Kapitel 1
Det började så enkelt, som en liten punkt på en radarskärm.
Först trodde personalen i flygledartornet att det rörde sig om ett övningsplan som kommit lite ur kurs och försökte anropa det. När man inte fick något svar försökte man kontaktade närmaste flygfält utan framgång.
Klockan var nu 04.23 och det hade givetvis inte öppet vid den tidpunkten. Eftersom de hade ständig kontakt med övriga ledartorn för försvaret uteslöts snabbt egna plan.
De enda som hade plan i luften var stockholmarna och de planen kunde omöjligt ha tagit sig hit på den korta stunden. Befälhavaren började bläddra i pärmen för processer vid intrång i svenskt luftrum när en andra punkt plötsligt dök upp på skärmen.
De båda punkterna rörde sig cirkulärt om varandra och flera personer under nattskiftet påstod att det inte gick att göra liknande manöver med något plan. Att g-krafterna skulle bli för höga och planen skulle brytas itu. Flera ville göra en UFO-anmälan men befälhavaren ansåg inte att det var nödvändigt i nuläget.
-Vi skickar upp ett par, tre plan och motar bort de där jävla spionerna, sa han barskt.
Fyra piloter var redan redo. Man har alltid ett visst antal piloter redo för sådana här händelser och de larmas automatiskt så fort datorerna i ledartornet påträffar tillfälligheter som dessa och liknande. Befälhavaren som hade ansvar under det här nattpasset i tornet följde alltid reglementet till punkt och pricka. Visste han inte exakt vilka beslut som skulle tas slog han upp dem i någon av de pärmar man reglementsenligt skulle ha tillgängliga i ett militärt flygledartorn i Sverige.
Han visste att han gjorde rätt när han beslutade om start för fyra erfarna piloter i tjänst den här natten. Planen, fyra Jas 39 Gripen var sedan tidigare färdigtankade och klara för start. Mekanikerna hade gått igenom alla tänkbara problemskapare under dagen utan något att anmärka. Piloterna klättrade upp för stegen till planen, satte sig tillrätta och tog på sina hjälmar. De började tillsammans med sina respektive tekniker gå igenom säkerhetstesterna innan start och allt fungerade väl. Planen drogs ut till startbanan strax utanför hangaren och startades säkert och smidigt. De lyfte tätt efter varandra och flög iväg i formation.
-Målen tre, trekvart styrbord. Ej inom synhåll. Radarkontakt två, tre, fyra? Ledare ett kom.
De fick tala öppet då de med största sannolikhet redan syntes på inkräktarnas radar.
- Två, radarkontakt, slut
- Tre, radarkontakt. slut
- Fyra, radarkontakt, slut
De tre som lydde under Ledare ett svarade på kommandot omedelbart och säkert.
- Två och fyra bryt ut. Ledare ett, slut.
Ledaren var även han säker och mycket rutinerad. De två som blivit beordrade vek av och tillsammans skapade planen en kedja av eldkraft som många gärna flytt.
- Objekten inom synhåll trettio. Ledare ett, kom. Deras besökare skulle nu synas om trettio sekunder och en viss nervositet steg inom de fyra piloterna. Det här var ett skarpt läge och de skulle mötas. Det var inte tal om något annat. Objekten hade inte ändrat något beteende över huvudtaget fastän de måste ha vetat att någonting kom mot dem.
Plötsligt stannade objekten och stod helt stilla i luften. På tiotusen meters höjd är det ganska ovanligt.
Nu var det bara sekunder kvar tills punkterna på radarskärmen skulle avslöjas och man skulle i ledartornet få reda på vad som kränkte vårt luftrum.
-Jävla spioner, det är säkert ryssar. Man kan inte lita ett skit på Ivan, kom ihåg det.
Befälhavaren i flygledartornet hade många gånger gjort klart för sina undersåtar att kommunismen var världens farligaste vapen mot demokrati och att man i det stora landet i öster fortfarande tänkte som kommunister.
Det var givetvis direkt livsfarligt för Sverige och man behövde alltid vara på sin vakt mot Ryssland som när som helst kunde få för sig att anfalla både Finland, Sverige, Polen och givetvis alla andra länder i Europa.
-Objekten inom synhåll, bekräfta. Ledare ett, kom.
-Två inget objekt
-Tre inget ob... Vad i helvete!
Radiokontakten bröts. Det sprakade till i högtalaren i ledartornet sen blev det tyst.
