GÖR DITT EGET OVÄSEN!

Jag började spela musik för ungefär tre år sedan. Jag och två kompisar hade kommit överens om att försöka starta ett band. Ingen av oss kunde spela något instrument. Så vi skaffade oss elgitarrer och började jamma, lära oss några ackord och ett år senare frågade vi en kille på vår skola - som vi bara kände lite grand - ifall han ville börja spela trummor med oss. Jag minns att jag var ganska nervös den dagen då vi skulle träffas för första gången och repa (eftersom jag inte vara speciellt bra att spela - ingen av oss för den delen!). Vi hade material till ett par låtar och redan efter första repet hade vi gjort en låt som fick namnet Annihilation! Det var ren old-school hardcore. Det kändes jävligt bra att VI, trots allt, kunde göra musik!! Daniel, trummisen, var ganska mycket inne på pop och hade sitt eget band (Ed Surl RIP). Vi andra var även inne på annan musik (vi är inte trångsynta!) men eftersom vi var så dåliga musiker passade simpel punk/hardcore bäst för oss. Vi gjorde ett par fler låtar, blev bättre (på att växla mellan E och F) och kom överens om att kalla oss för Plainville (efter stället som sångaren i Temperance bodde i - tufft va?). Vi spelade vår första konsert på en 24 timmars gala för lokala band. Vi var alla nervösa, kanske inte Daniel, trummisen. Men det släppte, i varje fall för mig, när vi kom upp på scenen. Vi spelade tre låtar, Annihilation, In The Struggle (vår lilla hit inom vår lilla lokala HC-scen) + en annan låt jag inte kommer ihåg titeln på. Det gick ganska bra och vi spelade ett par spelningar till under sommaren men sedan flyttade jag till Umeå och de andra utförde "tjänster åt staten." Vi spelade vår sista konsert med Saidiwas i SVL.
   Under vintern hade vi inget band men när våren kom flyttade jag hem igen, och vi startade upp ett nytt band. Det var jag, Dän - sångaren i Plainville och två kompisar till oss; Änt från Rebellion fanzine och Krüs, föredetta trummis i Den. Vi började spela sketen punk och gjorde vår första spelning på 1997 års 24 timmars gala. Sedan flyttade Krus till Stockholm och Daniel, trummisen i Plainville, klev in och idag är det den 10 Oktober 1997 och vi har nyss spelat in ett demo. Vi heter Theioneband.

  Nu har jag berättat min musikaliska historia. Den är inte lång men jag vet att jag älskar att spela musik; göra nya låtar, skriva texter - att skapa helt enkelt. Och jag gillar att spela spelningar och prata till publiken. Detta är en väldigt stor del av mitt liv faktiskt. Jag kan inte komma att tänka på något som upptar mera av min tid (förutom sömn då kanske). Jag har bävat inför tanken att jag en dag skulle stå utan folk att spela med, dvs folk som skulle vilja spela i det slags band jag vill spela i. För många verkar musik bara betyda feta ackord eller fina toner. För mig är det så mycket mer. Eller egentligen bara en sak till - budskapet.
Det här med att transformera sina egna tankar, känslor och uppfattningar till text (och musik) är så underbart. Det är som en slags process, vilken kanske inte är nödvändig för någon annan än mig själv. Förhoppningsvis kan folk relatera till det jag skriver/tänker/känner, men den största anledningen varför jag skapar är nog för min egen del - utvecklingen som kommer med skrivandet/spelandet/tänkandet/skapandet. Visst vill jag påverka folk men det är inte huvudorsaken till varför jag skapar, tror jag. Den utbildande delen ÄR viktig. Jag ser den som den ena halvan ungefär. Musik OCH budskap.  Okej ifall någon vill sjunga om att dricka öl, men det ger mig inget. Jag skriver om vad som intresserar mig. Vissa klagar över kärlekslåtar och band som skriver om hur svaga och hjälplösa de är (olyckligt kär osv). Och visst kan det tyckas vara synd att vissa fokuserar sig i sådan stor utsträckning på att skriva om dessa ämnen. Utifrån min erfarenhet så känner vi oss alla hjälplösa och ledsna (med krossade hjärtan osv) emellanåt. Så egentligen är det inte konstigt att vissa av dessa låtar når ytan. Men det kan kännas dumt att sprida vibbar av hjälplöshet när hela världen/samhället känns hjälplöst/sprider attityder om hjälplöshet.
  Dock är det svårt att deppa till Skankin Pickle jämfört med Smog, 2 Line Filler eller Ulf Sturesson (om man känner för att deppa dvs). Dessa artister/låtar fyller en funktion. De innehåller budskap; kanske inte om 'unity', veganism eller sxe utan om känslor, situationer och tillstånd som de flesta av oss konfronteras med. Jag tycker det är oerhört viktigt att försöka vara en så kännande och uppfattande person som möjligt. Inte stänga av och sluta bry sig.



Okej, nu har jag snackat nog med skit. Vad jag egentligen ville, var att uppmuntra folk till att starta egna band, egna fanzines osv därför att det har förändrat mitt liv till det bättre. Och som jag tidigare sade; jag vet inte vad jag skulle göra utan de personer som delar samma känslor och tankar som mig. Den här rörelsen kan ge dig så mycket. Egentligen är det bara upp till oss själva, att börja jobba och försöka - alltid försöka, försöka, försöka. Organisera Dig! Börja knyt kontakter med folk som delar dina ideér och uppfattningar. Den här 'rörelsen' har vuxit sig ganska stor vid det här laget, och det finns en hel del människor där ute som vill göra saker. Och det finns mängder av människor som har potential för att bli involverade. Som bara väntar på att bli introducerade.

                                                                                * * * * * * * * *

  Så sätt igång och börja gör saker! Skriv ett fanzine. Sprid information om viktiga frågor eller om dina egna tankar och upplevelser. Plocka upp en gitarr och lär dig. Eller trummor eller en cello eller en synt eller något annat (trumpet?). Var kreativ. Konst, musik och litteratur är bland de bästa formerna för att sprida information och budskap, för att nå ut till folk. För att förända. Faan, vart skulle man ha varit om det in vore för den där låten - 'Pump The Brakes'? Så så sprid budskap - gör nya låtar, ny konst och skriv nya ord. Experimentera. Och till sist; låt inte någon få dig att känna dig dum för att du försöker!
 
 
                                                                                                              In Revolution/ Henrik