Farhults socken
Farhults socken är belägen i ett naturskönt område i nordvästra Skåne, en mil söder om Ängelholm och en och en halv mil från Helsingborg. Socknen, som ligger vid Skäldervikens strand, är känt för sin badstrand och rymmer under sommarmånaderna många sommar- och badgäster. I socknen finns flera kultur- och naturskyddade områden där unik kultur och natur skyddas till eftervärlden. I dag vajar säden i det öppna landskapet, men socknen har en gång med stor säkerhet varit täckt med lövskog. Namnet 'Farhult', som härstammar från medeltiden och betyder "den vackra skogen", lämnar bevis för detta påstående.
Området har varit bebott sedan den äldre stenåldern och den största näringen i socknen är och har alltid varit jordbruket. Jordbruket kom fram till senare delen av 1800-talet att vara koncentrerat på boskaps-uppfödning. I dag är grönsaks- och spannmåls-
produktionen det som dominerar jordbruket. Socknen har främst bestått av självägande bönder, men de stora närliggande herrgårdarna Krapperup, Vegeholm och Rögle har under årens lopp ägt en del hemman i socknen. Inom sockengränsen har dock inga frälsegårdar huserat.Farhults socknen är en relativt liten socken som bestod av 13 st mindre byar, där Farhults by var den största. Kyrkan i Farhult är byggd någon gång på slutet av 1100-talet, eller början av 1200-talet.
Det finns väldigt lite skrivet om socknen, och det material som finns är oftast väldigt tunt.
Jordbruket i Farhults socken
Som jag redan har nämnt var jordbruket den avgjort största näringen i socknen. Alla i socknen var mer eller mindre anknutna till jordbruket. Så sent som 1820 var hela 96 % av socknens befolkning inregistrerade som tillhörande bondeståndet.
Jag ska därför koncentrera mig på denna näring och försöka ge en bild över hur jordbruket utvecklats under min undersöknings period. Det är ingen slump att jag valt tidsperioden 1764-1840. Under denna 80-års period hände mycket inom jordbrukets utveckling i Sverige. Byarna sprängdes, åkerarealen ökades genom nyodling och vi gick mot ett mer effektivt och produktionsinriktat jordbruk. Allt detta tack vare jordbruks-
reformerna i slutet av 1700-talet och första hälften av 1800-talet. I takt med jordbruks-
reformerna ökade också befolkningen under 1800-talet. Vi får en befolknings explosion som vi under dåliga skördeår har svårt att mätta. Bönderna pressas att odla mer och mer. I och med industrialiseringens intågande i Sverige, effektiviseras också böndernas redskap för att ytterligare öka produktionen. Man börjar också konstgödsla de annars så utarmade jordarna. T ex börjar man i Farhults socken i början av 1800-talet gödsla med märgel, en kalkhaltig jordart, för att förbättra jordmånen.Hur såg det då ut i Farhults socken innan jordbruksreformerna? Den bild jag kommer att ge är enligt min egen uppfattning giltig under en relativt lång tidsperiod, från senare delen av medeltiden till skiftesreformerna började verka i landskapet, kanske ännu längre. Detta grundar jag på den långsamma agrara utvecklingen innan jordbruksreformerna, och de krig och epidemier som främst drabbat landets agrarabefolkning.
I äldre skånska handlingar och ämbetsskrivelser talar man om tre olika områden eller odlings system; skogsbygd, slättbygd och risbygd. Indelningen användes främst av myndigheterna och var ett kameralt uttryck för skattesättningen i olika områden. Skogsbygden, som omfattade de norra delarna av Skåne, grundade sin försörjning på skogen. Pengar till skatt, utsäde och andra produkter erhölls genom försäljning av skogsprodukter såsom virke, ris, träkol, tjära, träslöjder m.m. Man ägnade sig även åt boskapsavel.
I slättbygden, som främst var representerad i södra Skåne, ägnade man sig främst åt spannmålsproduktion. Eftersom den mesta arealen var uppodlad åker var boskapsaveln inte så utbredd. I gränslandet mellan skogsbygden och slättbygden låg risbygden, vars huvudnäring varken utgjordes av skog eller spannmål, utan av boskapsavel på lövrika slåtterängar, sk lövängar, och vattenrika ängsmarker, fälader.
Farhults socken, beläget i nordvästra Skåne, har i dag en bit upp till skogsgränsen någonstans vid gränsen mellan Skåne och Halland. Socknen tillhörde risbygden, men så sent som 1703-1704 benämns de norra delarna av socknen vara belägna i skogsbygden. Hela socknen har med all säkerhet en gång legat i vad som skulle betecknas skogsbygd. Övergången från skogsbygd till risbygd tog troligen sin början, enligt min uppfattning, någon gång under 1600-talet.
