsvärt är kanske den stora spridningen mellan skolorna från 3 procent
till 42. Har någon analys av orsakerna gjort? Om inte torde sådan böra
prioriteras. Vissa faktorer torde man kunna gissa sig till, andra inte. En
skolklass med uteslutande invandrarbarn kan självfallet väntas ha höga
misslyckandesiffror. Motsvarande stora insatser behövs i dessa.
ABF har
gjort väldiga insatser för folkbildningen och under arbetarrörelsens barndom
ansågs just boklig och teoretisk bildning vara en förutsättning för de
arbetande klassernas väg uppåt. Men vart har detta engagemang tagit vägen i de
många hem där studiemotivation saknas. Nog påverkar starkt hemmens
bildningsvanor skolans resultat för sina elever. Till detta en ”svordom i
kyrkan”: Vem tror att någon skola i Danderyd eller Djursholm har misslyckande
på 42 procent?
Samtidigt
som socialdemokratin bejakade bildning bortsåg den totalt från motivationens,
föredömets och familjens betydelse. Alva Myrdal satte in de första
sprängkilarna i familjeansvaret med konsekvenser som vi i dag får inkassera.
Hon såg ej (eller tyckte kanske illa om det) ett viktigt psykobiologiskt
faktum, att man är sina gener närmast, vilket betyder att man alltid engagerar
sig mer för den egna avkomman och andra närstående än för främmande. Detta kan
vi beklaga eller bejaka, men så är det. På tvärs mot denna inbyggda mekanism
lyckades hon och andra socialdemokrater i farligt stor utsträckning avskaffa
familje- (föräldra-) ansvaret och ersätta det med statens ansvar för
medborgarna från vaggan till graven.
Följderna
härav, i kombination med en generations slaveri under modenycken fri uppfostran,
vilket i de flesta fall snarare var frihet från uppfostran, ser vi i förfärlig
omfattning, särskilt just i skolorna.
Alla de både tekniska, ekonomiska och
personella förbättringar som
Moderaterna föreslår för vår skola är nödvändiga men knappast tillräckliga.
Tyngdpunkten måste läggas på att få alla föräldrar att ta sitt föräldraansvar.
Det gäller dock deras egna barn och dessas framtid. Låt den i detta fall
värdefulla biologiska egoismen leda till hela samhällets glädje. Detta är inget
nollsummespel; vad en förälder ger av ansvar och engagemang åt sitt barn tar
han inte från någon annan.
Det är föräldrarnas sak att se till att deras
barn är så uppfostrade att de klarar skolans regler då de börjar där. Det är
inte läraren som skall behöva lära dem normal hyfs. Fick lärarna härigenom mer
tid och energi åt de uppgifter de är utbildade för skulle de höga rapporterade
nedslående siffrorna komma att se betydligt bättre ut efter några få år.
Men
föräldraansvaret slutar inte med denna uppfostran. Många, kanske de flesta,
barn behöver aktivt stöd hemifrån i själva skolarbetet. Gångna generationers
mödrar lade många gånger ner ett oerhört arbete på att läsa läxor och räkna med
sina barn. Så har inte lika många föräldrar tid och ork att göra i dag men om
man inser att aldrig så många lärare inte förmår ersätta vad familjerna kan
tillskjuta så kanske man ändå vill offra mer av sin dyrbara fritid.
Ibland kanske det räcker med att man frågar
sin telning om läxan är ordentligt läst.
Våra barns
väl, deras utbildning och goda framtid och därmed som en biprodukt, även vår
trygga ålderdom, fordrar inte bara världens bästa skola.
Må vi
också bli värdens mest engagerade, ja varför inte, allra bästa föräldrar.
Senast ändrad 2001-04-19