”Ända från Naked Aggressions start har vi varit aktiva i våra angelägenheter över mänskliga rättigheter. Vi har spelat många välgörenhetsspelningar för olika ändamål som t ex Food Not Bombs, aidsforskning, pro-choice-organisationer, kvinnokliniker, våldtäkts-hjälpcentra, politiska fångar, konstskolor mm. I våra låtar sjunger vi inte bara om våra personliga livserfarenheter och känslor utan adresserar även sociala problem.Vi tycker att det är viktigt att tala ut om sådant som normalt inte uppmärksammas i samhället. Sist men inte minst handlar vi om att ha kul och göra det yttersta med livet. Vi gillar att spela låtar som får folk att röra på sig! Vi vill ge oss själva och andra ett break från dagliga problem och frustrationer och även förse folk med ett hälsosamt utlopp för att ventilera ilska och fientlighet. Det skulle ta en hel bok för att beskriva alla de bizarra saker jag sett och gjort medan jag varit i detta band. Och ännu en bok för att beskriva alla de oförglömliga personligheter jag träffat. Vi har haft turen att få spela med en massa bra band och se många intressanta platser. Vi har haft våra motgångar och haft att göra med många idioter. Some people have pulled out the proverbial knife and stabbed it in our backs. Doesn’t stop me... I just pull it out, polish it up and hang it on the wall. As the song goes; ”They Can’t Get Me Down”.
 
                                                                                            - Phil Suchomel Jan. 1996.

Jag började lyssna på Naked Aggression efter att ha lånat Punk Sucks-samlingen av en kompis. Låten Right Now fanns med där. Jag tyckte den var svincool och de var länge ett av mina absoluta favoritband. Jag skaffade Bitter Youth-CD och blev helt såld. Fräck, melodiös punk rock med en mycket arg tjej på sång. Tuffa riff och politiska texter. Originellt? Nej. Men inspirerande. Uppviglande. Stärkande. Försäkrande. Mmm. De har påverkat mig en hel del. Jag skaffade allt med NA som jag kunde få tag på. Bl a beställe jag ett fanzine på franska där de blev intervjuade (eftersom jag aldrig fann något svenskt/engelskt fanzine med dem). En kamrat i min studentkorridor fick läsa den för mig.

Det känns konstigt att Phil plötsligt dog. Jag hade länge tänkt intervjua honom och Kirsten. Plötsligt blev det för sent. Med ens blir det enkelt att förstå att det kan hända var och en av dem man känner. Med ens blir det enkelt att förstå att man borde göra alla de saker man känner för att göra. Det kanske inte var så misslyckat att jag berättade för henne att jag älskar henne? Det kanske inte gör så mycket att folk i allmänhet tycker att jag är konstig/barnslig/dumihuvet osv.

Jag vet inte speciellt mycket om Phil Suchomel men jag har tagit del av hans tankar genom hans texter. Jag har tagit del av honom genom hans musik. På något viss kommer han att leva vidare genom dessa. På något sätt kände jag honom. Det är väl ungefär allt jag har att säga. Ifall du känner för att kolla upp Naked Aggression så rekommenderar jag dessa skivor: Bitter Youth CD, Naked Aggression CD, March March Alive (live-album) + deras nyaste (och förmodligen sista) Gut Wringing Machine.

http://www.nakedaggression.com/