DISKUSSION

Teorin

Problemorienterad inlärning och omvärldsorienterad inlärning är begrepp som inom andra sammanhang används för att belysa den form av pedagogik som här beskrivits. De teoretiska överbyggnaderna byggs alltför ofta upp av representanter för såväl pedagogikens egna teoretiker som teoretiker knutna till andra discipliner för vilka den handgripliga och begripliga verkligheten synes alltför trång. Utgångspunkterna söks hellre i matematiska, fysiska, biologiska och rent ut sagt utopiska teoribildningar och om man lyckas riktigt väl så lyckas man belysa och bekräfta den pedagogik som uppenbart har bedrivits på olika håll i årtionden. Att se världen och det stora i det lilla försummas alltför ofta. FLORA projektet innehåller just kurser genom vilka jag tror att man kan se det stora i det lilla. Genom att studera de verksamheter som finns kan vi bygga modeller för hur vuxna kan motiveras att lära såväl som att i ett senare skede lära sig att lära och att utveckla sin kreativa förmåga. Det handlar förmodligen inte så mycket om nyskapande som synliggörande och legitimerande av det gamla och kända. Det handlar inte så mycket om att se på nya ting på nya sätt som att se på gamla kända ting på nya sätt. Att se på framtiden och samtidigt glömma att det mesta har en historia är ett gammalt och vanligt misstag, varför hela tiden upprepa det?

Åter till innehållsförteckningen

Att synliggöra och legitimera pedagogiken

De möten som förekommit inom ramen för FLORA projektet har varit av stort värde för deltagarna som deltagare i en inlärnings och utvecklingsprocess. En process har det varit, mot ökad förståelse av enstaka kurser och deras villkor, mot förståelse av våra olika sätt att se och värdera saker och ting men inte minst en process mot insikten av att det finns likheter mellan problem. Det finns likheter mellan miljöer och kontexter och vi måste alla kunna dra nytta av varandras erfarenheter och färdigheter och inte minst, synliggöra pedagogik som utövaren inte kunnat se eftersom denne varit en del av den. I detta ligger framför allt att kunna värdera och synliggöra sin egen insats som något av värde.

Det är inga större hemligheter och konstigheter i de beskrivna projekten vad avser pedagogiken, det handlar däremot om att ha självförtroende nog för att våga bekräfta sig själv och i några fall rentav säga, rakt ut utan förbehåll, pedagogiken är vi/jag. Vi/jag fungerar som reagens/bollplank/resurs, vad ni vill, på ett sätt som grundas på min/vår personlighet, sätt att reagera i miljön och min/våra tidigare erfarenheter vilket leder till att kursen fungerar så bra som den faktiskt gör. Jag/vi kommer dessutom att fortsättningsvis kunna leda kursen på samma sätt så länge jag/vi är lyhörda och kreativa och inte fastnar i förutbestämda, statiska modeller av verkligheter vi ännu inte upplevt. Vidare analys av situationen är egentligen onödig på det personliga planet. Det gäller att kunna/våga inse värdet av sin egen insats och framför allt att våga vara stolt över det. I den mån det är möjligt skall man givetvis ägna sig åt kursanalys. Vad är det jag gör och varför gör jag så här? Skriv dagbok och var uppriktig mot dig själv och omvärlden. Ingen kan gå in och efterapa en personlighet, det behövs säkert inte heller. Många kan lyckas på sitt eget sätt, det viktiga är däremot att de pedagogiska åtgärder som leder till att kursen fungerar noteras tillsammans med uppgifter om hur och i vilken situation.

I ledet som föregår detta måste man nog också kunna tänka som så att det är fullt tillåtet att en kurs misslyckas första året. "Jag känner mig förbrukad och misslyckad men jag tror jag kommit på varför det misslyckades". Andra året räcker kanske erfarenheter och annat till för att allt skall fungera, och då skall misslyckandet första året ses som en process och utvecklingstid nödvändig för att lyckas andra året, inte som en belastning utan snarast som en tillgång.

