Mordbehandlare

Varför skulle man reagera på ett vanligt brev via E-post? Visserligen kände han inte igen adressen men det var ju ingen orsak att bli förvånad. Sådant hände varje dag. Förmodligen bara någon som sett ett inlägg i en Användargrupp och ville framföra en åsikt. Desto bättre. Vad som däremot förbryllade honom var brevets innehåll, eller skulle man kanske kunna säga brevets brist på innehåll. Det var nämligen tomt. Fullständigt tomt! Han ryckte på axlarna, raderade det tomma kuvertet och fortsatte arbeta.
  Hans arbete var viktigt, det kunde ingen ifrågasätta. I själva verket så var arbetet så viktigt att ingen över huvud taget hade rätt att ifrågasätta det han gjorde.

  Informationsinsamling är en grannlaga uppgift. Visserligen var det väldigt lite av materialet som formellt sett var olagligt. Men detta lämnade han naturligtvis direkt över till polisen.

  Annat material var väl mer lämpade för hans egna lådor. Han log lite för sig själv.

  - Så lätt, tänkte han. Så oerhört lätt det var att provocera fram en åsikt. Det var bara att skriva något positivt. Oavsett vilken användargrupp han än befann sig i så var detta alltid ett bra sätt att förenkla arbetet. Skriv bara något positivt, speciellt i samhällsfrågor. Då kom de alltid framkrälande under stenarna. De små maskarna. Skalbaggarna! De gjorde sina åsiktspirituetter och sedan blev hans arbete så enkelt, så enkelt. Ett tryck på Alt/Tab och han hade registerprogrammet framme. Ibland när det var något extra kompromenterande, ett personligt angrepp på en partikamrat eller liknande, klistrade han in hela brevet i registret men oftast nöjde han sig med ett kort referat. Mest stolt var han över systemet med kryssrutor. De flesta klagomål var så lika. De kunder reduceras ned till ett få grundläggande faktorer: Kom åsikterna från höger eller vänster? Var de baserade på faktiska händelser eller hörsägen?

  Agressivitetsfaktorn var hans egna uppfinning och över denna var han stolt. De få inlägg som var ödmjuka placerade han långt ned på skalan. Svordomar och personhot förde personen högt. I framtiden kunde det vara viktigt att veta vem man kunde behandla med silkesvantar eller vem som krävde lite hårdare nypor.
Naturligtvis fick man alltid räkna med att arbetet hade sina nackdelar. Arbetstiderna var oregelbundna och underliga brev var inget ovanligt. Därför ägnade han inte det tomma kuvertet någon större tanke när ha började dagens arbete med nät och register.

   Dagen därpå låg ett nytt meddelande i hans brevlåda men denna gång innehöll det åtminstone en bokstav. Ett "H". Han tittade på de fyra staplarna, suckade för sig själv, raderade brevet och fortsatte arbeta.

  Det gick ett par dagar. Arbetet förflöt som vanligt. Vissa nya åsiktsekvilibrister dök upp, andra försvann. Material fanns alltid, material nog för de rapporter han nogsamt sammanställde och sände till sin partikontakt varje fredag. Han var en man med regelbundna vanor och över detta var han stolt.

  Det enda som irriterade honom var de anonyma breven som anlände varje morgon. H;et hade åtföljts av ett "T". Sedan kom ytterligare ett "T" för att följas av "P",":","/","/". Nu skrev han upp dem i anteckningsboken. Sakta ,sakta växte en adress fram: HTTP://...

  - Jaså, tänkte han. Det var bara någon som ville göra reklam för sin hemsida. Det skall vi sätta P för. Jag har sett dem alla. Jag vet vad som finns där.
Ett tryck på knappen "Svara", en spydig kommentar och saken var klar. Han återgick till sina plikter.

  Det tog inte mer än 5 min innan hans brev kom i retur. Adressaten var okänd. Den som skickat honom breven fanns helt enkelt inte, eller snarare han skickade sina brev under falsk adress. Tja, då var det väl inte mycket man kunde göra åt det. Han gick ur brevprogrammet och kastade sig in i IRC. Det första han såg på skärmen var:

  -IIllllII- Jag känner dig, men du vet inte vem jag är.

  Det var allt som stod. Han suckade. en /whois IIllllII hjälpte naturligtvis inte. Hans motståndare hade naturligtvis ändrat namn så snart han skickat meddelandet.
Själv hade han aldrig varit indragen i något IRC-krig men självbevarelsedriften hade gjort att han skaffat sig en ingående kunskap kring de vapen och metoder som kunde behövas. Att endast välja versala "I" och gemena "l" som namn på IRC var inte bara ett sätt att imitera streckkod. Det var också ett enkelt sätt att undgå upptäckt. Men eftersom denna person inte vare gjort något olagligt eller visat några oönskade åsikter var det inte mycket han kunde göra åt saken. Det var bara att ägna sig arbetet och hoppas att denna egendomliga person vände sig till någon annan med sina hyss.
Han ägnade inte sin mystiska motståndare någon ytterligare tanke. Det fanns någon därute som visste hur man kunde nå honom. Det fanns någon som visste hur man skulle skicka honom mystiska meddelanden och det fanns inget han göra för att kunde förhindra det, om han nu inte ville byta cyberidentitet fullständigt men detta var alltför omständligt för en enda användares skull. Till slut vande han sig. Meddelanden och brev dök upp med samma regelbundenhet som det dåliga vädret utanför fönstret.

  Sakta, sakta, dag efter dag växte adressen fram via brev. "HTTP://" följdes av fler bokstäver men han bidade sin tid. Det fanns ingen möjlighet att gissa sig till vad som skulle stå där. Arbetet krävde hans hela pliktkänsla och tålamod hade han haft sedan barnsben.

  En morgon var det emellertid tomt i brevlådan. Föregående dag hade sista bokstaven anlänt och adressen var nu klar att matas in i browsern. Knapptryckning för knapptryckning, bokstav för bokstav matade han in den. Ett tryck på "Enter" och sökningen kunde börja.

  Kontakten var omedelbar. Bilder och text började matas fram på skärmen. Det gick snabbt, mycket snabbt, snabbare än han räknat med. Men även om informationen anlände snabbt kunde han inte tolka den. Orden var honom obegripliga:

S A T O R
A R E P O
T E N E T
O P E R A
R O T A S

En novell av Clas Kristiansson