Kort efter att kontakten bröts såg man på radarskärmarna att de fyra planen man skickat snabbt tappade höjd och när endast ett par hundra meter återstod till nedslag Stabiliserades planen och fallet avtog. Vad hade hänt?
Befälhavaren gjorde några försök att kontakta ledaren och lyckades till slut.
- Ledare ett, jag måste hem till basen, tar med mig mannarna, kom.
- Ej godkänt, Gör ett andra försök. Torn 426, kom. Befälhavaren var utom sig av ilska. Inga jävla ryssar skulle få komma och sabotera hans natt på det här sättet.
- Ledare ett, sätt in någon annan, vi återvänder till basen. Slut kom.
- Slut. Befälhavaren visste att man inte kunde tappa humöret i radiokommunikation.
Han lät dem återvända men tog sig snabbt ned till markplan, kastade sig i sin bil och körde onödigt fort till hangaren. Han var så upprörd att han höll på att sprängas.
Under tiden fick hans personal en enhällig anmälan från de fyra piloterna om att man påträffat UFO:s. Det var en så officiell anmälan man kunde tänkas göra i det militära.
Det betyder inte att man ville upplysa allmänheten om det men man hade inte några störningsfunktioner eller krypteringar i radiokommunikationen med flygledartornet när piloterna gjorde anmälan. Själva anmälan skedde bara kort och följande kommunikation utspelade sig.
- Officiell anmälan. Bekräfta två, tre, fyra. Ledare ett kom.
- Två, bekräftar, kom
- Tre, bekräftar, kom
- Fyra, bekräftar, kom
- Officiell anmälan. Kontakt med oidentifierat flygande föremål. Bekräftas av samtliga. Ledare ett, slut kom.
- Är detta en officiell UFOanmälan? Torn 426 kom.
- Svar ja, Ledare ett kom.
- Anmälan mottagen, Torn 426 slut kom.
- Ledare ett slut.
Förvirringen var rätt stor i flygledartornet och eftersom deras befälhavare beslutat sig för att lämna dem så var de tvugna att vänta med vidare anmälan då reglementpärmarna för tillfället låg i befälhavarens rum som han hade haft närvaro nog att låsa innan han lämnade sina medarbetare.
Nu hände något ännu mer fantastiskt. De två objekten som stått still en stund i luften kastade sig ned till de fyra plan som försökt närma sig och lade sig bara något hundratal meter bakom dem. Detta tog endast en bråkdel av en sekund vilket ansågs som ganska otroligt.
De hade alltså flyttat sig mer än niotusen meter i höjd och några mil i sidled på bara en halv sekund eller någonstans i närheten av den tiden.
Vad som funnits i objekten borde nu ha blivit mos men de verkade helt intakta och beslöt sig för att leka följa John med de fyra flygplanen. Piloterna var nu rejält nervösa men lugnades av sin ledare som påstod att om de ville ha bort dem så vore de döda för länge sedan.
Planen gjorde några mer eller mindre avancerade övningar på vägen hem och förföljarna gjorde efter. När man kom till landningsbanan landade alla fyra plan helt utan problem.
Piloterna steg ur sina plan och välkomnades av ursinniga skrik från flygledartornets befälhavare.
-Varför i helvete gör ni inte som jag säger! Det blir rättegång för ordervägran! Han var så upprörd att en av piloterna inte kunde hålla masken.
-Vad i helvete skrattar du åt? Din jävla idiot. Kom hit så ska jag slita armarna av dig!
-Tyst! Ledare ett hade tagit av sig sin hjälm och såg allvarligt på befälhavaren. Hade inte du haft så jävla bråttom att komma hit och skrika skulle du fått vår anmälan.
-Vilken jävla anmälan?
-Om de där. Ledare ett pekade ut mot landningsbanan.
Lågt över den, inte mer än tjugo meter svävade två farkoster helt ljudlöst.
De ändrade färg oavbrutet och färgerna verkade glöda fram. Som om själva farkosten brann på ytan. De stod helt stilla i luften. Personerna på marken förundrades över detta.
De hade alla sett en del UFO-filmer på bio och där snurrade alltid farkosterna men de här stod helt stilla. Det gick inte att beskriva formen på farkosterna. De verkade ändra form eller så var det en illusion i gryningssolen.
Medan farkosterna svävade över landningsbanan till en av Sveriges militära flygbaser började signalkompaniet få in en hel del information i sina övervakningssystem.
