Leva i glesbygd

(Storumans folkhögskola)

Leva i glesbygd hette inledningsvis "Överleva i glesbygd" och var då en inriktning på den allmänna kursen. Kursen övergick sedan till att bli en hetidsutbildning läsåret 1993/94. Leva i glesbygd kom att bestå av 5 ämnen: Framtidens hushåll, Ny omvärld, Glesbygdsekonomi, Andlig och själslig hälsa och mångsidighet som specialité.

Studieupplägget gjordes upp i enlighet med vilka områden/ aktiviteter elevgruppen kom fram till var viktiga. Majoriteten beslutade vad som skulle göras. Modellen fungerade inte som tänkt och när det framröstade området skulle behandlas var elevintresset mycket tunt. Till våren påbörjades därför arbetet med en riktig verksamhetsplan med grund i de erfarenheter som givits på vägen.

Läsåret 94/95 ändrades upplägget på så sätt att varje elev skulle göra upp en individuell plan, den gruppvisa planeringen försvann. Lärarens roll blev att lära ut sätt att planera och teori och praktik kring resultatinriktat arbete.

En annan förändring var att individuella samtal infördes i anslutning till intagningen. Detta för att eleverna skulle förstå kursens uppläggning och för att sortera bort de som inte passade in.

Före kursstarten presenterades kursens idé enligt följande:

I kursen Leva i glesbygd är följande uppgifter/förhållningssätt att viktiga:

• Söka inkomstgenererande verksamhet.
• Prestations och resultatinriktat arbetssätt med målstyrning- från idé till verklighet.
• Planera, genomföra, följa upp och utvärdera egen verksamhet.
• Beredskap att planera för sin egen framtid och forma en egen idé om framtiden.
• Erövrande av praktiska erfarenheter som eleven anser sig behöva.
• Att bilda sin egen uppfattning om vad det innebär att leva/bo och verka i glesbygd.
• Att våga tänka annorlunda-prova nya grepp-släppa respektive följa upp.
• Problemorienterade studier-Eleven ställer sina frågor och söker själv efter sina svar.

Syftet med kursen är att:

• Visa på de möjligheter, den livskraft och livskvalité som finns i glesbygden.
• Uppvärdera och synliggöra glesbygdens kunskaper.
• Utveckla idéer och visioner om framtiden i glesbygden.
• Formulera mål och strategier för livet i glesbygden.
• Lära ett resultatinriktat arbetssätt.
• Arbeta aktivt med att utveckla självförtroendet.
• Finna och utveckla kreativitet och entreprenörsanda.
• Bearbeta och förändra attityder, spränga självpåtagna eller omedvetna gränser.
• Utveckla kunskaper som i förlängningen leder till inkomstgenererande verksamheter.

I programbladet understryks de unika förhållandena i glesbygden och att dessa måste tas tillvara för formandet av egna utvecklingsstrategier. Kursen har vanliga glesbygdsmänniskor som viktiga resurspersoner-lärare. En sak som särskilt understryks är deltagarens ansvar. Hur kursen kommer att fungera avgörs av hur intresserade, kreativa och målinriktade deltagarna är.

Utvärdering 95/96

Positivt/förväntat: Att få prya, att lära sig nya saker.

Bra föreläsare utifrån.

Att arbeta själv och att kunna få hjälp om det kniper.

Jobbigt att ta ansvar för sin egen idé.

att få marknadsföra vår produkt.

positivt/oförväntat: Att komma ur traditionellt skoltänkande.

Att själv leda och styra sitt arbete-målinriktat.

Styr själv vad jag vill ha reda på.

Gör sin egen kursplan.

Kunna reglera mitt arbete själv.

Bra att få arbeta med mina idéer så mycket i lugn och ro-ger bra resultat.

Negativt/förväntat: -

Negativt oförväntat: För lite i klassrummet med lärare.

Oförväntat att folkhögskolan inte kommer hit till Vallnäs i form av rektor etc.

Svårt att ta del av information från övriga folkhögskolor.

