Jag känner mig som om jag gått vilse, jag passar inte in här. Musiken hörs i bakgrunden som ett pumpande, men det verkar bara vara jag som tycker den pumpar hotfullt.
Jag är vilse i ett landskap där jag inte ens märks, jag smälter in så bra i tapeterna att ingen verkar se mig. De är alldeles för upptagna med att prata, skratta, dricka och de verkar inte ens medvetna om att det de gör är så äckligt svårt för en som så lätt smälter in i tapeten som jag.
Jag sneglar försiktigt på Sandra som sitter bredvid mig, till och med för henne verkar jag ha bleknat bort, hon är nästan som en av dem. Fast det förstås, hon är väl en av dem antar jag, har väl alltid varit. Det är antagligen bara jag som är lika blek, tråkig och intetsägande som en gammal sjuttiotalstapet.
Med intetsägande menar jag bokstavligt talat, jag verkar inte vara kapabel till att ens spotta ur mig en endaste liten intressant mening till någon. Hon har förstås aldrig varit sån, inte ens när vi var små, på den tiden jag fortfarande bodde kvar här, var hon så.
Fast det finns förstås en annan anledning till att inte ens hon verkar se mig särskilt mycket nu, hon väntar på att han ska komma. Hon sade till honom i telefon att hon bara kunde vara här en liten stund och att han skulle skynda sig att komma. Han kommer nog snart.
Hon har pratat om honom i flera veckor och hon är så glad, hon är alltid så glad, för det här är förstås inte hennes första. Självklart inte. Jag vill inte vara elak eller missunnande men jag hatar när hon pratar om honom, speciellt för att det får mig att verka så dum när jag kommer dragandes med mina förbannade problem. Det är svårt nog att prata om dem flera mil bort i en telefon, svårt nog när jag hör att hon egentligen inte vill, eller orkar, höra. Men jag har ju ingen annan än hon.
Självklart, om någon mot förmodan skulle råka säga någonting till mig, så hör eller märker jag det inte ens. Sandras kompis ser konstigt på mig några sekunder innan hon vänder sig bort igen och fortsätter prata med Sandra. De måste tänka att jag är en idiot, alla hennes kompisar måste tänka det. Det är ju så uppenbart hur jag står ut och inte passar in. Nu verkar det som om jag inte kan svara på tilltal heller.
Jag kommer mig inte för att säga något, Sandra pratar med sina kompisar och spanar då och då ut i rummet, jag undrar om hennes nya kompisar betyder mer för henne än jag. Tydligt är i alla fall att hon mycket hellre sitter här än lyssnar på mig. Jag klandrar henne inte,
jag är antagligen fruktansvärt tröttsam.
Och hon måste ju få leva sitt liv också, kan inte leva i mitt hela tiden. Hennes kompisar verkar så totalt olika mig. Trevliga är de kanske, säkert, men de tillhör en annan klass. Ett annat folk, och de har ett annat sätt att leva.
Jag ser på dem och försöker tänka ut något att säga, men kommer aldrig på något.
Och sedan försvinner Sandra, hennes mobil ringer och hon går ut ur rummet för att svara.
Jag kastar en bedjande blick på henne när hon går ut, men hon mimar bara att hon kommer strax och sedan är hon plötsligt försvunnen. Jag sitter kvar där i hörnet i soffan i några minuter till innan jag känner att jag kvävs av att sitta där bland alla hennes andra kompisar och känna hur de ser på mig och vad de tänker om mig.
Och aldrig kommer jag på någon vettig sak att säga. Kvävning, jag reser mig hastigt upp och de ser på mig, alla, när jag tränger mig förbi dem bort från soffan i hörnet. Jag går utan ett ord, tänker att jag måste leta upp Sandra. Det är mörkt i huset och jag undrar vems det är när jag letar mig ut i hallen och gläntar på dörren till ett annat rum.