Binära tal formligen sprutade ut ur deras matrisskrivare och deras datorer orkade inte med informationsflödet de fick ta emot och persondatorerna slocknade en efter en.
Den enda dator som klarade av att ta emot all information var en stordator i källaren som man köpt in för något år sedan men som levererats bara någon månad tidigare. Den skulle egentligen användas för signalspaning mot Natoländer och avkoda krypterad eposttrafik mellan Norska och Amerikanska militären. Nu fick den helt andra instruktioner och följde dem givetvis med precision.
I två långa minuter stod farkosterna helt stilla över landningsbanan som om de landat tjugo meter över marken. De glödde vackert i morgonsolen. Efter exakt etthundratjugotre sekunder slocknade de. Då man kunde se dess egentliga form var de helt klotrunda.
Två sfärer i mörk matt metall. Något de aldrig tidigare sett. Luften omkring dem började darra som när man tittar på en asfalterad väg en riktigt varm sommardag. Skillnaden var att här var det mycket mer luft som darrade. Ända ned till marken darrade luften. Så stod de stilla i ett tiotal sekunder och sen var de försvunna. Som om de slungats iväg till världsrymden på ett ögonblick.
Allting hade varit helt tyst. Ingen hade knappt andats under händelseförloppet.
Ingen utom en av teknikerna som hade hämtat sin privata videokamera och börjat filma.
Han visste mycket väl att han inte fick ta med sin egen videokamera in på området men han hade tagit med den för att filma när en av hans arbetskamrater skulle kidnappas till sin svensexa senare på dagen. Nu hade han stått och filmat två UFOs i stället. Han hade fått med allt på film.
Kapitel 2
Det tog en lång stund innan någon sa någonting. Alla stod och såg ut över landningsbanan som alldeles för en liten stund sedan haft besökare av ovanligare typ.
-Fick du det? Fick du med det? En av piloterna var den förste att tala och han frågade givetvis den tekniker som lyckats ta sig i kragen och hämtat sin videokamera om han kunnat filma.
Bara några minuter senare började man på staben i Stockholm planera ett sätt att mörklägga hela händelsen då de ansåg att rikets säkerhet stod på spel.
En annan anledning till att de inte ansåg att allmänheten skulle få vetskapen om detta var att statsministern i samma stund som händelsen var över fick ett samtal från USAs ambassad.
Han hade blivit ombedd att på alla sätt stoppa detta från att komma ut i media.
Då han blivit väckt av telefonsamtalet och var ganska omtumlad hade det tagit en stund för honom att förstå vidden av det hela.
- Så vi är inte ensamma då, hade han frågat efter en stund, när han vaknat till liv.
Amerikanen hade inte på något sätt uppskattat hans skämt utan i stället använt sig av dolda hot för att få statsministern att förstå allvaret i situationen och följa hans råd.
Statsministern hade till slut ledsnat och blivit ganska barsk tillbaka innan han lagt på luren i örat på den amerikanske diplomaten.
Efter en stund hade han lugnat sig och ringt sin försvarsminister som helt gick på amerikanens spår.
- Det här bör inte komma ut, åtminstone inte än, hade han sagt på ett mycket mjukare sätt. Han kände sin statsminister väl och visste hur han skulle behandla honom i nästan alla situationer. Statsministern gick med på vad hans försvarsminister föreslog och tackade honom för att han svarat så tidigt i telefonen.
- Vi kanske kan tala om det här vid en senare tidpunkt, hade han sagt innan de lade på luren. Försvarsministern hade omedelbart ringt överbefälhavaren som i sin tur meddelat alla som han ansåg nödvändigt för att så snabbt som möjligt mötas i hans rum.
- Hur fan ska man kunna mörka en sån här grej? Ett av befälen som kommit ganska sent till ÖB's rum såg uppgiven ut. Han stank sprit, lång väg och hade en halv cigarett i mungipan.
- Varenda jävla privattorn i hela Sverige måste ju ha fått in det i radarn. Dessutom spelar de ju in allt i nån stor jävla dator.
- Nån jävla stordator ska det vara. En till synes obetydlig liten person satt i ett hörn av rummet. Han var rödlätt, kort och smal, för att inte säga spinkig.
- De spelar in alla samtal och all rörelse i luftrummet och skickar det sen vidare till en stordator som står i Lund.
