Skytteren

Om några trimmar, i dag den 16 september 2001 kommer jag att träffa Bernt Christensen, en norsk släkting som jag ej vetat om tills för ett par veckor sedan då han spårat upp sin svenska släkt. Vi åker ut till Källviken dit också min kusin sven från Bovall och mitt kusinbarn Hans–Jörgen Frank från Drammen kommer. Vi kommer att diskutera möjligheten av en större släktträff mellan de svenska och norska grenarna.

Bernts farfars far hette Lars och var bror till min farfar. Han emigrerade från Askum i Bohuslän där ha föddes som bondson, till Tönsberg där han byggde upp en stor trävarufirma och så småningom ett tjugotal hus. Han fick i två äktenskap 19 barn, varav ett i andra äktenskapet var Bernts farfar, Hjalmar.

Hjalmar som var valskytt och chef för Norges näst största valkokeri, Skytteren, kom ofta till Källviken för att hälsa på. Jag älskade att höra den gladlynte, snälle och livlige farbror Hjalmar berätta om de stora kaskelotvalarna.

En äldre halvbror till Hjalmar hette Leonard. Om honom skrev Roald Amundsen i sina memoarer att han hade det enastående världsrekordet att ha varit den förste att sätta sin fot på den femte kontinenten, Antarktis och att han var en utomordentligt duktig man. Efter vad jag förstått var det han som förde dem den strapatsrika fleråriga färden genom Rosshavet.

En syster till Hjalmar, Anna Horst blev sångerska och sjöng t.o.m. på Metropolitan. Hon hade en son Clem som blev en skicklig pianist men fick sin karriär stoppad av en invalidiserande bilolycka..

Hjalmars son, Bernts far, Bjarne, for 1939 till England för att som flygare kämpa för Norge på de allierades sida. Två månader senare föddes Bernt så han fick aldrig se sin far som stupade under krigets sista månad. No kändes det underligt att jag för sextiofem år sedan vid mitt och mina bröders besök i Tönsberg för mer än 65 år sedan träffade den pojk som sedan blev den far han själv aldrig sett.

Vid ett besök i Tönsberg omkring 1990 sökte jag upp Bernts farmor Asta. Hon var då 93 år och kristallklar i tanke och minne, kort som långt. Någon vecka efter mitt besök skulle hon ensam fara till Amerika för att hälsa på en dotter. Nu har jag av Bernt fått veta att hon gjorde samma resa även efter fyllda hundra. Till sitt hundratreårskalas bakade hon kakorna själv men dog, inte så långt därefter.

Här nedan fortsätter jag med vad jag i mina minnen redan skrivit för flera år sedan om släkten i Tönsberg-

I mina minnen har jag tidigare nämnt vår kusin Lill-Henrik, farbror Viktors yngste son som delvis uppfostrades av pappa.

Han hade vidare uppfostrats och omhändertagits av vår släkt i Tönsberg och var nu bosatt där när jag och mina bröder besökte honom på vår resa 1935.

Han hade då nyligen kommit hem från 8-månadersperioden för valfångsten där nere i Sydhavet. Både fartyg och folk behövde "semester" och komma i form igen.

Skytteren, det stora valkokeriet som också var moderfartyg för de små fångstfartygen var i högsta grad i behov av översyn efter de stora påfrestningarna där nere i jordens för sjöfart kanske svåraste hav.

Och själva valhanteringen krävde mycket av både folk och fartyg. De stora flänsdäcken där valarna höggs upp lades om flera gånger under säsongen trots att dom var lagda av 8"-10" plank. De slets snart upp när de väldiga djuren drogs upp där.

Vi pojkar fick följa med ut på Skytteren där Henrik och farbror Hjalmar visade oss allt vi ville se och förklarade vad vi än önskade.

Hjalmar var Bestyrer vilket väl närmast skulle motsvara både kapten och direktör på samma gång. Fartyget var ju i första hand en väldig och funktionell fabrik där valar på flera tiotals ton skulle förvandlas till olja, valbiff och djurfoder. Jag mins inte längre eller hörde det nog aldrig om man också gjorde benmjöl av skelettet. Kaskelotens tänder togs i alla fall till vara som ett havens elfenben.

Man använde dem till prydnadsföremål. Jag har själv sett en verklig jättetand användas till lampfot.

Den värdefullaste produkten från valarna var spermacetin eller valraven som nästan helt fyllde kaskeloternas väldiga huvuden. Man behövde bara driva in ett rör för att tappa ur flera hundra liter olja. Så vitt jag vet är detta kemiskt sett ingen riktig olja utan en blandning av högre alkoholer.

På den tiden hade man ingen aning om vad denna väldiga "oljebehållare" fyllde för funktion för de stora djuren. I dag vet man kanske bättre men inte jag.