Verkligheten ställer stora krav på snabba och underbyggda beslut.

I utvärderingen för 1994/95 återfinns på den positiva sidan dessutom upplevelsen av att ha utvecklats som människa, att ha fått fundera och att sporra sig själv, och inte minst att ha fått större självförtroende.

Budget

Under alla år har eleverna själva gjort budget och i stället för att alla pengar skall vara låsta-bland annat genom att betala lärartjänster-så får de vara utan lärare i bland. Man tar in den lärare som bäst kan lösa det aktuella problemet, och det kan ju bli en som är bra på att tillverka korv, etc. De pengar som blir över har använts till projektstöd, dvs, hjälp till studiebesök, resor, inköp av speciella tjänster osv. Detta projektsstöd bestämde kursledningen över tidigare, nu gör eleverna det själva. De får presentera sin idé/projekt för de andra som då kollar om det överensstämmer med elevens mål. Gör det det så tar de beslut att eleven får pengar. Det finns ingen millimeterrättvisa, en dyr idé kan få mer pengar och någon elev kanske inte behöver några pengar alls. De som inte gör något får inte heller något. Kriterierna för att söka projektstöd samt beslutsformerna och protokollföringen har diskuterats och bestämts av eleverna själva. Konsensus gäller och inget projektstöd utgår för mat, dessutom måste man alltid först försöka få finansiering utifrån hos traditionella betalare. För tillfället går två Leva i glesbygdskurser parallellt. I Storuman med 12 deltagare och i Storsele med 10 deltagare.

Målen

Det noteras under planeringsmetoder att det ofta är betydligt lättare att sätta igång en hel massa aktiviteter än att ställa sig frågan varför och om dessa aktiviteter ska genomföras. För eleverna var det svårt och frustrerande att själva ta ansvaret för sin framtidsplanering-vad ville man verkligen göra? Eleverna konfronterades med verkligheten och inte med ett exempel som man kunde lämna bakom sig eller ta sig ur utan att reflektera över det.

Detta medförde också att kursen blev normöverskridande, sett till lokalsamhället. Insikten om att i kursen mäts resultaten, inte närvaron etablerades.


Lärarrollen blev allt mer att vara processledare och utövare av en slags varför-terror till eleverna så att de konsekvent valde aktiviteter som förde dem närmare sina individuella mål...Elevansvaret blev mer och mer omfattande, under den sista delen av läsåret var det exempelvis elevens ansvar att ta initiativ för att få hjälp, rådgivning, enskilda samtal etc...Den bästa läraren kunde vara plåtslagare, marknadsförare, ekonom eller massör. Detta styrdes helt av elevens/elevernas individuella mål.

En följd av detta blir att gängse normer för måluppfyllelse utmanas eftersom måluppfyllelse i denna kurs helt relateras till individens mål (inom kursens ramar). Vad som är måluppfyllelse är inte med nödvändighet givet vid kursstarten. En typ av måluppfyllelse som nämnts i sammanhanget är att eleverna varit borta innan kursens slut eftersom de alla funnit arbete. Ett resultat som i andra sammanhang skulle upplevas som katastrofalt är i detta fall optimalt ur kursledningens synpunkt och i enlighet med kursens syfte.

Kursens ger en skolning in i att leva i glesbygd-handfast och praktiskt. Den pedagogik som bedrivs grundas på provokation och rak kommunikation vars mål är att driva till självinsikt. Metoden kräver ett enormt tålamod med deltagarna, man låter dem slå huvudet i väggen. Läraren fungerar som handledare, väntar in individens behov av råd men ger inga råd med mindre än att eleverna verkligen frågar efter det. Läraren finns med som tillgång vid efterfrågan. Pedagogikens grund är dock initialt att aktivera, att ta upp problemen och provocera: Tala om, om man tycker att någon är lat, fråga varför om någon festar i parken en vecka, som Inez Abrahamsson uttrycker det. Pedagogiken fungerar eftersom det är deras egna projekt utförda efter egen plan, man har själv ansvaret för dess utformning och i vad mån man följer den. Målet är elevens mål och det man ytterst lär sig är att lära sig arbeta målstyrt, inte att uppfylla lärarens mål. Det markerade elevansvaret innebär också att individen inte får eleviseras, om kursen skall kunna uppfylla tanken att ge kraft, mål och riktning för egen verksamhet. Kursen skiljer sig, och skall skilja sig från skolvärlden, om den skall kunna fungera som vidgande för referensramar och utvecklande för handlingsberedskapen. Kursen fungerar som ett medel för utvecklingen att ta bort eleverna från det vana i skolvärlden, med dess låtsasprojekt, och markerar att här gör vi saker och ting på riktigt. Denna pedagogik ställer mycket stora krav på kursledningen och vem som helst kan inte leda dessa kurser.