Men hon är inte i det andra rummet och hennes jacka hänger inte kvar innanför dörren. Jag ser mig villrådigt omkring, nervöst. En tjej jag inte känner knackar mig på axeln och säger att hon skulle hälsa från Sandra att hon fick lov att springa hem en stund. ”Det var något med hennes lillebror” säger hon och hennes blick vandrar över mig när hon talar. Jag rodnar och skulle kunna slå mig själv för det, skyndar mig att gå därifrån. Ute i hallen kastar jag en blick i spegeln, tycker jag ser så fel ut, så ohjälpligt fel. Och jag vänder mig om för att gå tillbaks in i det andra rummet och hämta min tröja när plötsligt han kommer ned för trappan. Han ler och jag ser direkt att han är full. ”Var är Sandra”, frågar han.
”Hon.. hon stack hem en liten stund, hon kommer tillbaka sen.” Svarar jag stammande och ser ner i golvet, tittar hastigt upp. Han ser på mig, går ned för trappan. ”Ska du gå?”
Jag skakar på huvudet. Han ler. ”Bra, vad fin du är förresten.” Han går in i rummet med alla de andra och hämtar något att dricka. Vi sitter tillsammans i soffan och jag pratar faktiskt, vi dricker och vi pratar och vi skrattar, det är nästan så att jag syns nu, som om jag klivit ut ur tapeten, eller åtminstone ändrat mönster lite.
Han är mycket fullare än jag, för full egentligen men det gör inget för jag vågar faktiskt prata med honom då.
Då och då fastnar våra blickar lite för länge på varandra. Och tiden går och Sandra kommer inte. Det är något konstigt som händer, jag vet inte vad. Vi pratar, vi dansar, vi skrattar. Jag pratar. Jag pratar, jag dansar, jag skrattar.
Och hela tiden känns det bra, det känns faktiskt bra fast jag vet att vi är snuddande nära gränsen där det borde kännas så fel, gränsen till det förbjudna.
Han ser på mig, tänker jag, han ser på mig, och jag svävar, jag fladdrar, jag flyger. Och jag går före honom in i det andra rummet, känner hans blick i nacken när han följer efter. Han skjuter igen dörren efter sig och musiken hörs dovare nu, men pulsen känns. Det är mörkt därinne och den smala ljusspringan som faller in när dörren står på glänt är det enda som lyser upp rummet något.
Han står precis där ljuset faller, jag kan se små dammkorn sväva omkring i luften alldeles bredvid honom. Jag ser inte hans ansikte, men jag vet att han ser på mig och jag vet vad han tänker. Vad vi båda tänker.
Vi står alldeles stilla mittemot varandra, jag vet inte längre om det är musiken jag hör eller mitt eget hjärta som slår, det flyter ihop. Allt flyter ihop.
Jag öppnar munnen för att säga något, för jag vet att det fel. Men jag stänger den igen och jag säger ingenting.
Och plötsligt är han bara där, överallt, och han rör vid mig. Och jag säger fortfarande ingenting. Och sedan flyter allt ihop, och vi flyter ihop, fumlande över varandra.
En stund senare tar det stopp, jag flyger inte längre, jag faller med en smäll ned i verkligheten och i den här verkligheten ligger jag i en säng i ett hus som jag inte vet vem det tillhör med en pojke och jag vet mycket väl vem han tillhör. Jag skäms. Har jag någonsin skämts för någonting, på riktigt, så är det nu. Jag äcklas. Det svindlar för mig.
Vad i helvete har jag gjort, tänker jag och knuffar honom ifrån mig, fumlar med min tröja. Jag skäms så, så fruktansvärt. ”Men vad, jag trodde du ville?” Säger han och ser på mig när jag reser mig.
Jag kommer inte på någonting att säga, han ligger kvar i sängen när jag går ut.
Jag möter Sandra i dörren ut till gatan. Hon är varm och röd om kinderna, har sprungit. ”Bra,” säger hon och tar mig i armen. ”Kom, vi måste hem.” Hon stannar till på tröskeln och ser sig om in i huset. ”Har du sett Jonas förresten?” Har jag sett Jonas? Jag skakar snabbt på huvudet och rodnar.
Jag går före henne ut, glömmer min tröja. Hon bor några kvarter bort och vi springer på villagatorna, och det är inga andra ute. Gatlyktorna är det enda som lyser upp asfalten. Och våra steg ekar.