Jag skrev att den värdefullaste produkten från kaskeloten var spermacetin men detta stämmer endast om man räknar försäljningsvärdet. Kilopriset var i stället många hundra gånger högre för den så uppskattade grå ambran, på den tiden så oumbärlig för parfymindustrin.

Många tror att den har en fantastisk väldoft men detta stämmer inte. Den luktar mycket obetydligt. Dess värde ligger i dess förmåga att fixera doftämnen så dom stannar i parfymflaskan och inte försvinner så fort man tar bort glasproppen. Den stannar med ambrans hjälp också kvar i droppen bakom örat.

I dag har säkerligen syntetiska medel hittats som helt eller delvis kan ersätta ambran men ännu är den högt skattad.

Ambran finns ibland men långt ifrån alltid i valens tarmkanal. Det har diskuterats om det är en sjuklig produkt förorsakad av retning på tarmkanalen av bläckfiskarnas "papegojnäbbar". Kaskeloten lever ju till mer än 90 % av bläckfisk.

Man kan också understundom finna ambraklumparna flytande i havet, havens gråa guld

Hjalmar och Henrik berättade hur ärrade de gamla bjässarna kunde vara efter sina strider med jättebläckfiskarna som kunde utkämpas på mer än 1000 meters djup.

Det var spännande att få besöka det stora fartyget. Mest imponerade var vi nog alla tre av den stora öppningen i aktern som valarna vinschades in genom. Den var många meter både i bredd och höjd. Man undrade också om inte hela havet skulle komma in där.

Men ni må tro att där stank ombord. Alldeles otroligt både starkt och illa trots den långa resan runt halva jordklotet och havens alla vindar till att vädra. Det var nästan svårt att undgå att kräkas.

— Nu luktar det inte alls, sade Henrik när vi fnös.

— Jag känner ingenting nu men då skulle ni vara med när vi fått så många valar att vi inte hunnit klara av dom innan dom börjat ruttna..

Detta går mycket fort då det isolerande späcklagret håller valens höga kroppstemperatur uppe länge, länge efter döden. Det är ju också ett fysikaliskt faktum att en kropp kyls ned långsammare ju större den är. Det hände inte sällan att valen helt enkelt exploderade.

Det var en mycket livsfarlig miljö att arbeta i. Förutom att i sjögång halka på de oljeslippriga däcken eller att hugga armar och ben av sig själva eller någon arbetskamrat var man mest rädd för blodförgiftning.

Dels kunde man naturligtvis bli på vanligt vis infekterad av de rikligt förekommande bakterierna i denna miljö av förruttnelse men man kunde också vad värre var få likgift i ett sår och då var det färdigt. Den allra minsta lilla skråma kunde vara tillräckligt.

Av denna orsak rakade sig ingen av mannarna från det han lämnade fosterjorden och till det han kom hem igen.

Jag har ett kort ifrån Sydgeorgien där Henrik spelar dragspel för sina kamrater. Bland våldsamma helskägg ser man ett "barnansikte" titta fram. Det är Henrik. Han fick nämligen aldrig ett endaste skäggstrå så han behövde inte raka sig hemma heller.

Naturligtvis blev vi hembjudna med Henrik och hans barn till farbror Hjalmar som hade mycket att berätta om valjakt. Han var nämligen då Norges valskytt nummer ett när det gällde tonnage men inte när det gällde antalet skjutna djur.

Då var en annan skytt värre men farbror sade redan på den tiden, mer än 65 år tillbaka, att man måste vara rädd om valstammen varför han endast sköt de stora hannarna. Det var framsynt på den tiden.

Han berättade också om gamla tiders valjakt då man endast hade handharpuner. Visserligen gav detta valarna något av en kamp på lika villkor och många båtar gick under med många förlorade människoliv men samtidigt var det en fruktansvärd och utdragen dödskamp för valen. Harpun efter harpun stacks i honom tills han kanske efter många timmars kamp och blodförlust genom alla sår gav upp.

Men allt detta ändrades nästan som genom en revolution.

Svend Föyn uppfann harpunkanonen och den därtill hörande harpunen. Med en kanon i fartygets för sköts harpunen med sin långa lina som ett spjut in i valen. Hullingarna var fällda bakåt så att harpunen gick lätt och djupt in .Väl där exploderade en sprängladdning som om den träffat på lämpligt ställe omedelbart dödade valen. Tyvärr innebar detta en än snabbare decimering av valbeståndet.

Sedan detta skrevs har jag efter besök i Ulefoss och på Steinhaug varit på Valmuséet i Sandefjord. Det var på tiden.

Muséet är donerat och uppbyggt av medlemmar av familjen Christensen som dock inte alls är släkt med oss.

Där fanns valfångstredskap från äldsta tider och fram till våra dagar.

Svend Föyn med stort porträtt, hans harpunkanon och tillbehör dominerade en hel vägg.