Pedagogik i folkbildningssammanhang är ofta resultatet av mötet mellan deltagare, målet eller det faktiska problemet och läraren som resurs. Att satsa sig själv och sina egna resurser och erfarenheter måste tillskrivas samma värde som att ta välkända idéer och taktiker lånade utifrån. I folkbildningssammanhang, rätt begagnat, måste det tillskrivas större värde eftersom pedagogiken då emanerar ur en genuin kunskap om miljön och människorna i den, en kunskap som varierar med deltagare och kursinnehåll, med tid och kontext. Ingen pedagogisk metodik hur fantastisk den än är kan täcka in och förutse alla möjliga alternativ och kontexter.

En slutsats som vi kan dra och som är föga kontroversiell i folkbildningsvärlden är att folkbildningens pedagogik aldrig kan skiljas från dess idé. Att tala om en folkbildningens pedagogik är rent nonsens och den som säger sig sitta inne med kunskap om en folkbildningens pedagogik är inget annat än en bluff. Ett lika stor misstag, enligt mitt sätt att se, är att tro att allt inom folkbildningen kan tryckas in i på förhand uppsatta mål och att allt kan värderas utifrån ungefär samma kriterier som gäller för det formella utbildningssystemet. Det viktiga är att främst statsmakterna och de som beställer uppdragsutbildningar inser att det finns andra mål som inte är omedelbart synliga eller beskrivbara och i anknytning till detta måste man också inse att kriterierna för framgång kan vara andra än de som är omedelbart synliga. I korthet, det handlar om attityder.

"Folkhögskolan är inte till för de som det flyter för och som har lätt för sig"

Uttalandet som sådant kan diskuteras, men i detta uttalande och i de diskussioner som föregått det ligger en tanke om folkhögskolans uppgift som kan uttryckas så här: Förutom att ge kunskaper i sådant som den enskilde eleven behöver i sin nuvarande eller kommande livssituation ligger också tanken om en personlighetsutveckling eller kanske rentav uppfostran till en fri och självständig individ och drivkraften till detta skall vara individen själv. Folkhögskolan skall tillhandahålla verktygen och lära individen att använda sig av dem. Individens inre kraft och vilja skall kanaliseras mot de mål individen sätter upp. Folkbildningens uppgift i termer av det nationella kunskapslyftet borde vara att genom kurser av denna typ ge människor drivkraften att söka kunskap på egen hand och kanske då också få dem att efterfråga den formella utbildningen. En efterfrågan som grundas på ett personligt upplevt behov och inte en efterfrågan som grundas mer eller mindre på tvång genom de påverkansmedel som samhället har till sitt förfogande. Det primära borde vara att skapa och underblåsa känslan av ett kunskapsbehov hos individen och sedan ta vara på det, på det sätt som behovet som sådant påbjuder och inte på det sätt som samhälle och utbildningsannordnare på förhand avsett eller förväntat sig. Att skapa beredskap för kunskapssamhället är en viktig framtidsuppgift och det är viktigt att notera att en viss uppnådd formell utbildning definitivt inte med nödvändighet måste innebära att individen blir självständig och kunskapssökande. Tyvärr synes man förutsätta detta i rapporten om det nationella kunskapslyftet. Snarare är det så att ett nationellt kunskapslyft skall öka svenska folkets formella kompetens som sådan men detta kunskapslyft blir inte till mycket glädje utan en folkbildning som är kapabel att svara för individens utveckling i andra termer och utifrån individuella mål. Folkbildningen är enligt mitt sätt att se omistlig i sammanhanget.

Det som krävs av folkbildningen är att de kurser som leder till personlighetsutveckling och som fungerar på ovan nämnt sätt utvecklas och sprids. Dessa kurser som genom sin redovisade pedagogik också innehar en framskjuten position i detta hänseende och som i många fall begagnar sig av framtidens pedagogik i dag utgör enligt mitt sätt att se folkbildningens ryggrad och möjligen är det så att folkbildning i traditionell, praktisk mening borde ha en definition i termer av dessa.