Ett lyckat resultat är för denna kurs såväl som för Skattungbykursen till mycket stor del beroende av kursledningen och dess förmåga att lösa problem, leda, provocera, känna av stämningar etc. Kort sagt: kursledningens förmåga att satsa sig själv i verksamheten. Det krävs stor erfarenhet i arbetet med människor såväl som en mycket god administrativ förmåga. Till detta hör också, för kursledningens skull, insikten om ìatt satsa sig självì, med allt vad det innebär, är en pedagogik och har ett värde. Risken finns annars att man inte tycker sig göra något eller inte vet vad man gör- ìjag är ju bara där och är mig själv!ì Med den utgångspunkten blir det självklart svårt att övertyga andra om denna och andra liknande kursers pedagogiska värde, och inte minst om erfarenhetens pedagogiska värde.

Det som skiljer Leva i glesbygd från Skattungbykursen i ansatsen är kanske främst målbeskrivningen. Leva i glesbygd har ett uttalat mål, ett aktivitetsmål som är mycket lätt att mäta om man så vill. Målet är helt enkelt att få eleverna att fullfölja sina projekt, på sitt sätt, och vägen fram till målet är underordnad. För Skattungbykursen gäller däremot att målet är underordnat utvecklingsprocessen, vägen, tillmäts störst värde. De psykologiska målen är överordnade de praktiska. I Leva i glesbygd används den psykologiska utvecklingen som medel för att nå ett uppsatt mål. Det man däremot har gemensamt och som torde vara en del av folkbildningens kännetecken är erfarenhetspedagogiken och utgångspunkten i individens egna, upplevda, behov.

Kursens i förhållande till FLORA-projektet och dess problemställningar:

• dess generaliserbarhet med avseende på ansvarspedagogiken är intressant.

• kan användas för att peka på att det inte med nödvändighet är självklart på vilket sätt en kursí syfte skall uppnås eller i vilken yttre form måluppnåelsen skall konstituera sig.
  

Generella aspekter med avseende på utvecklingsmöjligheter:

Att fungera som exempel för utveckling av nya målkriterier, att utveckla dessa så att de blir klara och ges ett för beslutsfattare begripligt och faktiskt också ìgiltigtì innehåll.

Även för denna kurs gäller, tror jag, utveckling genom spridning, förutom den utveckling och anpassning som ligger i det dagliga arbetet med kursen. Spridning av kompetens är också viktigt för denna kurs såväl som för Skattungbykursen. Kanalerna för kompetensutveckling (spridning) är kanske inte lika självklara i detta fall, vilket måste ses som ett problem.

Åter till Innehållsförteckningen

Qulturbrytarna

Qulturbrytarna startade hösten 95 som en inriktning till allmän kurs. Idén var att kursdeltagarna skulle lära sig projektledning genom att driva egna kulturprojekt. Qulturbrytarnas upplägg liknade "Leva i glesbygds"-koncept. Målstyrning, aktivitetsplan etc. gällde. Intresset var svalt, enbart 4 elever anmälde sig, och lärarengagemanget sviktade i Storuman. Det konstateras också i rapporten från Storumans folkhögskola att inriktningen där gott kunde ha lagts ner.