Hans kropp var späd men han hade kraft i rösten och lät alltid övertygande. Det var en eftertänksam man som aldrig någonsin sade något om han inte behövde och allt han sade hade han grund för. Han fortsatte:
- Vi behöver alltså bara se till att en natts inspelade sekvenser försvinner sen har vi den biten avklarad. Den svåra biten är att ta hand om alla som sett vad som hänt med egna ögon. ÖB svarade direkt.
- Menar du att folk har kommit i kontakt?
- Svar ja. Jag har varit i kontakt med Jämtarna och de har skickat mig en inspelning av vad som pågått. Nu är det här bara ljud, om några timmar kommer vi även att kunna se vad som hänt på radarskärmen. Han spelade upp bandet som den oerfarne flygledaren genast sänt honom på begäran.
Inte mer än två timmar senare satt en flygtekniker hos militärpolisen med personal från Säpo och den militära underrättelsetjänsten och försökte förklara att han inte var spion trots att han tagit med en videokamera in på området.
- Du förstår att vi måste beslagta filmen, sa mannen från säpo släpigt och hånande.
Han var en stor kluns, tunnhårig och glansig på ögonen. En sån glans att man förstod att han inte hade ett sunt förhållande till alkohol. Egentligen tyckte inte militärens utsände utredare speciellt bra om sin nyblivne partner. Han var klumpig med orden och hånande.
Förmodligen hade han inte läst någon psykologi över huvud taget. Situationen var ohållbar men han tvingade sig själv att hålla masken och låta idioten gå på med sina triviala problemställningar om hur pojken fått in kameran på området. Själv var han en vältrimmad snabbtänkande och högutbildad man med fem till tio år kvar till pension lite beroende på när han ville gå.
Med en längd något över det normala och vältrimmad kropp såg han ut som en elitsoldat trots att han var femtiofem. Det gråa håret och allt djupare rynkorna i hans ansikte var det enda som avslöjade hans ålder. Han hade börjat sin militära bana tidigt och all utbildning värd namnet hade han fått av staten. Dessutom hade de varit nobla nog att betala hans uppehälle och kost medan han studerat. Egentligen hette han Karl Arenskijöld men kallade sig alltid Bengtsson när han förhörde misstänkta för att minska risken att bli spårad.
Det hade gått så långt att han övertygat sina överordnanden om nödvändigheten av falska identitetshandlingar. Han hade fått igenom det ganska enkelt men det fanns en hake.
Han tvingades att kvittera ut dem när han skulle till ett förhör. När uppdraget sedan var utfört fick han genast lämna dem åter och i sin tur få en underskrift på att han gjort det.
Han ansåg att det var förbannad byråkrati.
Arenskijöld märkte ganska tidigt att pojken som den alltmer upphetsade säpotjänstemannen förhörde om struntsaker, om när han fick kontakt med dem han spionerade åt och vilket land de tillhörde, var oskyldig. Det var förmodligen precis så som han från början sagt att han skulle iväg direkt till en svensexa efter jobbet. Säpomannen var helt ointresserad av den biten och fortsatte mala på om hur långa straff man fick för spioneri. Till slut fick Arenskijöld nog och bad om en paus.
- Vi tar tio, sa säpomannen, stängde av bandspelaren och följde med Arenskijöld ut.
- Jag tror vi har den jäveln snart. Han börjar se jävligt mör ut, sa han direkt när de kom ut ur rummet.
- Visst, sa Arenskijöld. Ska vi dela upp oss lite? Du har förhört honom i någon timme nu.
Jag tänkte du skulle åka till platsen där man upptäckte farkosterna eller vad det var för något. Han hoppades att idioten skulle nappa på betet. - Ja, va fan, det kan jag väl göra. Ta knäcken på den lilla saten. Jag har ju värmt upp honom ordentligt. Vad ska du använda för förhörsteknik då?
- Rent militära rutinfrågor, du får bandet av mig när det är klart.
- OK, sa säpomannen och började genast trakassera en värnpliktig ung man som råkade stå för nära.
- Se till att få hit en bil och det jävligt snart, sa han högt och blinkade sedan mot sin nyvunne kollega som inte rörde en min. Så fort säpomannen försvunnit hade Arenskijöld bett att få ta den misstänkte till dagrummet och bli lämnade ensamma.
- Vi vill ha kaffe och mackor också, två leverpastej, en ost och skinka och en med ägg och ansjovis. Han tog upp två hundralappar ur bakfickan och gav till den värnpliktige han givit ordern.