De pedagogiska förhållningssätt som synliggjorts genom kurserna kan sammanfattas så här:

Ansvarets pedagogik:

Provokation och rak kommunikation som pedagogik-att driva till självinsikt. provokation-kaos-insikt.

Tålamodets pedagogik:

Att vänta ut individuell utveckling och att tillåta andra utvecklingsvägar än de läraren avsett. Att stödja sina elever så långt det går på deras valda väg. Att låta eleverna begå misstag och att lära sig av dem.

Frihetens pedagogik:

Läraren som resurs och handledare. Bort från den traditionella skolmiljön och därmed också bort från de förväntningar som knyts till denna.

Kontextens pedagogik:

• Att låta äldre elever skola in nya.
• Att låta eleven utvecklas i miljö och skapa sin egen insikt.
• Det skall finnas ett behov av utveckling hos individen i den givna miljön och detta behov skall vara uttalat av individen.
• Utvecklingsprocessen skall få löpa fullt ut. Fasta kurstider är ett av de institutionella hinder mot detta som måste överbryggas. Kräver kursen och dess deltagare att kursen varar dubbla tiden skall den få göra det, tar det halva tiden skall det också accepteras, även innefattande elevers ìnaturliga avgångì under pågående kurs.
  

Åter till innehållsförteckningen

Yttre förutsättningar för folkbildningen:

I förhållandet till omvärlden finns det en mängd företeelser att ta hänsyn till och problem att överbrygga. De flesta av dessa problem är gamla och kända och som idébas har de ofta den likaledes välkända generaliserade uppfattning om vad som är kunskap och kompetens och vad som kännetecknar den institution som ger denna kunskap och kompetens. Folkbildningen måste verka på en mängd arenor. De dimensioner, arenor åtgärder etc. som nämns nedan har tänkts fram under FLORA projektets möten och ger sammantaget en god bild av verkligheten.

Maktdimensionen är kanske den viktigaste att ha i åtanke. De som besitter makten att styra folkbildningen är sällan de som har den största kunskapen om folkbildningens förutsättningar och villkor mer än möjligen mätt i ekonomiska termer.

För att kunna verka för folkbildningen krävs för det första ett medvetande om vad folkbildningen har att tillföra som inte det formella utbildningssystemet kan erbjuda. För att kunna skapa detta medvetande krävs att folkbildningen spelar på de "arenor" som finns eller skapar en arena om så krävs. Att skapa en arena kan också innebära att tillföra den till någons medvetande (det är vad man borde gjort vad avser Valla kursen). Genom gamla och nya arenor kan man påverka omvärldens attityder till folkbildningen och ytterst till de kurser som är aktuella. När skall vi få makthavarna att inse att om man lyckas påverka en individ i personlighetsutvecklande riktning så är det sannolikt att denna även försöker påverka sin sociala omgivning som exempelvis sina barn och varför inte, också sina föräldrar? En kurs med 8 engagerade individer kanske är en kurs för 40? vem vet, och framför allt när skall vi och omvärlden lära oss att uppmärksamma och värdera dessa spridningseffekter och inte bara se till deltagarlistorna som sådana?

Att verka på arenan innebär givetvis också att verka för en omvärldsberedskap, lyhördhet och öppenhet, att ge kurser i tiden, här och nu i miljö och i anpassad form. Att Understryka det unika, specifika, och nyttan.

Andra metoder är att Annektera och förändra det dominanta språket och att skapa nya begrepp som exempelvis glesbygdsutvecklingsbegrepp. Dessutom kan man definiera de aktuella termerna och skapa nya innebörder hos makthavarna.

