POLITISKA STÄLLNINGSTAGANDEN hit och dit. Bojkotta det företaget och stöd det där. ”Jag klarar bara inte av sådan där självömkan/jag-är-så-olyckligt-kär-texter”. Så vad är det som är så himla ’icke-PC’ med att uttrycka sitt känslomässiga tillstånd? Man får vara upprörd, arg, förbannad men inte ledsen. Vissa mår bättre av att hålla saker för sig själv. Jag vill gärna uttrycka mig - diskutera - samtala. När jag blir kär tappar saker och ting i mitt liv betydelse. Det verkar som om personen som min kärlek riktar sig till blir allt. De där andra små höjdpunkterna som t ex att mitt band ska spela in en skiva, eller spela live eller att jag ska på den där schyssta konserten tappar värde. Vad är egentligen dessa saker jämfört med den där underbara personens kärlek? Pseudo-händelser. De inträffar och försvinner och ett minne sparas. Tänk dig ditt liv som en rät linje - som något konstant. Sedan finns det små höjdpunkter i din tillvaro (liksom låga punkter) då det händer speciella saker. Om du tar bort dessa så har du det konstanta i ditt liv; t ex dina vänner, föräldrar, jobb/skola osv. Och vissa har även en flickvän/pojkvän. De där höjdpunkterna; konserter etc - det känns som om de håller mig borta ifrån att tänka på Dig. Jag ser fram emot dem, och sedan när de är över känns det så fruktansvärt tomt. Så meningslöst. Som om jag lurat mig själv. Det var av [bl a] liknande skäl jag slutade dricka.

JAG HADE INTE tänkt ut en bild av hur sekunderna och minuterna efter det att jag sagt de där orden till dig skulle upplevas; nu vet jag att det inte var så farligt. Men sedan, när vi pratat klart och lagt på luren - och du försvann - kom tomheten. Jag gick ut ur mitt rum och därute fortsatte allt som vanligt. Där hade inget hänt. Ifall jag skulle ha ringt dig [du som läser det här] så skulle jag ha fått veta att ditt liv inte hade förändrats. Men för mig - nu kunde jag inte längre lura mig själv - nu gick det inte längre att bygga några luftslott eftersom jag visste sanningen. När jag var liten kunde jag drömma om saker som jag visste inte kunde/skulle inträffa,  men det verkar inte fungera längre. Det enda positiva jag kunde finna i tillvaron den kvällen då jag satt och grät för mig själv på mitt rum var att nu hade jag gått ett steg längre - ett steg längre mot mitt personliga mål att utvecklas som person. Utvecklas mot att uttrycka mig som jag vill, säga vad jag verkligen känner och göra det jag verkligen vill. Den här gången hjälpte dessa ord mig ofantligt: "So sick of not trying. Scared that we might fail. We’ll accomplish nothing. NOT EVEN FAILURE." Tanken att inte göra en sak pga risken/rädslan för att orsaka ett misslyckande, är för mig skrämmande. Att inte ens åstadkomma någonting. Inte ens ett misslyckande. Kring detta har jag ju grundat hela mitt nya liv (blev veg/drogfri vid 17½ (även Refused den gången mer eller mindre (öh, nu gör han bort sig jävla totalt när han erkänner vilka han påverkas av (och gör parenteser i parenteserx3). Vad jag menar är att ett misslyckande inte är negativt. Ett misslyckande innebär ett försök, och i verbet ’att försöka’ vilar hela vår (DIY, PC, punk, hardcore, pop, aktivist, politik, metallarbetare, revolution, vi-bryr-oss,-blablablaförstår ni snart??) rörelses slagkraft, all dess potential. Och ett misslyckande kan ses ur olika synvinklar. Ur [syn]vinkeln att jag vill att hon ska känna likadant för mig som jag gör för henne var det ett misslyckande. Men är det verkligen misslyckat att berätta sina känslor för någon? Är det ett misslyckande? Delvist orsakade jag ett misslyckande. Det tog ca två månader innan jag äntligen gjorde det. Jag var ganska medveten om utgången hela tiden. Hursomhelst, det positiva tappar värde - Du betyder allt och jag orkar inte bry mig om politik 24 timmar om dygnet. Så ifall vi hävdar att tankar och resonemang som behandlar känslor, kärlek och krossade hjärtan inte skall få finnas med i vår rörelse så kommer vi att tappa alla revolutionärer; eftersom vi alla är människor - inte robotar (förutom kanske några av dem i Earth Crisis då). Jag förutsätter att vi alla drabbas av dumma jävla känslor och kärlek och hjärtsjukdomar.
 