Granaten utlöstes av att, sedan den trängt in harpunhullingarna spärrades ut vid rycket i harpunlinan och en hävstångsmekanism bröt då sönder ett tändrör av tenn fyllt med syra. När syran sedan fick kontakt med krutet antändes detta och granaten briserade. Den var fylld med 1/2-1 kg krut.

När valen väl var död måste man ha den så fort som möjligt till valkokeriet innan den han sjunka.

Kunde man på grund av för många dödade valar inte ta hand om alla på direkten körde man in ett rör i buken på valen och blåste in luft med en kompressor så den kunde hålla sig flytande efter att man tätat hålet med en propp. Sedan satte man ett spjut med en färgglad flagga i valen så man skulle kunna återfinna den.

På museet fanns naturligtvis också bilder och beskrivningar på de flesta, kanske alla nu levande valarter. Och så hängde i taket en modell av en 21 m lång blåval. Denna var alltså tämligen liten då rekordet av fångad blåval är 35 m som hade en vikt av dryga 150 ton. Detta motsvarar vikten av 2000 män à 75 kg. Blåvalen har barder och lever på krill.

Den näst största valarten är kaskeloten som lär bli upp till 15 m, har tänder och huvudsakligen lever av bläckfisk.

I en bok där var en bild av tiotalet största valskyttar i Norge. Bilden var från 1927 och där kände jag omedelbart igen Hjalmar.

Vi hade som sagt en mycket fin tid i Tönsberg hos våra släktingar.

Hjalmars fru Asta som jag träffade för några få år sedan igen då hon redan hunnit fylla 90 år var den underbaraste värdinna man kunde tänka sig.

De hade det mycket gott ställt och detta kom ju oss också till godo. Det blev många fina festmåltider ute i deras villa på Nötteröy.

När jag spelade på deras piano kom tant Asta och satte en skål med bitsocker åt mig på pianot.

Vid 90 års ålder påminde hon mig om det. Hon var då så klar i huvudet att hon kunde referera de två, tre senaste dagarnas radioprogram. Underbart. En gång om året reste hon fortfarande och besökte sin dotter i Amerika.

Men där fanns många fler rara och gästfria släktingar, som farbror Lars, den av pappas kusiner som efter sin far övertagit trävarufirman och så flera av hans barn.

Särskilt Sylvia och Magdalene tog väl hand om oss. Sylvia var ofta hos oss i Sverige så hon stod oss särskilt nära. Dom tog oss ut på deras stora lantställe och på båtturer.

Många fler av släkten träffade vi förstås då det ju var så gott om dom. Hjalmar och Lars hade som tidigare berättats så många syskon.

En av dessa systrar hade gjort karriär som operasångerska, internationell sådan och t.o.m. sjungit på Metropolitan. Hon bodde på somrarna i Åsgårdsstrand, oslobornas förnäma badort. Hon hade eget hus där men åt förstås på hotellet liksom vi när vi inbjudits dit. Det var stiligt värre. Vi kände oss nog lite grand som sparvar i tranedansen om vi nu på den tiden visste vad det var.

Vi var inte precis utrustade för såna här tillställningar; vi var på långväga cykeltur. Våra uniformer var vita overaller. Men vi hade dubbla uppsättningar. Hela var dom och vi fick dem tvättade på vägen så vi gjorde nog inte riktigt bort oss.

Men det var inte bara släkten som tog hand om oss.

Några år tidigare fick vi på Källviken besök av några seglare från Norge. Det var en son till pappas kusin Lars, sonen till borgmästaren i Tönsberg samt direktören för Telemarkens Kraftforsyningsselskap Tord Lindboe som sedermera blev en mycket känd motståndsman.

Dom kom en söndag helt oväntat. Mamma skulle naturligtvis bjuda på middag som vanligt.

Än i denna dag vet jag inte var hon fick all mat ifrån. Kanske var söndagssteken ( den där av gödkalv ni vet ) den gången särskilt stor eller kanske fick vi pojkar tag i en fin lax eller piggvar från Länström i Krämarevik. Grönsaker av alla de slag och färskpotatis fanns i trädgården, svamp i skogen och blåmusslor i havet så nog blev det middag alltid.

Jag glömmer aldrig synen då mamma förskräckt slog ihop händerna och utbrast: — Men nu kommer ju maten! Då hade nämligen direktör Lindbo satt igång att i synnerligen högstämda ordalag tacka för denna underbara middag. Vid det laget hade han bara ätit smörgåsbordet.

Så var det på Källviken då mamma var husmor.

När nu vi pojkar kom till Tönsberg var det vi som skulle bjudas. Och hur sen?