- Det som blir över är ditt, sa han och tackade för hjälpen. Den värnpliktige såg förundrat på honom, ställde sig i enskild ställning och bekräftade ordern på sedvanligt sätt, vände på klacken och försvann. Arenskijöld tog videofilmen med sig in i dagrummet, stoppade den i videon och
tryckte på uppspelning.
- Du får berätta för mig, vad är det vi ser här?
- Jag är ingen spion, jag lovar, sa den misstänkte med darrig röst.
- Jag vet det, sa Arenskijöld lugnande.
- Vi ska se till att säpo tar tillbaka sin anmälan. Den stackars unge mannen kände sig lite lugnare och började titta tillsammans med sin förhörare.
- Alltså, jag vet inte vad det var men det var jävligt kusligt. Plötsligt var de där. De visade sig ett tag och sen var de bara borta. Det är första gången jag ser filmen och den gör inte färgerna speciellt gott. De var otroligt klara. Jag har nog aldrig sett så klara färger tidigare. Kolla, ser du att det ser ut som om de glöder. Hur fan gör de det där. Oj förlåt, jag kanske ska...
- Nej, här inne säger vi du. Inga titlar, jag är ändå inte speciellt bra på sånt.
Arenskijöld vände inte bort blicken från TV'n medan han talade. Efter en kort stund blev objekten svarta på TV'n och man kunde urskilja en klotform, en exakt klotform.
Inte en skavank på skrovet som det syntes, inga bultar, inga kanter.
Det såg ut som om de gigantiska kulorna var gjutna i ett stycke. Sen var de borta, försvunna i tomma intet. Arenskijöld gick till videon och spolade tillbaka en kort bit.
De tittade sedan i "Slow motion" i hopp om att se vart de två farkosterna tog vägen. Det gjorde de helt utan framgång. Precis som innan fanns de ena sekunden och var borta den andra. Han gick åter fram till videon, spolade tillbaka och tittade igen i "slow motion". Den här gången tryckte han på paus alldeles innan farkosterna försvann. Nu gick det sakta. Han tryckte fram bild för bild och plötsligt såg de något häpnadsväckande. Ett hål fyllt med stjärnor visade sig genom atmosfären på TV'n. De kunde inte beskriva det bättre. Det såg ut som om någon gjort ett stort hål genom molnen och fört ned ett sugrör som slutade ute i rymden någonstans.
Hålet var inte runt eller ovalt. Det hade åtta till synes exakta hörn. Det syntes inte inuti hålet att men öppningen var åttakantig. I samma bildruta som hålet öppnade sig försvann också farkosterna.
- Vad i helvete är det där? Arenskijöld såg ut som om han skulle svimma.
Han satte sig ned på pinnstolen bredvid den misstänkte som också han var ganska chockad.
- Jag tror vi måste lämna bandet till någon som kan visa det i TV, sa den misstänkte. Arenskijöld började hoppa i sin stol.
- Va, utbrast han och började skratta högt.
I samma stund kom den värnpliktige med deras smörgåsar. I sedvanlig ordning knackade han på dörren och väntade på svar. Arenskijöld skyndade att stänga av videon.
- Stig in, ropade han barskt. Den värnpliktige kom in med en bricka.
- Ställ den där, sa Arenskiöld, fortfarande lika barskt.
Den värnpliktige ställde ned brickan.
- Utgå, sa han efter att den värnpliktige ställt ned brickan och den värnpliktige försvann ur rummet.
- Ja, va fan ska man med kaffe till efter en sån här sak. Jag behöver nog fan en sup.
Arenskijöld gick ut och kallade på den värnpliktige. Han bad honom genast hämta regementschefen, en flaska brännvin och tre snapsglas.
- Förresten, hämta spriten först och chefen sen, sa han när den värnpliktige var på språng.
- Ja överstelöjtnant, ropade den värnpliktige medan han på kvicka fötter sprang längs korridoren.
Kapitel 3
Erland Jakobsson vaknade klockan 04.03 av att hans hund börjat skälla och inte slutade.
Trots att han var åttiotvå år fyllda var han fortfarande spänstig. Han hade arbetat som bonde i hela sitt liv och tagit över sin fars gård när fadern gick bort. Då han inte kunde göra sin fru gravid hade han aldrig fått uppleva glädjen av att få barn och hade nu problem med att försöka hitta någon att testamentera gården till. Han hade för sju år sedan låtit grannpojkarna fått köpa ut honom från jordbruket. De hjälpte honom också med djuren men dem ville han ha kvar. Han påstod alltid att han klarade något år till. Nu hade det gått så långt att pojkarna, som bägge var i fyrtio års åldern, tog mjölkning morgon och kväll. De mockade och skötte i stort sett all matning av kor och getter. Den gamle mannen brukade gå ut och hjälpa till men kände sig ofta i vägen.
