Ceremonin

- Du menar att de hade exploderat båda två?
Polismannen såg skeptiskt på den unge mannen i stolen framför honom. Vad han såg, var en något övergödd tjugoåring. Den unge mannen satt framför honom och såg mäkta upprörd ut.

 - Ja, sa han. Jag gick in i huset. Det var en vedervärdig syn. Som om något hade rivit dem i hundratals bitar inifrån. Det var blod och rester över allt.

 - Nu tar vi det här från början.

 Polismannen satte ett papper i skrivmaskinen och började använda båda pekfingrarna.

 - Hur var namnet?

 - Alf, sa den unge mannen. Alf Björklund

 - Adress?

 - Björkviken, Wijk

 - Jaså du är från Wijk. Vad arbetar du med?

 - Jag är busschaufför

 - Berätta nu hela historien från början.

 Polismannen lutade sig tillbaka och lyssnade.

 - Det hela började med att Emanuelssons flyttade till Stockholm. De bodde ju i den gamla villan nere vid ån. Det finn de som säger att den är tvåhundra år gammal men det tror jag är en överdrift. Den såldes i alla fall till ett par från stan. De sa att de ville flytta ut på landet. Han var sonsonsson till Malte Eriksson föresten. De ville komma tillbaka till rötterna som de sa. Filip och Amanda Eriksson hette de.

 - Så de flyttade in i huset och började göra sig till vänner med alla runtomkring. Ja jag kör ju mest färdtjänst och dessutom åkte de bil så jag såg dem inte så mycket.

 - Men jag hörde skvallret.

 Alf tystnade.

 - Det talades mycket om dem. Man sa att de var underliga. Det fanns de som sagt att de hade hört någon som hört dem tala om spöken i huset.

 Alf log lite förläget

 - Ja, du vet hur det talas i små samhällen som Wijk. Vi avviker alla mer eller mindre från normen men skulle någon avvika på fel sätt så dras genast rykteskvarnen igång.

 - Och så skedde med familjen Eriksson. De hade råkat säga att det fanns spöken i deras hus och sedan var karusellen igång. Ryktet spred sig till lokalredaktionen och snart hade ElfsborgsPosten en artikel om dem. De hade till och med intervjuat Emanuelssons om saken och de förnekade inte spökhistorien. Tja, sedan var snacket igång. Eriksson-Spök, döptes de till.

 - Men egentligen var det inte så farligt om de inte hade börjat uppföra sig så konstigt. De slutade tala med folk, gick för sig själva. De blev alltmer hålögda och konstiga. De började lukta konstigt och till slut undvek man dem när de gick ut för att handla.

 - Jag såg dem inte så mycket. Men jag vet ju att man pratade om dem. Både de gamla och personalen på ålderdomshemmet visste "allt" om familjen Eriksson.

 - Det var Cecilia som löste problemet.

 - Cecilia, frågade polismannen. Vem är det?

 - Det är en god vän till mig, Hon bor inne i stan. Hon kör omkring i en begravningsbil. Du måste ha sett henne.

 - Jaså hon! Ja, jag har fått några anmälningar från upprörda personer men bilen är helt trafiksäker och det är inte mycket jag kan göra åt den.

 - Hon skall sälja den föresten, svarade Alf. Det sade hon till mig när vi besökte huset i morse.

 - Så den här Cecilia var med? Varför det?

 - Det var ju hon som gav dem tipset på hur de skulle bli av med spökena. Hon hade visst en metod hon sett i USA. Så det var därför vi gick dit i förra veckan. Jag vet inte vad Cecilia sa till dem. Det enda jag uppfattade var att ceremonin skulle utföras mellan kl 23.30-00.30 natten mellan fredag och lördag och att det var oerhört viktigt att tiden skulle hållas.

 - Så din vän Cecilia är expert på spökutdrivning?

 - Expert vet jag inte men hon visste ett sätt sade hon.

 Så det var i fredags natt de skulle utföra dessa handlingar och nu när vi kom dit i morse för att titta till dem så var deras vardagsrum täckt med blod. Jag är nästan säker på att de exploderat.

 - Jag tror att jag vill tala med din vän Cecilia.

 - Ett ögonblick, sade Alf och reste sig upp. Jag skall hämta henne.

 - Du ville prata med mig, sade Cecilia när hon satt i besöksstolen tio minuter senare.

 - Ja, svarade polismannen. Det gällde den här historien med det döda paret i huset.

 - Om jag bara visste vad som gick fel, sade Cecilia. De måste ha gjort något galet. Jag visste vad som behövdes och jag berättade för dem i detalj.
Polismannen tittade på Cecilia. Någonting började snurra i hans huvud. Här satt han och talade med en kvinna i sin egen ålder som talade om spökfördrivning med samma lätta tonfall som om de hade diskuterat bästa körvägen mellan Filipstad och Katrineholm. Antingen var det fel på honom själv eller också var det hela världen som blivit egendomlig den sista halvtimmen. Han ruskade på huvudet, drack en klunk kaffe och såg igen på kvinnan framför sig.

 - Du tyckte inte det var egendomligt när de sa att det spökade i huset?

 - Inte speciellt. Det kan väl inte vara värre där än någon annan stans.

 - Så du rådde dem till att utföra vissa handlingar och sedan exploderade de?

 - Jo, sade Cecilia och nickade. Om jag bara visste vad de gjort för fel...

 - Du får stanna kvar här i Kungsvi ett tag. Jag tänker ringa Stockholm så får de skicka hit folk. De vill säkert förhöra dig.

 Cecilia nickade och reste sig upp.

 En stund senare satt hon och Alf på pizzerian.

 - Nu skall vi se, sade hon. Låt oss anta att de gjort allt rätt. Alla ceremonier och alla föremål... Och tiden måste också ha varit riktig. Varför skulle de..

 - Pah, utbrast Alf. Tiden! Där har du det. Hur mycket är klockan?

 - Halv tre, sade Cecilia förvånad.

 Alf ruskade på huvudet.

 - Nej det är den inte. Vi har nämligen sommartid. Vi sätter fram klockorna en timme varje vår. Men det skulle förvåna mig om även spöken gjorde detsamma.

En novell av Clas Kristiansson