JAG TOG MITT förbannade steg framåt i min personliga utveckling (Grattis Henrik!! Högsta vinsten på Lyckohjulet, eller?! Varsågod, blommor och choklad utan skummjölkspulver!). Men jag har dessvärre inte Dig. Och allt verkar så hopplöst. Det känns totalt meningslöst att sitta här och skriva om det. Det känns som om det inte kommer att hjälpa mig. Kommer relationen mellan Dig och mig förändras? Kommer det att bli svårare att vara vänner nu??? Sabbade mina känslor vår relation? Förstörde jag allting? Ibland gråter jag över situationen. Ibland övergår tårarna till skratt. Hånskratt åt mitt eget tillstånd. Jag är så patetisk, är jag inte? Som om du [som läser] brydde dig? Det kommer ju inte att förändra din situation. Du har ju ditt liv. Och mitt liv fortsätter. Även om allt känns svart. Faan, det känns inte ens svart utan snarare grått. Svart skulle väl vara sådär helt knäckt så att ingenting betyder någonting och att man ligger kvar i sängen hela dagen. Nä, grått = jag kliver upp och äter frukost och gör saker, repar, pratar, läser, umgås - så gott det går. Nedstämd, men verkligheten måste jag möta och bearbeta. Ungefär som när man var rejält förkyld men gick till skolan ändå för man var tvungen. Det skönaste hade varit att kunna ligga kvar i sängen. Inte behöva gå upp. Inte behöva tänka.
 
IBLAND LÄNGTAR jag framåt. Ibland tänker jag mig själv om ett par år. Ungefär som om jag skulle åka bort ett tag för att sedan komma tillbaka som en helt oemotståndlig person. Som hjälten, med vinden i håret. Ny. Fräsch. Stark. Världsvan. Vuxen kanske. Som någon av de där som vet hur man ska göra, hur man ska gå tillväga. Som någon av dem som alltid verkar flyta fram genom livet. Som någon av dem som inte har frågan ”är det här det rätta sättet?” som soundtrack ......... Vilken dum jävla värld!? Några blir lyckligt kära och andra får gå omkring och vara olyckligt kära. Kunde det inte ha ordnats på ett bättre sätt? Att vissa svälter skulle vi kunna förhindra - om vi alla bara ville skulle vi kunna byta ut det kapitalistiska systemet, eliminera allt förtryck (det mesta i varje fall) osv - men de här känslorna kommer vi inte ifrån. De är bara en del av hur vi fungerar som människor. Vilken dum jävla värld (och de som tror att det var en Gud som skapade oss; hur faan kan de prisa Honom?!). Om man tänker efter så är det ju inte riktigt klokt. Det är ju dumt. Och jag kan inte ens vara allvarlig när jag är ledsen. Vad patetisk jag känner mig. Oj då!!! Nu uttryckte jag mig igen. Då är jag alltså inte så PC som jag trodde.

VORE DET INTE schysst att vara asexuell? I ordlistan står det känslokall. Hur funkar det? Skulle jag inte bli kär i mina vänner då, inte bli attraherade av dem? Inte ha några sexuella känslor? Då kanske det skulle vara möjligt att endast fokusera på människors personlighet osv. Vad är kärlek? Jag älskar mina vänner men jag älskar även henne. Vad är skillnaden? Att påstå att jag älskar henne på ett annat sätt känns ibland som en undanflykt - även om det verkligen känns som om jag älskar henne på ett annat sätt. Och om det nu är så - vad betyder det i sådana fall? Att jag är attraherad av henne och inte av mina andra vänner? Det måste väl vara mer än så?! Det känns som om det är mer än så...  Det känns som om jag är besatt av henne, som om jag konsumerar henne - samtidigt som något (kärlek?) konsumerar mig. Med henne vill jag vara, och göra alla de där fåniga sakerna som att gå hand i hand genom en park, äta glass, kramas, prata, smekas, pussas osv. Nu är det så att jag vet att detta inte kommer att hända, och undrar därför: vad kommer att hända med mina känslor? Kommer hon att bara bli en vän igen, eller? En vän jag älskar men inte har de beskrivna känslorna för? Och i sådana fall när blir hon det? Var går gränsen? Hur lång tid tar det och vad är det egentligen som händer? Handlar det bara om tid? Handlar det om att lura sig själv? Lura sig själv till att känna något annat? Det känns som om det bästa är att jag avlägsnar mig från henne. Håller mig undan. Även fast det inte är det jag egentligen vill. Det är bara det att annars blir jag så lätt kär igen. Ibland räcker det med hennes röst genom telefonen. Eller att se henne på stan. Eller att bara tänka på något sparat minne av henne. Och jag orkar inte vara kär i henne. Det är alldeles för jobbigt.

Direkt från känselspröten
980323
 

VAD VILL JAG egentligen? Ha kontroll över mig själv kanske. Den strävan stannar vid mina behov. Sova, äta osv. Och sedan alla dessa jävla känslor. Mina fiender. Det känns som om jag vill slippa dem. Och det är ganska roligt egentligen för just nu bryr jag mig inte så värst mycket. Antagligen därför att jag inte är pressad av dessa känslor längre. Men visst, det är ju som när man är jättetrött, eller vrålhungrig och man bara längtar tills man slipper det jobbiga - det som plågar en. När man önskar att man inte var så trött, eller inte så fruktansvärt hungrig. När man kanske t o m önskar att hunger och trötthet inte fanns. Men vi är alla hycklare - för när vi väl får sova (när arbets/skoldagen är slut), när vi väl får sätta tänderna i den där mackan med hemlagad senap och lök och dricka vår Trocka eller när vi väl är lyckligt kära - ja då går det bra. Då klagar vi inte på hur vi är konstruerade - utan då plötsligt värderar vi dessa drifter högt. Ett ord - hyckleri.

Direkt från känselspröten
980531