Varför är det så dyrt att anlita en hantverkare i Sverige?
Ponera att du vill hyra en hantverkare som ska utföra ett
jobb hemma hos dig.
Du vill vara ordentlig och göra allting lagligt. Inga svarta
pengar inte.
Hantverkaren vill ha den högst rimliga summan av 100 kronor kvar
efter skatt,
dvs 100 kronor i handen för en timmes arbete. Vad kostar det?
Låt oss studera
kedjan av transaktioner och se vad din arbetsgivare måste lägga
ut för att du
i sin tur ska kunna ge hantverkaren en hundring.
1. På de 100:- ska läggas genomsnittlig kommunalskatt (32%),
dvs 100/(1-0.32)
=
= 147 kronor före skatt.
2. Tillkommer egenavgifter på lönesumman innan skatt med 5.95%.
Detta ger
147/(1-(0.0595) = 156 kronor
2. Hantverkaren ska då ha betalat arbetsgivaravgifter på 32.92%
av lönesumman.
Vi får 156/(1-0.3292) = 233 kronor
Men...
4. På den summa du ger hantverkaren i handen ska ha gjorts
avdrag för moms som
uppgår till 25% av priset exklusive moms. Detta gör att vi
måste punga ut med
233/0.8 = 291 kronor innan momsen kan täckas.
5. Antag att detta är den summa som du tar av din lön för att
betala det
utförda arbetet. återigen ska genomsnittlig kommunalskatt
påföras med 32%, dvs
291/(1-0.32) = 428 kronor
6. Tillkommer samma procentsats (5.95%) för de egenavgifter din
arbetsgivare
drar av från din lön. Före kommunalskatt och egenavgifter
finns alltså
428/(1-0.0595)=
= 455 kronor, vilket är det som står på ditt lönebesked.
7. På denna summa har din arbetsgivare redan betalat
arbetsgivaravgifter på
tidigare nämnda 32.92%. Detta betyder att denne måste satt åt
sidan
455/(1-0.3292)= 678 kronor.
Den hundralapp som den ärlige hantverkaren erhöll i
konsumtionsmöjlighet har
alltså gradvis reducerats i den kedja av skatter och avgifter
som du som
löntagare och din arbetsgivare betalade. Man baxnar när man
inser att endast
15% av den summa din chef tog till din lön kommer hantverkaren
tillgodo i form
av pengar. Vi har då ej tagit hänsyn till den genomsnittliga
moms på 20% som
han betalar på sin konsumtion.
-----------------------------------------
I en nyligen genomförd undersökning som Näringslivets
ekonomifakta gjort bland
kommunal- och landstingspolitiker, företagsledare och allmänhet
framkommer
flera alldeles häpnadsväckande fakta. Exempel:
* 6 av 10 folkvalda tror att siffran 678:- ovan på sin höjd är
300:- när
hänsyn tagits till alla avgifter och skatter.
* 3 av 10 folkvalda tror att siffran är högst 200:-
* 1 av 4 politiker och 1 av 3 bland allmänheten tror att andelen
utlandsanställda bland de svenska storföretagen på sin höjd
är 10%. Svaret är
att de 80 största industrikoncernerna och de 40 största
tjänsteföretagen
tillsammans har 60% av sina anställda utanför Sveriges
gränser.
* Hälften av alla tillfrågade tror att det varit mer lönsamt
under de senaste
tio åren att inneha industriaktier än att spara i statspapper.
Statspapperna
har gett 10.7% riskfritt medan industriaktierna gett 7.6% i
genomsnitt det
senaste decenniet, som avkastning på arbetande kapital.
* 46% av alla vuxna svenskar (minus studerande och hemarbetande)
har en
inkomst som till minst 50% består av bidrag eller pensioner. 9
av 10 folkvalda
trodde att denna andel var högst 40%. 2 av 5 trodde att andelen
låg under 20%.