I Storsele/Vojmådalen fungerade det bättre genom det kulturengagemang som redan fanns. Kursen sattes in i en etablerad kontext och verksamheten kunde växa och utvecklas genom denna. Detta understryker något vikten, tycker jag, av att så frön där grogrund finns och att starta kurser, åtminstone på pionjärnivå, där en social och kulturell beredskap redan finns. Gemensamt för denna kurs, Leva i glesbygd och Skattungbykursen kan vara att kursens utveckling sedan består i spridning medelst livskraftiga plantor till områden där frön inte kan gro, för att uttrycka sig bildligt. I Vojmåbygden blev resultatet att många projekt inom ramen för kursen knöts till ett där årligen återkommande evangemang-Bonndan. Målet blev att förändra Bonndan och detta fick i sin tur konsekvenser för arbetet i bygden, som arbetet med en byautvecklingsplan etc. Efter ett tag ville man sätta in Bonndagarna i ett större sammanhang för bygden, därför utvecklades projektplanen från att omfatta ett år för Bonndagarna till att gälla en 4-årig bygdeutvecklingsplan för dalgången.

I ett informationsblad om kursen sägs att följande saker kännetecknar en god kulturbrytare:

En framgångsrik Qulturbrytare

• skaffar sig -ett brett kontaktnät med likasinnade.
• lär sig -att använda modern kommunikationsteknik.
• gör -lärorika studiebesök.
• träffar -intressanta kulturpersonligheter.
• ska -driva ett eget kulturprojekt under året.

Framtiden beskrivs så här:

Samarbetet med Storumans folkhögskola skall fortsätta för att förverkliga den 4-åriga projektplanen, men formerna för detta är ännu oklara. Det ideala kan vara att göra ett slags hopkok av Qulturbrytarna och leva i glesbygd för att åstadkomma en bra lösning både för bygden och för skolan. En framtida utmaning i Storsele/Vojmåbygden är att hitta bra arbetsformer som passar bygden bra. En viktig del i det arbetet kommer att vara att påverka attityder hos folket i bygden, men mest av allt hos beslutsfattare, exempelvis på AF, i kommunen och andra instanser. Qulturbrytarna sitter för tillfället med andra ord i samma status-dilemma som Leva i Glesbygd och egentligen de flesta bildningsansatser som till sitt koncept skiljer sig från traditionella undervisningsformer.

Elevernas arbete skall vara vägledande, och om så krävs skall man kunna hyra in experter, dvs. ta insatser därifrån de behövs, vilket innebär att detta behov inte kan bedömas på förhand. Av denna anledning borde exempelvis kursbeskrivningar för denna typ av kurser få vara rambeskrivningar. Att utgå från rambeskrivningar och låta kursen få sina unika behov uppfyllda och därmed låta processen leva sitt eget liv kan kanske också leda fram till möjligheten att via processanalys, från praktiken utveckla en form av pedagogisk teori som sedan kan begagnas för praktiken. En allmän inomvetenskaplig uppfattning är ju faktiskt att en teori om en praktik skall emanera ur sagda praktik. Om man ser till dagens pedagogiska teorier med hänvisning till de mest utopiska projekten är det uppenbart att dessa har sin grund i allting annat än praktiken.

I dag råder det dessutom brist på kompetens om lokalt utvecklingsarbete bland studieförbund, folkhögskolor etc. Behoven måste belysas och den förenande länken skall vara ömsesidig nytta.

Nästa steg är att markera behovet av utbildning för handlingskraft på alla nivåer. Tankar som förts fram i sammanhanget är att:

• Bybor behöver mental beredskap att använda de verktyg som finns.

• ïGeografiskt avgränsad utbildning är en förutsättning.
  

Vidare behövs:

• Folkbildningsutbildning

• Processutbildning i stället för procedur utbildning
  

En annan fråga är förståss: Vilka leder dessa utbildningar, när var och hur?

Åter till Innehållsförteckningen

Till Folkbildning & Vuxenpedagogik

Nils-Åke Sjöstens mail adress är nils-ake.sjosten@ostragoinge.mail.telia.com