Världens dyraste tvåöring?
Min far,
byggmästaren, var synnerligen aktiv inom både kommun och församling. Min mor
blev väl mer eller mindre sammanträdesänka och risk fanns att hans fem söner
skulle börja kalla honom farbror.
Nej det
var inte så farligt för lördags- och söndagskvällar hölls heliga. De var bara
för familjen.
Bland
allt annat var han något år kyrkokassör i vår lilla stad, Lysekil. Detta var
alldeles i början på trettiotalet men efter den historia jag nu skall berätta
om den fruktansvärt dyra tvåöringen tog han aldrig någonsin mer det minsta
lilla kassörsuppdrag.
”Världens
dyraste tvåöring” satte jag som rubrik här ovan. Hur då dyr? En tvåöring kan
väl bara kosta två öre om den inte av någon outgrundlig anledning skulle vara
ett samlarobjekt.
Förresten
var det ingen tvåöring i materiell bemärkelse, av koppar eller så. Det var en
immateriell sådan som spökade i bokföringen.
Om
pappas problem som jag under några månader upplevde avskräckte mig från allt
vad bokföring heter vet jag inte. Jag har hört talas om debet och kredit men
vad det betyder har jag bara den allra dunklaste aning om. Egentligen är jag
därför tämligen olämplig som krönikör för den immateriella tvåöringen men skall
göra mitt bästa.
– Hildur
(min mor), jag förstår inte det här, det fattas två öre i bokföringen.
– Det är
väl bara att lägga dit en i kassan?
- Nej, det går inte, det måste ju vara samma
slutsumma ut och in i bokföringen.
Pappa
var en hedersman och perfektionist. En vecka letade han mer och mer förtvivlat
men ingen tvåöring dök upp.
Då togs
Nanna, en äldre kusin till mig som arbetade på kontoret för min farbror, till
hjälp. Den ena läste verifikationer medan den andre kollade i böckerna.
Tvåöringen
gömde sig dag efter dag.
Då
inkallades moster Hedvig, erkänt skicklig på bokföring.
Dag
efter dag satt de där med sina böcker tills även moster gav upp.
Tvåöringen
knäckte familjefriden och min kära mamma vred sina händer.
– Men
snälle Robert, lägg dit den där förbaskade tvåöringen så det blir ett slut på
det här eländet.
– Det
måste stämma, sa pappa och skickade efter en revisor.
Efter
någon vecka och med förenade krafter hittade dom tvåöringen.
På den
tiden var allt naturligtvis skrivet för hand. Både räkningar och det som fördes
in i böckerna. Då hade både ettöringar och tvåöringar sitt helt uttalade värde
och det var sällan en räkning slutade på jämna fem eller tio. En av räkningarna
slutade på 23 (öre) men trean var skriven på ett sådant sätt att den gick lika
lätt att läsa som en femma. På ett ställe hade den förts in som trea, på ett
annat som femma. När man så motläste mot räkningen godkändes både 23 och 25.
Nog var timlönerna låga 1932 men timmarna hade blivit många
så jag tror nog den försvunna tvåöringen kan betraktas som världens dyraste.
Eller?
Senast ändrad 2003-03-05