* Slutligen tror 9 av 10 politiker att generationen som föddes
1968 har högre
andel högskoleutbildade än den generation som föddes 1950. De
verkliga
siffrorna är 17% för svenskar födda 1950 och 5% för svenskar
födda 1968. Det
är första gängen i Sveriges historia som den allmänna
utbildningsnivån fallit.
Det ska i ärlighetens namn tilläggas att allmänheten inte
uppvisade stort
mycket mer kunskap om förhållandena i nationen än sina
folkvalda. Underlaget
för undersökningen var 150 politiker, 600 företagsledare och
1000 "vanliga"
svenskar.
--------------------------------------
Vart pekar dessa siffror? Vilka slutsatser kan dras? Jag får
själv två
huvudsakliga associationer. Den första är det faktum att så
många människor,
både bland allmänhet och folkvalda, verkar ha en ytterligt skev
bild av den
verklighet i vilken vi lever. Möjligen kan siffrorna vara
lugnande för alla
socialbidragstagare, vilka nu kan se att de inte på långa
vägar är ensamma i
sin situation. Men det tragiska kvarstår. Både väljare och
valda verkar tro
att skatterna är mycket lägre än vad de i själva verket är,
att vi är ett
högst måttligt bidragsberoende folk, att vi har en stigande
utbildningsnivå,
att det lönar sig att satsa på företag, samt att en majoritet
av de anställda
i våra stora företag arbetar inom Sveriges gränser. Inget av
detta är sant.
Den andra tanken jag får är att dessa fakta ingalunda kan ha
smugit sig på
Sverige som en tjuv om natten. Det är ingen slump att det blivit
som det
blivit. Utvecklingen har varit gradvis, men accelererat i den
nuvarande
lågkonjunkturen. Vi ser nu priset för den högtravande
retoriken bakom
folkhemmets fundament, en befolkning passiviserad till leda av
välvilliga
sociala ingenjörer, vars skrytbyggen och löften om ett
omhändertagande av alla
svaga nu kommit på skam. I den kvävande miljön står inte alla
ut. De som kan,
internationella företag och högutbildade, söker sig utomlands;
de förra
permanent, de senare förhoppningsvis (för Sverige) temporärt.
Kvar lämnas alla svaga. Politikerna fortsatte lova guld och
gröna skogar. En
långvarig och främst internationellt betingad högkonjunktur
dolde för
ytterligare en tid de skavanker som moder Svea drogs med. Detta
var i slutet
av 1980-talet. När finans- och fastighetskrisen kom och
Lågkonjunkturen (med
stort L) satte in, då rämnade fasaden. Med en envishet som hos
ett litet barn
vägrar idag de styrande att inse sina begränsningar. En allt
mindre
förvärvsarbetande skara bär idag ett allt större lass av
skatter och avgifter.
Resten får se sina bidrag beskäras och förmåner dras in.
Fördelningspolitiken
visar nu sitt rätta ansikte. Detta är en politik som i sig
aldrig förmått
skapa ett välstånd av egen kraft. I en situation med konstant
växande ekonomi
höll bluffen, idag visar de utplanande kurvorna det orimliga i
en fortsatt
ekonomisk rundgång.
De enda vinnarna är idag den politiska klassen. I en politiskt
reglerad sektor
av aldrig tidigare skådad storlek finns ett oändligt behov av
nya sätt att
fördela pengar för att upprätthålla skimären. Marknaden för
politiker tycks
stor och växande. Söner och döttrar tar över efter äldre
släktingar och
folkstyrandet blir en intern affär. En klan liknande den med de
101
direktörerna växer fram, fast större, och med större makt
över den enskilde
medborgaren.
Dags för svenskarna att sluta undra varför det gick så fel,
hur något som
verkade så bra blev så illa. Dags att sluta att lipande
berätta för framtida
generationer hur fint det var förr. Dags nu att riva
sandslotten, dra upp
trädet med rötterna och plantera nytt, i ny jord och utan
konstgjorda
näringsmedel.
Eller har vi mist denna förmåga?