Eftersom socknen skulle kunna betecknas som en risbygd ända fram till den första delen av 1800-talet, ska jag förklara dess beståndsdelar. Risbygden bestod av två delar eller områden, dels inägorna och dels utägorna. Inägorna, som förutom den odlade åkern bestod av lövängen, var belägen närmast bebyggelsen. Inägorna var skilt från utägorna, där boskapen betade, med ett hägnad system. Karakteristiskt för risbygden var just lövängarna som bestod av en kombination av öppna och träd- och buskbeväxta ytor. Man skulle kunna beskriva lövängen som stora ängsmarker, dels beväxta med buskar och dels med träd, både enstaka träd men också i stora lundar. Buskvegitationen kunde bilda det man kallade surskog, vilket inte innebar att skogen var sur utan för att den innehöll buskar, kratt, skott, sly och lågskog, dvs ingenbärande skog. Surskogen bestod främst av björk- och hassel buskage, pil och asp. Träden på lövängen, som ofta stod i lundar men också bildade större skogspartier, kunde bestå av bok, ek, al, lind och hassel. Ek och bok var de attraktivaste träden, både som virke och som ved, vilket medförde att det var de som försvann först. Den träd- och buskbeväxta ängen höstades varje år vilket gav bönerna värdefullt vinterfoder till sina kreatur. Det var inte bara ängsgräset som höstades, även träden och buskar beskars (halmades), och togs tillvara som vinterfoder åt djuren. De löv som blev kvar på ängen efter skörden blev nyttig gödsel till nästkommande år. I risbygden kunde man även bruka sk skottskog eller stubbskog, vilket innebar att man skar ner träden helt och skördade de årliga skotten som sköt ut från stubbarna. Jag finner dock inga bevis som pekar på att denna teknik användes i någon större utsträckning i Farhults socknen.
Genom modernisering och skiftesreformer försvann skogen allt mer under årens lopp. En del avverkades även för användas till virke, hägnadsmaterial eller som ved. Mårten Sjöbecks kartor ger en bra bild över hur skogen på Kullahalvöns inägor försvinner.
I åkern, som också var belägen inom inägerna, brukades främst ensäde. Jorden gödslades var tredje till vart femte år beroende var i socknen man bodde. Man odlade främst korn, råg, bönor och havre, vilka användes för husbehov men kunde vid goda år även vara en hjälp till skatten. Vanligtvis fick man en avkastning av 3-5 gånger utsädet. Prosten Anders Borg skriver i sin beskrivning över Farhults socken från 1829, att på ett fjärde dels hemman sås årligen ca 4 tunnor råg, 4 tunnor korn, 2 tunnor havre och 1 tunna trindsäd, och att avkastningen beräknades till 4 gånger utsädet. Åkern, som var uppdelad i små tegar, var belägen närmast bebyggelsen i byn och var många gånger mindre än ängen (lövängen). Det behövdes 4 dragare för att bruka ett hemman. De vanligaste åkerredskapen var "svenske plogen, århet och radharfen".
För att skydda inägorna i byarna från den betande boskapen ute på fäladen, var man tvungna att uppföra hägnader. Man skulle upprätthålla den sk "vångafreden". Bönderna var enligt bestämmelser, med anor från Skånelagen från 1200-talet, skyldiga att upprätthålla gärdena i byn. Dåliga inhägnader straffades med böter. Dessa bestämmelser, som ansågs mycket betungande, kom att gälla in på 1700-talet.
Gärdena i Farhults socken bestod främst av risgärden och stengärden. Exempelvis mätte gärdsgårdarna i Farhults by 1705; 15 000 alnar risgärden och 4 500 alnar stengärden. Eftersom hägnadstvånget var så betungande var det därför naturligt att man ville hägna så lite som möjligt. För att slippa inhägna så mycket bildade man vångalag med grannbyarna, vilket innebar att man placerade sina inägor mot varandra, vilket betydde att man inte behövde hägna in bygränsen utan bara den gemensamma gränsen till fäladen där boskapen betade.Kullafälad
Ett för Skånelandskapet säreget inslag är den gemensamma utmarken. Dessa gemensamma allmänningar kallas på skånska för fälader efter det danska ordet 'fælles', som betyder gemensam. Allmäningsrättigheterna omtalas redan i början på 1200-talet i Skånelagen. Farhults socken låg under Kullafälad, som på 1700-talet var milslång hed- och mossmark, gemensam för 8 socknar. Vid 1700-talets mitt upptog den mer än hälften av landytan i Kullabygden, ca 17 204 tunnland.