En kommentar till detta kan vara att det nu finns en risk att det går åt andra hållet, nämligen att en mängd utbildningsannordnare börjar annektera folkbildningens språk och beskriver dess förhållningssätt och metoder som något man själv hittat på. Detta är ett viktigt och högst påtagligt problem som löses genom att folkbildningen profilerar sig och anlägger "moteld"

Självrannsakan och självupprättelse: Folkbildningen måste "hitta tillbaka till sig själv" genom att återgå till grundtankarna och ägna sig åt en ideologisk uppstramning, att finna rötterna i verksamheten. I detta sammanhang kan kurserna inom FLORA projektet fungera som förebilder eftersom de, som jag upplever det, är närmast till att representera folkbildningens grundtankar. För folkhögskolans del, som folkbildningsinstans gäller det att strukturellt anpassas till detta. Ett medvetandegörande inom övriga folkhögskolevärlden krävs . bl.a. genom att påpeka att man har/önskar renodla folkhögskolans undervisningsideal-Ansvarets pedagogik etc.

Några avslutande punkter

Om vi ser till de frågor som FLORA projektet skulle besvara så är vår nuvarande position, sådan som jag ser den, på vägen mot detta mål i stort redovisade i beskrivningen av kurserna och den ovan förda diskussionen. Om våra erfarenheter på detta stadie skall sammanfattas i några korta punkter kanske det kan göras på fäljande sätt:

• Några generella övergripande modeller för kursutveckling kan inte ges lika lite som det går att tala om en folkbildningens pedagogik.

• Att utveckla kurser kan innebära att bibehålla rådande standard i en föränderlig kontext.

• Acceptera att kursernas målbeskrivningar kan avvika från det som vanligen avses med pedagogiska mål.

• Agera politiskt, såväl inom som utom den egna organisationen. Framför allt påverka politikerna på alla nivåer.

• Spela på de arenor, mötesplatser som finns. Finns inga lämpliga mötesplatser och arenor för dialog, skapa sådana.

• Definiera centrala begrepp och idéer innan någon annan gör det åt er. I detta sammanhang verkar det i dag mest angeläget att lägga nytt innehåll till definitionen av begreppet ìarbeteì.

• Skapa ett nätverk mellan skolorna och ställ frågor om folkbildningens framtid i dag.

• Att bevara och hävda kurserna kan underlättas genom att varje kursansvarig själv bildar sig en uppfattning om hur folkbildningens idé kommer till uttryck i den egna kursen.

• Som kursansvarig måste man hela tiden ställa sig frågor om verksamheten som inleds med: vad, hur, och varför?

• Våga hävda den egna ståndpunkten. Våga hävda folkbildningen och våga avstå från kursverksamhet som inte kan genomföras på ett, för er, riktigt sätt.

• Att hävda folkbildningens särart och peka ut denna är det samma som att trygga dess framtid.

• Folkbildningens roll i ett framtida kunskapssamhälla kan vara att skapa intresse hos breda grupper för att lära och i nästa steg att lära dessa människor att lära sig att lära. En annan roll kan vara att uppmärksamma och utveckla den kreativitet som finns inom varje människa.

• Våga ta ett misslyckande som ett första lärorikt steg i en utveckling mot en fungerande verksamhet.

• Våga satsa dig själv och våga vara stolt över det!

• Ingen kursledare får göra sig oumbärlig, den kunskap som finns måste spridas.

• Det kanske är bättre att förlägga nya kurser till platser där det finns någon form av grogrund för dem. Denna grogrund är nog oftast bofasta individer med synsätt som ligger i linje med kursens. Det är sedan lättare (när kursen är känd) att plantera ut livskraftiga plantor i områden där tidigare inget frö skulle ha grott.

• Ingen kurs bör, enligt mitt sätt att se, ha förväntningen på sig att direkt motverka avfolkning i en bygd.

• Gör klart att glesbygdsproblem kan uppträda i en tätort.

De flesta av dessa punkter tror jag är självklara för oss som följt FLORA-projektet och följer man alla linjer kors och tvärs kan huvudproblemet sammanfattas i ett enda ord: kommunikation.

Åter till innehållsförteckningen

Till Folkbildning & Vuxenpedagogik

Nils-Åke Sjöstens mail adress är nils-ake.sjosten@ostragoinge.mail.telia.com