Men jag ville aldrig bli kung

En av de mest infama scenerna i Shakespears Richard III handlar om hur han, Richard skall få stadens borgarskap att välja honom till kung. Jovisst vill han bli det men det går ju inte att erkänna. Därför måsta han spela ett spel som skulle ha hedrat själve Lang, han med "Knutar" ni vet.

  Richard får tidernas idé. Han utger sig för att vara ödmjuk.

  - Nej inte passar jag till kung, säger han med hycklet drypande ur mungiporna.

  Då ger han också borgerskapet en chans att övertyga honom om det lämpliga i att just han är som klippt och skuren för kungatronen.

  När jag såg denna scen i nyinspelingen av Shakespears pjäs så vandrade mina tankar till turbulensen kring Mona Sahlin-affären. Var det inte så han sa Göran Persson?

  - Inte skall jag bli stadsminister...

  Och inga kandidater dök upp. Ingen ville bli Sveriges stadsminister så den stackars Jöran.. förlåt Göran Persson fick axla den tunga bördan.

  Jo en kandidat hade det funnits, en kvinna. En kvinna med intelligens, skönhet och charm och som dessutom var populär långt utanför arbetarrörelsen. Hon hade dessutom fått bära ett stort hundhuvud när en mängd obekväma reformer skulle presenteras inför svenska folket. Hon kunde ta "vanligt" folk hon. Man skall kanske inte spekulara i orsakerna kring hennes tjänstvillighet men tankarna går till en annan film som visats nyligen "Den galne kung George III".

  Denna film slutar med att huvudpersonen får sparken från hovet. Han hade ställt upp på kungen under dess sjukdom, av medkänsla. Därför fick han gå. I maktens sfär finns det inte plats för den som tänker med hjärtat.
Mona Sahlin tänkte inte bara med hjärtat i politiken. Hon stod i vägen för Göran "Bullpit" Persson. Därför skulle hon bort.

  Det jag presenterar här kallas allmänt för "konspirationsteorin" och man måste tillägga att Mona Sahlin själv, i en intervju, i DN 960913, tar avstånd från detta. Trots protesterna vill jag presentera vissa indicier som pekar åt ett visst håll.

  När journalister presenterar en skandal brukar artiklarna handla om två ting:

  1) Skandalens innhåll! Mao vem har fifflat och hur?

  2) Arbetsmetoden! Hur kom man på detta? Hur fick man reda på att fakta fanns?

  I Mona Sahlin-affären saknas del 2. Man vet inte vem som tipsat Expressens reportrar om att det skett ogentligheter. Förmodligen någon som ville se henne misstänkliggjord.

  I och för sig kan man misstänka opositionen men det vore otaktiskt att ge sig på en av många kandidater. Det finns alltid en ny socialdemokrat som kan fylla luckan.

  Den som har bäst motiv för sitt handlande var faktiskt "Bullpit" själv. Nu menar jag naturligtvis inte att ha själv skulle ha stövlat upp till Jutterstöm och sagt: "Tryck det här"

  Men allt som kan höja upplagan hamnar på kvällspressens framsida och det finns ju alltid villiga medarbetare som kan prata bredvid mun. Operation Lyncha Sahlin drog igång och en duglig politiker hängdes upp, lynchades och blev politiskt död.

  Nu var fältet fritt. Vem vågar ställa sig ivägen för en skenande ångvält av den här sorten. Efter en taktisk "sorgeperiod" bestämde sig Persson till slut för att "offra" sig för den goda sakan och Sverige fick en ny stadsminister, med samma finkänslighet och goda uppförande som en flodhäst på stereoider.

  Mona Sahlin drog sig tillbaka. Sverige förlorade en av sina bästa politiker och "Soffan" miste jobbet därför att hon inte haft vett på att råda Mona Sahlin att avstå från resan till Maldiverna.

  Behöver man tillägga att Mona Sahlin har blivit helt frikänd i all juridiska instanser. Den famösa Sahlin-affären var en ren tidningsanka.

  Som en egendomlighet i samanhanget kan man se på Carl Bildt, förmodligen det drygaste som stått på en politisk scen sedan Palme var i tagen. Man märker en förändring hos honom. Arbetet i ex-Jugslavien gör att han talar med ödmjukhet i stämman om vikten av samarbete. Så snabbt kan den politiska arenan ändras. För två år sedan var det Ingvar Carlsson som försökte närma sig oposition med ett lungt och vänligt sinnelag och Carl Bildt som orerade och gick på.

  Nu är verkligheten den omvända. Kan man hoppas att Bildt och Carlsson kan enas över en fika om att Sverige behöver samarbete, inte politiska kupper och maktkamp.

Clas Kristiansson

Kommentar

Denna artikel har några år på nacken. Den skrevs i sambamd med den s.k. Sahlin-affären.

Men fortfarande är det ett exempel på sammhällets repression.