Under forntiden var Kullafälad, enligt M. Sjöbeck, skogsbeväxt, detta främst med ek och bok. Detta visar sig bl a i de många av bynamnen i Farhults socken. Här innehåller över hälften av ortnamnen namn med anslutning till skog, som t ex Farhult, Björkeröd, Snörröd, Häljaröd, Lönhult och Pottmjöhult. Namnändelsen 'röd', som är släkt med verbet röja, syftar på röjning av skog och härstammar från medeltiden eller ännu tidigare. Namnändelsen 'hult' betyder skogsdunge eller skog och även den härstammar från medeltiden.
Med tiden avverkades skogen alltmer. Ett expanderande jordbruk kombinerat med en oklok virkes avverkning, främst till skeppsvirke, där man inte sörjde för återväxten, skapade så småningom den skogslösa fäladen. I början av 1700-talet beskrivs fäladen i Farhults socken som skoglös. I och med att skogen försvann fanns det inget som band jorden, vilket på vissa delar av fäladen ledde till vinderosion.
Den stora fäladen hade ganska skiftande karaktär, allt ifrån bördiga sumpmarker till urlakade ljungbeväxta ängar.
I de allra nordligaste delarna av Farhults socknen var fäladen, som låg ut mot havet, mindre frodig och bestod av "ljungtuvor och stenig mark med enbuskar här och var". Medan den i de södra delarna av socknen, vars markyta låg under havsnivån, bestod av frodiga mossmarker med bra bete. Dessa områdena stod ofta under vatten, under vinterhalvåret, vilket gav bönderna en utmärkt färdväg till grannbyarna eller till kyrkan. I den sydligaste delen av socknen låg en torvmosse som var delad mellan Döinge och Gunnestorps byar. Det fanns ytterligare ett torvtag i Farhults by. Torven, som gav bönderna en extra inkomst, var redan på mitten av 1700-talet uttömd. Kvar fanns bara stora vattenfyllda ärr i terrängen. Dessa gick under namnet 'svarteland', pga dess ofruktbarhet.
Kullafälad delades i mitten på 1760-talet, i samband med storskiftet mellan de olika socknarna. Den fuktiga betesmarken levde kvar till 1800-talets skiftesreformer då den började uppodlas, vilket förändrade kulturlandskapet radikalt. Uppodlandet utgjorde ett jättearbete för dåtidens bönder. Åkerns väldiga expansion föregicks av "flåhackning, dvs genom grässvålens uppskärning med hacka i förening med svedjning av ljung och enris. Som jag tidigare antytt var boskapsuppfödningen basen i risbygdsekonomin. Boskapen betade större delen av året på fäladens betesmarker och under vintern togs den in och fodrades med vinterfoder från lövängen.
Innan boskapen släpptes ut på våren märktes den med ägarens bomärke. Prosten Anders Borg skriver i sin beskrivning över Farhults och grannsocknen Jonstorp att "kreaturen äro små, ty här saknas godt mulbete om sommaren och om vintern hafva de icke tillfälle att fodra med säd, men de äro likväl muntre och ihärdige".
Socknens produkter, som bl a bestod av linväv, smör, ost och ett och annat slaktdjur såldes till Helsingborg, Ängelholm och Höganäs. För att dryga ut sina inkomster och därmed få råd att köpa virke, smide, spannmål m.m., utförde bönderna olika binäringar. En vanlig binäring i socknen var kalkbränning. Kalken var man tvungen att köpa från Danmark och bränslet, som framför allt bestod av ek- och bokved, togs ifrån norra Skåne. Kalkbränningen var en jobbig och föga lönade verksamhet, eller som det uttrycks i skattelängdsakten över Farhults socken 1705; "så att de endast med stort arbete och påvågning bekomma något till salu". Den brända kalken användes för att "vitlimma lerväggarne, på det de ej måtte bortsköljas av regnet", som Linné uttryckte det i sin 'Skånska resa', 1749. Kalkbränningen, som var väldigt energislukande, tyder på att socknen en gång har legat i skogsbygden, där tillgången på bränsle till bränningen var stor.
Andra binäringar var fiske, som främst förekom i äldre tider, och torvbrytning som jag tidigare nämnt. Jag kan också tänka mig att man sålde en del hemslöjd såsom korgar, räfsor, etc.
Texten är tagen från uppsatsen "Farhults socken i skiftesreformernas tidevarv" av Henrik Gudmundsson. Om ni har några synpunkter eller vill ha mer information så hör gärna av er.
Min e-mail adress: henrik.gudmundsson@swipnet.se
