| tillbaka |
Jag har känt Jonas sedan jag lärde mig krypa ungefär och nu går jag sista terminen i nian.
Vi har liksom alltid varit tillsammans, om man räknar bort tre månader i början av åttan när vi hade världens barnsligaste fajt om vem som hade varit längst, i fyran. Jag vet att jag var det men och andra sidan sa han likadant. Vi redde aldrig riktigt upp det där. Men en dag kom han i alla fall och sa förlåt. Vi pratade en stund och sedan var allt bra igen. Det var de tre värsta månaderna i mitt liv, tills nu. Att klara sig utan sin allra bästa kompis så länge är inte att rekommendera. Fast nu när jag såg Andreas gå där med alla sina kompisar och tjejerna som hänger som klasar runt honom undrar jag faktiskt hur jag kan ha hamnat här med en "tidningsnörd" som Jonas.
Nu var det i alla fall så och jag skulle aldrig kunna avsluta kontakten med honom, min underbara barndomsvän. Det var i alla fall vad jag trodde tills den där förskräckliga dagen i maj som jag helst av allt vill glömma. Men det går inte, den gnager sej fast på näthinnan som en magnet på ett kylskåp och jag undrar om jag någonsin ska kunna blunda igen utan att ha mardrömmen precis framför ögonen.
"Titta på honom, han är ju helt perfekt". viskade jag till Jonas när snyggingen Andreas gick förbi. "Mmm" svarade han med näsan nertryckt i en serietidning. "Amen, du kollade ju inte ens". gnällde jag medan jag stod på tå för att få se nacken på Andreas en liten stund längre än vad jag skulle ha gjort om jag stod vanligt. "Äh, jag har ju sett honom varje dag i snart tre år nu. Så varför skulle jag slita mig från min tidning bara för att se honom igen?" hördes ett svar nerifrån tidningen. "Du borde skaffa en annan hobby än de där satans tidningarna". sa jag och blängde argt på honom. Men det märkte han inte för han var redan fullt upptagen med att läsa.
Det var valborgsmässoafton på kvällen, och en avlägsen kompis skulle ha fest och tycktes ha bjudit i princip hela skolan. Så jag och Jonas tänkte gå dit en sväng eftersom att vi ändå inte hade något bättre för oss. Och eftersom att Andreas skulle vara där så kunde ju festen inte bli helt misslyckad i alla fall. När vi kom dit vid tio tiden var det redan smockfullt och ett riktigt hålligång. Alla sprang omkring med ett glas bål i handen och hälsade på alla som kom.
Jag började direkt spana efter Andreas, och efter ett tags snurrande och sträckande på huvudet såg jag honom. Han var så vacker, lång och blond. Helt plötsligt vände han sitt perfekta ansikte mot mig och betraktade mig med sina stora bruna ögon. "Typiskt" tänkte jag. "Här står jag och ser ut som ett fån medan världens snyggaste kille tittar på mig och det enda jag kan förmå mig att göra är att glo tillbaka. Typiskt mig, verkligen helt typiskt mig."
"Ey, Wilma! Kom hit ett tag, va!" skrek Jonas då. Jag gav ifrån mig en ljudlig suck, slet blicken från Andreas och banade mig bort till Jonas som hade ölhävar tävling med några polare från plugget. De var inte direkt nyktra och en av killarna sa svamlande till mig: "Schka vi gå upp till ett schrum där uppe, Wilma? Jag har aldrig schett hur vacker du är!" han tittade på mig med blodsprängda ögon innan han föll ihop i en hög på golvet. Jag gav ifrån mig en föraktfull fnysning och sa till Jonas att jag hade bestämt mig för att ta kontakt med Andreas. "Va?" utbrast han förskräckt. "Eh, du Wilma, det är en sak jag måste berätta för dig först. Kan vi gå ut?" fortsatte han i ganska nervös ton. "ja, visst" svarade jag förvirrat. Vi kick en lång stund i tystnad, Jonas var den första som bröt tystnaden. "Jo, du Wilma. Jag tycker inte att du borde prata med Andreas. Du borde inte träffa honom alls egentligen. Jag menar inte nu när du har börjat gilla honom och så." sade han rakt på sak. "Nähä" svarade jag, alldeles för chockad för att svara något annat. "Jag förstår att det måste låta konstigt men du förstår inte vilka hemska rykten det går om Andreas i skolan." "Och hur kan det komma sig att bara du och inte jag har hört dom här hemska ryktena?" undrade jag misstänksamt. "Jag vet faktiskt inte. men du får bara lita på mig helt enkelt." svarade Jonas och jag såg nervositeten som tydligt speglade sig i hans ansikte.
