[tillbaka]

Sensation

Sensation hette utställningen och en sensation var den. Köerna slingrade sig långa framför Royal Academy of Arts, trots ett entrépris på 8 pund. Kanske inte alla besökte utställningen av rent konstintresse. Den var gjord att chockera och provocera. Därför hade också brittisk kvällspress blivit chockerade och vild debatt hade utbrutit. Därför publiktillströmningen.

  En enkel bedömning är också att inte på många år har det gjorts mer spännande och nyskapande konst. Allt var inte bra. Ömsom var det vin, ömsom vatten men allt var omvälvande. Allt var utvecklande och där ligger förmodligen en av konstens kärnpunkter.

Damien Hirst

Det är omöjligt att beskriva nutida brittisk konst utan att först och främst nämna Damien Hirst. Hans styckade djurkroppar, nedsänkta i formalin är bevis på att konst, även modern sådan, kan bli en angelägen fråga för en hel nation. Hans konstverk är välkända och alla har åsikter kring dem - de flesta negativa och frågan som generellt ställs är: "Är detta verkligen konst?" Är det konst att klyva en gris och låta halvorna sakta röra sig mot varandra? Är det konst att skiva en ko och ställa ut delarna i jättelika glasmontrar? Kan ett dött lamm verkligen vara ett konstverk?

  Tja, konst är det, utan tvekan. Frågan är bara om det är så värst intressant? Hirst är väl mer intressant som fenomen än som skapare av konstverk. Han är en av de första konstnärer som uppnått samma status som en rockstjärna. Han är måltavla för stand-up-artister och tidstypiskt nog är han också numer inblandad i kommitén som skall förbereda Lonon konstnärligt inför tusenårsskiftet. Hans blivande resturang är minst sagt omtalad, men hans verk är, i mina ögon, klart överskattade. Kraftfulla? Ja! Intressanta? Nej! Man tycker nog mest synd om djuren som fått sätta livet till.

Tracey Emin

Samma kan sägas kring Tracey Emin som deltog på Sensation med verket "Alla jag någonsin legat med" - ett portabelt litet tält där hon limmat fast små lappar med alla hon delat säng med. I ett land som England med sin kvarlevande viktorianska moral kan ett verk som detta vara nog så utmanande. Jag kan dock bara undra vad som hänt om en manlig konstnär hade fyllt sina verk med namnen på alla sina älskarinnor?
Emin är också något av en mediafavorit. Vem annars skulle våga sitta berusad i TV-rutan och förolämpa den medeklasspublik som höjer henne till skyarna och vem mer än medelklasspubliken skulle rent masochistiskt tillåta henne att göra detta - i rädsla för att få sitt konstintresse ifrågasatt.

Marcus Harvey
Även Marcus Harveys porträtt av mass- och barnamörderskan Myra Hindley var ett av de mer omtalade konstverken. Tavlan är tillverkad i gigantiska proportioner och visar ett rastrerat kvinnoproträtt, där rasterpunkterna är avtryck av barnahänder. Detta hade upprört den brittska kvällspressen så mycket att man varit tvungen att skydda tavlan bakom ett kraftigt plexiglas.

Marc Quinn

Jag hade gärna sett mer av Marc Quinn. Hans "Self" är en av de mest otroliga konstverk jag någonsin sett. I princip är det ett självporträtt - en avgjutning av han egna ansikte. Det är bara så att materialet han använt är minst sagt kontroversiellt - han använder sitt eget blod. På så sätt blir det ett självporträtt i dubbel bemärkelse.
  Att sedan den kylanläggning som NASA specialbyggt för hans verk nästan rönt lika mycket uppmärksamhet som verket i sig är ju ingen man kan lasta Marc Quinn för.

Sara Lucas

Att arbeta vardagsföremål och att sätta in dem i nya samanhang är något som går igen hos många konstnärer. Sara Lucas "Två stekta ägg och en kebab" är så vardagsnära att man nästan kan gå förbi den utan att märka att det är en ironisk blinkning med mycket feministiska undertoner och anspeglingar till Magritte.

  Själv blev jag mycket förtjust i hennes "Au Naturel" där en hink, två meloner, en gurka och två apelsiner, placerats ut på en gammal smutsik och sliten madrass. Konstverket är en betraktelse över relationsproblem i ett förhållande och var ett av de verk som fick mig att lyckligt dra på munnen.

Au Naturel

av Sarah Lucas

Rachel Whiteread

Få konstnärer har som Rachel Whiteread lyckats göra det osynliga synligt. Hennes verk är avgjutningar av tomrum. Tomrum i badkar, rum, hus eller bara under stolar. Hennes två namnlösa skulpturer var tillverkade in sten och gummiharts och var avgjutningar av badkar, stakt påminnande om de föremål som återfunnits på såväl Kreta som i Egypten och där man än i dag inte med bestämdhet kan säga om det rör sig om sarkofager eller badkar.

  Hennes "Etthundra tomrum" består vid första anblicken av 100 oregelbundna kuber. I själva verket är det 100 avgjutningar av tomrummen under stolar vilka placerats ut så de bildar en gigantisk 10*10 kvadrat.
På samma sätt har hon gjutit av rum och t o m hela hus och skapar en inverterad verklighet som lär oss att betrakta omvärlden med nya ögon.

Mona Hatoum och Ron Mueck  

Det första konstverk jag såg och som berörde mig stort var nog Mona Hatoums "Deep Throat". Skulpturen bestod av ett normalt dukat frukostbord. Normalt med ett litet undantag. Tallriken hade ingen botten. I stället var en TV-skärm inmonterad där. En TV-skärm där man via en videofilm kunde se matens hela väg ned genom strupen till matsäcken. En liten gastroskopisk resa, skulle man kunna kalla det.

  Ron Muecks "Dead Dad" var en annan pärla. Konstnären är dockmakare och hade gjort en exakt kopia av sin döde far, men en liten skillnad. Skulpturen var knappt metern lång. Liten och förminskad låg fadern där som en bild av åldrandeprocessen.

En utställning som Sensation är ett tecken på något stort. Allt är inte bra. Allt är inte attraktivt men allt är nytt. Och allt diskuteras. Blir konstnärerna våra nya megastjärnor? Man kan ju alltid hoppas.

Utan namn av
Rachel Whiteread