Vikingaskeppen

När vikingarna var ute på sina plundringståg så var deras skepp av stor betydelse. Skeppen som byggdes under vikingatiden hade många lika drag. En köl som var rät och böjde av uppåt vid ett par brant uppsvängda stävar. Plankorna hölls samman av trä- eller järnnaglar. Plankorna (borden) var dessutom kinkade, dvs de var sammanfogade så att varje planka täckte över nästa. På insidan stöttades skrovet upp av spant och ”biter” - tvärbalkar eller tofter, en för varje uppsättning spant. Dessa spanter var antingen naglade eller surrade till sidan på skeppet. Hål för åror fanns vanligast på de övre borden, roddarna satt och rodde antingen på tofterna (om sådana fanns) eller sina egna skeppskistor.

Inte förrän på 600-talet började mast och segel användas, då satte man mastspår i kölsvinet där sedan en mast placerades. Masten stadgades dessutom av vanttåg. En sk ”mastfisk” fanns på vissa skepp. Mastfisken fungerade som stöd för att lättare kunna fälla och resa masten. Skeppet styrdes med ett stort sidoroder på antingen babords- eller styrbordssidan. Vikingarna använde järnankare redan i början på vikingatiden.

Vikingaskeppen delades upp beroende på hur många ”rum som fanns”. Ett rum var avståndet mellan två spant. I varje rum satt två roddare eller en roddbänk också kallad ”sessa”. På detta sätt så var en 15-sessa en båt med plats för 30 roddare (15 * 2). Två exempel på detta är Osebergs- och Gostadsskeppens mått. Dessa två skepp är 15 respektive en 16 sessa eller 30 och 32 roddare, skeppen är 23 och 25 meter långa.

Dem två huvudkategorierna bland vikingaskeppen var;

Skillnaden mellan dessa skepp är framförallt storlek och utformning. Last- och handelsfartygen hade stor bredd i förhållande till längden, på det sättet fick man stort utrymme. Krigsfartygen hade tvärtom en liten bredd i förhållande till längden. Dessutom hade båda dessa segel och åror. På Handelskeppen fanns det århål men dessa vekar inte ha använts så mycket I en annan källa ges några kompletterande skillnader mellan krigsfartygen och handelsfartygen. Handelsfartygen var byggda för stor last och liten besättning. Krigsfartygen var å andra sidan byggda för en stor besättning, man behövde därför många åror. Handelsfartygen var sjösäkra men långsamma medan krigsfartygen var snabba och skulle vara oberoende av vind (därav antalet åror).

Trots det lilla man vet om fartygen i Europa och i Norden på vikingatiden kan man konstatera att vikingarnas skepp var överlägsna resten av Europas. Åtminstone om man ser till snabbhet och manöverduglighet. Bara en gång i de fåtal sjöhistorierna som finns ska de europeiska skeppen gått segrande ur ett sjöslag, dessa var då engelska skepp. Dessa engelska skepp var dessutom byggda av Alfred den Store, kung av Wessex. Alfred den Store byggde nämligen sina skepp efter ett nordiskt mönster.

Vad var det då som gav vikingaskeppen dess överlägsenhet. En faktor var skeppens snabbhet och oberoende av vind eftersom vikingarna använde kombinationen åror och segel. Skeppens stora rymlighet var också avgörande, en knarr från Skuldelev skulle som exempel kunna ha lastat ca 3,5 registerton. Den hade också ca 20-25 årpar och en transportkapacitet på ungefär 50 man.

Slutligen kan man säga att utan dessa speciella skepp så skulle inte vikingatiden artat sig så som den gjorde. Att skeppen byggdes med hänsyn till vinden och att skeppen byggdes för sina speciella ändamål (kust- eller havsseglats, krig och handel) var vad som skapade dess överlägsenhet.

Vikingarna hade också en annan fördel med sina speciellt byggda skepp. De grundgående skeppen kunde flyttas på land med hjälp av vanliga trästockar. Träd fanns det gott om i de ryska skogarna och dessa träd användes flitigt om man skulle flytta båten på land. Åror togs ombord och styråran surrades fast vid relingen för att inte skadas. Männen hjälptes sedan åt för att dra och skjuta skeppet över trästockarna, dessa flyttades sedan från aktern till fören.

Man kan vara stolt över vad vikingarna konstruerade och byggde. Skeppen kunde redan för 1 000 år sedan segla över Atlanten. De kunde ta sig upp för grunda floder och de var skickligt dekorerade . Dessa skepp fick däremot se sina övermän till slut. Stora fartyg som kunde bära större laster än vikingaskeppen gjordes senare runt om i världen .