Vi springer hela vägen hem till henne och jag ser hur hon kastar blickar på mig då och då och jag vet att hon märker att något är fel, hon känner mig alldeles för bra.
Vi går och lägger oss nästan genast är vi kommit hem till henne och tröstat hennes lillebror, han vågade inte sova ensam hemma. Sedan lägger vi oss, jag på madrassen på hennes golv, hon i sin säng bredvid. Det är ingen av oss som vill prata. Hon undrar antagligen varför jag inte sagt ett ord på nästan hela kvällen. Vi bara ligger båda två och stirrar upp i taket. Jag är vaken längre än henne, på natten hörs ljudet av tåg nere från stationen. Jag undrar hur jag någonsin skulle våga berätta det.
På morgonen vaknar jag efter henne, jag går upp och går direkt in i badrummet, jag törs knappt se på henne. Vad är det jag har gjort egentligen?
”Vad synd att du ska åka hem idag, vi skulle kunnat gå på stan i morgon annars.” Hon står inne i köket och pratar. Jag svarar ”Mm…” med tandborsten i munnen. Funderar på hur jag ska berätta det, för jag måste berätta det. Några andra alternativ finns inte.
”Du är väl inte sur?” Hon kommer in och ställer sig bredvid mig framför spegeln.
Jag skakar på huvudet. ”Vad skulle jag vara sur för?” Hon tar upp en kam och börjar kamma håret. ”Ja..” Säger hon dröjande., ”För att jag bara stack igår, det var faktiskt nödvändigt, Emil var helt hysterisk, och jag fick egentligen inte gå hemifrån för mamma igår kväll.”
Jag blundar, suckar. ”Nej, jag är inte sur.”
En sån jävla hycklare, tänker jag, jag är en sådan jävla hycklare. Jag sitter på stolen och tittar ner i knäet.
Vi äter frukost och hon märker att något är fel, hon pratar på och försöker hela tiden få mig att skratta, jag kommer bara inte på någonting att säga, har ont i magen. Hon slutar plötsligt prata och jag märker det inte först, hon sitter tyst och tittar på mig när jag petar lite i min skål med fil. ”Är du ledsen för att du ska åka hem?” Hon säger det sakta och nästan lite tyst, jag ser upp på henne. ”Nej, det där har blivit bättre nu.”
”Är det sant?” Hon fortsätter se på mig, jag viker undan med blicken, bläddrar hastigt i morgontidningen.
”Ja, det är sant, jag har fått kompisar nu, allt är mycket bättre!” Jag hör själv att jag låter irriterad, men det gör jag jämt när rösten är på väg att spricka, jag vill inte börja gråta nu. Det vill jag verkligen inte.
Hon suckar och jag vet att hon mycket väl vet att jag kämpar med gråten nu, hon låtsas inte om det.
”Kan du vara snäll och berätta vad det är då¨? Jag menar, du är ju uppenbarligen ledsen, det ser jag ju.”
Jag viker ihop tidningen, försiktigt och ser upp på henne, andas djupt. Jag måste faktiskt, jag kan inte åka hem utan att berätta det, det kan jag inte. ”Sandra…” Hon nickar. Jag fortsätter ”Du vet att du är min bästa.., du vet hur mycket du betyder för mig?” Jag hör mina egna ord och hur de låter, fan! Är en massa klichér allt jag kan spotta ur mig? Men hon lyssnar i alla fall och nickar igen och ler lite, öppnar munnen för att säga något. Antagligen något väldigt snällt som”.. du betyder mest för mig också.. ” eller något annat i den stilen, men hon avbryts, telefonen ringer. Jag sluter ögonen. Hon rusar upp från bordet för att svara och det bara rinner bort, jag kan inte säga det nu. Fan, att du ska vara så jävla feg, tänker jag.
Och sedan är det försent. Hon låter glad när hon svarar, det är ingen tvekan om vem det är som ringer. Efter en stund slutar hon prata och står bara med luren i handen, tyst och lyssnar.