"Det är något som inte stämmer här." tänkte jag och svarade Jonas förvirrat att jag inte tänkte lita på honom om han inte hade sagt var han hade hört ryktena. "En hemlig källa." svarade han och såg alldeles förtvivlad ut. Men det märkte inte jag för jag var alldeles för arg för att tänka på det. Det berodde nog på spriten, men just i den stunden såg jag verkligen framför mig hur Jonas näsa började växa i samma takt som han spottade ur sig lögner om Andreas. "Inget av det där är sant, och det vet du!" utbrast jag med sådan kraft att Jonas tog ett steg bakåt i ren förskräckelse. "Jag förstår inte hur du kan tro på sådant skit! Du är bara avundsjuk för att jag vågar ta kontakt med killen jag gillar medan du får stå och se på!" fortsatte jag med samma vidriga ton. "Men Wilma det var ju inte så jag menade, eller jo. Men låt mig förklara." Jag satte mig tveksamt ner och lät Jonas berätta om ryktena han hade hört. De var hemska. Eller äckliga, rent ut sagt.
De berättade att Andreas brukade lura i tjejer att han gillade dom och sedan bara strunta i dom och säga saker som "det var ju på skoj, det förstår du väl." eller "Men kom igen baby, vi kan ha lite kul om du vill." Jag grät och sade att det inte alls var så och kallade min bästa vän för en massa hemska saker som jag inte vill nämna. Han skrek åt mig och sa att jag var dum som vägrade inse hur det låg till.
Vi hade vårt andra stora bråk någonsin den kvällen. Jag, mitt dumma nöt insåg inte att Jonas bara gjorde det som han trodde var bäst för mig. Jag fick för mig att han var ute efter att skada mig och förstöra den lycka som jag skulle kunna uppleva tillsammans med Andreas. Vi skrek åt varandra i säkert en halvtimma innan jag sprang tillbaka in i huset och låste in mig på toaletten. Jag hällde lite vatten i ansiktet och fixade till makeupen sedan tog jag ett djupt andetag och beslutade mig för att jag var redo att leta reda på Andreas. Jag gick igenom myllret av glada människor rakt fram till Andreas och slog mig ner i soffan bredvid honom. "Hallå." sade han. Mitt hjärta slog volter. Han pratade med mig! "Hej!" svarade jag. "Hej vad var det för fult ord nu då, hallå är okej och tjena går också bra men inte hej" tänkte jag i mitt stilla sinne och kollade nervöst på Andreas i ögonvrån för att se om han hade reagerat på vad jag sa. Men han bara satt där helt lugnt och smuttade på sin bål. "Du går i klassen under mig va?" sade han sen helt plötsligt. "Jo, jag tror det." svarade jag nervöst och blev helt plötsligt jätteintresserad av min sko. "Jag har lagt märke till dig i korridorerna ibland. Du är verkligen söt." sade han och tittade på mig. Jag kom inte på något att säga så jag svarade bara "Äh, du är full." "Ja, det är jag. Men jag skulle ha sagt likadant om jag inte vore det." pratade han på. Men jag hörde inte något av det. Min hjärna var som i dimma. "Hade verkligen Andreas sagt att jag var söt eller hörde jag fel?" undrade jag och lade märke till att han betraktade mig. Då blev min sko väldigt intressant igen. Vi satt och småpratade en lång stund om oviktiga saker och sedan, helt plötsligt så kysste han mig.