Först kördes vi tillsammans med de två andra Källvikengästerna från Nötteröy över den underbara Vrengens bro till Tjömmö och ytterst ut till Verdens ende. Där låg på den tiden ett lyxhotell och efter att ha badat fick vi där en av de luxuösaste måltider i varje fall jag har ätit i mitt liv. Vad ledsen jag är att jag inte har matsedeln bevarad vare sig på papperet eller i minnet.

Jag kommer aldrig att glömma den fräknige, rödhårige, fule lille mannen som tog så generöst hand om oss.

Åtskilliga år senare fick jag i Stockholm telefon från mamma att Henrik var död och att hon önskade att jag skulle åka till Tönsberg och representera familjen vid begravningen.

Hon hade fått telegram om dödsfallet och att begravningen skulle ske på söndag. Mamma hade inte fått veta var eller när och det var redan lördag middag då jag talade med henne. Vi skickade ett telegram att jag skulle resa dit.

Jag klädde mig i min frack, bröllopsfracken, och åkte. Med samma kvälls nattåg till Oslo.

Förbindelserna var så tokiga att jag blev tvungen att från Oslo åka ner på fel sida Oslofjorden till Moss för att få färja över till Horten och sen taxi till en station för att hoppa på det tåg som gått från Oslo mot Tönsberg innan tåget från Stockholm hade hunnit dit.

När jag kom till stationen i Tönsberg stod där en man i "kjole", frack på norska. Han såg min och kom fram och frågade om jag var herr Christenson. Det var Henriks svåger som var där för att hämta mig.

När vi kom fram till kyrkan där ute på Nötteröy hade församlingen börjat sjunga ingångspsalmen, "Den blomstertid nu kommer"

Jag gick upp på läktaren utan att någon märkte det och frågade kantorn om jag kunde sjunga en sång. Jo det gick för sig och så småningom ackompanjerade han mig då jag sjöng Eyvind Alnaes: "Den sidste Reis" som lyder :

Nu sidste Reis dig forestår,

Sing Sailo, oh!

Avsted till Himlen farten går,

Sing Sailor, oh!.

Snart rinder ut det siste glas

S…

Se nöje efter dit kompas

S…

Med strande av demant og gull

Är himlens hav av öer fullt.

Det är de stjerner klare, små

Som du på nattevakten så.

Frisk an da modig till att stå

Igennem sky op i det blå

Du möter djevelens korsar

Du går ham ganske sickert klar.

Du möter viv du möter vän

Du möter dine börn igen

Da bryder större glede lös

Sing, Sailor, oh!

End nårt du her kom hjem fra sjös

Sing, Sailor oh!

Alla i församlingen undrade förstås vem som sjöng.

Efter begravningen var det samling med kaffe och smörgås. Där berättades hur min kusin dött.

Han hade just kommit in med båten från den senaste valfångstfärden och mötts av sin hustru och sina två barn där ute på redden. Han hälsade på dem från relingen på det stora fartyget medan familjen tittade upp mot honom från den lilla motorbåten långt där nere. Hans hustru Harda och dotter Brita for hem för att ordna välkomstmiddagen medan Rune, hans son stannade kvar för att hjälpa pappan med bagaget. På väg med sitt bagage föll Henrik ner död på däck.

Vilken hemkomst! Än i dag vänder det sig i mig när jag tänker på hur fruktansvärt det har varit för dem därhemma att i stället för att få möta älskad och efterlängtad make och far få ett dödsbud.

Men för Henrik själv var det nog ingen tragedi. Att så snabbt och antagligen utan att vara medveten om det få dö, just när glädjen var som störst över att vara hemma igen hos sina kära, skulle man väl också gärna önska sig själv.

Vid kaffet träffade jag några av hans skeppskamrater som var mycket ivriga att få berätta följande:

Kvällen före hemkomsten hade det i mässen diskuterats var och ens älsklingsmusik. Henriks favoriter var: "Sidste Reis" och "Den blomstertid nu kommer"

Vid samkvämet hann jag precis sjunga Händels Largo innan den förste gästen gick och jag själv måste gå för att vara på mitt arbete i Stockholm nästa morgon, måndag.

Nu ett tillägg till detta jag skrivit för flera år sedan.

För kanske fem år sedan var min pojke Andreas ute med fisketurfartyget Oberon för att fiska torsk. Vi fick fisk både utanför Måseskär och Bonden. Många grund undersöktes med ekolodet. Mitt ute på öppna havet, långt från land, stannade så botten.

Här står bra med fisk över vraket där nere. Här kan ni kasta pilkarna.

Vad hette båten, frågade jag,

Skytteren.

Här kastade jag alltså min pilk långt där ute i Skagerack över det däck jag

trampat sextio år tidigare. Nog kändes det sällsamt. Kanske en hälsning från farbror Hjalmar och kusin Henrik.

Skytteren, som då gick i allierad tjänst, hade sänkts av sin egen besättning för att ej falla i tyskarnas händer.

A Ch, september 2001