Det var mer därför han inte hjälpte till än för att han inte orkade. Länge hade han funderat på att testamentera gården till pojkarna men han visste att det var enda anledningen till att de så hjälpsamt fann sig i hans ladugård dag efter dag. Eftersom han visste att pojkarna själva inte hade någon ladugård så funderade han på att skänka dem djuren och gården till kyrkan.
Han gick till kyrkan, fem kilometer nedför vägen varje söndag, oavsett väder och vind.
Inte många gånger i sitt liv hade han missat söndagsgudstjänsten. Bara om han var riktigt sjuk stannade han hemma. En gång hade hans nu avlidna hustru fått tvinga honom till sängs då han försökt ta sig till kyrkan genom att försöka smita dit i väldigt hög feber.
Tidigare den morgonen hade han yrat och talat så att det lät som han talade ett annat språk.
Nu stod han i mässingen inne i TV-rummet. Hunden stod och skällde mot TV-apparaten oavbrutet. När han skrek till åt sin hund att tystna så försvann den gnällande ut i köket.
På väg mot sängen stoppades han av ett ljud i TV-rummet. Han vände och gick in igen.
TV:n var påslagen och bilden var klarare än han någonsin sett den tidigare. Samtidigt hörde han hur hans hund började skälla men det lät dunkelt, avlägset.
Han stod och tittade på bilderna som sprang förbi TV-rutan. De föreställde landskap.
Ibland karga och dystra, ibland strålande vackra med djungler och vattenfall från berg som såg ut att nå ända upp i himlen. Han fick se städer som nådde horisonten och vidare. Det visades spittoreska samhällen med underliga stålförstärkta hus halvt insprängda i berg.
Allt detta visade sig och ljudet som kom från maskinen i hans rum ändrade skepnad från att i början ha varit ett abstrakt, surrande ljud till en klarare enkel ton.
Från den tonen kunde han uppleva tal. Någon talade till honom.
- Vi vill dig inget illa, vi vill dig väl. Vi har valt att visa dig hela vår värld så som den är för att du är vår vän, anledningen till att vi kommit.
- Som du ser är vår värld som er. Det finns både gott och ont i en levande värld.
Därför har vi valt att visa allt och inte bara det goda.
Klockan 05.30 kom pojkarna till Erland. De visste att han alltid hade nykokt kaffe och smörgåsar åt dem innan de mjölkade. Då han inte öppnade dörren gick pojkarna in.
De hade fått en nyckel ifall han skulle hamna på lasarett. De fann Erland död i sin soffa.
Han såg ut att titta på TV och han såg också mycket lycklig ut men TVn var avstängd.
Inte kunde väl hunden ha gjort det. Hunden låg med huvudet i hans knä och ville inte gärna lämna sin husse som alltid varit god mot honom. Den gamle mannen hade aldrig någonsin lyft ett finger för något annat än att klappa och berömma sin hund. Nog hade han fått en del skäll men aldrig ens att gubben tagit honom i nackskinnet. Pojkarna ringde etthundratolv då de inte visste vart de skulle ringa. De blev snabbt vidarekopplade till en ung kvinna som frågade om ärendet.
Då de påpekat att de hittat en död äldre man skickade genast polisen ut en bil och något senare kom en från ambulansstyrkan utsänd likbil. Polisen konstaterade snabbt att inget brott skett och lämnade sen platsen snabbt. Den äldre brodern, Jan, hörde den ena nämna något om hunger och fika när de satt sig i bilen, slog på sirenerna och for iväg med hög fart.
De två ambulansmän som kom med likbilen var surmulna. Det var förstås inget bra sätt att börja sin dag på. De bägge bröderna såg hur ambulansmännen slet för att få upp den gamle mannen på båren. Han hade börjat bli ganska stel så hans armar som han i dödsfallet haft på soffans arm och nackstöd stod nästan rakt upp när de äntligen fått upp honom.
Ambulansmännen bad bröderna titta bort om de var känsliga sen bröt de ned armar och ben på den gamle mannen. De bägge bröderna beskådade hela händelsen på några få meters avstånd. De förde den gamle mannen till ambulansen och körde sedan iväg, betydligt lugnare än de poliser som tidigare varit där.