Jag reser mig upp från bordet, lämnar tallriken så gott som orörd. När jag går in i hennes rum och börjar plocka tafatt med mina saker hör jag henne snyfta till. Det blir alldeles tyst. En tystnad som gör att jag blir livrädd för att göra någonting.
Hon lägger på luren. Jag blir stående, fryser, väntar på att hon ska komma in hit och skrika åt mig, slå mig, hata mig.
Men hon kommer aldrig. Hon stannar kvar inne i köket och det är alldeles tyst i lägenheten.
Och nu sitter vi här, på stationen. Det är sommar och det är kvalmigt varmt. Solen lyser oss i ögonen, det är tyst och nästan outhärdligt lugnt och stilla på perrongen.
Jag sneglar försiktigt på henne från sidan. Undrar varför hon inte bara lämnar mig här och går tillbaka hem. Kastar en blick på henne, det verkar som om hon undrar samma sak.
”Du, jag…” Jag börjar, men jag kommer inte på någon fortsättning.
Hon blundar. Det går inte längre, jag klarar inte av att sitta här bredvid henne och höra henne andas och lyssna till tystnaden och veta att hon vet, och höra mitt eget hjärta förtvivlat slå. Jag reser mig hastigt upp och går ett par steg framåt. Stannar med ryggen åt henne. Varför är jag så fruktansvärt dum i huvudet? Hon är min livlina, jag älskar henne, jag kan inte leva utan henne. Hon är den enda som alltid varit där, verkligen varit där trots att jag absolut inte förtjänat det alla gånger. Den enda jag verkligen kunnat lita på. Öppna mig för. Utan henne, vem har jag då i den här världen som känner mig? Med all skit som redan hänt mig vad har jag kvar då? Hur är det möjligt att jag kunnat svika henne så? Ånger är ingen underdrift. Det är inte svårt att förakta mig själv, jag kan konsten, självföraktet har levt i mig i många år nu.
Varför gör jag alltid så här, det slår verkligen alltid fel. Vill jag hata mig själv?
Är det därför jag gör såhär?
”Jag hoppas du faller ner på spåret när tåget kommer” Det är de första ord hon sagt till mig sedan hon lade på luren i morse. Jag vänder mig om och hon möter min blick för några sekunder, sedan vrider hon på huvudet och börjar gråta, argt. Jag tar ett steg fram mot henne och sträcker ut armen.
Hon fräser till ”Rör mig inte! Våga inte röra mig!”
Jag blir stående, armen faller ner. En tant kommer gåendes förbi, hon drar en såndär väska på hjul. Ljudet av hennes rullande väska är det enda som hörs.
”Varför?” Hon vänder sig mot mig igen, har slutat gråta nu. ”Jag menar, du är ju knappast kär i honom eller hur?”
”Jag vet faktiskt inte jag..förlåt. ” Hon svarar inte. ”Jag vet att det inte betyder något men förlåt, tro mig jag ångrar mig faktiskt. Mycket. Om jag kunde.. göra det ogjort på något vis så skulle jag.”
”Göra det ogjort? Det är ju också förbannat lätt att säga efteråt eller hur?” Hon fnyser ”Och hur kan du förresten göra en sån här sak utan att ens ha någon som helst förklaring? Utan att veta varför, va?!”
Jag börjar gråta. Hon sitter där tyst och ser på,
Tåget kommer. Jag fortsätter gråta, torkar mig med armen men tårarna fortsätter att rinna ner för mina kinder. De kittlas, men jag är van vid tårar. Jag tar min väska bredvid henne på bänken och sedan går jag för att sätta mig på tåget. Just nu känns allting meningslöst.
Det är kö upp på tåget, tanten med väskan står framför mig och jag får hennes tunga parfym i ansiktet.
Jag mår illa, av flera orsaker. Så sätter jag foten på trappan och kränger upp den tunga väskan framför mig, kliver upp. Hon rör plötsligt vid min rygg.
Jag vänder mig om och vi ser på varann. Bådas ansikten är randiga efter tårar.
”Jag hatar dig”, viskar hon, ”men jag ringer dig om några dagar.”