"Du är så vacker." viskade han i mitt öra och det enda jag kunde göra var att sitta helt stilla och njuta av kyssen. "Kom så går vi upp ett tag." sade han sedan och drog helt lätt upp mig på fötter.
Jag gick som i en dröm och följde honom vart han ville. Alla tankarna på Jonas var som bortblåsta. Men tillslut väcktes jag ur mina rosa drömmar och insåg vart han förde mig.
Han ville att vi skulle gå upp till samma ställer som Jonas fulla kompis ville. Men jag kände mig inte redo. "Jag vill inte." sade jag. Men det brydde han sig inte om. Han bara fortsatte att kyssa mig och då kunde jag inte göra motstånd längre. Men efter att tag kom förståndet tillbaka igen och jag sade precis som innan "Jag vill inte". Jag slet mig ifrån honom och sprang ner för trapporna. "Vart ska du?" ropade han efter mig. "Jag kom just att tänka på en sak." skrek jag tillbaka. "Måste hitta Jonas. Måste hitta Jonas." tanken gnagde i huvudet på mig och jag frågade alla i min väg om de hade sett Jonas, men ingen hade sett honom sedan han försvann ut med mig. "Han hade rätt, jag kan inte tro att han riskerade vår vänskap bara för att berätta det för mig. Han visste faktisk att Andreas är ett svin och han berättade det.
Men jag bara sket i honom och kallade honom..." mina tankar avbröts av tårarna. De rann och rann och gick inte att stoppa. "Det är ju Jonas jag gillar" tänkte jag. "Nej, nu får jag ge mig, jag har känt Jonas i hela mitt liv och har inte gillat honom tidigare, så varför skulle det komma just nu? Det är ju absurt." men ju mer jag tänkte på det desto bättre lät det. "Jag älskar Jonas!" bara tanken på Jonas fyllde mig med glädje. Jag ökade tempot och sprang ännu fortare. Jag visste vart Jonas hade gått. Han hade gått till vårt ställe. ett ställe vid en bäck dit vi alltid hade gått när vi var ledsna eller sura. För att komma till bäcken behövde man gå över en väg som var livsfarlig och på natten var den kolsvart till på köpet. Där mitt på vägen gående mot motsatt håll såg jag Jonas. "Jonas, jag älskar dig!" skrek jag allt vad jag kunde. Han stannade och vände sig om med ett förvånat men glatt ansiktsuttryck. När han såg att jag grät började han sakta gå tillbaka över vägen. Just då kom en bil fram runt hörnet. Den kom från ingenstans och föraren var berusad. Jag skrek åt Jonas att akta sig för bilen. Men det var redan för sent. Allting hände så snabbt men jag såg i slowmotion hur bilen träffade Jonas kropp och hur han slungades till marken ett par meter bort. På en gång visste jag att det fanns ingenting jag kunde göra för att rädda honom. Jag liksom kände hur livet rann ur honom. Just i den stunden dog en del av mig. En del som aldrig kommer tillbaka. En del som jag alltid kommer att sakna. Den delen hette Jonas. Jag minns inte så mycket av resten av kvällen, men jag kommer ihåg att där var en massa polisbilar och ambulanser och människor som sprang hit och dit. Det var jobbigt tyckte jag för allt jag ville var att vara hos Jonas och inte här bland en massa främmande människor.
Nu, när den värsta chocken har släppt och allt har lugnat ner sig, sitter jag helst på mitt rum och tittar på gamla kort av Jonas. Det var mitt fel att han dog, det kommer det alltid att vara. Men en dag så vet jag att Jonas kommer att förlåta mig för det jag gjorde och jag vet att han väntar på mig, var han nu är för någonstans. Att mista sin stora kärlek är hårt, speciellt innan man har hunnit ge den en chans. Men att mista sin allra bästa vän kommer ändå alltid att vara det svåraste jag har gjort och någonsin kommer att göra.